All posts tagged: nationalpark

Servitören säger att vi får sitta kvar hur länge vi vill så att han kan lyssna när vi pratar. Denali

18 juni – Denali Dagen efter en längre vandring är alltid lite morgontröttig. Det är synd att en glömmer bort det, från gång till gång. Nästa gång behöver vi komma ihåg det så att en planerar in vila och hör sen! Det går inte att maxa både fysisk aktivitet och sevärdheter har jag lärt mig i sommar efter att ha drabbats av något som liknar nära utmattning när jag kommit hem. Sugen på kaffe? Här hittar du Starbucks. Vi börjar även denna morgon sent och åker till Denalis Visitor Center som finns nära entrén och bestämmer oss för att gå delar av Tree Lake Trail. Leden passerar några broar och de vill vi kika på. En hängbro och en järnvägsbro besämt. Jeanette och vår bff Fjällräven. Pendling till jobbet, ja tack. Bara att just Starbucks finns här, så Amerikanskt – Denali När vi kommer tillbaka dricker vi kaffe från Starbucks i Denali. Bara att just Starbucks finns här, så Amerikanskt. Det regnar och vi klär in våra kameror med plast. Jag minns inte våra samtal, …

Möt den lätta saltvattensvinden i Haparanda Skärgård

Haparanda skärgård nationalpark Vaknar av att jag ligger snett i tältet och har tippat in mot Linda. Vi har slagit upp tältet på stranden, den där ensliga stranden, långt ut på Seskarö som vi fick ha för oss själva. En Äntligen vilse strand jag vill flytta till. Skepparen Kim berättar för oss senare att den stranden vi bott på, Kenkälahti, betyder skogsvik. Skogsviken där luftfuktigheten är 99% och håret beachruffsigt hela dagen. En i taget besöker jag Sveriges nationalparker. Genom vandring och båt räknar jag med att nå dem alla någon gång. Det tar de år det tar. Här kan du läsa mer om mina äventyr i Sveriges nationalparker.   Att övernatta på en strand är ett minne vi tar med oss till höstens vindiga kvällar. Morgonmotljuset och Linda som en av alla tusen gånger går i från mig under vår resa. Skepparen Kim visar Sandskär på sjökartan.  Vi åker tillbaka till Haparanda hamn och härifrån går båten till Sandskär i Haparanda skärgård. Vi far med skeppare Kim och Bosmina båtturer ut till ön. På båten möter …

Vi vandrar Savage Alpine Trail och den är hård, hård som sten – Denali Nationalpark

17e juni, Denali Nationalpark, Alaska Morgonen börjar med kaffe på balkongen, som alla mornar borde börja. Jeanette visar bild på David och vi pratar utseende på grund av att Jeanettes David har klippt av sig skägget. Har du någonsin fått kommentaren ”Det var inte dig jag blev ihop med?” efter en stiländring. Jag klippte håret och fick det en gång. David är fortfarande David, men ändå inte. Varning för farligt söt jordekorre längre ner i inlägget. En frukosttacos, tack. Född med ett ofördelaktigt utseende. Vi kan kalla hen ”sur-tanten”. Jag vill också ha en dricksburk hemma. Undrar vem som kommer dricksa? Kanske kan bli en story i sig. Morgonpigga som aldrig förr. Frukost vi 11 (host). Savage Alpine Trail Vi åker till Denalis Visitor Center och bestämmer oss för att gå Savage Alpine Trail. Allt i USA är så uppstyrt = de har en liten Starbucks-filial här. Tar bilen upp till Savage River och pratar om norrmäns otrevliga bemötande. Och om hur det har förändrats sen svenskar kommit. Ställer oss frågan om hur amerikaner skulle uppfatta …

Tioga Road och ett smäktande Sierra Nevada

Snart ett halvår har passerat sedan jag var i Yosemite. Alla vackra foton och upplevelser pockar på min uppmärksamhet och precis innan Italien tog jag fram alla foton från ena dagen längs Tioga Road och började frenetiskt att redigera. Yosemite är så mycket större en vad en kan tro. Så och min bildsamling från parken. Jämfört med de svenska nationalparkerna är Yosemite mer som ett landskap, med många timmar i bilen från ena sidan till den andra och en oändlig rad av utsiktspunkter och markerade sevärdheter. Tioga Road, som bara är öppen sommarhalvåret fram till november är ungefärliga 12 mil lång, beroende på vart en räknar ifrån och hela sträckan känns som en amerikansk tonårsfilm med hikingturer runt vareviga hörn, stor massiv natur med en björn eller två i dikeskanten. Tioga Road En liten historielektion genom Sierra Nevada bergen Tioga road har kommit till från vad som från början var djurstigar, senare blev handelsleder för ursprungsbefolkningen och nu en allmän väg som tar dig genom Sierra Nevada bergen från öst till väst. Historiska ”the Donner Party” fastnade …

Sprakande våreld och tickande tickor i Norra Kvill

Vädret, som Astrid själv skulle säga, var hujedamej- grått över påsken men plötsligt på måndagen spricker det upp, likt ett påskäggsskal som bara trillar av. Våren väntar på gryning och det knakar och brakar både i stammar och hjärtats inre. Jag sträcker ut benen i sängen och minns Ronjas vårskrik när Mattisskogen spricker upp och våren klampar in. Det finns bara en Mattisskog för mig och det är Norra Kvills nationalpark. Så vad bättre än att ta en tur dit tänker jag. Tur att det är precis det jag har planerat. Sprakande våreld och tickande tickor i Norra Kvill Min kärlek till Norra Kvills nationalpark är stor. Det är den nationalpark jag vuxit upp med. Jag delar inte min skogspassion med så många jag känner varför det ofta slutar med att jag får ge mig ut i skogen själv. Men det finns instagramvänner där ute som delar kärleken till mossig skog, lika mycket som jag. Vid påsk slog jag mig därför samman med en och åkte en vända till Norra Kvill. Skägglaven den bästa är. Jag har …

Fotodagbok: En kort vandring vid Olmsted point

7e november 2017 Värmen slår mot ansiktet när jag kliver ut ur bilen. Det är tidigt på morgonen i november, men solen lyckas ändå värma bergshällen så omgivningen förvandlas till nära öken. Stenarna ligger i kaskader och klipporna lyser starkt vita. Det är nästan så en förväntar sig en grekisk semesterstad torna upp bland klipporna. Långt uppe i bergen, på 2500 meters höjd, bland USAs vildaste natur hittar en Olmsted point. Olmsted point = majestätisk utsikt, vita klippor och ett perfekt ställe att fritt vandra över klippor i alla väderstreck. Medan Helena och Ida stannar kvar och fotograferar utsikten från vägen vandrar jag och Rania zick zack över klipporna. Vi stannar för en enkel lunch med tonfisksmörgås och nötter, kisar mot solen, kramar träden och Rania övar på att kula i den perfekta akustisk som blir i ett öppet klipplandskap. 2 timmar i mitt liv spenderas här. 2 timmar som skapar utmattning och formar drömmar om en stark och vältränad kropp. 2 timmar innan vi slänger in kameran i bilen och beger oss vidare över Tioga Roads karga …

Lyssna på rådjuren och ekorrarnas skvaller vid Mirror Lake

Har du någonsin hört rådjuren och ekorrarna skvallra med varandra? Det har jag. Om en kunde förstå vad de sa tror jag samtalet handlar om ekollon, om solen och om skogen. Vad tror du? I Yosemite tog jag och Rania några egna korthiker medan de andra gjorde annat. Helena åkte runt med bilen och fotade, promenade i Yosemite Village och Ida jobbade på Degnans, det enda ställe som var öppet under november, utöver matbutik och souvenirshoppar. Vår första lilla hike gick till Mirror Lake.   Vandring till Mirror Lake – Yosemite Då Helena besökt Yosemite tidigare tipsade hon oss om vart vi kunde börja vandringen och släppte av oss med bilen vid Majestic Yosemite Hotel, för övrigt ett hotell jag önskar att jag någon gång har möjligheten att bo på. Från Majestic vandrar vi rakt genom loungen och ut på andra sidan, för att mötas av ett varmt och starkt solsken. Vi vandrar mitt på dagen, kanske inte den bästa tidpunkten för fotografi, men definitivt bra tidpunkt för motion. På andra sidan hotellet möter vi vår första …

I björnars fotspår – Björnlandets nationalpark

Gruset knastrar under bildäcken och ljudet tycks aldrig ta slut. Grusvägarna är oändliga och frågan ställs ”har vi verkligen åkt rätt?”. Det är inte för inte att Björnlandets nationalpark är okänd. Långt ute i ödemarken i södra Lappland finner vi den, bland skogsfågel och rå dimma kurar granar och den lilla skogsjön Angsjön när vi anländer. Skogsfågel Vackra höstfärger längs den oändliga grusväg som leder in till Björnlandet. Närmsta ort är orten Fredrika. Lite extra charmigt med alla dessa kvinnonamn, i Lappland. Dimma över Angsjön vid entré Angsjön, här kan du parkera bilen och hämta information om nationalparken. Björnlandets nationalpark Björnlandets nationalpark går att besöka året om. Vackert belägen i södra Lappland hittar du en bit orörd skog, frihet och tystnad. Har du tur, kanske du får se en björn, men troligen går du bara i dess fotspår, inte ont anande. Vandringsleder Vandringsleden Svärmorsleden går rakt genom parken. 12km lång tar den dig upp över Björnberget, förbi rastplatser och stugor och genom djup skog. Sveriges nationalparker förslår att du ska gå denna led över två dagar, …

Dagboksnotering från ett höstregnigt Tyresta

Ormbunken lyser omåttligt grön där rönnbären ligger avhuggna i vägdiket. Gruset mosas under mina fötter och jag andas in och fyller lungorna med en fuktig sensomrig höstluft som inte riktigt kan bestämma sig, är det kallt eller varmt, torrt eller fuktigt, och lämnar löven kvar friska och avvaktande på grenarna. 9 september, 2017 Jag vet inte vad jag hade räknat med, men inte hade jag räknat med att det skulle vara så mycket folk i ett regnoväder. Höstrusket har dragit in över Stockholm med sin oberäknelighet och vi får en ordentlig dos nu under helgen, min en av två lediga helger i September. Jag har nog först tänkt att sitta inne, men vad gott gör väl det för själen så efter efter lite snabb beslutsamhet  packar jag väskan och åker till Tyresta nationalpark med Nour (guddotter), Carro och Marcus. Jag har varit i Tyresta en gång tidigare med Helena och du kan läsa om det här. Jag älskar egentligen skogen, oavsett årstid, men kanske är den lite bättre på just hösten. Den antar en djup grön …

Bli jagad av vildvittrornas rop i Skuleskogen nationalpark

Det finns nog egentligen, inget så frisk som luften i Norrland. Lite som höstluften i södra Sverige som nu vandrar in över Stockholm och gör att en piggnar till, längtar till mörk och murrig grönska, rostiga färger och allt det där underbara så är luften norröver alltid lite mer frisk. En av mina sista dagar i Norrland, spenderades ute i naturen, i Skuleskogen på Höga kusten med vänner, frisk luft, djup skog och höga höjder. Här är min berättelse. Visste du att jag som ett litet sidoprojekt här på bloggen har att besöka alla Sveriges nationalparker? Jag har vid det här laget besökt en hel radda och du kan läsa mer mina besök här. Skuleskogen på Höga Kusten är nyast i samlingen. Även Linda har skrivit om vår dag i Skuleskogen och du kan läsa om den här. Vargen ylar i nattens skog, han vill men han kan inte sova. Hungern river hans vargabuk, och det är kallt i hans stova. Du varg, du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig. Du varg, du varg, kom …

Padjelantaleden. En fjällvandringstrilogi. del II

När jag tänker tillbaka på det är det nog min första tältnatt på åtta år. Jag har ju aldrig tältat särskilt mycket. Jag sträcker ut benen, känner efter, ser myggen hänga utanför tältet och funderar på om det var så farligt ändå. Vad var det egentligen jag hade förväntat mig? Jag öppnar dragkedjan och ser morgonljuset strila ned mellan bergen. Känslan kryper på och jag kan inte riktigt placera den. Jo, visst är det den. Kylan slår mig hårt i ansiktet och det är nu jag vet, lycka, riktig lycka sköljer över mig och jag ler stelt och fånigt medan jag går ner för sluttningen. Kill your darlings funkade inte. Jag kunde inte välja så det får bli tre förödande vackra inlägg om att fjällvandra i Sverige. Om mina första erfarenheter, om Padjelantaleden och om vänskap. Jag hoppas att du hänger med. Detta är del II. Här hittar du del I och del III. Morgonutsikten. Arktisk fauna. När solen blir en stjärna. Fjällens vackra morgonljus och iskalla vatten skakar snart liv i mig och vi dukar upp för frukost. Till …

Padjelantaleden. En fjällvandringstrilogi. del I

Känslan av att vandra. Jag lutar mig kvar. Känner. Tänker. Nu vet jag vad alla pratar om. Den där känslan av absolut frihet och ett otåligt upptäckarsinne som skriker, ”ge dig ut, ge dig ut”. Jag vet nu vad de menar när de säger att ”mat smakar alltid bättre ute”. Jag trodde för mitt liv aldrig att jag skulle göra det ändå. Jag, vandra? Jag, bära all packning helt själv? Jag? Men nu är det gjort. Nu är det gjort och jag står här på andra sidan, lite starkare, lite stoltare och lite förvånad. Kill your darlings funkade inte. Jag kunde inte välja så det får bli tre förödande vackra inlägg om att fjällvandra i Sverige. Om mina första erfarenheter, om Padjelantaleden och om vänskap. Jag hoppas att du hänger med. Detta är del I. Här hittar du del II och del III. På väg mot STF Ritsem och Stora Sjöfallets nationalpark. Det är svårt att inte stanna i varje krök av en lappländsk väg när roliga renar pockar på. Vägen mot Ritsem ger en försmak …

Som en bergsget över Fulufjällets nationalpark

Tystnaden. Den där absoluta tystnaden en inte finner på många platser. Jag ser så mycket fram emot att möta den igen. Det var många år sedan jag var i de här trakterna, senast när jag säsongande som 19 åring i Grövelsjön, som ligger ganska nära, beroende på vem man frågar och låt oss säga att fjällen då, trots vitpudertäcke etsat sig fast i hjärtat och skapat storslagna drömmar. Alla foton på migi inlägget är fotograferade av Katta med bloggen Bucketlife. Eller så mycket tystnad behöver jag kanske inte, då skulle jag väl ha åkt själv, hinner jag tänka när bilen rullar ner för backen mot Fulufjällets nationalpark, allt medan Katta pladdrar på. För precis som jag, så prata kan hon, den där Katta. Fulufjällets nationalpark Orörd platt fjällnatur med tjocka lavamattor, limegröna och fläckiga stenar ligger Fulufjället hissnade vackert beläget i Sveriges södra fjällkedja. Parken invigdes så sent som 2002 och består till största delen av kalfjäll, fjällhed och fjällkärlek. Katta är en sann bergsget och jag får hålla tempo för att hinna med. Jag kommer hem …

Fjällig värmebölja längs Padjelantaleden

Fyra underbara dagar på vandring längs Padjelantaleden är över och i skrivande stund sitter jag i Karesuando, har lånat första boken i Idijärvitriologin och ska snart åka och bada, för ack det är ju 21 grader i Norrland och vad är 21 grader om inte bok och badväder? Så länge, en liten film från våran vandring med fjällig värmebölja, isande kalla forsar och matlagning i stormkök. Katarina

Låt själen läka i Store Mosse nationalpark

Naturen, det som ger ro och låter själen läka när själen gör ont. Jag har alldeles för lite tid att besöka dig, kära natur men när jag får tid, är du det det bästa för mig. För mig finns inget bättre än en lång stund ute i naturen. En promenad längs en enslig stig, knakande grenar och krasande grus. Ljuden, så full av känslor och minnen. Att komma ut i naturen är frihet. Ett inlägg delat av Katarina Wohlfart (@antligenvilse) Maj 14, 2017 kl. 11:59 PDT Sveriges vackraste natur finns på sätt och vis i nationalparkerna, några jag gillar att besöka när jag får tid. Förhoppningsvis har jag möjlighet att besöka fler under min semester i sommar. Förra året hade jag tid att besöka hela sex nationalparker i Sverige, stora som små och i år har jag ännu bara hunnit med en (eller två om en räknar besöket i Abisko) och andra sidan ny för mig, Store Mosse Nationalpark i Småland. Jag besökte Store Mosse på väg mot fotokollo i Vejbystrand tillsammans med tre andra …

Förtrollande trollskogar

Det sägs att om du stannar upp och lyssnar, kan du höra skogen viska. Vad tror du den kommer att säga? En kortare saga på engelska om förtrollade skogar av Äntligen vilse finns på Steller. Klicka här för att ta del av den. En lång vinter och sommar har passerat där jag gått vilse i de djupaste av skogar. När jag började det här inlägget var det april och nu är det vinter igen. Ibland blir det så att jag börjar något och sedan får det vänta i min utkast-korg till det känns rätt. Och just på jullovet känns det rätt. Jag tänker tillbaka på minnen från förra vintern och hur stolt jag är över att ha trotsat vind och kyla och varit ute länge i skogen. Jag har andats djupa andetag i de mina skogar och tänkt att detta, det är därför jag lever. De säger att om du stannar upp och lyssnar kan du höra skogen viska. Trollskogar Den första trollskog jag besökt är min hemmaskog i norra Småland där jag har växt upp. …

Stiltje vid Färnebofjärdens Nationalpark

Min blick vilar på ett stilla vatten. Små knott surrar över vattenytan och en båt glider sakta förbi på håll. Inga ljud hörs. Jag funderar på hur något kan vara ljudlöst. Efter ett år i Stockholm, var det länge sedan jag hörde den. Tystnaden. Men här, längs Dalälven i Färnebofjärdens nationalpark är den, den enda som hörs. Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs, och omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas gungande gräs. Ur Strövtåg i hembygden, Fröding Mitt lilla sidoprojekt Sveriges nationalparker har tagit mig till sex stycken detta år. Tyresta, Stenshuvud, Söderåsen, Norra Kvill, Blå Jungfrun och nu Färnebofjärden. Färnebofjärdens nationalpark Till Färnebofjärden, den park med det vackraste namnet, tog jag mig en dag i juni för en break från staden och dess konstanta hummanden. Nationalparken, som ligger ca två timmars bilfärd norr om Stockholm, nås enklast med just bil, är en nationalpark som sprider ut sig runt nedre Dalälven. Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord står min hembygd och hälsar mig glad, …

På promenad med Carl von Linné – Blå Jungfrun

Dramatiska klipphällar, en rödfotad fågel, häxor med hatt, små söta dass med blå dörr, svajiga vågor och havsdoft. Blå Jungfrun, en oupptäckt exotisk pärla i Kalmarsund. Klockan ringer och ögon klipper. ”Vi måste gå upp”, ”e-hmm”. Martin skruvar på sig och fortsätter sova. Klockan ringer igen, situationen upprepar sig ännu en gång. Klockan ringer gång nummer tre, ”Martin, vi måste gå upp, du måste också väcka Daniel”. Molnen ligger tjocka i Hultsfred när vi hoppar i bilen och kör mot Oskarshamn och turen som ska ta oss till Blå Jungfrun. Vi kommer sist till hamnen, med med tio minuters marginal. Kaptenen för Solturer ropar ut i högtalarna om hur vackert väder vi har och ”nu kan vi åka, för nu har alla kommit, nu får ni hela tio minuter extra på ön”. Tio minuter som ska visa sig väl behövda. Mytomspunna Blå Jungfrun Blå Jungfrun eller Blåkulla är en liten ö i Misterhults socken, belägen mitt i Kalmar sund. Ön är en av Sveriges 29 nationalparker och grundades redan 1926. Man når ön endast på …

En dagsvandring i Stenshuvuds nationalpark

Att vakna upp till ljudet av tystnad, med det sötaste lilla fönster och mysigaste utsikt kan jag leva på länge. Under min och Helenas tur till Skåne gjorde vi en dags vandring till Stenshuvud Nationalpark. Om det var något på vår bucketlist över Skåneresan så var det just nationalparkerna. Helena hade kollat in utsikten över stranden vid Stenshuvud och konstaterat att denna nationalpark hamnar i topp. Så efter två dagar på Österlen, beger vi oss så småningom dit. Vi packar väskan full med fika, goda Marabou – kakor, kexiga, frasiga och parkerar bilen vid Kiviks musteri och börjar vår promenad. Stenshuvuds nationalpark Stenshuvud bildades 1986, en av våra yngre nationalparker, för sina vita sandstränder, speciella flora och unika sydliga karaktär. Just stranden i Stenshuvud är vida känd, med all rätt. Vacker och dramatisk är den ett stycke magi på Österlen som attraherar många besökare och en och annan svan. Men Stenshuvud har även dramatiska klippor, en vacker vit fyr, karga heder, ädellövskog och ett flertal utsikter som lätt överskuggas av den vita stranden. Vad är det med vita …