All posts filed under: Resor

Hur svårt ska det vara att skära bort text?

Sista veckan innan ledigheten är över och jag kämpar med en inlämning till kursen jag går, Kreativt skrivande B vid Umeå uni, för den som är intresserad. Sedan igår sliter jag håret av mig med att välja det textstycke jag ska använda till slutinlämningen den nionde. Och det är värre än allt annat med skrivande: att välja vilken text som får stanna. Jag hade trettio sidor igår. Jag läste. Skar bort. Idag har jag arton sidor. Mitt mål är att ha tio sidor innan jag kan börja bearbeta dem, vilket skulle ha skett idag. Så nu sitter jag med dessa nedrans arton sidor och behöver läsa dem igen, för att skära till minst tio sidor, för att kunna bearbeta dem och slutligen få ned dem till fem sidor till slutinlämningen. Herregud. Hur svårt ska det vara att skära bort text? Allt jag vill är att göra något annat. Typ ta det pennfack jag äntligen införskaffade vid jul efter att haft pennorna lösa i väskan i ett decennie och fara till stan och fylla det med …

Att resa till andra kreativa själar och om Terraforming Mars

Mellandagarna är årets resdagar säger man. Och det stämmer, nästan varje år för mig. Jag sitter i skrivande stund på McDonalds vid Gävlebro och snabbladdar Barbaren efter att ha besökt Eriks föräldrar i ett snöfyllt Tierp och sedan Rania i snömojsigt Sundsvall, där vägarna hann att förvandlas till glass innan vi lämnade. Men jag har fått snö! När jag packar väskan för att lämna hemmet har jag alltid lite reseångest nu förtiden. Jag vill inte lämna hemmets trygga vrå, åtminstone allt mer sällan. Att vakna, låta fötterna glida ner i mina ulltofflor och hasa ut i köket för att koka en kopp anarki-kaffe, sedan slå mig ner vid mitt skrivbord och låta fingrarna motionera i mörkret, utan att tända en lampa, är livets goda. Det är tur att det finns likasinnade människor, som tänker precis som en själv. Som värdesätter den första koppen kaffe likt guld. Morgonstund har guld i mund. Det går att förhandla med rutiner, men min morgonrutin är mig allt för kär. Två dagar hos Rania rasade snabbt förbi. Vi pratade om …

skrivbord skrivliv

Skrivlivet & tidens tand

Det känns som att livet maratonlöper iväg. Längs vägen får jag mycket gjort, men jag bestämmer inte takten. Tragiskt nog tar det en stund att vänja sig vid tanken att man inte styr skutan. Det märks att jag dras åt det mörka i tanken. Och jag antar att det är tidens tand. Vi har några mörka år bakom oss och det är svårt att föreställa sig att det blir ljusare den närmaste tiden. Trots det, försöker jag i tanke och handling summera året som gått för att med klar blick, blicka framåt mot 2023. Så vad hände då & och vad fick jag gjort? Hur mycket som helst, känns det som, när jag summerar det. Jag har gått tre skrivkurser under året. Mittunis Kreativt skrivande Barn och Ung, Linnéunis Att skriva för barn och unga och nu och fortfarande pågående Umeåunis Kreativt skrivande B. Och till våren har jag kommit in på två skrivkurser och en kurs i litteraturvetenskap och kan för allt i världen inte bestämma mig vilken jag ska fortsätta med. Jag har …

Torpet.

Jag önskar att jag bloggade mer. Men det gör jag inte hur mycket jag än sitter här och önskar. Jag blev med torp förra året och hade tänkt att skriva om det, men kom aldrig så långt. Men nu så, nu gör jag det bara. Alldeles snart har jag haft torpet i ett år, så ja ni förstår ju hur mycket jag har tänkt. Det är mitt i semestern, men fick en snilleblixt och tänkte att jag skulle kika in och visa en bild på mästerverket. Ta-da! Allt är grönt här. Torpet ligger vid Ensjön i Norrköping, vid foten av Vrinneviskogen på en prunkande skogstomt som har alla nyanser av grönt. Jag lär mig namn på träd och växter igen, blir påmind om skoltiden. På tomten finns både vitsippebackar, smultronsnår och en blåbärsskog, full med blåbär precis nu. I skogen finns svamp och vid trappen fanns trattkantareller i höstas. Det finns också en stor myrstack som driver mig till galenskap. Men den talar vi inte om. Jag spenderar den mesta tiden på trappen eller i …

Steam.

Tåget från Stockholm rullar snabbt. I ett tuffeti, tuffeti, tuffeti, tuff är vi i Västerås. Fyra tjejer, minus den femte, på en kort workation i ett hotell som mycket länge varit på allas läppar, the Steam hotel. Välbehövligt är ledordet för dagen. Den senaste tiden, vintern, har jag kämpat på. Arbete, studier, restriktioner, träna. Arbete, studier, restriktioner, träna. Tiden har upprepat sig så många varv att jag blir snurrig i mitt ekorrhjul och har haft svårt att hänga med på tåget, men det här tåget, som går mellan Stockholm och Västerås, det är jag med på. Så snart mina fötter stiger av tåget i Västerås, ångrar jag att jag lämnat systemkameran hemma där den ingen nytta gör. Så snart jag kliver av tåget i Västerås, möter jag den välbehövliga solen. The Steam hotel gör ingen missnöjd och mig, mer än nöjd. Här finns allt man kan tänkas behöva: stora hotellrum, pool, takbar, gin-bar, mer än en ljuvlig utsikt, mat över förväntan och rustika detaljer som sätter igång fantasin och får en att drömma om svunna …

Det känns som en livstid sedan Alaska. Lions head

Vi hikar mot Lions head. Uberlerigt. Lena har gympisar. Först går vi fel. Sen hittar vi rätt. Rakt upp för en backe. Svinjobbigt! Men vi belönas med en ascool glaciär! Högt upp på toppen av ett lerigt berg finner vi den. Vi har musik på för att hålla björnarna borta. Vi lyckas. Jag svär när jag kommer upp på kullen för jag är så himla fucking trött. Lena säger att hennes rumpa lyfts 10 cm av ansträngningen. Vi dricker en öl på Eureka lodge där vi bor. Packar. Fotar döda djur. Skrattar. Rundar av. Texten ovan skrev jag på stående fot i Alaska, där och då, säkert mitt i den leriga backen. Små stödmeningar som nu känns som en prosadikt om ett liv som en gång var, ett liv som jag har svårt att se komma tillbaka, hur mycket jag än längtar och trängtar. Men vi finns kvar, minnet finns kvar. Jag träffade Lena och Sofia på resebloggarmeet-up så sent som i torsdags och Jeanette flyttar alldeles nu nu till Bandhagen, ett stenkast från där jag bor …

Sommarkurser

Det finns något så magiskt som ordet sommarkurser. Och i år suktade jag mer än vanligt, sökte för första gången och sökte flera. I mitt letande efter kurser (mest litteratur och skrivande), trillade jag över en rad kurser jag drog på smilbanden åt, eller faktiskt tänkte att det här, det skulle vara intressant att läsa. Så utan baktanke eller inbördes ordning (ifall du är sugen; sök sommarkurser via antagning.se senast den 15e mars): Harry Potter och hans världar, Jordens undergång (!), kurser i att skriva barnlitteratur, kurs i att skriva poesi, fornnordisk religion, Game of Thrones verk, si-fi litt, skräck, Superhjältinnor från Ripley till Wonderwoman med mera. Jag själv är mest av allt sugen på en grundkurs i sci-fi litt eller att läsa fornnordisk religion. Det ska mycket till för att man ska höja ögonbrynet i dagens värld, men en kurs i ”Jordens undergång” gjorde susen. Katarina

Verklighetsflykt

Hej bloggen! Det var längesedan jag skrev nu. Ibland kommer livet emellan, men eftersom bloggen handlar om livet kommer jag väl tillbaka antar jag. Ukraina knackade på och jag öppnade, klev ut från min kammare och började fundera på vad det är som händer där ute, vad vi håller på med och då i en parallell process med mitt liv, hamnade jag här, på Äntligen vilse, min kära blogg, min verklighetsflykt. Jag har till och från undvikit sociala medier. Jag tror det var Zadie Smith som kallade SoMes djävulen; jag såg SoMe- djävulen i vitögat och tryckte på logga ut. Det var det som hände, inget värre än så. Tiden passerade, livet blev lite lugnare, men nu är jag tillbaka och scrollar. Och jag vet inte vad jag ska säga; att följa ett krig i realtid i sociala medier är något mer än att stirra SoMe-djävulen i vitögat, det är en blick man inte kan logga ut ifrån. Vad har hänt sedan sist? Ingenting och allting. Jag går en skrivkurs i barn och ungdomslitt, skriver …

Som bomull kring hjärtat

Är den slut nu? Sommaren? Nu när den börjar här på bloggen? Jag har haft en vansinnigt saktfärdig sommar, det måste jag säga. Knappt inget har blivit gjort av det vanliga resandet. Jag funderade prick nu när jag skulle börja skriva om jag ens hade nått att säga om den här sommaren. Vanligt svenskt sommarväder, kanske något varmare än vad det brukar, börjar likna lite Syd- Europa med sporadiskt monsunregn a la Asien och vi vet nog ungefär allihopa vad det beror på. Dystopiskt tropiskt väder med ilska och riv om jag får be! Uppskattar det något ilskna vädret för sin ilskenhet. Igårkväll till exempel, lyssnade jag till regnets brakande ljud utanför balkongen hela kvällen och det är allt en skön dundrande melodi som regnpiskar en till närvaro i hemmet. Jag slukade Mästerdetektiven Blomqvist i ett huj, den tredje och sista boken i serien, med den melondin som bakgrundsljud. Jag har redan börjat jobba, dessvärre, jag hade varit fullt nöjd med att göra ungefär ingenting resten av sommaren också. Att tvingas tillbaka till kalenderplanering i …

Sommarläsning. poesi, fantastik & lite annat

Jag vet, det är inte klokt, men semestrarna börjar snart! Alldeles alldeles jättesnart! Jag har lagt min semester något tidigare i år och börjar redan vecka tjugosex. Om jag ska vara ärligt, vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig för på semestern, om den blir och hur den blir. Det är inte bara på grund av tiden vi lever i utan även på grund av mitt ickesemestrande sinne. Jag vill inte semestra, jag vill boa in mig i en stuga med utsikt över vatten och skriva så att pennspetsen ryker och blir till kol av hetta. Jag vill också läsa i samma stuga. I sommar ska jag läsa alla de där sommarböckerna jag alltid velat läsa en sommar, som Tove Jansson Sommarboken eller Astrids Vi på saltkråkan. Men gud vad jag läser nuförtin. Det är inte konstigt att jag inte har haft tid till att blogga. Här kommer ett axplock av det jag läst, värt namnet. I kommentarsfältet tar jag gärna emot dina sommarläsningstips. Here we go. Mjölk och honung – Rupi Kaur …

Utanför mitt fönster är det vatten och tjock vit dimma. En tur till Åland

Klockan ringer som vanligt. Jag börjar bli van vid klockan 6. Dröja mig kvar. Gå upp klockan 7. Att det är lördag spelar ingen roll.  Virustiden kämpar emot vaccintiden, drar ut på det, hänger kvar i maj och idéerna om vad som är görbart börjar ta slut. Jag har sett min gata i Högdalen varje dag sedan jag flyttade in. Kanske inte riktigt, men nästan.  Utanför mitt fönster finns längre inte min gata. Utanför är det vatten och dimma. Tjock tjock vit dimma. Det luktar purjolök och vitlök om mina fingrar, riktigt ångar en murrig lökdoft vart jag än går.  Anledningen till att jag är uppe tidigt på en lördag är Johnny. Johnny som plötsligt under veckan ändrade vår lördagsmiddag till en ”Åka till kapellskär, plocka ramslök och ta en dagstur till Åland” dag. Skriver på mitt Tove-manus på båten. Har hört av Karin Erlandsson i Alla orden i mig att böcker kan skrivas på Viking line, så jag provar och det går. Texten simmar sig fram i det dimhöljda vattnet och stämningen överensstämmer med …

Det här suger och jag är en fruktansvärt dålig författare

Igenkänning någon? Writing excuses spottar ut sig fantastiska avsnitt, ett efter ett. Eller avsnitt med mycket igenkänning. Det här var det första som hände efter sådär 20 tusen ord, när någon form av smekmånad var över. Jag blev faktiskt förvånad när det hände, hur känslan liksom bara sköljde över mig. Ninni och Caroline behandlar samma också fenomenet i podden Skriv en bestseller eller en annan bok, på ett annat sätt där jag särskilt minns det beskrivet, det faktum att i huvudet på författaren är berättelsen så himla vacker, så fantastiskt. Författaren vet att berättelsen kommer vara det bästa som har hänt världen och att den måsta skrivas, men när berättelsen kommer ut på papper, genom pennspetsen, så blir det inte riktigt så bra som berättelsen i huvudet och vad ännu värre är, ganska snart sköljer känslan över en att det här, det är nog det värsta jag någonsin själv skulle kunna ha läst, hade jag varit läsare hade jag kastat boken rakt i papperskorgen! Mao; Det här suger och jag är en fruktansvärt dålig författare. …

Min melankoliska sida kommer fram när det regnar och som det regnar i Stockholm nu

Det var längesedan jag aktivt kommenterade på virustiden. Det känns som att vi är förbi det, väntan på att det ska gå över, att det finns en virustid och något efter, det vill säga. En allmän acceptans om att det är såhär livet kommer vara har infunnit sig, lite glanslöst med en uns av sönderskavd frihet som eftersmak. Jag ser regnet falla ner över taknocken på grannhuset i föreningen och himlen är gråvit, så långt ögat kan nå. Strax slår det över till blå timmen, men sikten är densamma. Det är knappt någon människa ute på söderorts gator och även fåglarna hukar i skydd av björkarnas grenar. Erik lagar mat, fransk gryta, en av hans specialiteter och min personliga favorit och det doftar som magi. När jag tappade smaken förra sommaren, åt jag fortfarande grytan och levde på minnet av dess smak. Varmt ljus strålar över mitt ansikte när jag skriver och lägenheten är mörk. Det är maj, det är kallt och vi står inför en sommar, som precis som förra sommaren är oklar. Virustiden …

Skrivkramp andra lösa trådar

Lyssnade på podden Writing Excuses (drivs av tre sci-fi- författare i USA) på väg hem på cykeln i ett regnigt Stockholm. Avsnitten är så cykellagom, 15 minuter långa. Krejvar allt med skrivande för tillfället och precis som vanligt. Lyssnar, lär, utvecklas, gömmer mig och tycker mest det bara är rätt gött att lyssna på författare som pratar om sitt skrivande, lite tant-drömmigt på något vis. I episod 16 från 25 maj 2008 (!) ”Butt in Chair, Hands on Keyboard” pratar de om skrivkramp. Bara namnet är talande. Minns inte vad de säger fast det var knappa timmen sedan jag lyssnade, men det fick igång mina tankar om skrivkramp, det här fenomenet som tycks självklart, men som ingen kanske riktigt vet vad det är. Alla tycks drabbas av skrivkramt, på olika sätt och i olika mängd. Även podden ger flera definitioner, pratar om det på olika sätt och lyfter även att när de har skrivkramp så är det ibland bara av det enkla skälet att man inte har lust att skriva, eller att man måste göra …

Skriv, bara skriv och ta en paus

Innan gårdagens inlägg hade det gått nästan en månad sedan jag skrev något på bloggen. Det blir tydligt att när man skriver på ett längre projekt (som jag startade igång på Sigtunastiftelsen) blir det ibland nödvändigt att pausa något annat. Så då hamnade pausen här, en bloggpaus på nära en månad. Sen kom Valborg och jag kände plötsligt att jag behövde en paus i mitt längre projekt för att lösa några (mentala) skrivknutar, innan jag skriver vidare. Bloggsuget kom tillbaka och det kändes helt naturligt att skriva någonting här. Jag är inte säker på om knutarna är lösta i mitt långa projekt, utan får nog anamma den metod jag anammat hittills; Skriv, bara skriv! Men något tar emot och jag har svårt att sätta fingret på vad det så jag får nog .. Göra vaddå? Vem försöker jag övertyga du lilla latis? Mig själv mest kanske. Skriv, bara skriv, för tusan. Under min paus som fortgår lyfte jag blicken och anmälde mig helt oförberett till en skrivträff imorgon (tisdag 4 maj) ordnat av Michaela i …

Min skrivarresa till Sigtunastiftelsen

Det kan ha varit det bästa jag företagit mig i år! Tidigt en onsdagmorgon för någon månad sedan hoppade vi på pendeln, jag i Älvsjö och Sofia i Årstaberg, fullpackade till tänderna med mjukiskläder och ett ivrigt sinne. Med lite packningsovana i benen men kaffe i termosen var vi äntligen ute på resa inom SL- kortets radie. Trots den ringa distansen och enkla målet, en fem dagars skrivarresa i Sigtuna, behövde jag tänka lite när jag packade min kappsäck med tandborste och guldpengar. Det var länge sedan jag var på fri fot! Min skrivarresa till Sigtunastifelsen Resan tog runt en och en halv till två timmar, om man räknar dörr till dörr. Pendel från Älvsjö till Märsta och sedan buss hela vägen fram till Sigtunastifelsens egna busshållsplats med samma namn. Sigtuna, Sveriges äldsta stad, ligger på lagom avstånd från Stockholm och du tar dig hit med SL kortet. För mig var det ”gratis”, Erik bjöd mig på resan med sitt årskort och Sofia fick betala den ringa summan om 38 kronor för en enkelbiljett. Hem …

Sugen på att fjällvandra i barnböckernas värld? Frejas första fjällvandring

Det är jag! Jag fick lägligt en bok hemskickad till mig för ett par veckor sedan från Calazo förlag. Jag har ett par vandringsböcker från dem sedan tidigare vilket har varit mycket användbara under pandemin. Barnboksförfattaren, Emma V Larsson, har släppt en ny bok. Jag har även läst och skrivit om hennes tidigare böcker, Det stora tältäventyret och Det stor skogsäventyret. Nu fick jag Emmas nya bok, precis innan jag for till Sigtunastiftelsen. Boken följde med på min och Sofias skrivretreat. Jag låg och läste vid eftermiddagsluren och med benen under mitt varma täcke fick jag följa med Freja på tåget till Jämtland och ut på magiska fjäll, bland renar och vinande vind som kryper in på skinnet. Jag har fotat de två bilderna av boken på Stiftelsen, även om de inte avslöjar så mycket av miljön runtomkring. Titel: Frejas första fjällvandring Författare: Emma V Larsson Illustratör: Maria Trolle Utgiven: 2021 Ålder: 3-6 år Förlag + köpa: Calazo Förlag AB, Stockholm Låna: Går i skrivande stund ännu ej att låna Mitt exemplar är ett recensionsexemplar …

Glad påsk!

Kikar in och önskar alla läsare som hänger kvar i vått, torrt och virustider en glad påsk! Jag och Erik ska till Villa Lovik och övernatta idag. Lite plask, bubbel, treätters och en natt på hotell. Det riktigt sprätter i sova- borta benen! Katarina

Som en explosion!

Lyssnade på det här lilla radioklippet från nittonhundra bortnött. Om inspirationens ögonblick, när det kommer till oss (som en explosion! hos Astrid Lindgren) vi som skriver och vad man gör med det. Några korta underhållande minuter, tänkvärd (och härlig pga radioröster från förr) lyssning även för dig som inte skriver. Om att berätta berättelser och de fina stunderna när berättelserna kommer till oss. Jag är mycket inne i mitt skrivande nu, min hjärna snurrar på högvarv i min egen historia och jag läser böcker som aldrig förr. Djupdök alldeles nyss rakt ner i Mästerdetektiven Blomqvist lever farlig, tvåan i Kalle Blomqvist-serien och mindes plötsligt att jomenvisst gillar jag deckare. Varför har jag hela tiden trott att jag inte gör det? Jag gillar kanske bara inte 2000-tals versionen av deckare skrivna för den äldre publiken. Jag har nog aldrig varit mycket för ond och bråd död till ingen nytta, egentligen, och man får väl ändå säga att moderna deckare i mitt smak och tycke använder lite övervåld. Jag vet inte om du håller med, kanske inte …