Month: april 2020

3 dagsutflykter ut i naturen från Stockholm. Stendörren, Tyresta och Torö.

Att jag gillar natur är väl ingen hemlighet. Jag funderar ibland på var denna kärlek uppstått men kommer ingenstans. Jag vet bara att min kärlek är där och att längtan ut i naturen blir alldeles överväldigande på vår och sommarkanten. Det är då ganska konstigt att bo mitt i Stockholm, bland tunnelbanor och elcyklar, människor i sandaler och vita svajiga linnebyxor, som ser ut som de aldrig sett en skog på denna sidan året. Men jag trivs här också, här mitt i allt myller och med mänskliga människor. Men när längtan blir för stor tar jag mig ut i naturen, roadtrippar iväg någonstans för ett snabbt stopp eller en heldag lite längre bort. Här kommer tre tips nära Stockholm för en halv eller heldag i naturen som passar sig extra bra i dessa tider även om myllret på Drottninggatan nu sägs ha flyttat ut i naturen. Stendörrens naturreservat. Bland smaragdgrönt vatten, svajiga hängbroar och dramatiska klippor – ett stycke medelhav i den Sörmländska skärgården. En personlig favorit som inte ligger allt för långt bort är …

Torö

Torö

Bilder från en vinterdagsutflykt jag och Erik gjorde i januari i år. Vackrare och kargare än såhär blir det inte i Sverige. Du hittar Torö stenstrand 7 mil från Stockholm, utanför Nynäshamn. Katarina

Tankar från söderorts-nutid

Tankar som slår mig dessa dagar. Det är ibland allt jag tänker på, det som komma skall. Jag vet att jag inte är ensam. Jag läste det här inlägget av Ann som är i karantän i New York City och blev berörd. Jag tror det är svårt att inte bli. Läget i den efterlängtade Sex and the City staden känns allt mer surrealistiskt. Ordet kylbil får mig att rysa av ett kallt domedags-obehag. Bland karantänsorden flyter kärnfrågan till ytan, det vi alla funderar på när vi blickar ut över stad och land; om det som komma skall. ”När ska vi släppas fria? och ”Hur ska det bli då?” för att i nästa stund drabbas av skam till insikten att det finns de som inte kommer ut i friska luften igen, som inte kommer längre än till Hart Island. Vad är vi att längta efter att bli utsläppta, att bli fria, att få semestra och att få kramas när andra aldrig mer kommer få? Vi sitter på balkongen i full kvällssol för vi har en sån …

Lufsa runt i Garphyttans Nationalpark

Plötsligt kommer suget och jag kan inte riktigt hejda mig. Jag är bara tvungen! Det kliar i upptäckarnerven, jag vet inte om det är för att en inte kan resa och fara som en vill numera eller om det bara är våren som pockar på, jag bara vet att jag vill ut och skrika högt rakt ut över takåsarna ”Hej våren, nu är det dags”. Jag bör inte vara ensam. Så jag packar in E i bilen tillsammans med sittunderlag och lite fika och beger mig västerut, mot det stora kända, till allas vår nu samlingspunkt naturen och Garphyttans nationalpark. En i taget besöker jag Sveriges nationalparker. Genom vandring och båt räknar jag med att nå dem alla någon gång. Det tar de år det tar. Här kan du läsa mer om mina äventyr i Sveriges nationalparker. Sveriges nationalparker Sverige har numera 30 nationalparker, en har adderats till totalen sedan jag startade mitt projekt att besöka Sveriges alla nationalparker och enligt egen utsago hade jag besökt femton parker när jag besökte Björnlandet, varpå denna torde bli …

Har jag inte läst det där?

Igår på väg till Garphyttans Nationalpark sa jag till Erik ”nu finns ett nytt inlägg uppe på bloggen” varpå Erik ivrigt började jakten för att hitta det. Han verkar ännu inte lärt sig min bloggs direktadress utan kämpar mot Facebooks algoritm för att hitta det nya var gång, varpå han snart utbrister ”Har jag inte läst det där?” (om inlägget om måsarna, jag faktiskt skrev igår, själv nöjd över att jag faktiskt lyckades skriva ett inlägg om måsar). Frågan är ändå om de orden inte är de värsta en kan höra som skribent? Jag tänker i stunden i mitt stilla sinne ”men va, jag har väl aldrig skrivit ett inlägg om måsar, särskilt inte i helgen” varpå jag inser att inlägget nog kanske är väl likt ett av mina tidigare inlägg från veckan, eller i alla fall ingressen. Skillnaden verkar ske i köket, kylen gnisslar i det ena och spisen fräser i det andra. Men Erik, give me a break, det är ändå virustider, vardagen ter sig allt mer lik, fantasin tryter och samtidigt, hur …

När en köper bostad borde det inte ingå en fiskmåsvarningsskylt? – Livet på våren i Högdalen.

Jag hör ett gnissel från kylen. Det hörs när Erik inte är hemma och täcker ljudet med sina knorrande tankar och rassel i lådorna. Våren börjar entra scenen i Högdalen och ljus och ljud, strilar genom gardinerna snart dygnet runt. Jag vaknar till ljus och mina ögon klipper i solnedgång.  Mina tankar grusas snart av vetskapen att jag vaknar till solstril ackompanjerat av måsskrik. Jag saknar genast lägenheten i Skärmarbrink. När en köper bostad borde det inte ingå en fiskmåsvarningsskylt? Ett litet avdrag på avgiften åtminstone, kan man ju tycka. Det är det första jag ska lägga till på dagordningen vid föreningsstämman minsann, den som skulle varit i Högdalskyrkan nu i april men som är uppskjuten in i en oviss framtid, ungefär som resten av livet i virustider.  Jag hinner säkert vänja mig vid måsskriket. Erik säger att han sover bättre nu än för två år sedan. Det har jag svårt att förstå. Jag sover som en stock världen över, men vaknar i Högdalen till ljudet av små oskyldiga barn bli mördade på gården, varje …

Tallinn. i bild.

Hösten 2016 var jag och Linda i Tallinn på matresa. Med på resan var bland annat Jeanette och David och Landleys kök. Jag skrev flera inlägg från resan och skapade bilder till ett inlägg som aldrig blev publicerat. Bilderna har legat och skräpat bland mina andra 87 utkast och såhär i rensandets tider stuckit ut bland mängden jag aldrig gav en chans. Varsegod allesamans, ibland behöver hjärnan vila och bara scrolla, det här är ett sånt inlägg. Varsegod Linda, fyra år senare kommer dina bilder från ett bortglömt men vackert Tallinn, nu återfunna och förhoppningsvis glädjande på nytt. Katarina

Resa i Sverige- listan.

Saxade den här listan från Annika rakt av och inkluderade Erik, som något slags hemmasittar-fun, sånt man numera sysslar allt mera med. 25 frågor om att resa i Sverige, vilket fick mig att lära mig mer om Erik och mig och Erik att komma igång med semesterdrömmandet. Haka på om du vill. Vi kör! #1. Min favoritplats i Sverige Katarina: Norrland. Mer specifikt Karesuando, för man kommer inte längre bort och här finns min vän Jimmy. Erik: Stockholm. Mitt vardagsrum eller matplatsen utanför köket. #2. Ett ställe jag inte vill resa tillbaka till. Erik: New York skulle jag kunna skita i. Katarina: Finns nog inget sånt ställe, men kan tycka att Barcelona är överskattat. Inser att det ska vara Sverige kanske? Hmm. Redan svårt det här med att hålla sig till Sverige. Erik: Ser om jag kommer på något svenskt som jag bara känner sådär ”Äh” för. Katarina: Jag kommer inte på något. Erik: Örebro är inte så spännande. Inte Örnsköldsvik heller. Katarina: Va? Är ju en av mina favoriter. Eller två. Örebro slott! Höga …

Ett liv – en reseblogg – en dagbok

Det fräser och smattrar från spisen. Erik slår i lådorna och besticken rasslar obekvämt till följd. Det doftar rosmarin, kanske ett stänk pasta. Fotsulor mot linoleummatta-ljud varvas med något knorrande, jag tror det är Erik som tänker, då kommer det, knorret. Sinnesintrycken är många i vårt nya kök. Tulpanerna jag fick gratis för att Interflora först förlagt mitt blommogram står på bordet och har växt sig för stora för sin vas. De står i motljus och solens strålar strilar mellan bladen och försvinner sedan ned bakom taknocken på funkislängorna mitt över. Jag funderar hur jag ska gå vidare med mitt (rese)bloggande i denna tid, nu när skrivglädjen återvänt men samhället så dramatiskt ändrats. Vad har jag att säga och vad vill en höra? En messenger facebook- grupp bryter min tanketystnad och talar om att viruset tagit ännu oväntad sväng, att Adam har slukats ned i det svarta hålet. Plötsligt är ljudet från köksfläkten det enda jag hör. Jag antar att olika saker tar olika hårt i olika tider, men det känns ändå i hjärtat ordentligt …

Livet i stiltje

Jag har inte bloggat på länge, jag blir mer och mer medveten om det. Är det nu jag slutar eller är det början på något nytt? Tappade jag lusten eller var det något annat? Jag har med tiden inte lyckats sätta fingret på varför det blev så och kanske spelar det ingen roll nu. Det var långt innan det som nu är ändå. En annan tid kom och vände upp och ner på allt det gamla, det världsliga. Virus-tiden. Jag måste erkänna, jag trodde aldrig den skulle komma. Jag ser mig själv i spegeln på morgonen och tänker att nu har jag all tid i världen för rannsakan kring det där som är viktigt i livet. Jag är ju ändå mest hemma. Hemma i Högdalen. Har jag sagt att jag flyttat? Jag tänker att jag ska kunna fundera mig fram till bästa väg att gå. Men ack den näsbränna som följer vid blotta tanken. Livet har nog aldrig varit så komplicerat som nu och så enkelt på samma gång. I virustider sköter sig livet självt. …