All posts tagged: uteinaturen

Dagboksnotering från ett vintrigt Västerbotten

Jag har nu äntligen, äntligen fått en överdos av vinter. Allt det där vita i ett enda famntag, blandat med förkylning och förlamande pigghet där en vill mer än vad en slutligen gör. Jag vill vinter, men jag gör Harry Potter och Sagan om Ringen. Jag vill pulsa i djupa snöhögar, men vandrar mellan mellandagsrea- fynd. Vackra Umeå stad från en av broarna över älven. Det har varit skönt att besöka bästa väninnan, en hel vecka. Vem får någonsin så mycket gemensam tid? När tiden blir så mycket att man med gott samvete kan scrolla mobilen planlöst, ta tabberas på godisskålen och hoppa duschen mer än en dag. Vid det här laget är håret så mössplatt att jag  avstår från att kolla mig i spegeln. Tidningen Kupé och min blank. Men en vecka går fort och jag finner mig liggandes på nattåget på väg hem. Det där nattåget mellan Umeå och Stockholm, som kostade mig nästan dubbelt så mycket som flygplansbiljetten för samma sträcka och som tar mer än tio gånger så lång tid. Har …

Fotodagbok: En kort vandring vid Olmsted point

7e november 2017 Värmen slår mot ansiktet när jag kliver ut ur bilen. Det är tidigt på morgonen i november, men solen lyckas ändå värma bergshällen så omgivningen förvandlas till nära öken. Stenarna ligger i kaskader och klipporna lyser starkt vita. Det är nästan så en förväntar sig en grekisk semesterstad torna upp bland klipporna. Långt uppe i bergen, på 2500 meters höjd, bland USAs vildaste natur hittar en Olmsted point. Olmsted point = majestätisk utsikt, vita klippor och ett perfekt ställe att fritt vandra över klippor i alla väderstreck. Medan Helena och Ida stannar kvar och fotograferar utsikten från vägen vandrar jag och Rania zick zack över klipporna. Vi stannar för en enkel lunch med tonfisksmörgås och nötter, kisar mot solen, kramar träden och Rania övar på att kula i den perfekta akustisk som blir i ett öppet klipplandskap. 2 timmar i mitt liv spenderas här. 2 timmar som skapar utmattning och formar drömmar om en stark och vältränad kropp. 2 timmar innan vi slänger in kameran i bilen och beger oss vidare över Tioga Roads karga …

Yosemite Village

Yosemite Village är hjärtat av hjärtat i Yosemite, Yosemite Valley, och här finns allt en äkta resenär behöver, ljudet av andra resande, souvenirer med sprakande Yosemite-tryck och Ansel Adams Gallery. I Yosemite Village spenderar vi våra dagar på Degnans, den lokala pizzeria och ”vi har lite av allt – stället”, med ung personal och personal från Yosemites tidiga dagar. Vår första dag i Yosemite kör vi runt i dalen och dra fötterna bakom oss i byn. För att låta resan sjunka in, få fäste och låta planerna måla sig själva. Jag hade nog inte förväntat mig att Yosemite Village, har lite av allt. Så här kommer mina tips, till lite av just det.   Yosemite Village Visitors centre, Wilderness centre & Village Store De tre V:na har allt du behöver, trevlig personal, information, ekollon-örhängen och mat. I Vistors centre hittar du info om vilka vägar som är öppna och om någon är vinteravstängd, vägbeskrivningar och kartor och annat du tänkas vilja fråga finns också här. Mellan november och april kan du också hämta dina Wilderness Permits om du ska övernatta i naturen och göra särskilda …

Lyssna på rådjuren och ekorrarnas skvaller vid Mirror Lake

Har du någonsin hört rådjuren och ekorrarna skvallra med varandra? Det har jag. Om en kunde förstå vad de sa tror jag samtalet handlar om ekollon, om solen och om skogen. Vad tror du? I Yosemite tog jag och Rania några egna korthiker medan de andra gjorde annat. Helena åkte runt med bilen och fotade, promenade i Yosemite Village och Ida jobbade på Degnans, det enda ställe som var öppet under november, utöver matbutik och souvenirshoppar. Vår första lilla hike gick till Mirror Lake.   Vandring till Mirror Lake – Yosemite Då Helena besökt Yosemite tidigare tipsade hon oss om vart vi kunde börja vandringen och släppte av oss med bilen vid Majestic Yosemite Hotel, för övrigt ett hotell jag önskar att jag någon gång har möjligheten att bo på. Från Majestic vandrar vi rakt genom loungen och ut på andra sidan, för att mötas av ett varmt och starkt solsken. Vi vandrar mitt på dagen, kanske inte den bästa tidpunkten för fotografi, men definitivt bra tidpunkt för motion. På andra sidan hotellet möter vi vår första …

Fotopromenad: Morgon runt Kvarndammen

Det är alltid så skönt att komma hem, om så bara för en stund. Så fort jag närmar mig och bilen rullar de sista milen mot mitt barndomshem infinner sig lugnet. Så idag, när en sparade en timma klev jag upp vid klockan 7 för att ta en morgonpromenad runt Kvarndammen, där mina föräldrar bor. En stund, jag och solen, jag och kylan och jag och min kamera. Lugnet runt Kvarndammen möter mig där jag möter några lokalbor som plockar upp bryggorna ur sjön för hösten. En sista bit höst. En sista bit sol. Katarina

Mata en fågel ur handen – Lavskrikan

Jag håller upp handen och tänker att här får jag nog stå nu och blicka på en tom hand och smulor av kexchoklad. Men så säger det swoooosh och helt plötsligt sitter det en fågel i handen och blickar upp på mig samtidigt som den mumsar kexchoklad. Den sitter alldeles stilla och balanserar innan den flyger iväg och kvar bara är gunget i handen från när den lyfter. Snart följer nästa, och nästa, vem vet hur många lavskrikor jag lyckas attrahera med bara kexchoklad?En sak är säker, jag är med min kexchoklad snart populärast bland fåglarna i nationalparken. Lavskrikan Har du matat en fågel direkt ur handen någon gång? Jag trodde aldrig jag skulle finna det så fascinerande. Lavskrikan (Siberian Jay) är en relativt stor, liten fågel med brun och roströd fjäderdräkt, intelligent blick och ett nyfiket sinne. Att de så enkelt blir så tama, hade jag aldrig kunnat ana. Men med kexchoklad går det mesta, antar jag, och arten är känd för att söka sig till människor för föda. Det var en stunds skratt …

Få naturen serverad på ett silverfat – om allemansrätten vi alla tar för given

Min kärlek till skogen, har väl inte gått omärkt förbi? Kärleken så stark, som jag får utlopp för så snart min fot kommer utanför stadsgränsen, när jag hör foten mjukt sjunka ner på ett barrigt underlag, höra knastret från ris och grenar när jag vadar genom ett ljungfält och när jag lyfter blicken och blickar ut över de oändligaste av fjäll. Vad vore jag som människa utan naturen, utan friheten och vad vore jag utan allemansrätten? Igår spenderade jag, Helena, Rania, Katta och Daniel dagen vid Fjätfallen i Dalarna. Vi vandrade, njöt av fallen, fotograferade och gjorde upp en eld, helt gratis och alltid tillgängligt och till förfogande för bara oss. Det mina vänner är att vara privilegierad.  De vackra Fjätfallen i norra Dalarna. Ett stycke fabulös natur tillgängligt för alla. Fall i höstskrud.   Katta matchar naturen eller naturen matchar Katta? Allemansrätten Det är konstigt att tänka sig ett land utan allemansrätt, ett land där en inte får gå fritt i skogen, tälta och campa där en vill eller plocka en kotte, slänga den i …

Svartvitt tidvatten vid Saksun på Färöarna

”En av dagarna tyckte mamma och pappa att vi skulle gå längre bort för att ligga på stranden en dag, för det var det en gjorde på 90-talet, så det gjorde vi. Det var då jag mötte tidvatten, för första gången. ” Det är få platser i världen som är överväldigande vackra, där allt är så snyggt att klockorna nästan stannar. Saksun, är nog en sådan plats, sådär att hälften är mer än nog. För ungefär ett år sedan rullade min och Helenas hyrbil nerför vägen vid Saksuns fot, parkerade nästinstill sig själv och två lite för exalterade tjejer, hoppade ut, sprang till närmsta vattenfall för att fotografera ett vattenfall i tio vinklar. Nåväl, inte riktigt så gick det till. När vi anlände vid Saksun den där dagen i september var det två rätt mosiga och fikasugna tjejer som klev ur bilen, efter att ha fastnat allt för många gånger på den lilla turistvägen som sträcker sig till änden av Saksun, på ön Streymoy på Färöarna. Målet med dagsturen var just Saksun såhär slog vi oss ner …

Padjelantaleden. En fjällvandringstrilogi. del II

När jag tänker tillbaka på det är det nog min första tältnatt på åtta år. Jag har ju aldrig tältat särskilt mycket. Jag sträcker ut benen, känner efter, ser myggen hänga utanför tältet och funderar på om det var så farligt ändå. Vad var det egentligen jag hade förväntat mig? Jag öppnar dragkedjan och ser morgonljuset strila ned mellan bergen. Känslan kryper på och jag kan inte riktigt placera den. Jo, visst är det den. Kylan slår mig hårt i ansiktet och det är nu jag vet, lycka, riktig lycka sköljer över mig och jag ler stelt och fånigt medan jag går ner för sluttningen. Kill your darlings funkade inte. Jag kunde inte välja så det får bli tre förödande vackra inlägg om att fjällvandra i Sverige. Om mina första erfarenheter, om Padjelantaleden och om vänskap. Jag hoppas att du hänger med. Detta är del II. Här hittar du del I och del III. Morgonutsikten. Arktisk fauna. När solen blir en stjärna. Fjällens vackra morgonljus och iskalla vatten skakar snart liv i mig och vi dukar upp för frukost. Till …

11 underbara roadtrip äventyr i norra Lettland

Reklamsamarbete mellan Latvia Tourism, Nordic TB och Storytravelers under kampanjnamnet #LatviaRoadTrip Den virtuella känslan av vinden i håret och inget mer än de öppna vidderna, solnedgången och du. Man behöver inte åka långt för att uppnå den känslan, i verkliga livet. Varför inte en roadtrip till ett av våra grannländer? Fördelen – fantastiska landskap och mycket mer för pengarna. Roadtrip äventyr i Lettland till en billig peng Lettland, min tredje roadtrip för året efter ett härligt vintrigt besök i Karesuando och Schweiziska svindlande alplandskap. Fördelen – nära och mycket mer för pengarna jämfört med Sverige och Schweiz. Resesällskapet – 4 bloggare och 2 filmare. Anette, Ann-Mari, Helena, Caspar och David. Denna gång, två glömda körkort som resulterade i få chaufförer. Så, bara jag bakom ratten och ett aldrig sinande lettiskt landskap. Fotona i inlägget är fotograferade av mig. Fotona på mig är fotograferade med självutlösare och stativ och Helena, David och Anette. Helena har fotograferat bilderna i Cesis, David när jag vandrar över dimhöljda fält och Anette foto av mig i motljus i gul regnjacka. Roadtrip tips …

En korthike vid Múlafossur på Färöarna

Det är få ställen som tagit mig med sådan storm som Färöarna, bokstavligt. Den där dagen i september när jag och Helena landande på öarna, efter en mycket tveksam flygning har gått rakt in i mitt minne som den stormigaste dagen i mitt liv, även om jag säkert upplevt värre. Färöarna, som taget ur nordisk fornmytologi Färöarna. Vad vet en egentligen om Färöarna? När jag berättar på för folk som frågar, ”Vad är ditt bästa tips?”, så svarar jag ofta Färöarna för att få en stillsam blick tillbaka på en helt oförstående människa. Som den räddar i nöden jag är brukar jag snabbt släta över och säga att det är några öarna söder över Island och väst om Norge, där mittemellan. För vad vet en egentligen om Färöarna? Det är nog många av oss som knappt vet att de existerar och ännu mindre att de ligger i Norden. Kanske ännu ännu mindre, att en kan ta sig runt på bara svenska på öarna och att befolkningen pratar någon slags halvsvensk-halvnorsk-halvisländska, som en salig kärleksbarns blandning …

Fotodagbok: Ängsö med #kvinnligaäventyrare

6e maj, 2017 Så träffades vi äntligen. Ambassadörerna och alla följare av #kvinnligaäventyrare, ute på Ängsö naturreservat utanför Västerås. Aldrig hade jag föreställt mig att det skulle till att bli ett så stort event! Kanske 150 personer tog sig ut till Ängsö reservatet, från vad som kändes vara många avlägsna hörn av Sverige. Dagen fylldes med fotoworkshop med Sofi Wennstig, reseskrivande med Sanna Rosell, packningstips och lära sig karta och kompass tur i skogen. Träffade gamla och nya ansikten. Så många nya att jag knappt ens vet vad alla heter. Sådana här dagar är så bra. Att få ta en avstämning med likasinnade, att nörda och fördjupa sig olika ämnen en funderat på och behöver lära sig och ta emot praktiska tips från andra bloggare. Det gör vi snart igen va? Vill du läsa mer om Kvinnliga äventyrare? Klicka här. Katarina Sofia från Hildas. Boel Engkvist Ida från I skog och mark Linnea med bloggen Lanclin. Sofi Wennstig Linnea, Boel och Rania Rönntoft Angelicas mamma. Här är jag, vilse på ett berg. Helena som fotar såklart. …

Fotodagbok: En eftermiddagstur i Nacka naturreservat

2 april, 2017 När jag vaknar på morgonen, dricker jag som vanligt mitt morgonkaffe och blickar ut mot min lilla skog på baksidan av huset. De där 10 minuterna på morgonen är är det som får mig att vakna till liv. Stunden när jag tittar ut på fåglarna som sitter på grenarna och sjunger försiktigt och hör vinden vina runt knuten. Träden står fortfarande oklädda utanför och grönskan väntar på att spricka ut. På gården leker ett par med sin hund. Lusten kommer över mig och jag bestämmer mig för att ta en tur ute till skogs. Jag packar ner en jacka, en flaska vatten och spänner på kameran med mitt 35mms objektiv på väskan, snörar på vandringskängorna och promenerar iväg allena mot Nacka naturreservat. Trots att jag bor bara 15 minuters promenad från naturreservatet har jag bara varit där en gång. Jag hittar entrén vid Kärrtorps idrottsplats där jag brukar kvällspromenera ibland. Ute i skogen är det ljummet. Folk från hela Stockholm fyller promenadvägarna till bredden men jag som har vandringskängorna på söker mig bort …

Fotodagbok: Vintervandring i Adelboden

10 mars, 2017, Adelboden Schweiz Vandra i snö? Kan en det? Nej, det trodde inte jag heller innan Malin föreslog att ta en liten tur uppe i bergen. 4 km och mjölksyrevader senare vet jag att det går. Besöket i Adelboden kommer att etsa sig fast i minnet med utsikten från Our Chalet, de ständigt snöigt mjölkvita alptopparna, den vassa solen, snajdiga tyskan och under all kritik Schweiziska maten. Men den natur Schweiz levererar är som inget annat. Som taget ur Sound of Music eller annan alpfilm får man precis det turistbroschyrerna säljer och mer därtill. Vi köper ett kabinpass och spenderar en dag uppe bland snön. Vi tar oss med kabinbana upp på de toppigaste toppar, hoppar av där vi känner för det och njuter i solen. Vi dricker vår medhavda pulverkaffe och äter mörk choklad. Ni vet ju att jag älskar snö. För mer behöver en egentligen inte i livet. Katarina Malin Annelie Foto: Annelie Foto på mig i inlägget är fotograferade av Malin, StuudioHuusman.

Fotodagbok: Snöglädje med vänner på fjället

18 februari, Mertajärvi, Karesuando Alltså det har varit svårt för mig att redigera de här bilderna. Det har blivit så grymt uppenbart vad som saknas i mitt liv den här helgen när jag redigerat bilder från Norrland. Den där naturen. Vänner. Vänner i naturen. Sån där natur som bara finns när man kommer långt bort från staden, långt utanför och långt in bland trädgrenarna. Men, bilderna i sig är långt ifrån deprimerande. De påminner om vinter, vänskap och pirrande hastighetsglädje. De börjar en morgon, när jag vaknar med knastriga ögon efter en sen kväll på den finska sidan och tittar ut genom fönstret på Helenas brors hus och ser solen gå upp. Den slutar på fjället, med sol som går ned över vidsträckta vindiga vyer och några renar som enda sällskap. Att vara ute på vidderna är som balsam för själen. Vi stannar en stund på varje utsiktsplats vi hittar och tar oss vidare mot en liten samestuga. Där grillar vi och njuter en stund i solen. Mina kläder luktar fortfarande eld såhär långt efter, …

Fartfylld yrande snö, skrattande kvinnor och skoteråkning

Fartfylld yrande snö, skrattande kvinnor och motljus. Min första gång att köra skoter kunde inte varit särskilt mycket bättre. Jag skrattar fortfarande vid tanken av farten och när jag kliver av skotern och är hemma på fast säker mark. Vem hade kunnat tro att jag skulle tycka det var så himla roligt att med en inte så miljövänlig motorsport? Ibland är mitt hjärta lite vilt De som känner mig, vet dessutom att jag är farträdd. Och då menar jag ganska mycket mycket farträdd. Sofia tror att det är mitt kontrollbehov och det tror jag också. För hög fart rimmar illa med kontrollbehov. Men när det var bestämt att vi skulle ut på en skotertur i Åre, tackade jag självfallet ja. Spela roll om jag är rädd, rädsla skapades väl för att utmanas? Ibland är mitt hjärta lite vilt och lyssnar inte på mig resonera. Den där förmiddagen i januari när vi tog oss ut kunde inte varit så mycket bättre. Solen sken skimrande vackert och lågt, gick lagom upp innan den gick ner och gav oss …

Förtrollande trollskogar

Det sägs att om du stannar upp och lyssnar, kan du höra skogen viska. Vad tror du den kommer att säga? En kortare saga på engelska om förtrollade skogar av Äntligen vilse finns på Steller. Klicka här för att ta del av den. En lång vinter och sommar har passerat där jag gått vilse i de djupaste av skogar. När jag började det här inlägget var det april och nu är det vinter igen. Ibland blir det så att jag börjar något och sedan får det vänta i min utkast-korg till det känns rätt. Och just på jullovet känns det rätt. Jag tänker tillbaka på minnen från förra vintern och hur stolt jag är över att ha trotsat vind och kyla och varit ute länge i skogen. Jag har andats djupa andetag i de mina skogar och tänkt att detta, det är därför jag lever. De säger att om du stannar upp och lyssnar kan du höra skogen viska. Trollskogar Den första trollskog jag besökt är min hemmaskog i norra Småland där jag har växt upp. …

Myskoxe – Ovibos moschatus

#NordicRoadtrip samarbete med World of Greenland Arctic Circle och Air Iceland Stora, tunga, snabba och så rädda att närmsta buske känns lockande. Föga visste jag om den lurviga myskoxen innan jag satte foten på den arktiska tundran på Grönland i slutet av augusti. Jag har aldrig tidigare försökt mig på att fotografera vilda djur av den enkla anledningen att jag innan den nordiska rundturen inte ägde ett objektiv med en brännvidd över 105 mm. Men innan resan till Grönland köpte jag mig ett Sigma 700 – 200 mm med en 2,0 extender, utrustning som skulle visa sig mycket användbar när jag mötte min första myskoxe. Myskoxe Just Kangerlussuaq är ett av de få ställen i värden där just myskoxen finns naturligt. Här, i den lilla byn med runt 500 invånare på Grönlands västkust fick jag äran att se dem. Kraftig kropp, mörkt mörkt bruna men med ovanligt snälla ögon är myskoxen ett fascinerande djur. Under vår 17 km arktiska ökenhike ser vi många spår av djuret som fotavtryck, ull och hela skelett. Jag känner en viss …

Vandring genom arktisk öken på Grönland

Vandring genom arktisk öken på Grönland är ett samarbete med World of Greenland Arctic Circle och Air Iceland Vår chaufför kör säkert upp för en brant gropig väg där vi bara skyddas av stupet utanför av några rader med gula tunnor. Det går sakta, det som hemma tar fem minuter, tar här upp emot tjugo. Jag antar att jag inte hade förväntat mig så mycket innan jag kom hit, kanske heller inte att vägarna var något annat än slingriga och gropiga men väl här inser jag att de är bra mer gropiga än jag tänkt. Mina drömskor på Helenas fötter.. Kangerlussuaq, en flygplats och en gammal militärbas myllrar inte precis av människor med sina dryga 500 invånare. Det turistiga Island, med parkeringsplatser vid varje sevärdhet har inte på långa vägar nått hit. Men naturen är minst lika storslagen, kanske mer storslagen än den jag stött på tidigare på Island. Allt har sin charm, men Kangerlussuaq är ändå något annat. Helena säger att det påminner mycket om norra Sverige där hon växte upp. En stunds körning …

Stiltje vid Färnebofjärdens Nationalpark

Min blick vilar på ett stilla vatten. Små knott surrar över vattenytan och en båt glider sakta förbi på håll. Inga ljud hörs. Jag funderar på hur något kan vara ljudlöst. Efter ett år i Stockholm, var det länge sedan jag hörde den. Tystnaden. Men här, längs Dalälven i Färnebofjärdens nationalpark är den, den enda som hörs. Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs, och omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas gungande gräs. Ur Strövtåg i hembygden, Fröding Mitt lilla sidoprojekt Sveriges nationalparker har tagit mig till sex stycken detta år. Tyresta, Stenshuvud, Söderåsen, Norra Kvill, Blå Jungfrun och nu Färnebofjärden. Färnebofjärdens nationalpark Till Färnebofjärden, den park med det vackraste namnet, tog jag mig en dag i juni för en break från staden och dess konstanta hummanden. Nationalparken, som ligger ca två timmars bilfärd norr om Stockholm, nås enklast med just bil, är en nationalpark som sprider ut sig runt nedre Dalälven. Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord står min hembygd och hälsar mig glad, …