All posts tagged: uteinaturen

11 underbara roadtrip äventyr i norra Lettland

Reklamsamarbete mellan Latvia Tourism, Nordic TB och Storytravelers under kampanjnamnet #LatviaRoadTrip Den virtuella känslan av vinden i håret och inget mer än de öppna vidderna, solnedgången och du. Man behöver inte åka långt för att uppnå den känslan, i verkliga livet. Varför inte en roadtrip till ett av våra grannländer? Fördelen – fantastiska landskap och mycket mer för pengarna. Roadtrip äventyr i Lettland till en billig peng Lettland, min tredje roadtrip för året efter ett härligt vintrigt besök i Karesuando och Schweiziska svindlande alplandskap. Fördelen – nära och mycket mer för pengarna jämfört med Sverige och Schweiz. Resesällskapet – 4 bloggare och 2 filmare. Anette, Ann-Mari, Helena, Caspar och David. Denna gång, två glömda körkort som resulterade i få chaufförer. Så, bara jag bakom ratten och ett aldrig sinande lettiskt landskap. Fotona i inlägget är fotograferade av mig. Fotona på mig är fotograferade med självutlösare och stativ och Helena, David och Anette. Helena har fotograferat bilderna i Cesis, David när jag vandrar över dimhöljda fält och Anette foto av mig i motljus i gul regnjacka. Roadtrip tips …

En korthike vid Múlafossur på Färöarna

Det är få ställen som tagit mig med sådan storm som Färöarna, bokstavligt. Den där dagen i september när jag och Helena landande på öarna, efter en mycket tveksam flygning har gått rakt in i mitt minne som den stormigaste dagen i mitt liv, även om jag säkert upplevt värre. Färöarna, som taget ur nordisk fornmytologi Färöarna. Vad vet en egentligen om Färöarna? När jag berättar på för folk som frågar, ”Vad är ditt bästa tips?”, så svarar jag ofta Färöarna för att få en stillsam blick tillbaka på en helt oförstående människa. Som den räddar i nöden jag är brukar jag snabbt släta över och säga att det är några öarna söder över Island och väst om Norge, där mittemellan. För vad vet en egentligen om Färöarna? Det är nog många av oss som knappt vet att de existerar och ännu mindre att de ligger i Norden. Kanske ännu ännu mindre, att en kan ta sig runt på bara svenska på öarna och att befolkningen pratar någon slags halvsvensk-halvnorsk-halvisländska, som en salig kärleksbarns blandning …

Fotodagbok: Ängsö med #kvinnligaäventyrare

6e maj, 2017 Så träffades vi äntligen. Ambassadörerna och alla följare av #kvinnligaäventyrare, ute på Ängsö naturreservat utanför Västerås. Aldrig hade jag föreställt mig att det skulle till att bli ett så stort event! Kanske 150 personer tog sig ut till Ängsö reservatet, från vad som kändes vara många avlägsna hörn av Sverige. Dagen fylldes med fotoworkshop med Sofi Wennstig, reseskrivande med Sanna Rosell, packningstips och lära sig karta och kompass tur i skogen. Träffade gamla och nya ansikten. Så många nya att jag knappt ens vet vad alla heter. Sådana här dagar är så bra. Att få ta en avstämning med likasinnade, att nörda och fördjupa sig olika ämnen en funderat på och behöver lära sig och ta emot praktiska tips från andra bloggare. Det gör vi snart igen va? Vill du läsa mer om Kvinnliga äventyrare? Klicka här. Katarina Sofia från Hildas. Boel Engkvist Ida från I skog och mark Linnea med bloggen Lanclin. Sofi Wennstig Linnea, Boel och Rania Rönntoft Angelicas mamma. Här är jag, vilse på ett berg. Helena som fotar såklart. …

Fotodagbok: En eftermiddagstur i Nacka naturreservat

2 april, 2017 När jag vaknar på morgonen, dricker jag som vanligt mitt morgonkaffe och blickar ut mot min lilla skog på baksidan av huset. De där 10 minuterna på morgonen är är det som får mig att vakna till liv. Stunden när jag tittar ut på fåglarna som sitter på grenarna och sjunger försiktigt och hör vinden vina runt knuten. Träden står fortfarande oklädda utanför och grönskan väntar på att spricka ut. På gården leker ett par med sin hund. Lusten kommer över mig och jag bestämmer mig för att ta en tur ute till skogs. Jag packar ner en jacka, en flaska vatten och spänner på kameran med mitt 35mms objektiv på väskan, snörar på vandringskängorna och promenerar iväg allena mot Nacka naturreservat. Trots att jag bor bara 15 minuters promenad från naturreservatet har jag bara varit där en gång. Jag hittar entrén vid Kärrtorps idrottsplats där jag brukar kvällspromenera ibland. Ute i skogen är det ljummet. Folk från hela Stockholm fyller promenadvägarna till bredden men jag som har vandringskängorna på söker mig bort …

Fotodagbok: Vintervandring i Adelboden

10 mars, 2017, Adelboden Schweiz Vandra i snö? Kan en det? Nej, det trodde inte jag heller innan Malin föreslog att ta en liten tur uppe i bergen. 4 km och mjölksyrevader senare vet jag att det går. Besöket i Adelboden kommer att etsa sig fast i minnet med utsikten från Our Chalet, de ständigt snöigt mjölkvita alptopparna, den vassa solen, snajdiga tyskan och under all kritik Schweiziska maten. Men den natur Schweiz levererar är som inget annat. Som taget ur Sound of Music eller annan alpfilm får man precis det turistbroschyrerna säljer och mer därtill. Vi köper ett kabinpass och spenderar en dag uppe bland snön. Vi tar oss med kabinbana upp på de toppigaste toppar, hoppar av där vi känner för det och njuter i solen. Vi dricker vår medhavda pulverkaffe och äter mörk choklad. Ni vet ju att jag älskar snö. För mer behöver en egentligen inte i livet. Katarina Malin Annelie Foto: Annelie Foto på mig i inlägget är fotograferade av Malin, StuudioHuusman.

Fotodagbok: Snöglädje med vänner på fjället

18 februari, Mertajärvi, Karesuando Alltså det har varit svårt för mig att redigera de här bilderna. Det har blivit så grymt uppenbart vad som saknas i mitt liv den här helgen när jag redigerat bilder från Norrland. Den där naturen. Vänner. Vänner i naturen. Sån där natur som bara finns när man kommer långt bort från staden, långt utanför och långt in bland trädgrenarna. Men, bilderna i sig är långt ifrån deprimerande. De påminner om vinter, vänskap och pirrande hastighetsglädje. De börjar en morgon, när jag vaknar med knastriga ögon efter en sen kväll på den finska sidan och tittar ut genom fönstret på Helenas brors hus och ser solen gå upp. Den slutar på fjället, med sol som går ned över vidsträckta vindiga vyer och några renar som enda sällskap. Att vara ute på vidderna är som balsam för själen. Vi stannar en stund på varje utsiktsplats vi hittar och tar oss vidare mot en liten samestuga. Där grillar vi och njuter en stund i solen. Mina kläder luktar fortfarande eld såhär långt efter, …

Fartfylld yrande snö, skrattande kvinnor och skoteråkning

Fartfylld yrande snö, skrattande kvinnor och motljus. Min första gång att köra skoter kunde inte varit särskilt mycket bättre. Jag skrattar fortfarande vid tanken av farten och när jag kliver av skotern och är hemma på fast säker mark. Vem hade kunnat tro att jag skulle tycka det var så himla roligt att med en inte så miljövänlig motorsport? Ibland är mitt hjärta lite vilt De som känner mig, vet dessutom att jag är farträdd. Och då menar jag ganska mycket mycket farträdd. Sofia tror att det är mitt kontrollbehov och det tror jag också. För hög fart rimmar illa med kontrollbehov. Men när det var bestämt att vi skulle ut på en skotertur i Åre, tackade jag självfallet ja. Spela roll om jag är rädd, rädsla skapades väl för att utmanas? Ibland är mitt hjärta lite vilt och lyssnar inte på mig resonera. Den där förmiddagen i januari när vi tog oss ut kunde inte varit så mycket bättre. Solen sken skimrande vackert och lågt, gick lagom upp innan den gick ner och gav oss …

Förtrollande trollskogar

Det sägs att om du stannar upp och lyssnar, kan du höra skogen viska. Vad tror du den kommer att säga? En kortare saga på engelska om förtrollade skogar av Äntligen vilse finns på Steller. Klicka här för att ta del av den. En lång vinter och sommar har passerat där jag gått vilse i de djupaste av skogar. När jag började det här inlägget var det april och nu är det vinter igen. Ibland blir det så att jag börjar något och sedan får det vänta i min utkast-korg till det känns rätt. Och just på jullovet känns det rätt. Jag tänker tillbaka på minnen från förra vintern och hur stolt jag är över att ha trotsat vind och kyla och varit ute länge i skogen. Jag har andats djupa andetag i de mina skogar och tänkt att detta, det är därför jag lever. De säger att om du stannar upp och lyssnar kan du höra skogen viska. Trollskogar Den första trollskog jag besökt är min hemmaskog i norra Småland där jag har växt upp. …

Myskoxe – Ovibos moschatus

#NordicRoadtrip samarbete med World of Greenland Arctic Circle och Air Iceland Stora, tunga, snabba och så rädda att närmsta buske känns lockande. Föga visste jag om den lurviga myskoxen innan jag satte foten på den arktiska tundran på Grönland i slutet av augusti. Jag har aldrig tidigare försökt mig på att fotografera vilda djur av den enkla anledningen att jag innan den nordiska rundturen inte ägde ett objektiv med en brännvidd över 105 mm. Men innan resan till Grönland köpte jag mig ett Sigma 700 – 200 mm med en 2,0 extender, utrustning som skulle visa sig mycket användbar när jag mötte min första myskoxe. Myskoxe Just Kangerlussuaq är ett av de få ställen i värden där just myskoxen finns naturligt. Här, i den lilla byn med runt 500 invånare på Grönlands västkust fick jag äran att se dem. Kraftig kropp, mörkt mörkt bruna men med ovanligt snälla ögon är myskoxen ett fascinerande djur. Under vår 17 km arktiska ökenhike ser vi många spår av djuret som fotavtryck, ull och hela skelett. Jag känner en viss …

Vandring genom arktisk öken på Grönland

Vandring genom arktisk öken på Grönland är ett samarbete med World of Greenland Arctic Circle och Air Iceland Vår chaufför kör säkert upp för en brant gropig väg där vi bara skyddas av stupet utanför av några rader med gula tunnor. Det går sakta, det som hemma tar fem minuter, tar här upp emot tjugo. Jag antar att jag inte hade förväntat mig så mycket innan jag kom hit, kanske heller inte att vägarna var något annat än slingriga och gropiga men väl här inser jag att de är bra mer gropiga än jag tänkt. Mina drömskor på Helenas fötter.. Kangerlussuaq, en flygplats och en gammal militärbas myllrar inte precis av människor med sina dryga 500 invånare. Det turistiga Island, med parkeringsplatser vid varje sevärdhet har inte på långa vägar nått hit. Men naturen är minst lika storslagen, kanske mer storslagen än den jag stött på tidigare på Island. Allt har sin charm, men Kangerlussuaq är ändå något annat. Helena säger att det påminner mycket om norra Sverige där hon växte upp. En stunds körning …

Stiltje vid Färnebofjärdens Nationalpark

Min blick vilar på ett stilla vatten. Små knott surrar över vattenytan och en båt glider sakta förbi på håll. Inga ljud hörs. Jag funderar på hur något kan vara ljudlöst. Efter ett år i Stockholm, var det länge sedan jag hörde den. Tystnaden. Men här, längs Dalälven i Färnebofjärdens nationalpark är den, den enda som hörs. Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs, och omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas gungande gräs. Ur Strövtåg i hembygden, Fröding Mitt lilla sidoprojekt Sveriges nationalparker har tagit mig till sex stycken detta år. Tyresta, Stenshuvud, Söderåsen, Norra Kvill, Blå Jungfrun och nu Färnebofjärden. Färnebofjärdens nationalpark Till Färnebofjärden, den park med det vackraste namnet, tog jag mig en dag i juni för en break från staden och dess konstanta hummanden. Nationalparken, som ligger ca två timmars bilfärd norr om Stockholm, nås enklast med just bil, är en nationalpark som sprider ut sig runt nedre Dalälven. Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord står min hembygd och hälsar mig glad, …

På promenad med Carl von Linné – Blå Jungfrun

Dramatiska klipphällar, en rödfotad fågel, häxor med hatt, små söta dass med blå dörr, svajiga vågor och havsdoft. Blå Jungfrun, en oupptäckt exotisk pärla i Kalmarsund. Klockan ringer och ögon klipper. ”Vi måste gå upp”, ”e-hmm”. Martin skruvar på sig och fortsätter sova. Klockan ringer igen, situationen upprepar sig ännu en gång. Klockan ringer gång nummer tre, ”Martin, vi måste gå upp, du måste också väcka Daniel”. Molnen ligger tjocka i Hultsfred när vi hoppar i bilen och kör mot Oskarshamn och turen som ska ta oss till Blå Jungfrun. Vi kommer sist till hamnen, med med tio minuters marginal. Kaptenen för Solturer ropar ut i högtalarna om hur vackert väder vi har och ”nu kan vi åka, för nu har alla kommit, nu får ni hela tio minuter extra på ön”. Tio minuter som ska visa sig väl behövda. Mytomspunna Blå Jungfrun Blå Jungfrun eller Blåkulla är en liten ö i Misterhults socken, belägen mitt i Kalmar sund. Ön är en av Sveriges 29 nationalparker och grundades redan 1926. Man når ön endast på …

Mot midsommar via Stendörrens naturreservat

Kornblått och smaragdgrönt vatten, svajiga hängbroar, dramatiska klippor och knallande sol. Stendörrens naturreservat i den Sörmländska skärgården är så majestätisk som svensk natur bara är ibland. Så kom veckan slutligen. Den där halvlånga som leder upp till midsommar. Den där veckan som går så snabbt att man varje år kommer sig för att säga, Vart tog sommaren vägen? Nu är den iaf här, mitten på sommar, sommarsolståndet och midsommarveckan. Igår packade vi bilen full med prylar vi säkert inte behöver och Daniel, Martins vän och begav oss söder ut på E4an och hem mot Småland. Det är här vi spenderar våra flesta midsomrar, med sill, potatis och jordgubbstårta. Med regn, ilsket grönt gräs och kallt badvatten. Med familjen. Stendörrens naturreservat Beläget på 20 minuters avstånd från E4an och Nyköping ligger den Sörmländska skärgårdspärlan Stendörren. Jag hade hört talas om reservatet via mina resebloggkollegor redan innan besöket beskrivet som ett besöksmål väl värt en liten omväg. Jag kan inte annat än att instämma, förundrad över hur mycket vackert som finns i detta land. Vid E4an söder om …

En dagsvandring i Stenshuvuds nationalpark

Att vakna upp till ljudet av tystnad, med det sötaste lilla fönster och mysigaste utsikt kan jag leva på länge. Under min och Helenas tur till Skåne gjorde vi en dags vandring till Stenshuvud Nationalpark. Om det var något på vår bucketlist över Skåneresan så var det just nationalparkerna. Helena hade kollat in utsikten över stranden vid Stenshuvud och konstaterat att denna nationalpark hamnar i topp. Så efter två dagar på Österlen, beger vi oss så småningom dit. Vi packar väskan full med fika, goda Marabou – kakor, kexiga, frasiga och parkerar bilen vid Kiviks musteri och börjar vår promenad. Stenshuvuds nationalpark Stenshuvud bildades 1986, en av våra yngre nationalparker, för sina vita sandstränder, speciella flora och unika sydliga karaktär. Just stranden i Stenshuvud är vida känd, med all rätt. Vacker och dramatisk är den ett stycke magi på Österlen som attraherar många besökare och en och annan svan. Men Stenshuvud har även dramatiska klippor, en vacker vit fyr, karga heder, ädellövskog och ett flertal utsikter som lätt överskuggas av den vita stranden. Vad är det med vita …

Jaga solens strålar i Norra Kvills Nationalpark

Gyllene strålar skiner in mellan grenarna, jag tar några tappra steg uppför backen, som är mer brant än jag minns den. Brant och stenig. Väl uppe breder sig den lilla tjärnen ut och stigarna viker av åt olika håll. Jag har kommit till mitten av Norra Kvills nationalpark, en urskogspark i norra Kalmar län. En promenad i Norra Kvills nationalpark Vid påsk gjorde jag en rad äventyr i skogen och har fortfarande några på lager i min lilla skattkammare. Min största skatt är nog ändå den lilla mini hajken jag och mamma gjorde i Norra Kvills nationalpark. Här mötte vi en förtrollande skog, med vackert gyllene solstrålar och en fortfarande isbeklädd skogsjö. Vi var ute på en större rutt runt Södra Vi socken som också kartan i slutet av denna historie förtäljer när vi stannade för en dags vandring i Norra Kvill. Norra Kvills nationalpark ligger i Vimmerby kommun, ute i skogarna norr om kommunen. Man når dit endast med bil eller med en längre cykeltur. Här frodas trollskog sedan 1927 då nationalparken kom till, skogen …

Modernatur och naturstigen vid Sme Åna

Det gröna börjar sakta leta sig ut ur alla springor i marken det hittar. Mossan kämpar förgäves, även om det är det enda som har överlevt vintern hotar nu sommaren med all sin prakt. Blått, lila och rött,  vårens färger sprakar och naturen återhämtar sig, kliver ur sitt ide och sträcker sakta på sig. Naturstigen vid Sme Åna En vecka har passerat sedan påsk och jag är åter hemma i Stockholm. Under påsk passade jag på att vara ute så mycket som möjligt i naturen och besökte både Norra Kvills nationalpark och vandrade i naturen där jag är född och uppvuxen. Precis där jag bor ligger Kvarndammen och i anslutning till den Sme Åna, en naturstig i Vimmerby kommun och en av sevärdheterna i Gullringen, min hemby. Man tar sig enkelt ner till Sme Åna från Kvarnen och den gamla bensinmacken som ligger vid höger sida och man kommer till Gullringen från riksvägen från Vimmerby. Vid Kvarnen börjar naturstigen och den lilla vandringsled som tar vandraren förbi vacker natur, ett vattenfall på 18 meter, det …

Genom dimmornas slöja i Tyresta Nationalpark

Att naturen ger kärlek, det är ingen hemlighet. Inte heller att man saknar det man förlorat. Att inte längre bo på landet skär lite i mig när jag passerar betongbyggnad på betongbyggnad på min väg mot jobbet varje dag i centrala Stockholm. Så när helgen närmar sig ökar också frihetskänslan och känslan av att återigen få vandra ut i öppet landskap och in i tjocka murriga skogar lockar. Dimman ligger tät när bilen rullar in över gruset på parkeringen vid Nationalparkernas hus i Tyresta by, och startpunkten för många av de vandringsleder som finns i området. Jag och Helena kliver ur bilen, lite lätt trötta efter den korta tur som tagit oss  hit. Lite förvånad kliver jag ur bilen och ser landskapet breda ut sig. Vem visste att det fanns en sådan stor nationalpark mitt i Stockholm bara en busstur  bort?   Nationalparkerna i Sverige och Nationalparkernas hus i Tyresta Sverige har 29 nationalparker, från Sveriges södra lövskogar till fjällnatur. Jag har besökt hela tre stycken, varav två var första besök det senaste halvåret och en har jag vuxit upp …

Vid Sognefjordens ände

Att fjordar är vackra vet ju alla. Men inte var jag beredd på hur överväldigande de skulle vara. Överallt mellan bergen på Norges västkust breder de ut sig som stora mörkt klarblåa sjöar, förrädiskt tilltalande och otroligt djupa. Sognefjorden och fjordarna, en naturskatt En stor fascination hos resenärer och turister framför allt i de skandinaviska länderna är de norska fjordarna. Breda, djupa och svindlande blå ringlar havsvikarna sig genom det norska landskapet, en naturskatt av stora mått. Fjord finns i fornnordiskans fiordher och ferthu, ord nära kopplade till färd, att ta sig från en punkt till en annan, och det finns fjordar i många fler länder och områden än Norge såsom Alaska, Island, Grönland och Nya Zeeland. Norge har blivit välsignad med världens djupaste fjord, Sognefjorden. Under vår roadtrip i Norge förra året passerade vi Sognefjorden och stannade till i byn Flåm, en liten by med stor karisma. Den lilla byn Flåm Någonstans mittemellan Bergen i väst  och Lillehammer i öst hittar vi den lilla byn Flåm. Här stannar vi till för en fika efter att ha kört några timmar från Bergen …

Med solsken i blick vid Tåkern

Ett skirt ljus, skiftande sådär på gränsen mellan guld och silver strålar starkt från himlen. Luften är kall och isig men solen värmer ansiktet när vi går på stigen mot vattnet, mot Tåkern. Att Sverige är vackert, det vet man ju sedan innan, men jag tycks inte sluta förundras av de pärlor man stöter på om man bara vänder sig om och kikar över axeln. Tåkern Jag har alltid funderat över Tåkern. Denna sjö som attraherar så mycket fåglar, år efter år. Vad kan vara så särskilt med den? Så en vacker lördag i december stannar jag och Helena till vid strandkanten under vår mini-roadtrip, för att kika och andas in atmosfären. ”Att så lite kan ge så mycket glädje” Med ett naturrum och flertalet flitiga fågelskådare så borde jag inte bli förvånad det vackra landskapet. Behagligt gyllene vass vajar för den isiga vinden och ett ståtligt Omberg tornar upp sig på andra sidan sjön. Vi står längs med trädäcket en stund och bara blickar ut, tills vi blir så kalla att vi måste röra på …

Tivedens Nationalpark

There is something special with the woods. The air, the colors, the non exiting sound or the sound of silence. The sound of the birds, of the woodpecker that nagg us on with its constant and loud peck our the squirrel with its fluffy read tail, running over the road when walking the small pats deep in the forest. Some just think them to be rats, but I adore them. photo shot by Helena Gunnare with the blog ohdarling.org It is easier to find peace in the forest, I think you might agree. Or else why does we humans tend to try to move out into to wild whenever we get the chance? It is not for the fantastic hamburgers and possibility to head to the cinemas at least. But maybe or most likely it is the romantic feeling of living close to nature. The creation of the national parks For me the forest bring me peace. Especially when moving to Stockholm a day or two in a deep forest like Tiveden is cleansing for the sould. …