Month: september 2018

Riviera dei Fiori

Hösten är här men jag har inte fotograferat något i september i Sverige. Jag har inte fotograferat något utöver min Italien-resa, för att vara exakt. Jag funderar på om det kommer bli några höstfoton i år? Men till Stockholm har ändå inte hösten kommit riktigt, så ännu finns det tid, tid att visa er Italien, tid att fotografera hösten. Det är längesedan jag lät foton ta plats i ett eget inlägg. Jag tänkte därför låta dem göra det idag. Med svartvita bilder från italienska rivieran som beskriver stämningen och livet där, utan ord. Tänk att det här var en fotoblogg från början! Bloggen firar faktiskt 5 år nu i september, talade WordPress om för mig, mitt Facebook-konto firar 10 år och själv fyller jag alldeles alldeles strax 34 år. Jag ska försöka påminna mig om att skriva lite mer om det på min födelsedag, som jag ytterst sällan nämner eller direkt firar, för den delen. Jag har så mycket bilder kvar från mina resor i sommar samtidigt som jag drabbas lite av fomo-höstångest – min …

Vi besöker kyrkan i byn och här är målningarna mycket ilsknare än annars. Pieve di Teco.

14 sep – Pieve di Teco och Imperia Dagen börjar med feedback och intervjuer i Pieve di Teco i borgmästarens rum. Så coolt och riktigt italienskt. Vi fyller i feedback från resan och det tar minst en timma, sedan blir vi intervjuade. Lunch i borgmästarbyggnaden avbyter intervjuer. Vem vet vem som lagar all denna mat som dyker upp under resans gång? Samtalet rör våra bloggar. Det är alltid intressant att prata med andra bloggare om just det, sin baby och varför en gör just det en gör. Varför och vad som går hem hos läsarna. För vad är det som går hem hos läsaren? Vi besöker kyrkan i byn och här är målningarna mycket ilsknare än annars. Jesus blir piskad och blöder och Sista måltiden har en spricka rakt genom sig. Foto: Charles På kvällen bloggar jag och skriver tre inlägg när de andra sover. Efteråt så äter vi middag. Andrea och hans vän har lagat maten och vi dricker spumante och limoncello som kallas limomcino i Ligurien. Vi pratar om livet och jag visar …

När mitt liv består av böcker och film. Det och mitt treboks-beroende.

23e september 2018 – Stockholm Jag är förkyld och precis som när en man är förkyld så känns det som att livet håller på att ta slut. Jag har inte lämnat lägenheten sedan i tisdags. Jag tror aldrig det har hänt tidigare. Har du någonsin stannat inomhus i fem dagar utan att gå ut? Först idag vaknade jag med inga symptom kvar än bara hosta som och andra sidan inte går av för hackor. Jag funderar på om inte grannarna snart kommer och knackar på. Men kära grannar, innan ni gör det, kan ni inte hämta ut ett recept på lite Cocillana? Mitt liv har därför, de senaste dagarna, bestått av böcker och film och telefonsamtal med vänner. Jag tror alla mina vänner i min telefonbok har tagit slut, likaså alla nya filmer på Netflix och Viaplay. Tacka vet jag e-böcker på Stockholm stadsbibliotek, men även där slår jag snart i taket för man får bara låna fem böcker på sju dagar och jag har lånat fyra. Jag har sett ett enda virrvarr av filmer …

Jag duschar för här finns inget Medelhav. Imperia till Cervo.

180913 – Imperia till Cervo. Sista dagen av vår vandring längs italienska rivieran. Jag vaknar till åska och ett stormande hav, det är sista dagen vi ska vandra och det enda jag tänka på är Alessios frus snygga skor. Ett par supercoola sneakers. Jag vill ha dem så gärna, men de finns inte kvar i min storlek. Vackra Imperia i regn. Ett oduschat hår och ett Medelhav Att hoppa att duscha och bara bada i Medelhavet fungerar fortfarande. Det är på sätt och vis intressant att följa hårets resa när det inte längre får duscha. Jag måste snart tvätta det i havet igen om det ska gå och borsta. Triviala problem som dessa känns som att de läker själen när man tänker på dem. Det är så här enkelt livet borde vara. Ett oduschat hår och ett Medelhav. Det regnar och färgerna dansar. Imperia. VI börjar morgonen i Imperia. Det regnar och färgerna dansar. Lorenzo berättar när vi går förbi ett kloster att de brukade knacka på och be om oblater som snacks. Och de …

Questa è vita. Castelaro till Imperia.

180912 – Castelaro till Imperio. Vi kan kalla det långonsdagen. Dagen då vi ska avverka 23 km på en blink, två luncher, vila några timmar för att sedan äta middag med Alessios familj. Behöver jag säga att delar av vägen är det kraftig uppföra och att den ska avverkas mitt på blanka dagen i vad som enligt väderleksrapporten verkar bli lite mer än 25 plusare till dag? Castelaro. Foto: Charles. Vi börjar i Castelaro där kyrkklockorna ringer. Vi börjar uppe i en by, Castelaro, och kyrkklockorna ringer. Mustigt ljud till det mustiga morgonljuset här vid rivieran där vägarna är ormlika och kyrkorna krakelerade som sköldpaddsskal. Vi vandrar längs rivieran och utsikten är magnifik. Jag hamnar mitt emellan gruppen och får den där välbehövda tiden för mig själv vid en talllund där jag stannar och fotograferar. Vackra musitiga gröna färger i Ligurien. Björnbär Italien. Italienska rivieran. Panserotti och cola i en kiosko. Lingueglietta. Vi kommer till Lingueglietta vid kl 11.På vägen in träffar vi en fet och luggsliten katt i en gränd, cool och social. Här …

Avskedsfesten

I Italien läste jag ut nästa bokklubbsbok och just nu har vi läst Avskedsfesten av Anna Fredriksson. En bok jag inte gillade först men sen helt plötsligt fastnade i, sådär att jag längtat hem efter jobbet för att få lägga mig ner och läsa denna i 30 minuter. Älskar den känslan så mycket! Boken handlar om Rebecca och Jacob, skriven utifrån Rebecca. De har bestämt sig föra att skilja sig och meddelar sina vänner nyheten på den årliga svamp-festen i vännernas stuga, svampgänget, och vad som sedan följer. Rebecca droppar under början av dagen att hon och Jakob ska skiljas och föreslår att de och vänenrna ska fira deras långa äktenskap med denna avskedsfest eftersom de skiljs lyckliga. I en enda lång vardagshistoria får en sedan följa Rebeccas liv efter skilsmässan och vännernas reaktioner. Reaktioner Rebecca aldrig var förberedd på. ”Man vill liksom inte berätta för folk” Jag måste säga att jag gillar den här boken mycket. När jag själv separerade var jag själv mycket främmande med de reaktioner som följer, som att en hamnar …

Dags för nya perspektiv i flygdebatten

Det är äntligen dags för nya perspektiv i flygdebatten. Ibland tar det lite tid men nu känns det som att det politiska klimatet äntligen tillåter det och att vi nu kommit så långt i vår förståelse att det inte bara är flygandet som gör världen. Eller? Om att kasta (flyg) paj Resa Medvetet sätter väl lite huvudet på spiken i den saken som varit rätt tröttsam i flyg (och klimat-) debatten på sistone. Pajkastningen. Är man ändå inte rätt trött på den personlighetstypen som figurerar på nätet? Den som förespråkar att alla ska sluta flyga helt och tar till elakheter för den som inte gör. Det konstiga är att jag inte känner någon som resonerar såhär i verkligheten, dvs helt förespråkar avhållsamhet från flyg för mänskligheten likt en katolsk nunna med kyskhetslöftet. Ej heller är det ju särskilt inspirerande när en faktiskt vill förändras. Ett ouppnåeligt mål leder knappat till någon förändring alls utan skapar möjligtvis ett gäng strutsar, som bäst. Med det sagt, pajkastnings-rant-over, betyder ju inte detta att man inte kan förändras, minska …

Killen som håller i olivoljeprovningen är vacker. Charles frågar om jag vet hans namn. Nej säger jag, så Charles döper honom till Adonis. Ospedaletti till Taggia

180911 – Ospedaletti till Taggia, vandring längs den italienska rivieran Vi startar cykelturen i Ospedaletti. I bilen får jag boken som Lorenzo har med. Den om Dr Antonio. San Remo Om jag någons bryter foten (peppar peppar) ska jag sitta på en stol och kika på folk på Götgatan medan jag läser DN. Italienskor vet hur en behåller stilen, genom åren. Inma. Palmförsäljarnas stad. San Remo Vi cyklar till San Remo. Staden känns lite Karibien möter Europa med sina palmer, pasteller och gamla koloniala stil. Fasaderna är slitna och det doftar gammalt, ibland klor, som det är i Italien. Porten till gamla stan heter Santo Stefano och är från 1321. Vi går härifrån till Via Palmari där den första palmodlarfamiljen levde någon gång på 1400- talet. San Remo är det ställe som odlar palmer och levererar dem till Vatikanen på palmsöndagen, för det gör man visst här. Om jag var katt skulle jag också sova i en blomlåda. Från San Remo cyklar vi vidare på vårt gamla järnvägsspår aka super-platt och bra cykelväg. Det var längesedan …

”Famous last words.” Franska gränsen till Ventimiglia

10e sep – Franska gränsen till Ventimiglia. Etapp 1. Jag vaknar och klipper med ögonen. Jag kollar min instagram och har fått ett meddelande från en vän som svar till att jag sagt att det pratas dåligt med engelska här i Italien. ”Sägs ju vara den bästa förutsättningen att lära sig språket på. Du behöver väl dock bara kunna säga ”Ciao, dov’è il mio prosecco e pasta?” ?” Charles berättar att han dricker ingefärste innan frukost. Han har alltid har med sig sin kettle när han reser så att han kan börja dagen med just det. Solen går upp och det är svårt att hitta adjektiv som gör rättvisa nog. Andrea som äger det underbara boendet vi bor på serverar mig cappuccino mitt i naturens morgon-tv och säger ”damerna först”. Och ungefär det tänker jag att jag klarar mig på resten av min tid här. Els, Inma, Charles, Andrea, Marika. Vid frukost fortsätter Charles berätta historier, nu om sin vän som skickat ett mail om goodiebagen vi fick igår. Vännen undrar var kondomen är. Först …

Jag frågar om hon behållit kärleken och hon svarar ”ja, den har bara bytt person”

9 sep – Stockholm till Nice och vidare till Imperia på den Italienska rivieran Åker till Arlanda arla morgon. Även om jag reser ensam ofta känns det som att resa är något jag föredrar i sällskap av andra. Men nu när jobbet och livet har slitit på och jag behöver en paus passar det bra trots allt. Inte varje dag en ser en glaciär ut ur flygplans fönstret. Där är den i alla fall. Någonstans i Alperna. Läser klart den här och förfasas över att jag inte har någon bok kvar och nu är fast i Italien i fem dagar. Finns det lyckliga skilsmässor? – Arlanda Men resan är ju ändå inte ensam. Jag sitter över en frukost och funderar på de jag kommer träffa och energin det kommer ta att träffa nya människor. Fyra andra bloggare. 2 italienska studenter. 2 andra italienare. Läser Avskedsfesten, en bok med frågeställningen ”Finns det lyckliga skilsmässor?” och på sätt och vis känns den här sommaren som en skilsmässa. Från värmen, bränder och omställningen efter min egen separation. Jag …

Italien viskar komsi, komsi

Det är nu ett år sedan jag var på italienska rivieran och bara några månader sedan jag var en sväng i den Toscanska delen av landet. Det är kanske resultatet av att ha en vän som älskar Italien och åker dit titt som tätt och där orden ”komsi komsi” följer tätt inpå landning. Jag lyfter idag, om SAS gör vad de ska och får återbesöka Arlanda som jag ibland har kommit på mig själv att sakna. Ens hemflygplats ligger en nog varmast om hjärtat ändå. En stig, byar och lokalbefolkning, den italienska maten. Frihet att vara dig själv. Tvingad att vara sanningsenlig. – löst översatt från Timon Lepidus Trip. En veckas vandring på den italienska rivieran Jag kommer spendera kommande vecka på den italienska rivieran. Med husrum i Imperia och vandring från väst till öst, bland italiensk mat och andra bloggare jag aldrig träffat samt några italienare. Resan är ett non-profitprojekt, Timon Lepidus Trip,  i samarbete med städerna/regionerna vid den italienska rivieran. Syftet, att upptäcka rivieran i en lugnare takt. Det är ungefär på pricken …

Fotodagbok: Promenad till Kebnekaise fjällstation

4e aug Nikkaloukta – Kebnekaise fjällstation Det var länge sedan jag bloggade om nutid. Jag funderade på om jag skulle göra det idag, men har så mycket material kvar från mina sommarresor och vill så väldigt gärna komma genom det att jag fortsätter med mina tillbakablickar. Ibland är det så. Att en vill avsluta något, för att kunna gå vidare, denna gång är det nog för att komma vidare mot hösten och kommande vandringsresa på söndag som jag berättar mer om då. För nu ska jag snart ut och resa igen! I somras gjorde jag och Linda en fantastiskt roadtrip genom Tornedalen, förbi fjäll, älvar och troll och avslutade med Kebnekaise, eller det där berget som jag har kommit att kalla det. Det där berget som har satt sina spår djupt i min vandringssjäl. Jag har nu kommit till redigering av bilderna men inte längre än så och det tar emot, för jag minns hur jobbigt det var, både psykiskt och fysiskt. Däremot har jag tagit mig genom vandringen från Nikkaloukta in till Kebnekaise fjällstation …

Är det skotthål på skyltarna, McCarthy?

21 juni Fairbanks till McCarthy Dagen vi inte sett fram emot. Den där långa dagen i bil som ingen vill minnas vid att vi planerade in längre. Den ger oss bland de vackraste utsikterna.   Servitrisen är trevlig men klumpig – Meiers Lake Roadhouse Jag minns inte när vi kommer iväg men vi stannar och äter lunch på Meiers Lake Roadhouse. Vi pratar om projektet Kvinnliga äventyrare som både jag och Sofia är med i, om jag bara skickar in min presentationstext, vilket jag fortfarande inte gjort. Vissa saker förtränger en, det här är en av dem. Servitrisen är trevlig men klumpig och vi åker vidare efter en snabb titt i museet, något många ställen verkar ha. McCarthy road börjar i Chitina och fortsätter till Kennecott river. Adjektiv i flera negativa varianter forsar ur folks mun när vi nämner McCarthy road. Vi har blivit varnade för McCarthy-road, hur sliten och dålig, hoppig och studsig den är. Adjektiv i flera negativa varianter forsar ur folks mun när vi nämner vägen. McCarthy road är i bättre skick …

som jag är.

Det där med selfies hörni. Den här sommaren har jag tagit mig i kragen och selfie-fotat mig så gott som lite överallt. Inte varje dag, men i alla fall någon till några gånger i veckan. Och det är kul att ha dem, ska det visa sig, för en vet ju liksom hur en ser ut sen. Hur känner ni kring det? Mer selfies till folket, eller? Här är de i alla fall. Sommarens selfiesar i ett enda långt ansiktsinlägg. Jag gillar Huji-appen och alla bilder är tagna i den. Appen är gratis men man kan betala för att få lite utökade funktioner, vilket jag gjort. T ex att den autosparar till bilder och även sparar en kopia på orginalbilden. Oskuldsfullt gullig i början av vad som ska bli en riktigt lång sommar. Lamp-selfie i lampan på mitt skrivbord där jag bloggar. När en tycker att en får till en ganska bra selfie, men fortfarande har choklad på munnen och inser det först efter. Sommarens favvotröja. Har öppen rygg och funkar till mkt. Påväg över Atlanten. Håller …

Nordpolen

20 juni – North Pole och Fox – Alaska Innan jag kommit till Alaska riktigt längtar jag efter det här. Efter karamellstänger till gatlampor och tomten. Kan en längta efter tomten när man blivit vuxen? Jag kan. Tomten finns också, i Nordpolen och Nordpolen finns i Alaska, så det så. Utanför Santa Claus House i North Pole.  North Pole. Det är konstigt att komma till North Pole i värmen. Att se julsaker i mängder i kjol och bara ben. Så vi fotar oss utanför Santa Claus House, vid den fina väggen och njuter av solskenet, såklart. Butiken som varit här sen 1952 är som en stor godisbutik för alla julälskare. Och det verkar visst vara många som gillar julen för trots att det är juni är det en hel massa personer här, barn och vuxna i ett enda virrvarr. Vi vandrar en stund i butiken och åker sedan och köper en glass vid McDonalds. Tycker att McDonalds kunde shapea upp sig här och göra ett samarbete med Gränna för lite karamellsmak på sin glass. Men …

Alla tips en får av locals är inte bra tips. Fairbanks

19e juni – Denali till Fairbanks Vi packar återigen in oss i bilen (det känns som det är det en gör på en roadtrip) och kör Parks Highway mot Fairbanks. Dagen innan har vi spanat in Bears Coffee på vägen och stannar för en avokadofrukost. Finns det något bättre i livet än avokadomackor Sofia? Kanske det godaste jag åt i Alaska. Dessvärre är den amerikanska maten av allt för dålig kvalité generellt. En vill plocka ner alla skyltar och förminska dem för att ha hemma. Vi åker förbi Skinny Dicks Halfway Inn och skrattar åt namnet. En bil passerar med skylten Villain som regskylt. Visst är inte maten bra i USA, men roliga skyltar har de iaf. Checkpoint lågt blodsocker. Utsikten. Alla tips en får av locals är inte bra tips. Fairbanks (downtown) Köper en keps på Arctic Souvenir Shop och ett par coola solglajjor på en vintage shop vid namn Bad Mother. Alla Alaskas städer börjar se likadana ut och jag vet inte längre vilket som är Anchorage eller Fairbanks. På Bad Mother frågar …