All posts tagged: personligt

Dags för nya perspektiv i flygdebatten

Det är äntligen dags för nya perspektiv i flygdebatten. Ibland tar det lite tid men nu känns det som att det politiska klimatet äntligen tillåter det och att vi nu kommit så långt i vår förståelse att det inte bara är flygandet som gör världen. Eller? Om att kasta (flyg) paj Resa Medvetet sätter väl lite huvudet på spiken i den saken som varit rätt tröttsam i flyg (och klimat-) debatten på sistone. Pajkastningen. Är man ändå inte rätt trött på den personlighetstypen som figurerar på nätet? Den som förespråkar att alla ska sluta flyga helt och tar till elakheter för den som inte gör. Det konstiga är att jag inte känner någon som resonerar såhär i verkligheten, dvs helt förespråkar avhållsamhet från flyg för mänskligheten likt en katolsk nunna med kyskhetslöftet. Ej heller är det ju särskilt inspirerande när en faktiskt vill förändras. Ett ouppnåeligt mål leder knappat till någon förändring alls utan skapar möjligtvis ett gäng strutsar, som bäst. Med det sagt, pajkastnings-rant-over, betyder ju inte detta att man inte kan förändras, minska …

som jag är.

Det där med selfies hörni. Den här sommaren har jag tagit mig i kragen och selfie-fotat mig så gott som lite överallt. Inte varje dag, men i alla fall någon till några gånger i veckan. Och det är kul att ha dem, ska det visa sig, för en vet ju liksom hur en ser ut sen. Hur känner ni kring det? Mer selfies till folket, eller? Här är de i alla fall. Sommarens selfiesar i ett enda långt ansiktsinlägg. Jag gillar Huji-appen och alla bilder är tagna i den. Appen är gratis men man kan betala för att få lite utökade funktioner, vilket jag gjort. T ex att den autosparar till bilder och även sparar en kopia på orginalbilden. Oskuldsfullt gullig i början av vad som ska bli en riktigt lång sommar. Lamp-selfie i lampan på mitt skrivbord där jag bloggar. När en tycker att en får till en ganska bra selfie, men fortfarande har choklad på munnen och inser det först efter. Sommarens favvotröja. Har öppen rygg och funkar till mkt. Påväg över Atlanten. Håller …

Skrivet av er under sommaren

Ibland funderar jag på vad som driver en att blogga? Sällan kommer jag fram till ett givet svar. Kanske är det lyckan i att skriva av sig och veta i alla fall någon läser? Eller är det för läsaren, för att ni ska ha något att läsa i mobilen på morgonen när ni vaknar där i sängen? Eller är det helt av egocentriska skäl, självförverkligande, där läsaren är mindre viktig?   Extra mysiga kommentarer när ni vill följa med på resan. Hur som haver som skriver jag och jag får skriven text tillbaka i form av kommentarer. Min blogg är öppen för att bli kommenterad på och jag tycker fortfarande det är så himla roligt att få dem, stora och små. Reflektioner kring vad som händer i världen varvas med ”Gud vad fint” och ”Där var jag på 80 – talet, står huset fortfarande kvar?”. Det är alltid en fördel att skriva en blogg som skapar känslor och inspirerar och det får en väl säga att en reseblogg ofta gör. Jag gillar särskilt mycket känslan …

Dagar vi minns

Sammanfattning med mobilbilder av roadtrip genom norra Sverige -> Stockholm – Karesuando – Haparanda – Luleå – Nikkalouka – Lycksele och åter Stockholm. 27e juli till 8 aug. Den där känslan, när en landar hemma i soffan efter hundratals mil i bagaget. När foten är stel av gaspedalen och hjärnan alldeles fartblind. Det är en särskilt känsla. After frihets – känslan. Just den känslan fyller nu mitt hjärta, omhuldar det och får mig att småle när jag sakta bläddrar genom alla de där mobilbilderna som blivit tradition efter en semester, som sammanfattar den så bra. Stockholm är inte längre varmt, idag är det 16 grader och regn, men väderprognosen visar värme till veckan. Det känns som att den meningen aldrig slutar att skrivas och till sällskap av väderprognosen är nu mitt hjärta varmt av dagar i Karesuando, Tornedalen, Haparanda Skärgård och ansträngande stunder uppe på det där berget. Det där berget som tog mitt hjärta och överansträngde det. Dagar jag minns. Dagar att ta fram när hösten pockar på och nu vädret sakta vänder. Här …

Från sista tiden i mobilen

Dagarna går, värmen består. Det låter mest knack, knack, knack från mig då jag är tillbaka på jobbet och jobbar. På sätt och vis är det väl inte så jobbigt att jobba då det enda drägliga som nu finns ändå är en ac. När jag går hem om dagarna är det 30 grader och livet blir en bubblande boeuf bourguignon. Här kommer lite bilder från sista veckan och mobilen. Förra veckan tisdag var Linda fortfarande kvar och vi åkte tunnelbana. Håret klarade sig fortfarande. Nu har jag officiellt gett upp och det är ett enda virrvarr av trassliga lockar. Linda hade sin nya Friends tisha pga verkar blivit mycket stor trend, igen. Förresten finns Friends på Netflix om någon undrar. Jag är inte megastort fan utan rekommenderar istället Sense8. Kikar på att klippa mig hos mycket billig frisör i Hötorgets tunnelbana. För här bor Katarina, dit vi är påväg. En annan Katarina alltså. Kristian och Joakim spanar ölkylen hos Kristian och Katarina, , medan kvinnorna står i hallen och pratar om vaxning. Linda har varit …

Att tillåta sig att vara nostalgisk – Vi som älskar 90-talet

Varje morgon jag vaknar hör jag fåglarnas kvitter utanför fönstret. Nynäshamnsvägen är alldeles tyst när jag öppnar balkongdörren och brisen längs väggen är ljummen. Jag möts av ett Stockholm i fas. 4an mot Radiohuset, påväg mot Vi som älskar 90 talet på Zinkensdamm IP i lördags. Vi har haft sjudundrande väder sedan mitten av maj, regnskurarna duggar sällan och uteserveringarna är proppandes fulla redan kl 12. Stockholm levererar denna sommar. Jag har slutat att tänka på att imorgon kanske det är slut och lever i en blandning mellan nutid och framtid. Jag är allt som oftast en nutidsförespråkare men unnar mig att leva i framtiden också. Och i lördags, levde jag i dåtiden. Högstadietiden för att vara exakt. Vem kan motstå ett leende när man väntar på Rednex, Markoolio och E-type liksom? Festivalen levererade låt efter låt och människor i roliga 90-tals kläder. Plötsligt har alla chokers och ZTV -t shirtar.  Ack, du ljuva 90 – tal eller som DJ Hångel säger när han spelar ”Freestyler” med Boomfunk MC´s ”Något sånthär kommer aldrig komma igen”. …

Att lämna bandet efter turnén – känslan av gemenskap och att komma hem

Det är med tunga fötter jag kliver ur flygbussen vid S:t Eriksplan. Inte bara på grund av att jag sovit från hostelet i Reykjavik, via transfers till flygplats och vidare till Sverige. Utan även på grund av alla intryck. Tre veckor, tre livsförändrande veckor som gör att jag med tungt hjärta nu ser tillbaka på semestern. Kanske är det bara jag som känner så, men denna gång, är en av få gånger det känns tungt att komma hem. Tungt i varje fiber av min kropp. Att komma hem. Den meningen kan inte användas för många gånger. Det är trots allt något särskilt att göra det, efter en resa. Att kliva av planet i Arlanda förändrar något, varje gång. Någon skojar om att vi är ett band. Plötsligt har vi en turnébuss (aka bilen Hering -> pga fiske är stort här) varpå Lena exalterat droppar på plats i Northpole. ”Vi kan ta en bandbild med tomten!”. Så såklart tar vi en bandbild, med tomten. Här är vi, bandet Herring. På turné, runt Alaska. Hedersmedlemmen Chippy. Skill: …

Ett Italien genom min iPhone

Jag erkänner, jag drack öl igår. Vaknar med klibbiga pollen-ögonfransar när morgonljuset strilar in genom fönstret i mitt sovrum. Man ska inte underskatta glädjen i en aw med jobbet, inte heller det som kommer morgonen efter. Tunga ögonlock. Precis som vanligt scrollar jag telefonen när jag vaknar, läser mina favoritbloggar i mitt Bloglovin flöde och ler till allas nyinstagrammade lördagsmorgonbilder. Dessvärre tappade jag telefonen i Sofias hårda Italienska badrumsgolv så nu är det nästan slut med mobiläsandet. Mellan skärvor kan jag svara på meddelande och på en bra dag, skicka en snapchat med vitt silvrigt ljus på köpet, för front-kameraglaset det sprack det med. Men men, vem har inte haft en sprucken iPhone-display? Känns 2010-igt liksom. Tillmin glädje i min morgonmisär upptäcker jag att min engångskamerarulle precis framkallats i telefonen. Och vad bättre än att upptäcka Italien i bilder en inte minns att en fotograferat? Glädjen störtar tillbaka. Så vi kikar. Om du är nyfiken på engångskameraappen så har jag skrivit mer om den här. För inte så länge sedan gick min kollega Emmelie på …

Att andas Milano

Ett första stycke luft av en stad, jag aldrig planerat att besöka. En strejk som omkullkastat alla planer och fått resväskan att packa sig själv i ett enda virrvarr av bortglömda sommarkläder. Hemma i garderoben ligger fortfarande den svarta kjolen kvar, favoriten och med är en salig blandning av sommarklänningar jag inte minns att jag köpt. Men kanske är det bra ibland att tvingas att spontant ändra sin reserutt, hamna någonstans och i annat sällskap en vad en tänkt sig från början. Tvingas ur sin trygga tillvaro, ut i det okända och med en garderob en kunnat svära på aldrig ha ägt. Att vakna upp till en italiensk storstad, i en vacker italiensk lägenhet i ett gammalt sekelskifteshus med takterass, där den ända vännen är Otis, en hiss i originalutförande, kanske ändå inte är att lämna sin trygga tillvaro. Det är att vandra rakt in i en trygg italiensk famn. Första kvällen spenderas på den lokala vinbaren, med mozzarella, ljumma grönsaker, smakliga röror, tiramisu och andra efterrätter jag inte kan stava. Jag skriver, rad för …

Jag längtar efter alla dessa vardagliga ting, som blir så mycket mer när bakgrundsdoften är pasta, solmogna tomater i ljum värme, kalla gränder och italienska bakelser.

Det har känts alldeles förfasligt längtigt alldeles förfasande länge. Men idag gäller det. Idag gäller Italien och min första resa på mycket, mycket länge. Idag är jag på sakta mak påväg till flygplatsen för att borda Norwegian tillsammans med Sara mot Pisa och sedan Fiesole. Till Sofias Fiesole! Vid min första Italien-resa, med min vän Caroline och min mamma. Charter med Fritidsresor såklart! Hit kom jag igår, med Easy Jet och med andan i halsen med Sara lugnt vid min sida. Men näe. Ibland blir det inte som man har tänkt sig. För jag är redan i Italien, i Milano för att vara exakt. Hit kom jag igår, med Easy Jet och med andan i halsen med Sara lugnt vid min sida. Hur kommer det sig, kan man undra? Jo häromdagen fick Sara ett textmeddelande om eventuell kommande strejk i Italien exakt den tiden vi ska flyga. Vad är oddsen? Nåväl, om en ska till Italien är oddsen ganska goda att så blir fallet, för de strejkar mest hela tiden, italienarna. Vad har man att …

Min röda ullskjorta

Längtar du som jag efter den perfekta resegarderoben? Någonstans stavas det praktiska plagg som klarar mycket och passar i olika väder och sammanhang. Min röda ullskjorta är ett sådant plagg jag riktigt älskar. Som ett varmt och mysigt pricken över i:et plagg, för både skog och fest. På plaskigt äventyr i Njupeskär. Foto: Katta Bucketlife. Min röda flanellskjorta är mer berest än många människor jag känner. Bara på det senaste året har hen varit både i Yosemite, Fulufjället och Skuluskogen för att nämna några nationalparker och en hel massa i Stockholm och andra städer. Hen gillar blåjeans, men är också kompis med en svart kjol i garderoben. Sedan 2016 har hen heller inte duschat alls. Min röda flanellskjorta är av 100% ull och behöver därför inte tvättas, om man inte vill det. Jag fick den av en vän hösten 2016 efter jag varit på Grönland när hon läst det här inlägget. Vännen är amerikan och beskrev med stolthet att de här cowboyskjortorna de har man för livet i USA. Man ärver dem av föräldrarna och …

Sommarkläderna på vinden

Ljudet är tillbaka och jag rycks åter ur bokens värld. Det en kopp kaffe räddade är nu oräddat och jag förbannar allt vad sport heter. Men jag har inte hämtat mina semesterkläder. De är där, där uppe och väntar på mig. Jag vet inte vad som tar emot, eller jag vet ju vad som tar emot, det är det omständiga med det som tar emot och som gör att jag inte hämtar mina banankartonger med sommarkläder, med sköna svalliga Medelhavskläder för dagar i Toscana, fräcka t-shirtar för dagar i Alaska och mina borttappade solglasögon med plastblommor. Det omständiga i att jag alltid på ett oorganiserat sätt slänger i det jag känner för i en banankartong och bär den till vinden på hösten för att förbryllat inte orka hämta dem på våren. Sommarkläderna på vinden. Jag vet att jag kommer att plocka ner dem de sista dagarna. Att frenetiskt leta genom låda efter låda och lämna dem öppna vid fotänden när jag kliver på planet till Toscana. För jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om …

Och andra sidan upphör tid och rum att vara tid och rum och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, bokstavligt

Söndagar är som andra söndagar är, dvs när jag skriver det här är det söndag och jag lyssnar på helikopterljudet som tvingar mig att kika över bokkanten Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Bodils loggbok som fullkomligt trollbinder mig. Att läsa mycket har sina för och nackdelar, helt plötsligt har jag förmågan att helt träda in i bokens värld. En klar fördel, jag har fokus. Och andra sidan upphör tid och rum att vara tid och rum och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, bokstavligt. Att läsa mycket böcker är också förenat med mycket känslor, hjärtat klapprar på i klappertakt, jag blir beroende, vill ha mer, vill ha lidande, kärlek, lycka, sorg och ensamhet. Jag vill inte ha helikopterljud. Men av någon anledning anses det acceptabelt att förorena Stockholm med helikopterljud om anledningen stavas sport. Jag räknar ett, två, tre, fem, tio och ljudet är borta, på riktigt borta. Var det kanske inte en sådan viktig match ändå? Kanske finns tid för en kaffepaus. Helikopterkaffepaus. Jag funderar ett slag på hur …

Idag är det arbetarrörelsens dag och jag är hemma och tvättar

Idag är det arbetarrörelsens dag och jag är hemma och tvättar. Förra året var jag på Åre Sessions på Valborgshelgen. Året innan det minns jag inte. Men jag vet att jag sällan är hemma på långhelger. 1a maj är arbetares svar på långweekend och hade jag några hundralappar över skulle jag ta mig med tåg till Sundsvall för en stund utanför Stockholm, bortom livet här. Jag funderar på om jag tillhör arbetarrörelsen? Jag är ju tjänsteman? Hur vet man om man tillhör arbetarrörelsen? När jag tänker på arbetarrörelsen tänker jag på åtta timmars arbetsdag. Men jag är ju för sex timmars eller helt flexibel arbetstid faktiskt. Att jobba lite som en vill. Det passar mig. Ett fyrkantigt tillsammans-system är inte egentligen något som gynnar mig. Men jag är ändå för arbetarrörelsen. För det är ju inte bara det där med tiden utan också miljön på arbetet, framförallt den där psykosociala arbetsmiljön. Årets gemensamma tema för sossarna är ”Tillsammans för trygghet” och det skriver jag under på, även om tillsammans kanske inte alltid är till mitt …

När alla guldtior och dagar med ledighet är slut innan april är det

Häromdagen räknade jag över mina semesterdagar för året. Det behövs ingen längre betänktetid för att inse att jag är körd. Man kan väl så gott som säga att om jag ska ha all min semester jag planerat, sinar de strax innan hösten tågar in. Men lite så är det väl antar jag, att vara resebloggare. Ett ständig räknande och en ständig brist på semester. Novembriga dagar i ett soldimmigt San Francisco. Även reskassan börjar sina innan semestern har börjat varför i år kanske blir första gången jag behöver ta av mitt långsiktiga sparande för att kunna fortsätta. Det verkar som att Alaska och ett okynnigt Stockholmsleverne, har slagit mig, en gång för alla. Så likabra då att semesterdagarna är slut. När varma sommarstrålar och pastakyssar väntar bara någon vecka bort. Jag måste erkänna att jag gillar att budgetera litegrann. Det är som en drog för hjärnan att ha något att räkna på. Att se dem sina är däremot inte lika roligt. Vad gör man när de tar slut? På något vis har jag klarat det …

Dagboksnotering från en vårvinterpromenad till Skomakargrottan

Jag spenderade påskhelgen som många andra hemma hos päronen och passade på att göra sådant jag gjorde som liten, svänga mina lurviga i Vimmerby, äta Småländsk ostkaka och gå långa skogspromenader med min gamla barndomsvän Linda. Det finns mycket att säga om gammal vänskap, men den rostar sällan. Linda som numera bor i Umeå hämtade mig på vägen hem och gav oss ett långfredags- äventyr vi sent ska glömma med en trasig kylare på Lindas sambos bil. Natten och morgonen spenderades med att laga en trasig kylare med riviera omvägar över Jönköping till följd. Allt för att plocka upp en ny bil för påsklovsnöjen i Småland, till Linda som är lärare. Men långfredagen var också den dag som gav oss vackrast vårväder. Ett minne med bitter smak då dagarna som följde var gråa och trista och hemma väntade en familj med influensa.   Men vad gör väl två barndomsvänner om inte trotsa bisterheten och bege sig ut i skogen ändå?   Jag tror ofta själen behöver skogsturen lika mycket som benen. Det är i hemtrakterna …

Att lära sig språk och upptäcka världen samtidigt

Inlägget är sponsrat av EF Språkresor Berlin, Nice, London, Paris, Madrid och San Francisco. En kan lätt tro att ovan är någon form av modevecka, men så är inte fallet. Vad städerna har gemensamt är att jag har besökt dem alla, en eller flera gånger, på långa semestrar och mikrokorta sex timmars-äventyr. Det och att EF Språkresor erbjuder språkutbildning på alla de här platserna. Är du sugen på att åka på en språkresa, varför inte passa på att läsa tyska, franska, spanska eller engelska på någon av de här platserna samtidigt som du upptäcker stadens klassiska pärlor. Serpentine, London. Åka på språkresa Min första språkresa Åka på språkresa har alltid varit på min lista trots alla mina andra resor. Missförstå mig rätt, jag har varit på många resor som innehåller språk, eller där en ska lära sig språket. Som när jag var liten och var i Tyskland med min bästa kompis i utbyte. Vi fick skriva brev på tyska till resan och bo hemma hos en familj under en veckas tid. Det är en ganska …

Med en matklocka som Nalle Puh

Tiden går och en kommer sig för att tänka tillbaka på tider innan man reste. Hur var det då att vandra denna jord? Vad tänkte jag på när jag vaknade på morgonen? Vad var viktigt? Så länge jag hade häst, var det den förstås. Nu, allt som oftast, reser jag med likasinnade, dvs de som gillar foto, äventyr och de där lite mindre bekväma resorna som är utmanande för själen och inte minst planeringen. För även om vi är likasinnade är vi lika mycket olika när det kommer till mat och sömn. Vad som är viktigt, varierar med andra ord. Foto: Adaras, Eastern Sierra vid Monolake Häromdagen var jag ute och fotade med en ny person och jag kom mig för att säga som det är direkt, att jag äter ganska ofta. För det är ju synd om det blir missförstånd, tänkte jag. Är du också sån, som äter ofta? För så är det nog. Antingen är man så eller kan man gå en hel dag utan att äta, klara sig på några nötter och …

Jag drömmer om medvetna dagar, stormande vidder och avlägsna öar

Jag drömmer om medvetna dagar, stormande vidder och avlägsna öar. Jag drömmer om sommar, farliga kuststräckor, pingviner och crepés och om att vara mig själv. Tiveden Jag drömmer om Alaska. Om toner av First Aid Kit, fyra tjejer i Men in Trees värld mot världen och Alaskas män. Tivedens nationalpark Jag drömmer om Norden, om nordisk mat, syrade grönsaker, västerkust-fisk och tunnbröd. Mitt hjärta blir vilt i tanken. Tåkern, Foto: Helena Gunnare Jag drömmer om Vadarhavets långrunda stränder, Marstrands saltiga vindar och ett Kosterhav inom räckhåll. Tivedens nationalpark Jag drömmer om Haparanda skärgård, med Vildmarksvägen som förrätt och Norrskensvägen med Tornedalen som efterrätt. Tiveden Jag drömmer om öar, om Gotska Sandöns vita stränder, Bornholms klippor, Shetlandsöarnas karghet och Madeiras blommor. Vättern, Foto: Helena Gunnare Jag drömmer om att återbesöka det första land jag besökt som liten. Om Algarvekustens tidvatten och om Lissabons brandgula spårvagnar. Varamon, Motala Jag drömmer om vackra tågsträckor, om Arctic Circle train – Kiruna – Narvik och ouppnåeliga drömmar om Orientexpressen. Jag drömmer om att kunna ta tåget till alla destinationer i …

Om att stanna på marken

Sakta, sakta kryper den upp på bordet, den där miljön, vi så länge vetat att vi pressar till bristningsgränsen. Med artiklar som statuerar att nu är det dags och en hashtag på twitter #jagstannarpåmarken börjar det bli tydligt vad 2018 kommer att handla om. Som resebloggare måste jag erkänna att sådant här ger en lätt kramp i magen. Inte bara över hur en i hela tusan ska klara att dra ner på flygandet utan också att hur en i hela tusan ska kunna fortsätta blogga utan att bli skinnflådd. Att vara resebloggare valåret 2018 känns allt mer som att vara Terry Richardsons assistent under en stormande #metoo – kampanj. Inget jobb en i retrospektiv någonsin skulle ha sökt. Så vad har en kvar? Att ta in fakta och att anpassa sig. Men hörni innan alla ni superresenärens och bloggares krokodiltårar börjar falla. Är inte det här chansen vi behöver? Resebloggare eller inte resebloggare. Inspiratör eller vanlig medmänniska. Nu har vi chansen att ställa om rakt av och vända trenden med fler och fler flyg till färre och …