All posts tagged: personligt

Det går en svart katt över Skebokvarnsvägen

Hårda bud i Mellerud och nu lockdown, fast ändå inte. En andra våg av restriktioner entrar våra liv på en dreadful torsdag och ett stycke resedagbok goes virusdagbok, återigen. Det är långhelg och jag har tagit ledigt. Jag sitter vid svärföräldrarnas köksbord i norra Uppland medan de stökar i köket och Erik sitter i soffan och dricker morgonkaffet. Jag läser ifatt på mina vänners bloggar och annat jag läsecrejvar och kan konstatera att resebloggsbranschen är fortsatt haltande och om en får tro Högdalens anslagstavla på Facebook, en hel rad katter på vift och saknas sina ägare. Ett SoMe- samhälle fyllt av vilse katter, ord som lockdown med allt fler krönikor och ledarsidor som beskriver det sociala fenomen som nu följer ett år av karantän och allmänna restriktioner. Vad håller egentligen på att hända? Är det hur vi har det eller hur vi tar det? – en klyscha med toner av en rad sci-fi-filmers närvaro i accenten. Vi kryper in i familjens trygga famn och minskar våra ytliga sociala kontakter och ser på när staten styr. …

blombord

Jag är en pysslare

Skrivlivet som även blivit ett grönt liv har nu också blivit ett ritande liv. I veckan hade vi pysselkväll hos Eriks kompis Carro, ett smart påfund, så nu kan jag även titulera mig pysslare. Jag har många ess i rockärmen om jag själv får säga det. Nej skämt och sido. Vad är ens en pysslare? När jag var liten var jag en sån tror jag, jag skrev dikter och kladdade, samlade på saker, skrev små hästnoveller på alla block jag kom över och målade om saker. Måla om perioden resulterade bland annat i en blå pall som vi nu har i köket. Den blå färgen håller för övrigt på att falla av nu. 20 års hållbarhet hade den. Under tonårstiden var jag dock rädd för ordet pyssel, det kan jag fortfarande vara som följd. ”Ska jag måla en tomte på beställning? Det kan jag väl inte.” Idag vill jag skrika åt mitt forna jag ”Vaddå kan, du målar ju!” All denna prestationsångest som lurar under varje tonårsflickas huvudkudde, jag blir irriterad vid tanken. ”Måla tomten …

Med kärlek till Nisse

Ett kaninmat- reklamsamarbete med Vita Kraft Nisse börjar snart närma sig sin första årsring, tänka sig! Tiden går, den burriga pälsen består och upptågen blir med åldern äventyrligare. Nisse föddes en solig höstdag, vill jag tro, eftersom han är solbränd året om, någon gång när november närmar sig december. Till mig kom han i mitten av januari, prick, och var då en liten boll som sov i toalådan och allra helst på hallmattan under en stövel. Hallmattan fick vi senare kassera för Nisse tyckte även den var utmärkt som toalåda och en rottingmatta går tyvärr inte att tvätta särskilt bra, det har jag lärt mig nu. 1-0 Nisse vs Rottingmattan. Passa på att besöka Vita krafts Sverige nya hemsida och signa upp dig på deras nyhetsbrev så har du chans att vinna lite mat till ditt djur du med. Följ gärna även Vitakraft på Facebook för att inte missa nya produkter och spännande tävlingar till ditt hudsjur. Vitakraft Sverige. Med kärlek till din gnagare, till Nisse Foder till din kanin I juni fick Nisse en …

Roadtrip längs Ljusnan

Resande är en mycket liten del av mitt liv, men det färgar hela min tillvaro

Jag är åter på balkongen och hör Nisses tassande i bakgrunden. Tiden på kaninpensionat gjorde Nisse blygare än vad han redan är men han blommar sakta ut. Han är en harig hare men har trots det ett samarbetsinlägg på gång med Vita Kraft där han testat Vita Krafts mat, eller i hans fall, mer godis. Att få honom att äta någon mat under sommaren, verkar lönlöst. Ungefär som matmor då. Det är söndag och klockan åtta, temperaturen på balkongen skvallrar om att det kommer att bli en varm dag i Högdalen, i Stockholm, kanske i svensk historia, vi har ju inte så många av dem, de varma dagarna. Precis som jag inte har så många resdagar. Jag är precis tillbaka från en, en weekend i Norpan med Sofia, vi kallade det så, min gamla studentstad Norrköping, där jag spenderade tre underbara år som student när jag var sådär nitton, tjugo och tjugoett oerfarna år gammal. Så mycket minnen, så mycket jag lärde mig, så mycket jag inte lärde mig och så mycket som jag önskade …

Jag känner midsommarafton ut i varje del av min kropp när jag vaknar. Midsommarafton i Hooden

Jag känner midsommar ut i varje del av min kropp när jag vaknar. Jag antar att det är fler än jag som känner så idag. Jag var uppe till kl tre på morgonen. Jag är 35, det händer aldrig. Mot slutet var jag tvungen att gå och klappa Nisse med ett intervall om var femte minut för att klara det. På balkongen vajar mitt nya blomsterfynd. Mannen på Grönväxtrike säger att den kan bli nära två meter. Jag ser fram emot min växt som kommer slå i mitt balkongtak. Vi har pallkragar nu. Vi måste komma ihåg att vattna dem. Som alla andra midsomrar gick midsommarafton förbi i ett huj. Var det första varma midsommar någonsin det här? Vad vet jag, jag har ju inte varit i Sverige på flera år med Eriks vän WikiPeter har säkert svaret. Jag ska komma ihåg att fråga när jag ser honom vid odlingen. Midsommar i Hooden Sofia och jag badade ungefär vid Vinterviken på ungefär morgonkvisten, beroende på vad man nu tycker är morgon. Det är där vi …

Resa i Sverige- listan.

Saxade den här listan från Annika rakt av och inkluderade Erik, som något slags hemmasittar-fun, sånt man numera sysslar allt mera med. 25 frågor om att resa i Sverige, vilket fick mig att lära mig mer om Erik och mig och Erik att komma igång med semesterdrömmandet. Haka på om du vill. Vi kör! #1. Min favoritplats i Sverige Katarina: Norrland. Mer specifikt Karesuando, för man kommer inte längre bort och här finns min vän Jimmy. Erik: Stockholm. Mitt vardagsrum eller matplatsen utanför köket. #2. Ett ställe jag inte vill resa tillbaka till. Erik: New York skulle jag kunna skita i. Katarina: Finns nog inget sånt ställe, men kan tycka att Barcelona är överskattat. Inser att det ska vara Sverige kanske? Hmm. Redan svårt det här med att hålla sig till Sverige. Erik: Ser om jag kommer på något svenskt som jag bara känner sådär ”Äh” för. Katarina: Jag kommer inte på något. Erik: Örebro är inte så spännande. Inte Örnsköldsvik heller. Katarina: Va? Är ju en av mina favoriter. Eller två. Örebro slott! Höga …

Ett liv – en reseblogg – en dagbok

Det fräser och smattrar från spisen. Erik slår i lådorna och besticken rasslar obekvämt till följd. Det doftar rosmarin, kanske ett stänk pasta. Fotsulor mot linoleummatta-ljud varvas med något knorrande, jag tror det är Erik som tänker, då kommer det, knorret. Sinnesintrycken är många i vårt nya kök. Tulpanerna jag fick gratis för att Interflora först förlagt mitt blommogram står på bordet och har växt sig för stora för sin vas. De står i motljus och solens strålar strilar mellan bladen och försvinner sedan ned bakom taknocken på funkislängorna mitt över. Jag funderar hur jag ska gå vidare med mitt (rese)bloggande i denna tid, nu när skrivglädjen återvänt men samhället så dramatiskt ändrats. Vad har jag att säga och vad vill en höra? En messenger facebook- grupp bryter min tanketystnad och talar om att viruset tagit ännu oväntad sväng, att Adam har slukats ned i det svarta hålet. Plötsligt är ljudet från köksfläkten det enda jag hör. Jag antar att olika saker tar olika hårt i olika tider, men det känns ändå i hjärtat ordentligt …

Livet i stiltje

Jag har inte bloggat på länge, jag blir mer och mer medveten om det. Är det nu jag slutar eller är det början på något nytt? Tappade jag lusten eller var det något annat? Jag har med tiden inte lyckats sätta fingret på varför det blev så och kanske spelar det ingen roll nu. Det var långt innan det som nu är ändå. En annan tid kom och vände upp och ner på allt det gamla, det världsliga. Virus-tiden. Jag måste erkänna, jag trodde aldrig den skulle komma. Jag ser mig själv i spegeln på morgonen och tänker att nu har jag all tid i världen för rannsakan kring det där som är viktigt i livet. Jag är ju ändå mest hemma. Hemma i Högdalen. Har jag sagt att jag flyttat? Jag tänker att jag ska kunna fundera mig fram till bästa väg att gå. Men ack den näsbränna som följer vid blotta tanken. Livet har nog aldrig varit så komplicerat som nu och så enkelt på samma gång. I virustider sköter sig livet självt. …

Följ med ut i naturen. Vandra Bergslagsleden genom Tiveden.

Reklamsamarbete.  På vissa platser hör man hemma, lite mer än på andra. Skogen är en sådan plats för mig, en plats att krypa in i. Ett ställe att låta mig själv få vara den jag är. Ett naturbarn. I Tiveden får jag chansen att vara ett skogsbarn, det bästa av naturbarnen. Här vandrar jag in i barrskogen, omhuldas och får vara. Här läker sår, här skapas glädje och här finns liv. Jag har besökt Tiveden två gånger och känslan är den samma. Tjockt, murrigt och hemtamt. I Tiveden bor hästarna och näckrosorna. Följ med ut i naturen. Vandra Bergslagsleden genom Tiveden. I naturen kan man vara ensam, eller med varandra. I juli, sådär lagom i början av min sommarsemester var jag och Sofia, naturbarn och skogsbadare, i Tiveden för en stund naturrekreation, eller som Sofia säger det ”att skogsbada och se på blommor längs med Bergslagsleden”. Det här inlägget är tillägnat min kärlek till naturen och till Tiveden, till djupa skogsandetag, rasslande granris och gnäggande hästar. När jag var liten hade jag en häst som hette …

Sommarpepp.

Jag sitter i min fåtölj med fötterna på min fotpall med balkongdörren på glänt. Fåglarna sjunger och man kan riktigt känna hur de tar i från botten av sina små fågeltassar. Är inte det sommarpepp så säg! Jimmy hälsade på i Stockholm förra helgen och påminde mig som den trogna bloggläsare han är att jag inte har bloggat på väldigt länge. Så det här inlägget är till dig Jimmy. Gillar man skoter och vintersport kan man följa Jimmy på instagram om man vill. Till vintern blir det mycket snö, norrsken och skotrar. Sommarpepp är så mycket för mig. Det är ljuset, värmen och energin som kommer tillbaka. Det är människornas pigga ansikten omkring mig. Fräknarna på kinderna och klirrandet i ölglaset på Blecks trädäck i Blecktornsparken. Men det är också all reseplanering. Reseplanering = sommarpepp för mig eller sommarpepp = reseplanering. Sommarpeppen tar med sig suget efter att boka resor hej vilt! Så det är det jag gör, mentalt i alla fall, planerar för resor överallt. Om jag hade oändligt med pengar skulle jag nog …

Mitt fiktiva tågluffargäng

Häng med oss på tågluff! Jag väljer rutt och vi ska ta Transsibiriska vi, från Moskva och så långt vi orkar. Kanske hoppar vi på en anslutande linje, t ex Transmongoliska för att åka till Ulan Bator, om vi nu kommer så långt. Hur som haver, på Transsibiriska är det mycket dötid har jag hört så därför viktigt med sällskapet. Jag har därför noga valt ut mitt tågluffarcrew. Med mig österut följer Rektor Hamid , för att prata politik och spela tv spel med vid stoppen. Tror han är grym på tv spel. Han är ju dessutom årets svensk och årets svensk vill man ju resa med. Nackdel är att han älskar tjock-tv- och hans tv spels – tv väger 180 kg. Vi får se Hamid om vi kan hyra en i Ryssland, delningsekonomin borde väl kommit hit kan man tycka också. Du hittar rektor Hamid på Twitter. Han är väldans rolig att följa emellanåt. Hamid -> Jag räknar med att du har spelat Metro 2033. Jag läser boken. I Moskva ska du och jag …

12 korta fun facts om mig – vem är människan bakom resebloggen?

Jag är säker på att många av er där ute känner mig väl. Men visste du det här? 12 korta facts som bara mina närmsta vänner känner till. Pinsamheter om livet och lite därtill. Foto: Jeanette Seflin, Seattle. # Hade egen häst under många år i min ungdom. En stor murrig mörkt brun sak. Hennes man matchade min hårfärg som handen i handsken. Hon hette Flying och var mitt allt från 13 års ålder. Vi erövrade skog och mark och det är från den tiden min kärleken till skogen föddes. # Är överlag dålig på att äta upp maten på tallriken. Sparar liksom en liten bit. Spelar inte riktigt ngn roll mängden på tallriken även om mindre portioner gör det bättre. Något jag aktivt behöver tänka på varje gång jag äter. # Har börjat bli gråhårig vid tinningar och lugg. Kul grej att ställas inför. Känner mig vis och irriterad på samma gång. # Brukade älska romance – genrén. Läste alla cheesy och dåliga böcker jag kom över och tyckte det var livet. Tänk dig …

Den medvetna resenärens manifest

Så bestämde vi oss för att göra något, för oss som resebloggare och för andra resenärer, jag och Sofia. Den medvetna resenärens manifest föddes på Gotland, ur blod, svett och tårar, ur diskussioner om miljö, kultur, turism och feminism utifrån FNs globala mål för hållbar utveckling och våra egna åsikter i ämnet. Det tog oss flera dagar och sen två månader att läsa, prata om och slutligen sätta på pränt. Ett litet manifest för resenärer som i all sin enkelhet får plats på en sida, att ha i fickan när en är ute och reser. För att förtydliga och eftersom det är lätt att blanda ihop, handlar detta manifest om hållbarhet och inte enbart om klimatkrisen. Att lösa klimatkrisen är däremot en del av de hållbara målen.  från globalamalen.se -> ”Globala målen är den mest ambitiösa agendan för hållbar utveckling som världens länder någonsin antagit och finns till för att uppnå fyra fantastiska saker till år 2030: Att avskaffa extrem fattigdom. Att minska ojämlikheter och orättvisor i världen. Att främja fred och rättvisa. Att lösa klimatkrisen.” …

Äntligen vilses Nyårskarameller 2018

2018 var trots allt ett bra år. Jag rodde det i hamn, helskinnad och vad mer kan man önska sig egentligen? Ju äldre en blir, ju mer traskar livet in på skinnet och året blir märkbarare och går fortare och fortare. Tiden är inte vad tiden en gång var och om nästa tio år är det kanske en känsla av ett ännu mer så. 2018 har varit ett omvälvande år på många sätt och vis, jag har läst fler böcker än någonsin tror jag, klimatet har skrikit oss rakt i ansiktet och vi har fått nya ord som flygskam till vår vokabulär. Alla har påverkas olika mycket av 2018, men som resebloggare har det varit ett kännbart år. Du hittar tidigare nyårsinlägg här. Åre Alaska Luleå och Gammelstad kyrkby. Tornedalen Frukost i Pajala. # Flygresorna och klimatet Jag börjar med det som känns som den viktigaste punkten för året. Klimatet. I början av året skrevs det en del i media om klimatet. #stannapåmarken blev aktuell och en och annan hakade på den nya ”sluta flyga …

Tankar och ting från norra Gotland. Furillen och Fårösund.

Vad som skulle bli ett inlägg om Gotland, blev nu tre, för att Gotland har så mycket att säga. En tredagarsdagbok från 23 till 25e e november, Gotland med Sofia. 23nov. Furillen och Fårösund. Vi kommer med färjan mitt i natten och plockar upp vår hyrbil från Mickes biluthyrning. En skruttig volkswagen och jag tänker att jag nog aldrig kört en volkswagen förut. Sen kommer jag på att det har jag ju visst det, innan jag köpte den bilen jag nyss sålde provkörde jag en Bubbla för att det då var min drömbil. Vi är framme kl 01 på natten när vår traktor tagit oss hem. Sofia kör och bra är väl det för det är alldeles mörkt och jag har knappt varit på norra Gotland tidigare och inte i mörker. Jag har en liten prick på mitt vänstra smalben som alltid varit där som gör mitt ben, lätt att känna igen. Favoritstället i Sofias familjs sommarhus, bastun. Jag vaknar tidigt och njuter av utsikten i trädgården innan Sofia kommer ner. Jag springer runt i …

Vart går nästa resa? – om att gå i reseide

Jag förstår plötsligt björnar. Det här med ide är en bra grej, faktiskt. Att landa, bokstavligt och mentalt sätter perspektiv. Att stanna upp på hösten, efter sommaren när semestern är över och jobbet pockar på är min chans. Då likt björnen sänker jag hjärtfrekvensen, minskar ämnesomsättningen och kroppstemperaturen och går in i min vintervila, där en kopp kaffe, raggsockar, böcker och text blir min grotta. Den här tiden på året är min chans att i ett lugnare tempo ha tid att reflektera och se vart kompassen pekar framåt. Så rynkar jag på näsan när du frågar mig om vi ska ut och fara tillsammans, så är det enbart för att kompassnålen fortfarande vibrerar och väntar på att finna sin riktning. När semester inte längre handlar om att varva ner De flesta av oss har kommit till den punkt då vi anser att jorden snurrar på i en takt vi inte är bekväma med, varken för oss själva eller framtida generationer. Vi kan ta weekendresemålen som exempel, som boven i resedramat som utspelar sig på flera …

Oktober är snart slut

Oktober är snart slut, hösten lunkar på och jag vaknar alldeles för otroligt trött nu när vi har flyttat fram klockan en extra timma. Jag tror det är mörkret. Jag fick plötsligt extra timme att sova men jag vaknar i mörker. I natt hörde jag regnet smattra på rutorna, i alla fall registrerade min mosiga hjärna det när jag vaknade till klockan halv sex. Eftersom jag i normalfallet brukar vakna halv sju, vaknar jag nu halv sex eller 5.20 någonting. Ja du hör ju hur tidigt det är, så det kan lika gärna ha snöat.   Oktober är snart slut och jag läser Inlandet av Elin Willows. Den handlar om en tjej som flyttar till Norrlands inland eftersom hon har en kille där. Början på slutet sker i bilen påväg upp och när hon landar i inlandet är det ”typ som slut”, som man skulle sagt här. Men hon stannar kvar. Tjejen jag inte vet något namn på stannar kvar och resan att flytta till ett ställe där alla känner alla, där alla undrar varför …

ett koligt välkomnande

Jag åker inte hem till Smålandet så ofta. Av det enkla skälet trafiken, trängsel och priser. Det tragiska i att det kostar mer att ta tåget från Småland än att ta flyget till Mallorca, i alla fall om man hakat på förra veckans Norwegianerbjudande. SJ – varför har ni inte sånna kampanjer för mig? Jag äger också en bil och i helgen var det dags att lämna hem den för hösten (så jag tog inte tåget ner),  Jag brukar skippa att han den i Stockholm pga trängsel, kostnad och att jag inte behöver den. Jag funderar också på om jag överhuvudtaget ska ha den kvar, men det beror ju också mycket på om jag stannar kvar här och det är en annan fråga. Men när jag väl landade i Smålandet, möttes jag av de här. Är inte kor för underbara? Vid tillfället pratade jag med Linda men jag bromsade in och hoppade ur bilen och sprang fram till dem med Linda kvar i handsfreen i bilen. ”Linda, Linda, jag måste fota korna! De ser ju …