All posts tagged: personligt

12 korta fun facts om mig – vem är människan bakom resebloggen?

Jag är säker på att många av er där ute känner mig väl. Men visste du det här? 12 korta facts som bara mina närmsta vänner känner till. Pinsamheter om livet och lite därtill. Foto: Jeanette Seflin, Seattle. # Hade egen häst under många år i min ungdom. En stor murrig mörkt brun sak. Hennes man matchade min hårfärg som handen i handsken. Hon hette Flying och var mitt allt från 13 års ålder. Vi erövrade skog och mark och det är från den tiden min kärleken till skogen föddes. # Är överlag dålig på att äta upp maten på tallriken. Sparar liksom en liten bit. Spelar inte riktigt ngn roll mängden på tallriken även om mindre portioner gör det bättre. Något jag aktivt behöver tänka på varje gång jag äter. # Har börjat bli gråhårig vid tinningar och lugg. Kul grej att ställas inför. Känner mig vis och irriterad på samma gång. # Brukade älska romance – genrén. Läste alla cheesy och dåliga böcker jag kom över och tyckte det var livet. Tänk dig …

Den medvetna resenärens manifest

Så bestämde vi oss för att göra något, för oss som resebloggare och för andra resenärer, jag och Sofia. Den medvetna resenärens manifest föddes på Gotland, ur blod, svett och tårar, ur diskussioner om miljö, kultur, turism och feminism utifrån FNs globala mål för hållbar utveckling och våra egna åsikter i ämnet. Det tog oss flera dagar och sen två månader att läsa, prata om och slutligen sätta på pränt. Ett litet manifest för resenärer som i all sin enkelhet får plats på en sida, att ha i fickan när en är ute och reser. För att förtydliga och eftersom det är lätt att blanda ihop, handlar detta manifest om hållbarhet och inte enbart om klimatkrisen. Att lösa klimatkrisen är däremot en del av de hållbara målen.  från globalamalen.se -> ”Globala målen är den mest ambitiösa agendan för hållbar utveckling som världens länder någonsin antagit och finns till för att uppnå fyra fantastiska saker till år 2030: Att avskaffa extrem fattigdom. Att minska ojämlikheter och orättvisor i världen. Att främja fred och rättvisa. Att lösa klimatkrisen.” …

Äntligen vilses Nyårskarameller 2018

2018 var trots allt ett bra år. Jag rodde det i hamn, helskinnad och vad mer kan man önska sig egentligen? Ju äldre en blir, ju mer traskar livet in på skinnet och året blir märkbarare och går fortare och fortare. Tiden är inte vad tiden en gång var och om nästa tio år är det kanske en känsla av ett ännu mer så. 2018 har varit ett omvälvande år på många sätt och vis, jag har läst fler böcker än någonsin tror jag, klimatet har skrikit oss rakt i ansiktet och vi har fått nya ord som flygskam till vår vokabulär. Alla har påverkas olika mycket av 2018, men som resebloggare har det varit ett kännbart år. Du hittar tidigare nyårsinlägg här. Åre Alaska Luleå och Gammelstad kyrkby. Tornedalen Frukost i Pajala. # Flygresorna och klimatet Jag börjar med det som känns som den viktigaste punkten för året. Klimatet. I början av året skrevs det en del i media om klimatet. #stannapåmarken blev aktuell och en och annan hakade på den nya ”sluta flyga …

Tankar och ting från norra Gotland. Furillen och Fårösund.

Vad som skulle bli ett inlägg om Gotland, blev nu tre, för att Gotland har så mycket att säga. En tredagarsdagbok från 23 till 25e e november, Gotland med Sofia. 23nov. Furillen och Fårösund. Vi kommer med färjan mitt i natten och plockar upp vår hyrbil från Mickes biluthyrning. En skruttig volkswagen och jag tänker att jag nog aldrig kört en volkswagen förut. Sen kommer jag på att det har jag ju visst det, innan jag köpte den bilen jag nyss sålde provkörde jag en Bubbla för att det då var min drömbil. Vi är framme kl 01 på natten när vår traktor tagit oss hem. Sofia kör och bra är väl det för det är alldeles mörkt och jag har knappt varit på norra Gotland tidigare och inte i mörker. Jag har en liten prick på mitt vänstra smalben som alltid varit där som gör mitt ben, lätt att känna igen. Favoritstället i Sofias familjs sommarhus, bastun. Jag vaknar tidigt och njuter av utsikten i trädgården innan Sofia kommer ner. Jag springer runt i …

Vart går nästa resa? – om att gå i reseide

Jag förstår plötsligt björnar. Det här med ide är en bra grej, faktiskt. Att landa, bokstavligt och mentalt sätter perspektiv. Att stanna upp på hösten, efter sommaren när semestern är över och jobbet pockar på är min chans. Då likt björnen sänker jag hjärtfrekvensen, minskar ämnesomsättningen och kroppstemperaturen och går in i min vintervila, där en kopp kaffe, raggsockar, böcker och text blir min grotta. Den här tiden på året är min chans att i ett lugnare tempo ha tid att reflektera och se vart kompassen pekar framåt. Så rynkar jag på näsan när du frågar mig om vi ska ut och fara tillsammans, så är det enbart för att kompassnålen fortfarande vibrerar och väntar på att finna sin riktning. När semester inte längre handlar om att varva ner De flesta av oss har kommit till den punkt då vi anser att jorden snurrar på i en takt vi inte är bekväma med, varken för oss själva eller framtida generationer. Vi kan ta weekendresemålen som exempel, som boven i resedramat som utspelar sig på flera …

Oktober är snart slut

Oktober är snart slut, hösten lunkar på och jag vaknar alldeles för otroligt trött nu när vi har flyttat fram klockan en extra timma. Jag tror det är mörkret. Jag fick plötsligt extra timme att sova men jag vaknar i mörker. I natt hörde jag regnet smattra på rutorna, i alla fall registrerade min mosiga hjärna det när jag vaknade till klockan halv sex. Eftersom jag i normalfallet brukar vakna halv sju, vaknar jag nu halv sex eller 5.20 någonting. Ja du hör ju hur tidigt det är, så det kan lika gärna ha snöat.   Oktober är snart slut och jag läser Inlandet av Elin Willows. Den handlar om en tjej som flyttar till Norrlands inland eftersom hon har en kille där. Början på slutet sker i bilen påväg upp och när hon landar i inlandet är det ”typ som slut”, som man skulle sagt här. Men hon stannar kvar. Tjejen jag inte vet något namn på stannar kvar och resan att flytta till ett ställe där alla känner alla, där alla undrar varför …

ett koligt välkomnande

Jag åker inte hem till Smålandet så ofta. Av det enkla skälet trafiken, trängsel och priser. Det tragiska i att det kostar mer att ta tåget från Småland än att ta flyget till Mallorca, i alla fall om man hakat på förra veckans Norwegianerbjudande. SJ – varför har ni inte sånna kampanjer för mig? Jag äger också en bil och i helgen var det dags att lämna hem den för hösten (så jag tog inte tåget ner),  Jag brukar skippa att han den i Stockholm pga trängsel, kostnad och att jag inte behöver den. Jag funderar också på om jag överhuvudtaget ska ha den kvar, men det beror ju också mycket på om jag stannar kvar här och det är en annan fråga. Men när jag väl landade i Smålandet, möttes jag av de här. Är inte kor för underbara? Vid tillfället pratade jag med Linda men jag bromsade in och hoppade ur bilen och sprang fram till dem med Linda kvar i handsfreen i bilen. ”Linda, Linda, jag måste fota korna! De ser ju …

I Italiensk media.

Det finns många länder som gillar traditionell media. Italien verkar vara ett av dem. I september när jag var där kändes det som att det var foto, video och intervjuer mest hela tiden. I vilket fall som helst resulterade det i att jag dök upp i en artikel och en fototävling. 5 resebloggare går från Ventimiglia till Cervo Resan till Italien i början av september var anordnat ett non-profitprojekt under arbetsnamnet Timon Lepidus Trip. Timon Lepidus är artnamnet för den ödla som på svenska heter Pärlödla. Denna ödla finns i Ligurien, uppe i bergen där vi fem vandrade, därav namnet. Tanken med projektet var och är fortfarande att utvärdera om regionen passar för en Camino och långsamt resande till fots. Innan hemfärd på fredagen lämnade vi våra åsikter under en halv dags intervjuer och de förbättringspunkterna finns nu kortfattat presenterade i den här artikeln. ps. det är inte helt lätt att läsa italienska, men allt går om en vill.  Här är jag i det vinnande fotot. Vinner en fototävling – som modell Under min vecka …

Dags för nya perspektiv i flygdebatten

Det är äntligen dags för nya perspektiv i flygdebatten. Ibland tar det lite tid men nu känns det som att det politiska klimatet äntligen tillåter det och att vi nu kommit så långt i vår förståelse att det inte bara är flygandet som gör världen. Eller? Om att kasta (flyg) paj Resa Medvetet sätter väl lite huvudet på spiken i den saken som varit rätt tröttsam i flyg (och klimat-) debatten på sistone. Pajkastningen. Är man ändå inte rätt trött på den personlighetstypen som figurerar på nätet? Den som förespråkar att alla ska sluta flyga helt och tar till elakheter för den som inte gör. Det konstiga är att jag inte känner någon som resonerar såhär i verkligheten, dvs helt förespråkar avhållsamhet från flyg för mänskligheten likt en katolsk nunna med kyskhetslöftet. Ej heller är det ju särskilt inspirerande när en faktiskt vill förändras. Ett ouppnåeligt mål leder knappat till någon förändring alls utan skapar möjligtvis ett gäng strutsar, som bäst. Med det sagt, pajkastnings-rant-over, betyder ju inte detta att man inte kan förändras, minska …

som jag är.

Det där med selfies hörni. Den här sommaren har jag tagit mig i kragen och selfie-fotat mig så gott som lite överallt. Inte varje dag, men i alla fall någon till några gånger i veckan. Och det är kul att ha dem, ska det visa sig, för en vet ju liksom hur en ser ut sen. Hur känner ni kring det? Mer selfies till folket, eller? Här är de i alla fall. Sommarens selfiesar i ett enda långt ansiktsinlägg. Jag gillar Huji-appen och alla bilder är tagna i den. Appen är gratis men man kan betala för att få lite utökade funktioner, vilket jag gjort. T ex att den autosparar till bilder och även sparar en kopia på orginalbilden. Oskuldsfullt gullig i början av vad som ska bli en riktigt lång sommar. Lamp-selfie i lampan på mitt skrivbord där jag bloggar. När en tycker att en får till en ganska bra selfie, men fortfarande har choklad på munnen och inser det först efter. Sommarens favvotröja. Har öppen rygg och funkar till mkt. Påväg över Atlanten. Håller …

Skrivet av er under sommaren

Ibland funderar jag på vad som driver en att blogga? Sällan kommer jag fram till ett givet svar. Kanske är det lyckan i att skriva av sig och veta i alla fall någon läser? Eller är det för läsaren, för att ni ska ha något att läsa i mobilen på morgonen när ni vaknar där i sängen? Eller är det helt av egocentriska skäl, självförverkligande, där läsaren är mindre viktig?   Extra mysiga kommentarer när ni vill följa med på resan. Hur som haver som skriver jag och jag får skriven text tillbaka i form av kommentarer. Min blogg är öppen för att bli kommenterad på och jag tycker fortfarande det är så himla roligt att få dem, stora och små. Reflektioner kring vad som händer i världen varvas med ”Gud vad fint” och ”Där var jag på 80 – talet, står huset fortfarande kvar?”. Det är alltid en fördel att skriva en blogg som skapar känslor och inspirerar och det får en väl säga att en reseblogg ofta gör. Jag gillar särskilt mycket känslan …

Dagar vi minns

Sammanfattning med mobilbilder av roadtrip genom norra Sverige -> Stockholm – Karesuando – Haparanda – Luleå – Nikkalouka – Lycksele och åter Stockholm. 27e juli till 8 aug. Den där känslan, när en landar hemma i soffan efter hundratals mil i bagaget. När foten är stel av gaspedalen och hjärnan alldeles fartblind. Det är en särskilt känsla. After frihets – känslan. Just den känslan fyller nu mitt hjärta, omhuldar det och får mig att småle när jag sakta bläddrar genom alla de där mobilbilderna som blivit tradition efter en semester, som sammanfattar den så bra. Stockholm är inte längre varmt, idag är det 16 grader och regn, men väderprognosen visar värme till veckan. Det känns som att den meningen aldrig slutar att skrivas och till sällskap av väderprognosen är nu mitt hjärta varmt av dagar i Karesuando, Tornedalen, Haparanda Skärgård och ansträngande stunder uppe på det där berget. Det där berget som tog mitt hjärta och överansträngde det. Dagar jag minns. Dagar att ta fram när hösten pockar på och nu vädret sakta vänder. Här …

Från sista tiden i mobilen

Dagarna går, värmen består. Det låter mest knack, knack, knack från mig då jag är tillbaka på jobbet och jobbar. På sätt och vis är det väl inte så jobbigt att jobba då det enda drägliga som nu finns ändå är en ac. När jag går hem om dagarna är det 30 grader och livet blir en bubblande boeuf bourguignon. Här kommer lite bilder från sista veckan och mobilen. Förra veckan tisdag var Linda fortfarande kvar och vi åkte tunnelbana. Håret klarade sig fortfarande. Nu har jag officiellt gett upp och det är ett enda virrvarr av trassliga lockar. Linda hade sin nya Friends tisha pga verkar blivit mycket stor trend, igen. Förresten finns Friends på Netflix om någon undrar. Jag är inte megastort fan utan rekommenderar istället Sense8. Kikar på att klippa mig hos mycket billig frisör i Hötorgets tunnelbana. För här bor Katarina, dit vi är påväg. En annan Katarina alltså. Kristian och Joakim spanar ölkylen hos Kristian och Katarina, , medan kvinnorna står i hallen och pratar om vaxning. Linda har varit …

Att tillåta sig att vara nostalgisk – Vi som älskar 90-talet

Varje morgon jag vaknar hör jag fåglarnas kvitter utanför fönstret. Nynäshamnsvägen är alldeles tyst när jag öppnar balkongdörren och brisen längs väggen är ljummen. Jag möts av ett Stockholm i fas. 4an mot Radiohuset, påväg mot Vi som älskar 90 talet på Zinkensdamm IP i lördags. Vi har haft sjudundrande väder sedan mitten av maj, regnskurarna duggar sällan och uteserveringarna är proppandes fulla redan kl 12. Stockholm levererar denna sommar. Jag har slutat att tänka på att imorgon kanske det är slut och lever i en blandning mellan nutid och framtid. Jag är allt som oftast en nutidsförespråkare men unnar mig att leva i framtiden också. Och i lördags, levde jag i dåtiden. Högstadietiden för att vara exakt. Vem kan motstå ett leende när man väntar på Rednex, Markoolio och E-type liksom? Festivalen levererade låt efter låt och människor i roliga 90-tals kläder. Plötsligt har alla chokers och ZTV -t shirtar.  Ack, du ljuva 90 – tal eller som DJ Hångel säger när han spelar ”Freestyler” med Boomfunk MC´s ”Något sånthär kommer aldrig komma igen”. …

Att lämna bandet efter turnén – känslan av gemenskap och att komma hem

Det är med tunga fötter jag kliver ur flygbussen vid S:t Eriksplan. Inte bara på grund av att jag sovit från hostelet i Reykjavik, via transfers till flygplats och vidare till Sverige. Utan även på grund av alla intryck. Tre veckor, tre livsförändrande veckor som gör att jag med tungt hjärta nu ser tillbaka på semestern. Kanske är det bara jag som känner så, men denna gång, är en av få gånger det känns tungt att komma hem. Tungt i varje fiber av min kropp. Att komma hem. Den meningen kan inte användas för många gånger. Det är trots allt något särskilt att göra det, efter en resa. Att kliva av planet i Arlanda förändrar något, varje gång. Någon skojar om att vi är ett band. Plötsligt har vi en turnébuss (aka bilen Hering -> pga fiske är stort här) varpå Lena exalterat droppar på plats i Northpole. ”Vi kan ta en bandbild med tomten!”. Så såklart tar vi en bandbild, med tomten. Här är vi, bandet Herring. På turné, runt Alaska. Hedersmedlemmen Chippy. Skill: …

Ett Italien genom min iPhone

Jag erkänner, jag drack öl igår. Vaknar med klibbiga pollen-ögonfransar när morgonljuset strilar in genom fönstret i mitt sovrum. Man ska inte underskatta glädjen i en aw med jobbet, inte heller det som kommer morgonen efter. Tunga ögonlock. Precis som vanligt scrollar jag telefonen när jag vaknar, läser mina favoritbloggar i mitt Bloglovin flöde och ler till allas nyinstagrammade lördagsmorgonbilder. Dessvärre tappade jag telefonen i Sofias hårda Italienska badrumsgolv så nu är det nästan slut med mobiläsandet. Mellan skärvor kan jag svara på meddelande och på en bra dag, skicka en snapchat med vitt silvrigt ljus på köpet, för front-kameraglaset det sprack det med. Men men, vem har inte haft en sprucken iPhone-display? Känns 2010-igt liksom. Tillmin glädje i min morgonmisär upptäcker jag att min engångskamerarulle precis framkallats i telefonen. Och vad bättre än att upptäcka Italien i bilder en inte minns att en fotograferat? Glädjen störtar tillbaka. Så vi kikar. Om du är nyfiken på engångskameraappen så har jag skrivit mer om den här. För inte så länge sedan gick min kollega Emmelie på …

Att andas Milano

Ett första stycke luft av en stad, jag aldrig planerat att besöka. En strejk som omkullkastat alla planer och fått resväskan att packa sig själv i ett enda virrvarr av bortglömda sommarkläder. Hemma i garderoben ligger fortfarande den svarta kjolen kvar, favoriten och med är en salig blandning av sommarklänningar jag inte minns att jag köpt. Men kanske är det bra ibland att tvingas att spontant ändra sin reserutt, hamna någonstans och i annat sällskap en vad en tänkt sig från början. Tvingas ur sin trygga tillvaro, ut i det okända och med en garderob en kunnat svära på aldrig ha ägt. Att vakna upp till en italiensk storstad, i en vacker italiensk lägenhet i ett gammalt sekelskifteshus med takterass, där den ända vännen är Otis, en hiss i originalutförande, kanske ändå inte är att lämna sin trygga tillvaro. Det är att vandra rakt in i en trygg italiensk famn. Första kvällen spenderas på den lokala vinbaren, med mozzarella, ljumma grönsaker, smakliga röror, tiramisu och andra efterrätter jag inte kan stava. Jag skriver, rad för …

Jag längtar efter alla dessa vardagliga ting, som blir så mycket mer när bakgrundsdoften är pasta, solmogna tomater i ljum värme, kalla gränder och italienska bakelser.

Det har känts alldeles förfasligt längtigt alldeles förfasande länge. Men idag gäller det. Idag gäller Italien och min första resa på mycket, mycket länge. Idag är jag på sakta mak påväg till flygplatsen för att borda Norwegian tillsammans med Sara mot Pisa och sedan Fiesole. Till Sofias Fiesole! Vid min första Italien-resa, med min vän Caroline och min mamma. Charter med Fritidsresor såklart! Hit kom jag igår, med Easy Jet och med andan i halsen med Sara lugnt vid min sida. Men näe. Ibland blir det inte som man har tänkt sig. För jag är redan i Italien, i Milano för att vara exakt. Hit kom jag igår, med Easy Jet och med andan i halsen med Sara lugnt vid min sida. Hur kommer det sig, kan man undra? Jo häromdagen fick Sara ett textmeddelande om eventuell kommande strejk i Italien exakt den tiden vi ska flyga. Vad är oddsen? Nåväl, om en ska till Italien är oddsen ganska goda att så blir fallet, för de strejkar mest hela tiden, italienarna. Vad har man att …

Min röda ullskjorta

Längtar du som jag efter den perfekta resegarderoben? Någonstans stavas det praktiska plagg som klarar mycket och passar i olika väder och sammanhang. Min röda ullskjorta är ett sådant plagg jag riktigt älskar. Som ett varmt och mysigt pricken över i:et plagg, för både skog och fest. På plaskigt äventyr i Njupeskär. Foto: Katta Bucketlife. Min röda flanellskjorta är mer berest än många människor jag känner. Bara på det senaste året har hen varit både i Yosemite, Fulufjället och Skuluskogen för att nämna några nationalparker och en hel massa i Stockholm och andra städer. Hen gillar blåjeans, men är också kompis med en svart kjol i garderoben. Sedan 2016 har hen heller inte duschat alls. Min röda flanellskjorta är av 100% ull och behöver därför inte tvättas, om man inte vill det. Jag fick den av en vän hösten 2016 efter jag varit på Grönland när hon läst det här inlägget. Vännen är amerikan och beskrev med stolthet att de här cowboyskjortorna de har man för livet i USA. Man ärver dem av föräldrarna och …

Sommarkläderna på vinden

Ljudet är tillbaka och jag rycks åter ur bokens värld. Det en kopp kaffe räddade är nu oräddat och jag förbannar allt vad sport heter. Men jag har inte hämtat mina semesterkläder. De är där, där uppe och väntar på mig. Jag vet inte vad som tar emot, eller jag vet ju vad som tar emot, det är det omständiga med det som tar emot och som gör att jag inte hämtar mina banankartonger med sommarkläder, med sköna svalliga Medelhavskläder för dagar i Toscana, fräcka t-shirtar för dagar i Alaska och mina borttappade solglasögon med plastblommor. Det omständiga i att jag alltid på ett oorganiserat sätt slänger i det jag känner för i en banankartong och bär den till vinden på hösten för att förbryllat inte orka hämta dem på våren. Sommarkläderna på vinden. Jag vet att jag kommer att plocka ner dem de sista dagarna. Att frenetiskt leta genom låda efter låda och lämna dem öppna vid fotänden när jag kliver på planet till Toscana. För jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om …