Year: 2020

Vänta med dans. Träna upp acceptans. Och vila i ännu en Skypekonferens.

I retrospektiv kommer denna vår att ha passerat till historien som min generations märkligaste. Trots det finns det många intressanta tankar om samtiden just nu, som sätter perspektiv på märkligheten. Tankar om nuläge och tankar om omställning i spåren av virustiden. Idag odlar vi och siar om framtiden med varandra över en kopp kaffe och hemlagad kaka, på säkert digitalt-avstånd. På något sätt positivt i sin enkelhet med en underliggande ton av förbättring av både den enskildes liv och samhället i stort. Vi har varvat ner och pratar om vad som kommer hända när det här är över, med fokus på när. Håll distansen Jag drar nu en lans för en fortsatt distans trots att vårsolens glans sätter folket i trans Ge ännu en chans till en lagom balans i vårdpersonalens ruljans Vänta med dans Träna upp acceptans Och vila i ännu en Skypekonferens Dikt av Josef Beltzikoff från nr 19, Årgång 33 av mitt Söderort Jag läste dikten av Josef i min lokaltidning, mitt Söderort i veckan. Dikten är från början av maj. Jag …

I norra Upplands bruksbygder bjuder Jesus alla till sig

Lördag den 23e maj Öregrund är vackert. Jag sitter i min pyjamas på Klockargården där vi bor och skriver efter ett stort mål mat med efterrätt nere på byn. Mätt är efternamnet. Vi promenerade efter det ut på hala klippor för att fånga solnedgången och Erik halkade och slog i rumpan. En snigel fastnade på hans byxor och ramlade av. Jag krossade en annan snigel med rumpan och minst två till med skon. Ljudet av en krossad snigel kan vara det värsta. Men det är så många sniglar här. Jag har fyndat en guidebok på en av alla second hand butiker vi besökt idag, Sverigeboken, en turistbok från 1982. Fynda guideböcker second hand kan vara det nya svarta. Det är spännande hur mycket som fortfarande är aktuellt. Men det kanske är för att man alltid skrev om kyrkor och fornlämningar, det blir inte så svårt att vara aktuell då. Gustav Vasa är fortfarande född i samma slott, 38 år senare. Nähe, säger du det! Den här boken är årets fynd. Här finns allt. Ja Erik, …

Det krävs inte så mycket när allt kommer ikring

Fredagen den 22e maj 2020 Det är på kvällen jag hinner skriva när jag äventyrar, eller en kort stund på morgonen om jag är morgonpigg, men jag är inte så värst morgonpigg, det är tur att Erik inte är så värst morgonpigg han heller. Kommer du ihåg Rania när vi äventyrade i Yosemite? Vi gick upp vid 4 på morgonen och det var helt okej. Vi hann att skriva och att äta nudlar, det var vad vi han. Idag var jag uppe med solen och kylan. Soldattorpet blir kallt framåt småtimmarna, trots att vi har ett element. Det är väl mest inbillning men det är vad det är. Det viktigaste är kaffe på sängen, det lärde jag mig imorse så nu bryggdes det en kanna kaffe att ta med till stugan att dricka när jag vaknar imorrn. Erik sitter på andra sidan rummet med sina lurar på. Han vill ha lite tid för sig själv, så han sitter en meter bort. En relation är så antar jag, man kommer inte undan. Dagens höjdpunkt var lakritspucken …

Vykort från Färnebofjärden

Vykorten jag skickar kommer alltid fram efter att jag själv kommit hem. Det finns en förklaring, men den är längre än vad jag har utrymme att skriva idag när jag står här vid fjärden. Ljuset silar in mellan grenarna och vad vet jag, men vilken drömtillvaro. Har du varit i Färnebofjärdens nationalpark? Det har jag. Kanske åker vi tillsammans nästa gång. Katarina

Kväll i soldatorpet

Torsdag, Kristihimmelsfärd Jag sitter i mörkret och det är nästa natt, eller det är natt. Det har varit en lång dag trots den korta distansen. Det går att göra en kort distans lång, om en åker längs kusten. Det doftar eld i soldattorpet, fastän att vi inte eldar. Erik är ute och borstar tänderna med vatten i en plastmugg, en souvenir från Florida säger han. Erik vill minnas att man fick dem med öl på stranden och två rosa flamingos på dess framsida vittnar om att han nog har rätt. Mitt militärunderställ från woolpower är på. Det är 17 grader i stugan, det känns varmt men jag skattar mig ändå lycklig att jag har det, jag vet att jag kommer uppleva det kallt framåt småtimmarna. Kom när du känner för det älskling, säger han. Katarina

Längs spåret. Tågluffa genom Sverige.

Längs spåret. Tågluffa genom Sverige. Ibland öppnar man en bok och redan på första sidan vet man, jag kommer ha svårt att läsa den här. Så är det tyvärr att öppna Längs spåret, som jag hela tiden vill kalla På spåret. Det sköljer över en. Jag kommer drömma mig bort bland resiga bilder och upplevelser, låt mig boka nu! Ett varningens finger för denna fickvän på resan, boken kommer med en i dessa tider nästan syndig bieffekt, reslusten. Längs spåret. Tågluffa genom Sverige. Titeln avslöjar i denna boks fall, innehållet. Sex upptäcktsresor, de vackraste sträckorna, de roligaste hotellen och 25 spännande familjeäventyr (en familj kan också vara två) ger en information om vad som komma skall. Kanske hade det varit ett problem, om syftet inte var att skriva en guidebok. I guideböcker kan man få allt serverat på ett silverfat och fortfarande vara nöjd. Här väntar man normalt inte på den smaskiga överraskningen men kanske att hitta ett guldkorn att addera på silverfatet. Och det är precis vad som händer i det smarta kapitlet Bokens …

Roslagsäventyr

Så nu händer det, näräventyret! Jag är ledig hela helgen och ska snart lämna Nisse på kaninpensionat (aka kompis) och fara vidare mot äventyr i Roslagen och Uppland. Planen är löst målad med toner av Roslagsskärgård, bruksmiljöer i Norra Uppland och kanske en tur i naturen eller två. Husrum finns i ett kallt soldattorp nära Tierp torsdag till lördag. Varm blir man som tur är när man är två. Är du van Upplandare? Vi har en sparat en natt att spendera på pensionat och tar gärna emot tips på mysiga pensionat eller bed&breakfast i norra Uppland till lördag-söndag. Utöver det tar jag gärna emot dina bästa caféer, bakelser och and Roslags & Upplandskärlekar. Kommentera här eller följ mig på Stories. Ha en fin Kristihimmelsfärd. Katarina

Ängsö nationalpark

Med Eva och Adam i Ängsö nationalpark

1-2 timmar sa Folkhälsomyndigheten eller var det Lena. Halleluja sa folket och jag. Ängsö Nationalpark ligger ungefärliga två timmar från Stockholm om man skarvar lite och skarva får man ju i landet lagom. Så vid en lunch i förra veckan tar jag mod till mig ”Går det några turer till Ängsö” varpå Waholmsbolaget, räddar min själ från Kristihimmelsfärdsfördärv med orden ”Jajamen, du kan åka på söndag med Sjöbris.” Så söndag it is! En i taget besöker jag Sveriges nationalparker. Genom vandring och båt räknar jag med att nå dem alla någon gång. Det tar de år det tar. Här kan du läsa mer om mina äventyr i Sveriges nationalparker. Ängsö nationalpark Resan är halva nöjet, i alla fall till Ängsö. Ta varma kläder! Ängsö nationalpark är så nära, men ändå så långt bort. Sannerligen Roslagens pärla, med sitt jordbrukslandskap a´la 1800-tal hittar du Ängsö längs Arholma linjen och kommer hit med en enkel för 137 kr från Strömkajen. Du får följa med om du har SLs reskassa eller vanligt betalkort, jag tar SL och Erik betalkort, …

Ängsö nationalpark Stockholm

Vykort från Ängsö

Hej läsare! Har precis trillat hem efter en dagstur till Ängsö nationalpark i Roslagens skärgård. Vykortet blir lite försenat, jag försökte skriva det på Sjögull men det skumpade sådant att jag fick rätta till mina kråkor och posta det idag istället, annars hade ni nog inte kunnat läsa alls vad jag skrev. Ängsö, vilket fantastiskt ställe och nationalpark sen! Som svunnet från en bondera jag glömt bort existerat. Här på Ängsö var vädret olydigt och det haglade mot slutet av söndagseftermiddagen så jag och mitt resesällskap fick värma oss i den röda lilla stugan vid Hemudden både när vi kom hit och på hemvägen. Tacka vet jag välordnade svenska nationalparker som har ved. I stugan kan man läsa om parken och förbereda sin vandring runt den knappa en och en halv kilometer långa ön där orkidén Adam och Eva finns i ett orkidéöverflöd. Här hittar man också den besynnerliga berättelsen om en annan Adam och hans Caroline, ett torparpar, men den berättelsen väntar jag med tills vi träffas igen. Katarina

Min bokfamilj

Jag kom till sidan 31. Där kom den första arbetsuppgiften från Bodil. Så snabbt, jag var inte beredd. Uppgiften handlar om att läsa, för läsa är nog lika viktigt som att skriva när du skriver, kanske viktigare. Läser du? Om du läser, har du med mig fått en arbetsuppgift. Arbetsuppgift: Läs Mina klassiker , sätt ihop din egen bokfamilj, du har din, jag min – det är principen, hur det skrivna hänger ihop, blodsbanden som förenar en tecknad serie med en klassiker, med en nyskriven bok, med dig själv. anm. Bodils klassiker eller som hon kallar det, bokfamilj, är en lista med böcker var och en har som läsaren själv bara vet vilka de är och förstår sambandet dem emellan. Bodil listar sina klassiker på s.263 i boken Så gör jag, boken om Bodils skrivande. Om katten själv får välja Min bokfamilj är nog inte lika stor som Bodils bokfamilj, som är tre sidor lång. Samma smak har vi ibland och ibland inte, hon och jag, t ex finns Proust och Dostojevskij hos Bodil medan …

Fragment av min tid

Helgen är här och jag vaknar till en mans äppelsug, oskyldig som en brud, skakar galler medan en annan man gråtande, trots sina synder inte alls skakar galler, bekvämt sitter i TV4s soffa. Så kan det gå när inte haspen är på, men trots att haspen är av, låter jag den gråtande mannen ta flera minuter av min tid, hela fragment av min lördag, tid i vanliga fall så värdefull där jag bara borde ha klappat Nisse, klippt med ögonfransarna och gått vidare med mitt liv. Både jag och alla andra. Men jag är kvinna i frågan, jag tar fram den mentala mattpiskan och tänker att om man någon gång ska få använda den, är det nu. Egentligen skulle jag skriva min första text om skrivande, om det projekt jag tagit på mig att läsa Så gör jag och göra övningarna där i, men det blir det inte så. Jag irrar istället runt hemma, bland kaffekoppar och hungriga kaniner, bland ett virrvarr av frukost och hö. Mitt fokus är någon annanstans och inget blir skrivet, …

Så gör jag. Jag gör som du

Känns det inte som att det är ett dags för ett litet projekt i dessa tider? Något att ägna tankekraften åt istället för en nulägesanalys av världsläget och folkhälsan ingen blir klokare av? Bodil, min älskade Bodil har skrivit en riktigt bra bok om att skriva. För hon skrev. Den heter, Så gör jag. I min ägo sedan ett tag, jag minns inte när jag köpte den, men jag läste den från blad till blad direkt. Efter att ha läst Mirjam Ekströms blogg förra veckan, om att hon planerar att läsa Lev Kreativt (the artist way) och följa det program som föreslås där bestämde jag mig för att själv ge mitt skrivande mer utrymme den här våren och läsa om Bodils bok om skrivande, kapitel för kapitel, och göra de skrivövningar Bodil föreslår men kanske framför allt, ta en stund att fundera över mitt skrivande varje vecka. Jag tänkte jag börjar nu så får vi se var det tar mig. Jag tänkte att jag skriver några rader när jag läst en bit, ett stycke reflektion …

Jag längtar efter att läsa om min favoritbok, men jag vet att jag inte får det

Jag längtar efter att läsa om min favoritbok, men jag vet att jag inte får det. Läsa om den alltså. Min favoritbok från när jag var barn heter Över alla hinder och kom med Pollux hästbokklubb 1995. Jag var 11 år och läste den fyra gånger på raken och då menar jag raken, att jag bara fortsatte från början när sista raden var slut, i samma andetag. Den finns på bokbörsen för 25 kronor jag känner att jag vill ha den, att jag måste ha den. Jag kan sakna den känslan hästlektyr gav mig när jag var i den ålder, så in i vassen, att jag tänker att om jag ska komma härifrån med baddräkten i behåll måste jag läsa om Över alla hinder. Men i nästa stund vet jag att jag inte får det, för boken kommer inte vara densamma och den där sakna känslan kommer aldrig mer komma tillbaka, det vet jag ju. Varför är det så att de känslor man kände som barn aldrig riktigt kommer tillbaka som vuxen? Varför kan man …

Konstigt hur det kan bli när livet ställs på ända, vi faller tillbaka till det enkla. Sommarsnö på balkongen.

Om man har läst Priset på vatten i Finistère känner man till mullbadarna, de där otygen Bodil kämpar med i sin trädgård i Frankrike. Jag skrattar vid tanken när jag stoppar ner händerna i jorden för att påta, vem hade kunnat ana att odling till sist även skulle ta mig. Det trodde jag nog aldrig när jag förvisso småmyste till blad efter blad om livet i Frankrike och Bodils trädgård, där jag tvärsäkert skulle sagt om någon frågat, att några mullbadare kommer jag aldrig att behöva dras med för jag kommer aldrig ha en trädgård. Nu är det allt jag drömmer om. Konstigt hur det kan bli när livet ställs på ända, vi faller tillbaka till det enkla. Södernytt kom för veckan igår och skvallrade om Stockholmares tiotusen-kö till koloniträdgårdar. Med Bodils trädgård kom drömmen om en prunkande balkong och med Södernytt drömmen om en kolonilott. Ge mig en mullbadare i en kruka på balkongen och en liten lott att odla morötter på! Nisse vaknar i ottan och gnager på burgallret, fåglar kvittrar och badrumsdörren …

Egentligen skulle vi köpa en björnbärsbuske

Jag får egentligen inte ordning på något. Inte mina ord, inte min redigering och ej heller mina växtinköp. Helgen har kantats av växtinköpt. Man glömmer bort hur dyrt det är och vilken affär som hade vilken växt, så också nu. Vi packar lilla Spättan (arbetsnamn på bilen) återigen och rattar återigen mot Nynäshamn och Ösmo plantshop, för att tre timmar senare komma ut med en Dvärgsyrén och en hel del lådor. Att lådor kan vara så dyra! Så kan det gå när Björnbärsbusken finns på Grönväxtrike en mil därifrån och vi varken kommer ihåg till eller från, men 1700 kr fattigare blev vi i alla fall. Här fikar vi och beundrar virkade bakverk. Västerby bygdegård. Som vanligt är livet inte en rak väg. Ej heller enbart solig. Vi tar landsvägarna och njuter av väderomslaget, inifrån en bil, för då går det ju att njuta. Erik vet att det finns en bygdegård där man kan fika om man har tur. Så vi letar efter denna bygdegård en stund, vem har koll på tid i dessa dagar …

Här där jag nu bor finns ett bibliotek

Det var därför jag flyttade hit, eller man kan åtminstone tro det. Jag vill tro det, så har jag inte gått dit. Var påväg idag, onsdag, mitt i veckan och då har man ändrat de där jädra öppettiderna och glömt att meddela Google. Stockholm stadsbibliotek får minus på sitt välfyllda pluskonto nu. Jag har inget annat val, jag får gå dit imorgon. Högdalens bibliotek heter det och här finns en väggmålning, har jag läst i ett av alla södernyttsblad jag inte minns vad de heter. Kan det vara Mitt Söderort? Jag läser dem ibland, för att det är kul att hålla sig uppdaterad om det område en bor i. I alla fall vet jag att det finns en väggmålning jag vill se men jag lyckas inte komma hit. Erik sa att vi får ta det imorgon, nu när vi vet att det bara är öppet till 17. Här sitter jag nu imorgon och funderar på hur ska jag hinna till biblioteket från jobbet till någon gång mellan kl 10 -17? Det är den enda tanke …

En melankolisk resebloggardröm

Jag hör klockan ticka till höger om där jag sitter. Tick, tack, tick. Den talar om att snart är det dags att börja jobba. Jag kan höra det på andningen. Den lätt stressande andningen Erik får precis innan han ska börja. Som vi alla får. Fläkten från datorn bryter av tickandet när den startar. Ljudet från fåglarna utanför sovrumsfönstret upphör. Stämningen ändras, tick, tack, tick, tack. Tystnaden bryts av en telefonsignal och Erik svarar. Jag tar på mig mina brusreducerande lurar för att kunna fortsätta skriva. Alla ljud försvinner och med det omgivningens inspiration. Jag lämnas ensam med mina tankar innanför en vägg av tystnad. Under lång tid har betalda skrivuppdrag känts motiga. Jag vet inte varför, men troligen för att det helt plötsligt blir ett krav på att skapa. Att skapa stora mängder är inga problem när jag inte måste, men att göra det under krav, en deadline, blir plötsligt svårt. Varför är det alltid så? Jag känner händerna kring min strupe. Men nu har något förändrats. Nu kan jag riktigt längta till ett …