Katarina till Stockholm, 14 april 2017. Det var aldrig kärlek vid första ögonkastet. Men är det ens möjligt, tänker jag nu. Den där dagen i juli, när jag landade hos dig och tog min lilla packning på pendeln norröver. Jag var här för stunden och kom att bli kvar för stunden. Stockholm, du förtrollade. Jag förstår nu, det jag inte förstod då, att jag kom att falla för dig hejdlöst. Som ett mjukt prosecco-brus på tungan, retade du mig till stormande kärlek. Det är svårt att förstå, att det var två år sedan vi träffades på riktigt. Hela min ungdom har jag sett dig, på håll. Då var det inte kärlek men kanske en vag igenkänning av en känsla som fanns där under, som skulle brusa när jag fick tid att lära känna dig. För när jag är ensam med dig nu vet jag. När jag får stirra in i dina ögon vet jag. Jag vet att känslan var sann. Jag tänker tillbaka på tiden innan jag kom till dig. Varför kom jag ens? Min dåvarande kärlek omhuldade mig,...