Resor, USA
comments 4

Lyssna på rådjuren och ekorrarnas skvaller vid Mirror Lake

Har du någonsin hört rådjuren och ekorrarna skvallra med varandra? Det har jag. Om en kunde förstå vad de sa tror jag samtalet handlar om ekollon, om solen och om skogen. Vad tror du?

I Yosemite tog jag och Rania några egna korthiker medan de andra gjorde annat. Helena åkte runt med bilen och fotade, promenade i Yosemite Village och Ida jobbade på Degnans, det enda ställe som var öppet under november, utöver matbutik och souvenirshoppar.

Vår första lilla hike gick till Mirror Lake.

 

Vandring till Mirror Lake – Yosemite

Då Helena besökt Yosemite tidigare tipsade hon oss om vart vi kunde börja vandringen och släppte av oss med bilen vid Majestic Yosemite Hotel, för övrigt ett hotell jag önskar att jag någon gång har möjligheten att bo på.

Från Majestic vandrar vi rakt genom loungen och ut på andra sidan, för att mötas av ett varmt och starkt solsken. Vi vandrar mitt på dagen, kanske inte den bästa tidpunkten för fotografi, men definitivt bra tidpunkt för motion.

På andra sidan hotellet möter vi vår första ekorre för turen som glatt kalasar på diverse ekollon och har hittat ett stort äpple. Ett äpple kanske lite för stort för en korre.

Vi vandrar genom ett solhav, förbi fallande löv, över en vacker bro, vidare in i skogen. Det är något särskilt med alla dessa vattenbryn och sandbanker, precis som i filmer från Nordamerikas mest ödsliga vildmark, vill man bara gå ner på sandbanken, strosa genom det låga vattnet, höra plasket och känna gruset krasa under fötterna. Det är lätt att föreställa sig en öppen eld, nyfångad fisk och varmt bröd vid strandkanten med de närmsta vänner och en flaska kall öl som sällskap.

Förstör tillgängligheten naturromantiken?

Vi vandrar vidare och första delen av turen är asfalterad. Kanske precis inte naturromantiskt, men en fördel för tillgänglighet och för de som är rullstolsburna och vill komma ut i naturen. Vi vandrar förbi campingplatser och ser varningsskyltarna klinga, ”lämna inte mat framme, rädda en björn” och andra skyltar en inte är van att se i Sverige. Generellt är ”hotnivån” på skyltarna, snäppet högre än hemma, där en mest troligen bara förväntas ha sunt förnuft och inte gå för nära kanten, för nära en forsande flod eller ta selfies med en bison. Men jag antar att efter ett antal stämningar där folk bränt sig på kaffet på McDonalds, så måste företagen idag vara mycket mer noga med utformningen av skyltar. Kanske att amerikaner inte tar till sig information om inte vara för nära vattnet om det inte är en läskig bild på ett barn som trillar forsen, dras med och drunknar.

Ibland funderar jag på om tillgänglighet och säkerhet förstör det naturromantiska i att vara ute i vilmarken, eller om det bara är bra? Generellt är jag mycket för tillgänglighet, men inser också att asfalterade gångvägar inte känns mysigt, precis. Vart går gränsen? Kan man alltid anpassa allt för alla?

Nej bevisligen går ju inte det, men turer som Mirror lake går, eftersom de är platta. Och för oss som vill djupare in i skogen finns det otroligt många vägar att gå. Vägar där asfalten inte finns, där en får klättra över stockar och sten, vara beredd att stå öga mot öga med en björn och där musklerna värker så att ögonen tåras när en kommer hem.

  

Rådjuren skvallrar om var ekollonen finns

Ganska snart bortom asfalt, möter Rania och jag rådjuren och den tråkiga tanken om asfalt är som bortblåst. Vi möter en hel familj som lugnt äter ekollon och gräver bland löven även fast att vi stannar. Jag har min 70 -200 mm på men inser ganska snart att jag knappast behöver det då en kan gå så nära att en 35mm räcker till. Rådjur, så vackra djur att man smäller av! Håll till godo, med en rådjurs-bildbomb.

 

Löven prasslar så ljuvt för öronen när rådjuren betar. Jag tror jag håller andan för att jag blir så förvånad. Ganska snart förstår en att de inte försvinner och en kan fortsätta att fotografera. Är det alltid såhär? Eller är de bara lata i värmen? För att vara november, är det nog 15 grader i luften och nära 20 grader i solen och dessa temperaturer så sent på året kan väl göra vem som helst lat, antar jag.

      

Mirror lake

Just Mirror lake blir aldrig höjdpunkten på vår vandring. När vi väl kommer dit är sjön så pass uttorkad att vi inte orkar gå runt för att hitta de små vattenpölar som finns kvar. Vi slår oss ner för lunch längs med leden och Rania tar fram sitt lilla multitool, öppnar en tonfiskburk och brer mackor.

När vi har mat i magen, sätter vi ny fart och beger oss hemåt för att möte upp de andra och i samlad trupp jaga solnedgången längs Yosemites slingriga bergsvägar.

Katarina

   

4 Comments

  1. Jag gillade också Yosemite. Vattenfallen och det här att djuren var så nära och så orädda. Men kanske tycker jag ännu bättre om andra nationalparker i USA, som var mer osvenska och därmed mer exotiska för mig till sin natur.

    • Katarina says

      Ok. Men tycker du yosemites natur är särskilt svensk? Vet inte om jag håller med. Vi har ju knappt några berg, i jämförelse. Men ja, allt är ju relativt. Ser fram emot att upptäcka fler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *