Min blick vilar på ett stilla vatten. Små knott surrar över vattenytan och en båt glider sakta förbi på håll. Inga ljud hörs. Jag funderar på hur något kan vara ljudlöst. Efter ett år i Stockholm, var det länge sedan jag hörde den. Tystnaden. Men här, längs Dalälven i Färnebofjärdens nationalpark är den, den enda som hörs. Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs, och omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas gungande gräs. Ur Strövtåg i hembygden, Fröding Mitt lilla sidoprojekt Sveriges nationalparker har tagit mig till sex stycken detta år. Tyresta, Stenshuvud, Söderåsen, Norra Kvill, Blå Jungfrun och nu Färnebofjärden. Färnebofjärdens nationalpark Till Färnebofjärden, den park med det vackraste namnet, tog jag mig en dag i juni för en break från staden och dess konstanta hummanden. Nationalparken, som ligger ca två timmars bilfärd norr om Stockholm, nås enklast med just bil, är en nationalpark som sprider ut sig runt nedre Dalälven. Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord står min hembygd och hälsar mig glad, …