All posts tagged: dagbok

höst gullringen

Brittsommareskapader och rebellbryderier

Åh oktober, du fasansfulla och vackra. Månaden när solen skiner lika starkt som guldstatyerna i Kazakstans huvudstad och löven faller i den takt jag önskar Trumps presidentskap gjorde. När torrheten i huden gör sig påmind och stressen på jobbet är ett faktum varje morgon klockan åtta, kanske även tidigare, då vet man att oktober är här. Alla har inte ett stressigt jobb och alla kan inte relatera, men kanske minns ni ett annat tillfälle, känslan som fyller bröstet. Jag är inte så lättstressad och jag är ganska lättstressad. Den där känslan fyller mitt bröst varje dag och vi vet alla att det är vår tids folksjukdom. Varje år är vi här, på höstkanten då jobbelastningen hopar sig som resultat av sommarsemestern. Varför har semester blivit en helig guldko som vi behöver jobba igen? Varför har vi inte bara semester och sedan jobbar som vanligt tiden efter? Nu minskar vi inte ens produktionen när vi är lediga längre, utan kompenserar bara för det med alla dessa digitala hjälpmedel vi skapat åt oss själva. Håller skeppet flytande …

Du är min tältdagbok. Fettjeåfallet

24e juli Klövsjö Vi vaknar i Klövsjö och gluttar ut genom tältduken. Bloggen har kommit att bli min tältdagbok. Vaddå blogg? Det är så kallt så att tårna krullar sig två gånger. Till skillnad från Hamra är det ännu kallare, blåsigare, råare här. Husbilen som stod bredvid när vi slog upp tältet i hård vind, borstade tänderna med sus i öronen och till slut kröp ner i smattrande tältduksregn har lämnat, kanske blev den rädd när ett tält kom och konkurrerade om ställplats. Vi möter en kvinna med ett gubbfiskeentourage som frågar förvånat ”Har ni övernattat här”. ”Jorå, här på rastplatsen, vid den fina sjön i Klövsjö gick det alldeles utmärkt”, svarar vi. Kvinnan svarar att det var ”4,9 grader när hon vaknade på morgonen på Skalet”. Vi låtsas att vi förstår och frågar sedan Dryden vad nu Skalet är. Han säger att hon måste mena ”Vemdalsskalet”. Jag tror jag måste googlofåna när jag har tid. Vi lånar toaletterna på skidhotellet och frågar om kaffe. Det enda knepiga med fricampandet är avsaknaden av toalett. Kaffe …

blombord

Jag är en pysslare

Skrivlivet som även blivit ett grönt liv har nu också blivit ett ritande liv. I veckan hade vi pysselkväll hos Eriks kompis Carro, ett smart påfund, så nu kan jag även titulera mig pysslare. Jag har många ess i rockärmen om jag själv får säga det. Nej skämt och sido. Vad är ens en pysslare? När jag var liten var jag en sån tror jag, jag skrev dikter och kladdade, samlade på saker, skrev små hästnoveller på alla block jag kom över och målade om saker. Måla om perioden resulterade bland annat i en blå pall som vi nu har i köket. Den blå färgen håller för övrigt på att falla av nu. 20 års hållbarhet hade den. Under tonårstiden var jag dock rädd för ordet pyssel, det kan jag fortfarande vara som följd. ”Ska jag måla en tomte på beställning? Det kan jag väl inte.” Idag vill jag skrika åt mitt forna jag ”Vaddå kan, du målar ju!” All denna prestationsångest som lurar under varje tonårsflickas huvudkudde, jag blir irriterad vid tanken. ”Måla tomten …

Septemberskrivlivet och pysslarnas årstid

Livet susar förbi för mig just nu. Arbetet har börjat för hösten och möten pockar på. Jag har börjat min ”Skriva och illustrera en barnboks” – kurs, där slutmålet kanske inte är att skriva en barnbok men kanske ändå och jag har äntligen fått min elcykel! Min kära elcykel som förgyller mitt liv, men som jag redan ständigt oroar mig kommer att bli tagen ifrån mig. Den är redan som en nära vän och det gör ont vid tanken att den står ensam där nere i cykelgaraget utan mitt vakande öga. Cykelgaraget, vilket ocharmigt ställe förresten. Det är morgon och den andra hälften dricker sitt kaffe på sängen. Det är alldeles, alldeles tyst, en skön stund på morgonen ensam vid köksbordet med Nisse jagandes vid raggsockorna. Jag tar den här tiden att skriva, innan jobbet börjar, dagen rusar vidare och kvällen händer. Jag har spelat squash hela veckan, tack gode gud (!) efter en vecka med förkylning och ska ikväll vila från träning med en nyfunnen pysslarkompis. Jag har så mycket projekt jag vill göra …

solrosor högdalen stockholm

Hösten är här, den kom igår.

Hösten är här, den kom igår. Den riktiga hösten med vind och oljud. Någon snarkar så högt att Nisse börjar stampa mitt i natten. Vinden viner så att slemhinnorna blir torra, halsen kliar och rösten är svag. Jag har fått skadedjur på mina växter, ett fasanfullt djur som likt ”du vet vem” inte får nämnas vid namn. Bara namnet gör att världen faller i mörker. Så jag kollar växterna hela tiden, blir arg på dem när det kryllar djur och väser ”sluta, bara sluta”. Jag har börjat en kurs i att skriva (och illustrera) en barnbok. Pew, det satt långt inne att berätta. Jag har därmed börjat teckna, för det ska man göra och kan absolut ingenting men gud vad kul det är! Tänker tankar som ”Vad ska jag köpa för papper och vilken penna ska jag ha?” mest hela tiden. Kreativ höst here I come! Paddan har åkt fram och jag har snabbt insett att den är för gammal. Adobes nya ritapp funkar inte till min padda, då jag har den gamla. Det går …

Alla turister är i Järvsö trots allt, men ingen på Karlsgården

22 juli Vi vaknar i Järvsö och morgonbadar i Ljusnan. Det är så kallt att tårna krullar sig. Ljusnan följer oss genom Hälsingland och det känns som att den är överallt vi vänder oss. Efter en omsvirning återvänder vi till Myrängen och äter frukost i raststugan. Tak och el känns som en lyx efter flera dagar ute i det fria. Karlsgården är kanske vackrast och jag hade gett en guldpeng eller två för att besök trots allt Vi kikar förbi Stenegården och konstaterar att alla turister är i Järvsö trots allt, men ingen på Karlsgården, den Hälsingegård jag härstammar ifrån bortåt 1600 – talet sedan på min farmors farfars farfars mormors mormors farmors sida. Karlsgården är kanske vackrast och jag hade gett en guldpeng eller två för ett besök. Tur att man har en faster som släktforskar som har koll på allt sånt här. Erik vill gå på Jakt och Fiske-butiken i Järvsö och lika glad för det är jag för här gör jag semesterns fynd. En fodrad flanellskjorta från Pinewood och en 40 liters …

Järvsö hälsar oss välkomna med en amerikansk alpin småstadskänsla

Vi vaknar vid Sandbankarna och tar oss upp fulla av sand. Det romantiska med sand försvinner med en natt och svalare väder. Det har regnat slut på regnbyxor i Sverige Vi åker längs Jungfrukusten en bit, men sen blir det kris och panik när Erik ska ha en non-stick kastrull till gasplattan. Så vi besöker alla de butiker man måste besöka för att hitta en kastrull och hittar en till slut på det oväntade Dollarstore. Bra är den också, ska det visa sig. Vi överväger att köpa ett par regnbyxor, men hittar inga. Det har regnat slut på regnbyxor i Sverige. Bilen tar oss längs Bergsvikens västra strand och Tidernas väg. Vi lagar nudlar vid Norrlandsporten och när vi passerar Kilafors fotograferar jag biografen. Vi hälsar på den första Hälsingegården längs vår väg, Träslottet och den andra, Gästgivars. Känslan av alpin småort i USA in da making. Järvsö Bilen rullar in i Järvsö och det som möter är känslan av en alpin småort i USA in da making. Här bikar man upp och ner medan …

Torp på Väddö

Det känns i hjärtat ordentligt när jag mot hans vilja öser in han i reseburen och bär ner honom till kaninpensionatet i Högdalen. Mot äventyret dårå.

20 juli Vi packar in bilen och lämnar Nisse på kaninpensionatet. Det känns i hjärtat ordentligt när jag mot hans vilja öser in han i reseburen och bär ner honom till Djurmagazinet i Högdalen, det riktiga djurpensionatet denna gång. Jag köar efter en dam som får hjälp att klippa klorna på sin hund och före en man som ska lämna in sina två marsvin. Här står vi måndag morgon och köar med våra djur. Bilen tar oss till Norsborg, att lämna nycklarna till Johnny för att få lite vattningshjälp. Vi skördar rädisorna kvällen innan och tar med, det blir mycket rädisor av några skruttiga frön i en pallkrage. Vem visste när vi bara slängde i några frön då när vi var sjuka i juni att pallkragen skulle svämma över, lagom till nu. Johnny frågar vart vi ska härnäst och härnäst ska vi till Rosa, Eriks barndomskompis, som hyr stuga på Väddö. Väddö visar sig från sitt soliga jag, det är värmebölja när vi lämnar Stockholm och det är kanske den sista värmen vi ska få …

Roadtrip längs Ljusnan

Resande är en mycket liten del av mitt liv, men det färgar hela min tillvaro

Jag är åter på balkongen och hör Nisses tassande i bakgrunden. Tiden på kaninpensionat gjorde Nisse blygare än vad han redan är men han blommar sakta ut. Han är en harig hare men har trots det ett samarbetsinlägg på gång med Vita Kraft där han testat Vita Krafts mat, eller i hans fall, mer godis. Att få honom att äta någon mat under sommaren, verkar lönlöst. Ungefär som matmor då. Det är söndag och klockan åtta, temperaturen på balkongen skvallrar om att det kommer att bli en varm dag i Högdalen, i Stockholm, kanske i svensk historia, vi har ju inte så många av dem, de varma dagarna. Precis som jag inte har så många resdagar. Jag är precis tillbaka från en, en weekend i Norpan med Sofia, vi kallade det så, min gamla studentstad Norrköping, där jag spenderade tre underbara år som student när jag var sådär nitton, tjugo och tjugoett oerfarna år gammal. Så mycket minnen, så mycket jag lärde mig, så mycket jag inte lärde mig och så mycket som jag önskade …

Inte min kopp te. Glasriket

15e juli Glasriket är kanske inte min kopp te så jag köper snapsglas, jag kompletterar de jag redan har köpt på loppis och som Erik slog sönder ett på en fest. Då visste jag inte att det var ett snapsglas, jag trodde det var ett litet cocktailglas, men nu vet jag bättre. Serien är snö från Orrefors och det visar sig att de har stora fina Martini-glas i samma serie, som jag efter en bättre diskussion med Erik inte köper för ”Vad ska vi med mer glas till?” och det har han ju rätt i. Kanske är besöksversionen av Glasriket med Kosta Boda Outletområde inte min kopp te, men glas har sannerligen kommit att bli och just nu stretar och letar jag efter den perfekta vasen (erna, både stor och till stickling såklart). Folklandet Värend med sin historia är däremot min kopp te. På väg till Kosta Boda Art Hotell och deras sommarlunch för 245 kronor (snål Smålänning kollar upp innan då man inte vill drabbas av en pengachock när man väl ska betala) lär …

Vi alla gillar whisky men efter provning här inte alls samma sort. Mackmyra

3-5e juli Helgen tar oss till Mackmyra för Eriks födelsedag. Vi landar i Tierp på fredagkvällen efter jobbet, helgen innan semester. Semesterbehovet känns i varje blodådra och vi gör det vi ska likt förprogrammerade ”veckan innan semester- robotar”. På morgonen får Erik en squashboll där jag knögglat in ett meddelande i. Det var allt annat än enkelt så man kan säga att jag har födelsedagsansträngt mig. En ansträngd present som innehåller något så enkelt som ett sms, som kommer med ett presentkort till Naturkompaniet på födelsedagen. Erik behöver kängor. Erik tycker det är mycket. Jag fick en cykel. Det är inte mycket. Jag upptäcker en turistväg på väg mot Mackmyra, Jungfrukustvägen. En turistväg som har mycket att erbjuda. Jag har fortfarande inte sett havtornen men de finns nog inte nu ändå. Kanske blir det till hösten. Men jag får se Laxön och äta laxökakan på café Furiren. Jag köper en rund liten trasmattebit på Hantverkshuset till en krukväxt och den står nu under Fredskallan på golvet i vardagsrummet. Utanför Hantverkshuset finns fotokonst som står stadigt …

Smaken är till baken och en antikroppkaka

Smaken är som baken, delad; ett uttryck jag ofta hörde som barn. Men det är inte det här jag vill säga med det här inlägget. Däremot att smaken är tillbaka! Wow inte fake news men good news (!) och vi har också testat positivt för antikroppar. Allt bra på en gång! Hade gärna firat med kroppkakor bums, men då jag är vegetarian är de så svåra att komma över, även om Pelikan minst sagt har fantastiska sådana. Så vi firar med mat, mat och rökta räkor med aioli från fiskhandlaren nere på byn. Egentligen är jag lite sent ute med det här inlägget. Smaken kom faktiskt tillbaka redan efter tio dagar, i alla fall lite sakta. Det var lite svajigt där i början, så ville inte jinxa och berätta, lite som när en träffat en ny. Tänk att man kan sakna något så himla mycket som man kan sakna smaken. Den var saknad mer än en förlorad barndomskärlek, vill jag lova. Jag fortsatte att fotografera maten under tiden smaken var förlorad men sakta kom tillbaka. …

Inte en endaste dag till

Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.Jag tänker inte övergå till ett annat cigarrettmärke.Jag har ingen lust att se den där filmen.Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen. Jag kommer inte gå till jobbet, inte en endaste dag till. Sardinen vill att burken öppnas mot havet. dikt av Werner Aspenström och en rad från mig. Nu går jag på semester. Katarina

En smaklös värld

Virustiden entrade våra liv a dreadful Sunday, fast egentligen var det en lördag. Men smaklöst blev det i vilket fall. Är man någonsin beredd på att tappa lukt och smaksinne? Jag tror inte det. Jag tror vettet försvann med lukten. Allt vi har är mat, det märker jag nu. Så min virusdagbok, blev min matdagbok. Jag fotar det jag äter. Jag undrar hur länge jag ska hålla på? Till jag får tillbaka aromen? Då kan jag få vänta länge. Jag googlade idag de som har tappat lukten, det ska visa sig att inte alla har fått tillbaka den. Jag slutar googla. Jag sitter med min struts på magen på balkongen. Det är varmt i solen men Erik fryser. Det är drag säger han. Det är första gången i livet han fryser, tror jag. Jag har knappt några symptom kvar, om det inte vore för den lilla detaljen doft, en inte så liten detalj. Jag har varit utan luktsinne i fem dagar nu, när jag publicerar det här är det åtta. Varje morgon letar jag efter …

Vänta med dans. Träna upp acceptans. Och vila i ännu en Skypekonferens.

I retrospektiv kommer denna vår att ha passerat till historien som min generations märkligaste. Trots det finns det många intressanta tankar om samtiden just nu, som sätter perspektiv på märkligheten. Tankar om nuläge och tankar om omställning i spåren av virustiden. Idag odlar vi och siar om framtiden med varandra över en kopp kaffe och hemlagad kaka, på säkert digitalt-avstånd. På något sätt positivt i sin enkelhet med en underliggande ton av förbättring av både den enskildes liv och samhället i stort. Vi har varvat ner och pratar om vad som kommer hända när det här är över, med fokus på när. Håll distansen Jag drar nu en lans för en fortsatt distans trots att vårsolens glans sätter folket i trans Ge ännu en chans till en lagom balans i vårdpersonalens ruljans Vänta med dans Träna upp acceptans Och vila i ännu en Skypekonferens Dikt av Josef Beltzikoff från nr 19, Årgång 33 av mitt Söderort Jag läste dikten av Josef i min lokaltidning, mitt Söderort i veckan. Dikten är från början av maj. Jag …

I norra Upplands bruksbygder bjuder Jesus alla till sig

Lördag den 23e maj Öregrund är vackert. Jag sitter i min pyjamas på Klockargården där vi bor och skriver efter ett stort mål mat med efterrätt nere på byn. Mätt är efternamnet. Vi promenerade efter det ut på hala klippor för att fånga solnedgången och Erik halkade och slog i rumpan. En snigel fastnade på hans byxor och ramlade av. Jag krossade en annan snigel med rumpan och minst två till med skon. Ljudet av en krossad snigel kan vara det värsta. Men det är så många sniglar här. Jag har fyndat en guidebok på en av alla second hand butiker vi besökt idag, Sverigeboken, en turistbok från 1982. Fynda guideböcker second hand kan vara det nya svarta. Det är spännande hur mycket som fortfarande är aktuellt. Men det kanske är för att man alltid skrev om kyrkor och fornlämningar, det blir inte så svårt att vara aktuell då. Gustav Vasa är fortfarande född i samma slott, 38 år senare. Nähe, säger du det! Den här boken är årets fynd. Här finns allt. Ja Erik, …

Det krävs inte så mycket när allt kommer ikring

Fredagen den 22e maj 2020 Det är på kvällen jag hinner skriva när jag äventyrar, eller en kort stund på morgonen om jag är morgonpigg, men jag är inte så värst morgonpigg, det är tur att Erik inte är så värst morgonpigg han heller. Kommer du ihåg Rania när vi äventyrade i Yosemite? Vi gick upp vid 4 på morgonen och det var helt okej. Vi hann att skriva och att äta nudlar, det var vad vi han. Idag var jag uppe med solen och kylan. Soldattorpet blir kallt framåt småtimmarna, trots att vi har ett element. Det är väl mest inbillning men det är vad det är. Det viktigaste är kaffe på sängen, det lärde jag mig imorse så nu bryggdes det en kanna kaffe att ta med till stugan att dricka när jag vaknar imorrn. Erik sitter på andra sidan rummet med sina lurar på. Han vill ha lite tid för sig själv, så han sitter en meter bort. En relation är så antar jag, man kommer inte undan. Dagens höjdpunkt var lakritspucken …

Kväll i soldatorpet

Torsdag, Kristihimmelsfärd Jag sitter i mörkret och det är nästa natt, eller det är natt. Det har varit en lång dag trots den korta distansen. Det går att göra en kort distans lång, om en åker längs kusten. Det doftar eld i soldattorpet, fastän att vi inte eldar. Erik är ute och borstar tänderna med vatten i en plastmugg, en souvenir från Florida säger han. Erik vill minnas att man fick dem med öl på stranden och två rosa flamingos på dess framsida vittnar om att han nog har rätt. Mitt militärunderställ från woolpower är på. Det är 17 grader i stugan, det känns varmt men jag skattar mig ändå lycklig att jag har det, jag vet att jag kommer uppleva det kallt framåt småtimmarna. Kom när du känner för det älskling, säger han. Katarina

Fragment av min tid

Helgen är här och jag vaknar till en mans äppelsug, oskyldig som en brud, skakar galler medan en annan man gråtande, trots sina synder inte alls skakar galler, bekvämt sitter i TV4s soffa. Så kan det gå när inte haspen är på, men trots att haspen är av, låter jag den gråtande mannen ta flera minuter av min tid, hela fragment av min lördag, tid i vanliga fall så värdefull där jag bara borde ha klappat Nisse, klippt med ögonfransarna och gått vidare med mitt liv. Både jag och alla andra. Men jag är kvinna i frågan, jag tar fram den mentala mattpiskan och tänker att om man någon gång ska få använda den, är det nu. Egentligen skulle jag skriva min första text om skrivande, om det projekt jag tagit på mig att läsa Så gör jag och göra övningarna där i, men det blir det inte så. Jag irrar istället runt hemma, bland kaffekoppar och hungriga kaniner, bland ett virrvarr av frukost och hö. Mitt fokus är någon annanstans och inget blir skrivet, …

Jag längtar efter att läsa om min favoritbok, men jag vet att jag inte får det

Jag längtar efter att läsa om min favoritbok, men jag vet att jag inte får det. Läsa om den alltså. Min favoritbok från när jag var barn heter Över alla hinder och kom med Pollux hästbokklubb 1995. Jag var 11 år och läste den fyra gånger på raken och då menar jag raken, att jag bara fortsatte från början när sista raden var slut, i samma andetag. Den finns på bokbörsen för 25 kronor jag känner att jag vill ha den, att jag måste ha den. Jag kan sakna den känslan hästlektyr gav mig när jag var i den ålder, så in i vassen, att jag tänker att om jag ska komma härifrån med baddräkten i behåll måste jag läsa om Över alla hinder. Men i nästa stund vet jag att jag inte får det, för boken kommer inte vara densamma och den där sakna känslan kommer aldrig mer komma tillbaka, det vet jag ju. Varför är det så att de känslor man kände som barn aldrig riktigt kommer tillbaka som vuxen? Varför kan man …