Year: 2021

Som bomull kring hjärtat

Är den slut nu? Sommaren? Nu när den börjar här på bloggen? Jag har haft en vansinnigt saktfärdig sommar, det måste jag säga. Knappt inget har blivit gjort av det vanliga resandet. Jag funderade prick nu när jag skulle börja skriva om jag ens hade nått att säga om den här sommaren. Vanligt svenskt sommarväder, kanske något varmare än vad det brukar, börjar likna lite Syd- Europa med sporadiskt monsunregn a la Asien och vi vet nog ungefär allihopa vad det beror på. Dystopiskt tropiskt väder med ilska och riv om jag får be! Uppskattar det något ilskna vädret för sin ilskenhet. Igårkväll till exempel, lyssnade jag till regnets brakande ljud utanför balkongen hela kvällen och det är allt en skön dundrande melodi som regnpiskar en till närvaro i hemmet. Jag slukade Mästerdetektiven Blomqvist i ett huj, den tredje och sista boken i serien, med den melondin som bakgrundsljud. Jag har redan börjat jobba, dessvärre, jag hade varit fullt nöjd med att göra ungefär ingenting resten av sommaren också. Att tvingas tillbaka till kalenderplanering i …

Sommarläsning. poesi, fantastik & lite annat

Jag vet, det är inte klokt, men semestrarna börjar snart! Alldeles alldeles jättesnart! Jag har lagt min semester något tidigare i år och börjar redan vecka tjugosex. Om jag ska vara ärligt, vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig för på semestern, om den blir och hur den blir. Det är inte bara på grund av tiden vi lever i utan även på grund av mitt ickesemestrande sinne. Jag vill inte semestra, jag vill boa in mig i en stuga med utsikt över vatten och skriva så att pennspetsen ryker och blir till kol av hetta. Jag vill också läsa i samma stuga. I sommar ska jag läsa alla de där sommarböckerna jag alltid velat läsa en sommar, som Tove Jansson Sommarboken eller Astrids Vi på saltkråkan. Men gud vad jag läser nuförtin. Det är inte konstigt att jag inte har haft tid till att blogga. Här kommer ett axplock av det jag läst, värt namnet. I kommentarsfältet tar jag gärna emot dina sommarläsningstips. Here we go. Mjölk och honung – Rupi Kaur …

Utanför mitt fönster är det vatten och tjock vit dimma. En tur till Åland

Klockan ringer som vanligt. Jag börjar bli van vid klockan 6. Dröja mig kvar. Gå upp klockan 7. Att det är lördag spelar ingen roll.  Virustiden kämpar emot vaccintiden, drar ut på det, hänger kvar i maj och idéerna om vad som är görbart börjar ta slut. Jag har sett min gata i Högdalen varje dag sedan jag flyttade in. Kanske inte riktigt, men nästan.  Utanför mitt fönster finns längre inte min gata. Utanför är det vatten och dimma. Tjock tjock vit dimma. Det luktar purjolök och vitlök om mina fingrar, riktigt ångar en murrig lökdoft vart jag än går.  Anledningen till att jag är uppe tidigt på en lördag är Johnny. Johnny som plötsligt under veckan ändrade vår lördagsmiddag till en ”Åka till kapellskär, plocka ramslök och ta en dagstur till Åland” dag. Skriver på mitt Tove-manus på båten. Har hört av Karin Erlandsson i Alla orden i mig att böcker kan skrivas på Viking line, så jag provar och det går. Texten simmar sig fram i det dimhöljda vattnet och stämningen överensstämmer med …

Det här suger och jag är en fruktansvärt dålig författare

Igenkänning någon? Writing excuses spottar ut sig fantastiska avsnitt, ett efter ett. Eller avsnitt med mycket igenkänning. Det här var det första som hände efter sådär 20 tusen ord, när någon form av smekmånad var över. Jag blev faktiskt förvånad när det hände, hur känslan liksom bara sköljde över mig. Ninni och Caroline behandlar samma också fenomenet i podden Skriv en bestseller eller en annan bok, på ett annat sätt där jag särskilt minns det beskrivet, det faktum att i huvudet på författaren är berättelsen så himla vacker, så fantastiskt. Författaren vet att berättelsen kommer vara det bästa som har hänt världen och att den måsta skrivas, men när berättelsen kommer ut på papper, genom pennspetsen, så blir det inte riktigt så bra som berättelsen i huvudet och vad ännu värre är, ganska snart sköljer känslan över en att det här, det är nog det värsta jag någonsin själv skulle kunna ha läst, hade jag varit läsare hade jag kastat boken rakt i papperskorgen! Mao; Det här suger och jag är en fruktansvärt dålig författare. …

Min melankoliska sida kommer fram när det regnar och som det regnar i Stockholm nu

Det var längesedan jag aktivt kommenterade på virustiden. Det känns som att vi är förbi det, väntan på att det ska gå över, att det finns en virustid och något efter, det vill säga. En allmän acceptans om att det är såhär livet kommer vara har infunnit sig, lite glanslöst med en uns av sönderskavd frihet som eftersmak. Jag ser regnet falla ner över taknocken på grannhuset i föreningen och himlen är gråvit, så långt ögat kan nå. Strax slår det över till blå timmen, men sikten är densamma. Det är knappt någon människa ute på söderorts gator och även fåglarna hukar i skydd av björkarnas grenar. Erik lagar mat, fransk gryta, en av hans specialiteter och min personliga favorit och det doftar som magi. När jag tappade smaken förra sommaren, åt jag fortfarande grytan och levde på minnet av dess smak. Varmt ljus strålar över mitt ansikte när jag skriver och lägenheten är mörk. Det är maj, det är kallt och vi står inför en sommar, som precis som förra sommaren är oklar. Virustiden …

Skrivkramp andra lösa trådar

Lyssnade på podden Writing Excuses (drivs av tre sci-fi- författare i USA) på väg hem på cykeln i ett regnigt Stockholm. Avsnitten är så cykellagom, 15 minuter långa. Krejvar allt med skrivande för tillfället och precis som vanligt. Lyssnar, lär, utvecklas, gömmer mig och tycker mest det bara är rätt gött att lyssna på författare som pratar om sitt skrivande, lite tant-drömmigt på något vis. I episod 16 från 25 maj 2008 (!) ”Butt in Chair, Hands on Keyboard” pratar de om skrivkramp. Bara namnet är talande. Minns inte vad de säger fast det var knappa timmen sedan jag lyssnade, men det fick igång mina tankar om skrivkramp, det här fenomenet som tycks självklart, men som ingen kanske riktigt vet vad det är. Alla tycks drabbas av skrivkramt, på olika sätt och i olika mängd. Även podden ger flera definitioner, pratar om det på olika sätt och lyfter även att när de har skrivkramp så är det ibland bara av det enkla skälet att man inte har lust att skriva, eller att man måste göra …

Skriv, bara skriv och ta en paus

Innan gårdagens inlägg hade det gått nästan en månad sedan jag skrev något på bloggen. Det blir tydligt att när man skriver på ett längre projekt (som jag startade igång på Sigtunastiftelsen) blir det ibland nödvändigt att pausa något annat. Så då hamnade pausen här, en bloggpaus på nära en månad. Sen kom Valborg och jag kände plötsligt att jag behövde en paus i mitt längre projekt för att lösa några (mentala) skrivknutar, innan jag skriver vidare. Bloggsuget kom tillbaka och det kändes helt naturligt att skriva någonting här. Jag är inte säker på om knutarna är lösta i mitt långa projekt, utan får nog anamma den metod jag anammat hittills; Skriv, bara skriv! Men något tar emot och jag har svårt att sätta fingret på vad det så jag får nog .. Göra vaddå? Vem försöker jag övertyga du lilla latis? Mig själv mest kanske. Skriv, bara skriv, för tusan. Under min paus som fortgår lyfte jag blicken och anmälde mig helt oförberett till en skrivträff imorgon (tisdag 4 maj) ordnat av Michaela i …

Min skrivarresa till Sigtunastiftelsen

Det kan ha varit det bästa jag företagit mig i år! Tidigt en onsdagmorgon för någon månad sedan hoppade vi på pendeln, jag i Älvsjö och Sofia i Årstaberg, fullpackade till tänderna med mjukiskläder och ett ivrigt sinne. Med lite packningsovana i benen men kaffe i termosen var vi äntligen ute på resa inom SL- kortets radie. Trots den ringa distansen och enkla målet, en fem dagars skrivarresa i Sigtuna, behövde jag tänka lite när jag packade min kappsäck med tandborste och guldpengar. Det var länge sedan jag var på fri fot! Min skrivarresa till Sigtunastifelsen Resan tog runt en och en halv till två timmar, om man räknar dörr till dörr. Pendel från Älvsjö till Märsta och sedan buss hela vägen fram till Sigtunastifelsens egna busshållsplats med samma namn. Sigtuna, Sveriges äldsta stad, ligger på lagom avstånd från Stockholm och du tar dig hit med SL kortet. För mig var det ”gratis”, Erik bjöd mig på resan med sitt årskort och Sofia fick betala den ringa summan om 38 kronor för en enkelbiljett. Hem …

Sugen på att fjällvandra i barnböckernas värld? Frejas första fjällvandring

Det är jag! Jag fick lägligt en bok hemskickad till mig för ett par veckor sedan från Calazo förlag. Jag har ett par vandringsböcker från dem sedan tidigare vilket har varit mycket användbara under pandemin. Barnboksförfattaren, Emma V Larsson, har släppt en ny bok. Jag har även läst och skrivit om hennes tidigare böcker, Det stora tältäventyret och Det stor skogsäventyret. Nu fick jag Emmas nya bok, precis innan jag for till Sigtunastiftelsen. Boken följde med på min och Sofias skrivretreat. Jag låg och läste vid eftermiddagsluren och med benen under mitt varma täcke fick jag följa med Freja på tåget till Jämtland och ut på magiska fjäll, bland renar och vinande vind som kryper in på skinnet. Jag har fotat de två bilderna av boken på Stiftelsen, även om de inte avslöjar så mycket av miljön runtomkring. Titel: Frejas första fjällvandring Författare: Emma V Larsson Illustratör: Maria Trolle Utgiven: 2021 Ålder: 3-6 år Förlag + köpa: Calazo Förlag AB, Stockholm Låna: Går i skrivande stund ännu ej att låna Mitt exemplar är ett recensionsexemplar …

Glad påsk!

Kikar in och önskar alla läsare som hänger kvar i vått, torrt och virustider en glad påsk! Jag och Erik ska till Villa Lovik och övernatta idag. Lite plask, bubbel, treätters och en natt på hotell. Det riktigt sprätter i sova- borta benen! Katarina

Som en explosion!

Lyssnade på det här lilla radioklippet från nittonhundra bortnött. Om inspirationens ögonblick, när det kommer till oss (som en explosion! hos Astrid Lindgren) vi som skriver och vad man gör med det. Några korta underhållande minuter, tänkvärd (och härlig pga radioröster från förr) lyssning även för dig som inte skriver. Om att berätta berättelser och de fina stunderna när berättelserna kommer till oss. Jag är mycket inne i mitt skrivande nu, min hjärna snurrar på högvarv i min egen historia och jag läser böcker som aldrig förr. Djupdök alldeles nyss rakt ner i Mästerdetektiven Blomqvist lever farlig, tvåan i Kalle Blomqvist-serien och mindes plötsligt att jomenvisst gillar jag deckare. Varför har jag hela tiden trott att jag inte gör det? Jag gillar kanske bara inte 2000-tals versionen av deckare skrivna för den äldre publiken. Jag har nog aldrig varit mycket för ond och bråd död till ingen nytta, egentligen, och man får väl ändå säga att moderna deckare i mitt smak och tycke använder lite övervåld. Jag vet inte om du håller med, kanske inte …

Med ett bibliotek vackrare än synden

Skriver. Myser. Skriver. Skrivarresa = livet. Hade inte tänkt att blogga från resan, men kikar in och säger några dagboksord från Sigtuna, denna lilla svenska urstad. Visste du att Sigtuna är Sveriges äldsta stad? Det visste jag. Det ligger här vid Mälaren med magnifika små hus och en idyllig känsliga. Vi får se om jag slarvar ihop ett inlägg om resan sedan, jag tror det finns vissa önskemål från mina skrivarvänner om det. Just nu måste jag bara få berätta om biblioteket, där vi spenderat våra dagar bland romaner, reselektyr och bara ren och skära inspirerande bokrader. Biblioteket är lite av ett riktigt Harry Potter- bibliotek, en snurrande ståltrappa kanske saknas, men allt annat har det, gångar längs taknocken i brunt trä, oändliga rader av böcker, säkert med lite damm på och inklusive det icke så Potteriga espressot. Utöver ett smäktande bibliotek har stiftelsen en toscansk innergård där man kan avnjuta en GT med stiftelsens rosor och honung från den egna trädgården. Ni vet när man har känslan av att man vill komma tillbaka redan …

Skrivarresa till Sigtunastiftelsen

Hoppade precis av bussen vid Sigtunastifelsen och sträcker nu ut benen mitt emot Sofia i ett av alla Room with a view som finns här. Innan jag for rev jag av det sista av hemtentan, bara rättningen kvar. Solen lyser på den Toscanska innergården och tystnaden är hörbar. Skrivandet sitter i väggarna här. Vi får se hur mycket skrivande som kommer ut i mina fingrar. Katarina

Evert jagar hem mig i ren och skär skräck

Jisses Amalia vilket väder! Plötsligt under eftermiddagen drar en storm in över kontoret och jag menar bokstavligt rakt upp och ner på en halvtimma. Chefen kikar ut mot fönstret och säger ”det blir kul på Essinge – leden på väg hem” och jag minns plötsligt att jag cyklar. Jag slår ihop datorn, kastar ner alla mina tillhörigheter och formligen rusar till cykeln för att med en för mig ny podd (dock nedlagd) i öronen, Bladen brinner, cykla i stormande motvind, nästan kastas av cykeln till följd och halvt frysa ihjäl även om den brinnade podden värmer min själ där och då. Tacka vet jag dubbdäck (!) hinner jag tänka tusen gånger den korta sträckan hem där jag cyklar i promenadtakt. Uppenbarligen blir det inget cyklande imorgon och hemarbete till följd. Evert tvingar mig att stanna hemma, min elcykel känner sig besegrad. Jag duschar varmt och sitter nu i sovrummet och hör vinden vina runt knuten. Det är något mysigt med det. Jag har öppnat en pinfärsk bok, Trollkarlens hatt, och riktigt njuter av varje ord …

Har morgonstund guld i mund i en dystopisk vår som denna?

Snön ringlar ner från taket, endast viruset är vaket. Våren trillar vidare och allt fler är sjuka i det där who shall not me named. Jag har återigen slutat läsa nyheterna en stund och dessutom pausat sociala medier för första gången. Det är bekvämt att bara kunna trycka på stoppknappen och ta bort apparna på telefonen, är det inte? Det enda jag har kvar är en gammal kvarleva av ett Instagram som tidigare kunde tituleras ”mitt andra hem”. Jag har nu annars bara apparna på min padda, som ligger på mitt skrivbord där hemma när jag är ute och far. Länge sökte jag och fann inspiration i de sociala medierna, i andras liv och tillvaro och jag önskar någonstans att det var så igen. Att de resande naturfotograferna världen över kunde skaka liv i min inspirationsdöda kropp, att guldkanten i tillvaron var tillbaka med mat och flärd, ja att det var som förut helt enkelt. Men dessvärre öppnar och stänger jag appar och istället för att bli inspirerad lämnas jag med en känsla av tomhet. …

Vinterviken. boken alltså

Har precis läst klart Vinterviken. Tänkte jag skulle säga några ord om boken, ifall någon vill kastas tillbaka till äkta 90 – tal, bada i Vintervikens nostalgi eller förfäras över jobbiga tonårskänslor, ännu än gång, som att det inte var nog när det begav sig. Titel: Vinterviken Författare: Mats Wahl Utgiven: 1993, ny utgåva 2008 (finns flera utgåvor) Förlag: Bonniers Juniorförlag och min utgåva Opal Köpa: Bokbörsen Låna: Går att låna som pappersbok på Stockholm Stadsbibliotek. Mitt exemplar är från Skärholmens bibliotek, står att läsa på boken. Boken, skriven på 90 – talet, utspelar sig på 90 – talet och handlar om John-John, berättad utifrån John-Johns perspektiv men handlar också om Sluggo och Elisabeth, alla från skilda förhållande och uppväxt. John-John är mörkhyad och från fattiga förhållanden i Stockholm i en tid då ny- nazismen växer så det knakar. Han är tonåring, går på gymnasiet, kommer in på teaterlinjen utan att vara reserv, en indikation på att John-John trots allt är duktig i skolan och på att skriva ska det visa sig senare i boken. …

Undanflykt

Jag sitter och skriver i sovrummet. Här är det alldeles tyst. Erik spelar dataspel i andra rummet och bara Nisse hörs prassla i sängen bredvid, kaninglad att han får vara med en stund på för honom annars förbjudna marker. Det är här jag har mitt skrivbord, mitt höj och sänkbara second-hand köpta ikea- skrivbord med en vev, ett par krukväxter som inte får plats någon annanstans och en gul och grönblommig – tapet jag stirrar in i. Det ligger ett virrvarr av böcker runt omkring och min plåtburk, som tidigare innehöll franska tryfflar, innehåller nu mest pennor. Studierna tar allt mer av min tid och jag hinner inte riktigt skriva. Typiskt att jag hittat en så bra bortförklaring när jag planerat för en skrivande vår. Är det inte lite så det är, man planerar för en sak och gör en annan och skyller på en tredje sak, man kanske inte riktigt ändå gör? Så jag tar en dag i taget och använder ett väl beprövat knep för att komma till rätta med min undanflykt, avsätter …

Kommer du ihåg Vinterviken?

Boken alltså. Började läsa Vinterviken igår och det var att kastas hårt och brutalt tillbaka till 90 – talets ungdomstid. Vinterviken, som även finns som film var länge för mig, bara en film. Sen träffade jag Sofia och Sofia visade mig att Vinterviken finns på riktigt och boken accentuerar detta med detaljrika beskrivningar om områdena kring Aspudden, Axelsberg, Mälaren och Brommsidan i ett enda virrvarr blandat med tonårsspråk och fyndiga kommentarer. Kommer du ihåg John-John? Han är bokens berättare och själ och det känns trots allt lite skönt att vara i ett tonårspojkshuvud efter februaris läsning med Anne på Grönkulla, Diva, Cirkeln och Och de Vita skuggorna i skogen, allt skrivet från en flickas perspektiv. Att leva en stund bland sina minnen är befriande från dagens tredje våg- vardag. Idag är min lediga dag för studier och jag ska fortsätta min läsning av Vinterviken från soffan. Vad ska du göra? Katarina