Year: 2019

Den tid som gått oss förbi och den kärlek som följde. 2019.

Livet har saktat ned sig för mig i år, på flera sätt. Jag har haft svårt att skriva enda sedan i mars. Jag har nog också haft svårt att läsa. Kanske hänger det ihop. Efter januariöverenskommelsen har livet som statligt anställd inte blivit sig likt och att jobba nu är att navigera över havet utan kompass. Jag antar att jag alltid haft ett mål med mitt skrivande, underförstått. Jag har inte tänkt så mycket på det. Jag har med bloggen skrivit en dagbok som blivit läst av andra där målet blivit just det. I år tappade jag siktet och då kommer inte orden lika enkelt längre. Men januariöverenskommelsen kanske bara var toppen på Sverige-isberget. Det började någonstans hösten innan när vi, människan som kollektiv, blev allt mer och mer oense om vart kompassnålen pekar. Delar av kollektivet pekar nålen mot medmänsklighet, delar mot Greta och minskad klimatpåverkan och andra delar mot stängda landgränser och ett allt starkare Sverige Demokraterna till följd. Några nålar pekar i ungefärlig samma riktning medan andra mot helt andra väderstreck. Jag …

Fotodagbok: När drömmen om en hästmester på Irland blir sann. Clissmans.

Betalt samarbete med Tourism Ireland Det var ett tag sedan vi hördes bloggen och sist vi gjorde, hördes vi om den sköna gröna ön vid Atlantens östra kust, där naturdrömmen är sann i varje hörn, Irland. Så vi fortsätter där. Här var jag och Sofia i september i år, för att utforska ön till fots och med kollektivtrafik och för att besöka Clissmans Horse Caravans, en häst och vagn- glamping på öns östra sida där man åker häst och vagn old gypsy-style sedan 50 år tillbaka och kan klappa häst lika länge om man vill. Jag tror Sofia ungefär alltid har drömt om att åka häst och vagn hos Clissman Horse Caravans eller om man får tro Sofias blogg, i alla fall i 11 år, sedan hon hittade ett suddigt foto någonstans på det nu även av mig upplevda häst och vagn äventyret. Och om Sofia drömde om häst och vagn, drömde jag nog mer om öl och Irland, men eftersom öl även inkluderades i Sofias dröm, tänkte jag nog att även jag skulle passa …

Irland, likt Rose Tattoo av Dropkick Murphys – en ruffig skir ros

Sponsrat samarbete med Tourism Ireland. Jag vaknar upp i Irland efter att ha sovit hela vägen på flyget. Som flygrädd är det, det enda tricket som funkar för mig för att landa återhämtad. Vi landar och tar en taxi direkt till fish and chipsen och jag tänker att det är rätt prioritering för en lyckad start på fyra dagar på den gröna ön och Sofia tänker nog likadant hon. En vacker utsikt från Kellys i Dublin.  Irland, likt Rose Tattoo av Dropkick Murphys – en ruffig skir ros Inte så unik fish and chips men skrämmande god hos Leo Burdock i Christchurch. Dublin Vi äter fish and chips på Leo Burdocks i Christchurch. Hos Leo får du fisk som kostar som bomull men som smakar guld. Ibland är tips från google bra tips även om man inte alltid vill ha dem när hon erbjuder. Vi tar fisken och även tipset från gubben i kassan om att äta en i en park längre ner för gatan och beger oss till en park blandad med folk och fiskmåsar. Är fiskmåsar mysiga eller vill man mest …

Följ med ut i naturen. Vandra Bergslagsleden genom Tiveden.

Reklamsamarbete.  På vissa platser hör man hemma, lite mer än på andra. Skogen är en sådan plats för mig, en plats att krypa in i. Ett ställe att låta mig själv få vara den jag är. Ett naturbarn. I Tiveden får jag chansen att vara ett skogsbarn, det bästa av naturbarnen. Här vandrar jag in i barrskogen, omhuldas och får vara. Här läker sår, här skapas glädje och här finns liv. Jag har besökt Tiveden två gånger och känslan är den samma. Tjockt, murrigt och hemtamt. I Tiveden bor hästarna och näckrosorna. Följ med ut i naturen. Vandra Bergslagsleden genom Tiveden. I naturen kan man vara ensam, eller med varandra. I juli, sådär lagom i början av min sommarsemester var jag och Sofia, naturbarn och skogsbadare, i Tiveden för en stund naturrekreation, eller som Sofia säger det ”att skogsbada och se på blommor längs med Bergslagsleden”. Det här inlägget är tillägnat min kärlek till naturen och till Tiveden, till djupa skogsandetag, rasslande granris och gnäggande hästar. När jag var liten hade jag en häst som hette …

Vid ishavets kant. En roadtrip genom Nord-Norge.

31a juli – 9aug 2019, Narvik till Lakselv Ett dygn i tåg sätter sina spår. Men det är mysigt, det får jag ge dig SJ. Föga ska jag ana krånglet som skall vänta påväg hem, men det vet jag ju inte nu och det är väl tur det att man inte vet världens olyckor innan de komma skall. Vidderna är värda det, kanske särskilt sträckan Abisko -Narvik, en bucketlist sträcka har jag hört, som jag nu sett, både från tåg och bil. Men som Johnny påpekar påväg tillbaka i en av alla ersättningsbussar vi nästan inte kommer med då inte ens SJ är säker på om den finns ”bäst du håller dig vaken nu så du inte missar denna gång, ack du sov ju genom här sist”. Inte får man missa något så storartat, inte. Med Arctic Circle train, Stockholm till Narvik.  Johnny lagar renskav. Narvik. The band. Johnny, Katarina och Linda. Arctic Circle Train till Johnnys Narvik Vi landar i Narvik bland järnmalm och krigslämningar efter en hel tågresa hit. Ännu har jag inte …

Hästarnas och näckrosornas Tiveden

Reklamsamarbete.  19-21 juli 2019, Tiveden. Solen glimmar i Sofias ansikte när bussen skuttar fram mot Bålsta. Vi har gått upp i arla morgonstund för att komma med tåget till Laxå, härifrån. Lägenheten ligger sömnig kvar och andas semester när jag knyter mina kängor och beger mig mot Blåsut tunnelbana. Det känns alltid krävande att gå upp klockan fem, men alltid belönande i morgonsolen när en inser att dagen kommer bli så mycket längre nu. Jag lämnar lakanen i ett virrvarr med svett på sommarryggen ty det har återigen blivit värmebölja. Jag möter Sofia på Centralstationen och hon är är där tidigare än jag. Vi brukar varva vem som är först och idag är Sofias dag. Det är tur att hon är här, för jag är sömndrucken och vet knappt att det är ersättningsbuss för tåget vi ska ta. Efter lite skutt, byte från buss till tåg allt i banverkets namn så landar vi i Laxå. Vi är påväg till Tiveden för en helg med vandring, ridning och annat mys. För att naturen skall bli tillgänglig …

Roadtrip-tips till Värmland och Bergslagen

Reklamsamarbete med Hyrbilguiden.se Jag saknar mitt Bergslagen, det ställe jag jobbade och trivdes så bra. Jag saknar värmlänningarna och de djupa skogarna och jag saknar att sitta bakom ratten och fara förbi tall och gran på min väg mot Hagfors och jobbet. Jag saknar sammanhållningen på jobbet och fikat i Munkfors. Jag saknar glassen, turerna över kullarna till Sunne och stillheten ute i skogen. Så jag tänkte att det var dags att åka tillbaka, fiktivt i alla fall och dela med mig av alla mina bästa tips till Värmland och Bergslagen, för dem vill ni väl ha, inte sant? Bondlandskapsvackra Värmland. Roadtrip genom Värmland och Bergslagen Det har väl inte gått någon förbi att det numera går att resa klimatsmart inom Sverige. Att ta tåget några timmar och sedan plocka upp en hyrbil för att bege sig ut i det nära belägna och att semestra hemmavid är det nya svarta. Karlstad är faktiskt på alldeles lagom avstånd från Stockholm för en liten weekend, så där så det inte blir jobbigt att åka hit. Hit kommer …

We were strangers once, too. Ace Hotel Seattle.

Visste du att Jeanette är en riktig liten reserachräv som gillar hipsterigt och udda? Nåväl, det är hon i vilket fall och innan vi åkte till Alaska förra året, mellanlandade vi i vad som kanske kommit att bli en ny favoritstad, ett ställe man vill besöka igen, för den svenska lagom känslan på staden och fantastiska naturen man sett så mycket på film lately. Ja du har gissat rätt, Seattle. Men det här inlägget ska inte handla om naturen, knappt heller om Seattle utan hotellet vi bodde på här, Ace Hotel. Boka ett rum på Ace Hotel Seattle – hotellet är del av en kedja andra Ace Hotels i USA och finns bland annat i New York, Chicago och New Orleans. Pris runt 1500 kr/natt, tre personer. Jag i klänningen till vänster som gjorde någon slags flygplats-succé.  Allt man vill ha och lite till. Ace Hotel Seattle. Säga vad man vill om just Ace Hotel, men det är allt man tänker sig ett hipstermecka till hotell bör ha. Snygga skyltar, gröna växter, hippa vägmålningar, snyggt och unikt …

När vi hikade vilse i Alaska.

24e juni, 2018. Eureka Roadhouse, Alaska. Vi äter pannkakor och det regnar. Eureka Roadhouse. Vi vaknar i  Eureka Roadhouse på Eureka lodge. Vad är vad kan man undra. Men här bor vi i alla fall. Sista dagarna i Alaska börjar nu och ett gäng slitna svenska själar äter amerikanska pannkakor och det regnar ute. Men med fomo i Lena-kroppen får vi ju inte missa något så vi trotsar det föränderliga vädret och ger oss ut, ut bland barriga svarta träd och trygga Alaskabor. Amerikanska pannkakor i går inte av för hackor, särskilt inte i Alaska. De smakar vanilj-gummi, ungefär.  De svarta barr-spröt-träden. Svarta barrträd jag inte riktigt minns vad de heter. Jag tror faktiskt de bara kallas sprouts. Eureka Summit. Vi har spanat in Eureka summit på kartan och där stannar vi och fotar. Jag tror ingen av oss minns Eureka summit för här var det plant. Funderar fortfarande på varför den heter summit? Här är massa av svarta barriga träd som ser ut som de brunnit, men den trädsorten är visst vanlig här. ”Hej …

Fotodagbok. Björnspray och schimpanser, från McCarthy till Eureka Roadhouse.

23 e juni 2018 från McCarthy by till Eureka Roadhouse. Så kom vi då till Alaska igen. Dagen efter ett lite för festligt midsommarfirande vaknar vi upp till ett lördagstrött McCarthy. Vi önskar allesammans att vi hade stannat en extra dag, för så bra var det ändå här. Men det har vi inte bokat och då har man inte så mycket annat val än att ta sig vidare för här är det fullt, så vi kör mot Glacier View. Namnet lockar, må du tro. Vi har innan vi åkt till Alaska bestämt oss för att åtminstone bo på ett Motel vid vägen en gång och nu är det dags. Ögonen bländad av vit dimma faller på Eureka Roadhouse ganska nära Glacier Point. Här bor vi och här äter vi på Eureka Lodge. Jag säger fel när jag ska beställa och beställer friterad Chimp istället för Shrimp. Servitrisen skrattar. Jag rodar. De andra är underhållna för en stund. Kaffet kostar 25 cent och de marknadsför sig på menyn att vara de enda i USA som har det. …

Sommarpepp.

Jag sitter i min fåtölj med fötterna på min fotpall med balkongdörren på glänt. Fåglarna sjunger och man kan riktigt känna hur de tar i från botten av sina små fågeltassar. Är inte det sommarpepp så säg! Jimmy hälsade på i Stockholm förra helgen och påminde mig som den trogna bloggläsare han är att jag inte har bloggat på väldigt länge. Så det här inlägget är till dig Jimmy. Gillar man skoter och vintersport kan man följa Jimmy på instagram om man vill. Till vintern blir det mycket snö, norrsken och skotrar. Sommarpepp är så mycket för mig. Det är ljuset, värmen och energin som kommer tillbaka. Det är människornas pigga ansikten omkring mig. Fräknarna på kinderna och klirrandet i ölglaset på Blecks trädäck i Blecktornsparken. Men det är också all reseplanering. Reseplanering = sommarpepp för mig eller sommarpepp = reseplanering. Sommarpeppen tar med sig suget efter att boka resor hej vilt! Så det är det jag gör, mentalt i alla fall, planerar för resor överallt. Om jag hade oändligt med pengar skulle jag nog …

Vykort från Samarkand

Hej läsare! Jag har varit off the grid lite länge. Ber om ursäkt för det, men har behövt ett break. Tänkte ta upp en gammal tradition och skicka er ett vykort. Ser ni vem som är med på vykortet? Skickar det express nu när vi lämnar Samarkand så jag hoppas det når er innan jag anländer i Nukus, där vi ska hoppa in en bil och fara ut till Aralsjön. Väderleksrapporten är av föga betydelse här. Det är i svenska mått mätt lagom varmt. Det är också lagom billigt och finns lagom många sidenkimonos, typ så lagom långt ögat kan nå, från Bukhara till Samarkand och tillbaka igen. Det är inte för inte som det heter Sidenvägen minsann. Men men, jag ska inte bli långrandig. Time is off essence, även här. Varje snicksnackad minut är en slösad minut jag behöver för att pruta på nästa vintage-sidenkimono. Katarina

Tankar om neddragningar och en skrivutmaning. Mot Umeå och årets Littfest.

Torsdag den 14e mars, 2019. Från Stockholm till Umeå. Jag klappar ihop datorn och springer mer eller mindre ut från jobbet. Varför blir det såhär varje gång jag ska resa någonstans? Nåväl, kanske är det inte mitt fel, jag är ju ganska planerad och organiserad ändå trots en översvämmad outlook och människor som drar i mig till höger och vänster. Mitt jobb, denna myndighet i fritt fall, börjar allt mer likna en upp och nervänd verksamhet där man jobbar på taket i stället för i grunden. Bilderna är fotograferade och redigerade i mobilappen VSCO. Det är konstigt hur fort det går, hur snabbt man raserar något som byggts upp under så lång tid. Denna vecka, kom uppsägningen av alla provanställda i Stockholm. De slutar den 31a mars. Vi andra får vänta på besked till slutet av april. 4500 personer ska ju sägas upp. Jag antar att det är tiden nu, två år innan nytt decennium, vi kommer se tillbaka på är tiden då vi raserade. Raserade välfärd, klimat och demokrati. Hur vi skar sönder en myndighet …

Rödbetspasta och amerikansk brännboll under en midsommarkväll i McCarthy. Alaska.

22a juni, midsommarafton i McCarthy Alaska Efter sett oss mätta på Kennicott och vandrat oss trötta när vi finurligt letat blommor i Amerikas största nationalpark åker vi hem till vårt McCarthy till middag. Redan innan har vi listat ut att de har en restaurang som tidigare varit rekommenderad i guide Michelin, något jag efter att ha ätit kan känna mig tveksam till om det stämmer, men målet är således restaurangen. Vi har också hört att det vankas softboll-match, den amerikanska versionen av brännboll, ännu en av dessa kontraster med resan. Här är invånarna lite annorlunda sägs det. Kanske är det Edge of Alaskas förtjänst, eller kanske är det faktiskt så. McCarthy. Den lilla byn McCarthy är ett unikum. Här är invånarna lite annorlunda sägs det. Kanske är det tv- serien Edge of Alaskas förtjänst (<- går att se under denna länk), eller kanske är det faktiskt så. Innan vi åker till Alaska pratar vi en del om Alaskaborna och Jeanette har läst varningar om att hit flyr de amerikaner som är lite annorlunda och de har minsann vapen i …

Jag vågade inte plocka blommor för vi var mitt i Amerikas största nationalpark. Vandra i Wrangell – St Elias, Alaska.

Vad gjorde du på midsommar? Jeanette – Äh, var i en övergiven gruvby i Alaska, jag vågade inte plocka blommor för vi var mitt i Amerikas största nationalpark. Sofia skrattar. Det var längesedan nu, då jag firade en klassisk midsommar. Jag minns faktiskt knappt när det var men de senaste två åren har jag bara varit på resande fot, för två år sedan i Civezza och nu senast i Alaska. Midsommar är på sätt och vis en klassisk parhelg, så det är kanske inte så konstigt att helgen tappat betydelse för mig och att det snarare blivit fokus på en till gratis semesterdag och det finurliga i att lägga sin semester i anslutning till midsommar. Så så blir det kanske även i år. Sofia. Jeanette photo-style. En midsommarvandring i Alaska. Vandra vid McCarthy i Wrangell St Elias nationalpark. Alaska. Att vara ute i naturen lockar. Att vandra, det är något jag vill göra i varje hörn av världen! Jag vill kunna skriva på bloggen, den dag jag bestämmer mig för att sluta skriva, om ”I …

Mitt fiktiva tågluffargäng

Häng med oss på tågluff! Jag väljer rutt och vi ska ta Transsibiriska vi, från Moskva och så långt vi orkar. Kanske hoppar vi på en anslutande linje, t ex Transmongoliska för att åka till Ulan Bator, om vi nu kommer så långt. Hur som haver, på Transsibiriska är det mycket dötid har jag hört så därför viktigt med sällskapet. Jag har därför noga valt ut mitt tågluffarcrew. Med mig österut följer Rektor Hamid , för att prata politik och spela tv spel med vid stoppen. Tror han är grym på tv spel. Han är ju dessutom årets svensk och årets svensk vill man ju resa med. Nackdel är att han älskar tjock-tv- och hans tv spels – tv väger 180 kg. Vi får se Hamid om vi kan hyra en i Ryssland, delningsekonomin borde väl kommit hit kan man tycka också. Du hittar rektor Hamid på Twitter. Han är väldans rolig att följa emellanåt. Hamid -> Jag räknar med att du har spelat Metro 2033. Jag läser boken. I Moskva ska du och jag …

Glitter och glamour med 10 år i statens tjänst, prinsesstårta och semlor. En februarivecka i bilder.

En vecka till har gått. Visst känns tiden lite så? Som att den går fast att man själv står still på något vis. Har fotograferat sporadiskt under veckan och här kommer lite bilder som jag fick ihop, från systemkameran och mobilen, i ett enda virrvarr. Okej. Fredag den 22e februari kom med också. Firade 10 år i staten. Hade glitter på mig och bjöd kompisar på jobbet på prinsesstårta. För den som missat var jag jobbar, då jobbar jag där det nu varslats 4000 personer. Vem som får sluta, kommer dock inte före april så jag vet inget mer än det som skrivs i nyheterna. Mer varsel eller inte varsel, här är jag och jag har jobbat 10 år på samma arbetsplats! Hur tokigt är inte det? Foto av min kollega Linn. Köpte de här tre på bokrean. Margerite Duras, Älskaren. John Bauers förtrollade sagovärld och Liv Strömquists Kunskapens frukt. Stureplan. Börjar faktiskt hitta i krokarna nu, isch. I tisdags var jag på Sturebadet med Sofia. Har inget foto från själva badet pga fotoförbud, men …

På jakt efter rikedom i en övergiven koppargruva. Kennicott Alaska

22 juni Midsommarafton i Kennicott – Alaska Små röda stugor likt hemma i Småland, röda kinder från värmande sol och branta backar och små röda skyddshättor på fyra kvinnor ute i den amerikanska vildmarken. Vi har kommit till Kennicott gruvby i St Elias National park. Frukost för en äventyrare, Sofia, på McCarthy Lodge Bistro. Texter om Alaska Det har snart gått ett år sedan jag var i Alaska tillsammans med Sofia, Lena och Jeanette och jag tänkte därför att det är dags att ta upp inläggen härifrån! Det finns så mycket att säga som jag ännu inte har berättat och så mycket att visa. En av höjdpunkterna är det vi kommer till nu, våra dagar vid byarna McCarthy och Kennicott. Vill du läsa tidigare inlägg från Alaska? De hittar du under taggen Alaska och sista inlägget jag skrivit härifrån är resan till McCarthy, Kennicotts systerby. De andra har redan skrivit om upplevelsen vid Kennicott här; Sofia. Övergiven koppargruva och glittrande glaciärer Lena. Kennicott – En övergiven koppargruva – dag 10 av #4WomeninAlaska Roadtrip Jeanette. 3 övergivna hus i …

13 bokrea tips för en vilsen boksjäl

Bokrean är här och det finns så mycket fantastiskt att fynda. Här kommer en lista med 13 böcker om Äntligen vilse själv får välja, böcker som lästs, som jag är sugen på och tre böcker jag faktiskt köpte. Bokreans första anhalt, Aspuddens bokhandel. Bokrean 2019 Blir helt lyrisk när jag ser vilka skatter som finns på bokrean i år. Flera har jag läst så när jag går där och kikar på borden är det mycket igenkänning, men också en massa, den här vill jag läsa och kanske även ett litet, den här borde jag läsa, för vissa böcker borde man kanske läsa, som t ex Feministfällan av Nina Åkestam. Jag, Sofia och Johnny var ute på tur igår. När tre resebloggare är ute på tur så spanas det såklart på reseböcker. I årets bokrea finns faktiskt en hel radda reselektyr och böcker som inspirerar. Sofia plockade t ex med sig en bok om Sidenvägen hem i fickan. Flera av böckerna på min lista inspirerar också såklart till re områden de handlar om som Aednan och …

Fotodagbok. Salvador Dalí i Stockholm och den fasta utställningen på Moderna museet

17e februari – Stockholm Salvador Dalí är i Stockholm, tänka sig. I alla fall tre av hans statyer som går att finna vid Brunkebergs torg, i Kungsträdgården och vid Norrmalmstorg. Sen finns en hel radda till på Antikmässan. Statyernas samlade värde är 80 millar står det att läsa så känner du att du behöver lite extra pengar finns det att hämta på ovan nämnda platser, lite svårt bara att ta med hem i fickan då statyerna väger några ton pga helt gjorda i brons. Men men, skam den som ger sig. Gustaf och jag tog en tur förra söndagen och kikade på två av dem, den vid Persistence of Memory vid Brunkebergs torg och The Nobility of Time i Kunsgträdgården innan vi vandrade vidare till den fast utställningen på Moderna. Det var länge sedan jag var på Moderna, konstaterar jag, men den fasta utställningen är fortfarande gratis, så tips till när slantarna tryter i vår. Katarina