Latest Posts

Hannover och ett för-höstligt Stockholm – veckoresumé v.36 och 37, 2017

Tusen vackra ting har flimrat förbi de senaste två veckorna. Härligt, på väg att bli höstigt Stockholm och ett soligt och varmt Hannover.

Hannover, Hannover, du vackra ting

Sitter i skrivande stund och knåpar på veckosammanfattningen, som jag vanligtvis skriver måndag morgon, på flygplatsen i Hannover. Tänkte att det var en bra idé att vara ute i god tid, för jag orkar nog inte upp imorgon, iaf. Just nu är planet försenat och vem vet, kanske kommer jag inte hem ikväll. Undrar om parkeringshuset håller min bil som gisslan i så fall? Eftersom jag ska hämta den innan kl 01 inatt. (update, ringde och kollade och de tar fullt dagspris om det händer, suck).

Hannover har levererat tre underbara dagar så hälften vore nog. Vet inte om jag kan få nog och vill åka tillbaka. Tänker att det skulle passa sig alldeles utmärkt att åka tillbaka med med vän Linda-Marie, hyra en cykel och cykla runt altet igen, ha en picknick-korg med sig, slå sig ner i Herrenhäuser Gärten och njuta av solen en tidig vår. Vilken stad och vilket weekendtips, som Tysklands Göteborg, med både klassiska sevärdheter, hipsterkvarter och allt en kan önska sig däremellan.

Mina tre inlägg från Hannover,

Jag möter solen på Kastrup på min väg mot Hannover
Vykort från Hannover
Loppis och te i Hannovers lilla Paris

Det kommer att komma en längre guide till Hannover förhoppningsvis så snart som möjligt.

Min resa till Hannover var en del av #citybreakgermany kampanjen genom NordicTB. Det kommer att åka mycket fler bloggare genom denna kampanj och du kan läsa mer här hos oss på NordicTB.

Min roadtripguide till Norrland var den längsta bloggpost jag skrev under veckorna och kanske den som på sätt och vis gav mest glädje i själen. En underbar resa för själ och upptäckarlust.

Inlägg från veckan – en salig blandning av drömmar, dåtid och nutid

Ibland funderar jag tillbaka och undrar hur tankarna har gått under veckan som passerat, om hur jag orkat skriva och producera så mycket och om varför jag gör det. Särskilt när jag är såhär trött, så ofantligt resetrött, nästan reseutbränd. Det händer så gott som alltid när jag reser på uppdrag, jag undrar hur andra som gör det på heltid gör det, på riktigt? Jag en hemtam liten råtta som helst kryper in i skrubben så snart jag bara varit ute en vecka eller två. Vad får alla andra att fortsätta?

Mina inlägg från de senaste veckorna tar dig från höstiga förberedelser i Stockholm, längtan efter höst till fotokurser, en stor sammanfattande guide till min roadtrip i Norrland, till ett år gamla bilder och känslor från Saksun på Färöarna till ett soligt Hannover. Drömmar och verklighet, dåtid, nutid och vad en vill komma skall. Någonstans ser jag en röd tråd, men jag vet inte riktigt om jag vågar outa den ännu, riktigt ännu, eller om jag faktiskt kommer hitta en annan röd tråd att följa.

Om att rensa och förbereda för höst – veckoresumé, v.34-35 – 2017
En slösurfares bästa tips till fotokurser i Stockholm
Syjuntan
Min roadtrip runt Norrland
Dagboksnotering från ett höstregnigt Tyresta
Svartvitt tidvatten vid Saksun på Färöarna
Jag möter solen på Kastrup på min väg mot Hannover
Vykort från Hannover
Loppis och te i Hannovers lilla Paris

Inläggen visar på något vis att jag både drömmer och lever i verkligheten när jag skriver den här bloggen. Kanske inte helt olikt hur jag är som person? Jag är känd för att vara en dagdrömmare mest hela tiden och jag zone-ar ofta ut när någon pratar med mig, inte för att jag inte är intresserad, utan mest bara för att jag är sån. Hjärnan liksom stänger av när det blir för mycket.

Jag orkar inte drömma mer

Det är dock svårt att vara en dagdrömmare och produktiv entreprenörig samtidigt. En sida av mig som dyker upp ganska ofta och som premieras i dagens samhälle. Något som ofta leder till att jag får frågan (orna) ”Vad jag vill jobba med, vad jag vill göra sen, vill du inte bli chef?”. Näe, jag är rätt nöjd med ett vanligt heltidsjobb, även om jag vill jobba mindre (men inte får eller kan ekonomiskt), jag vill iofs jobba med något annat ibland men en får inte alltid som en vill och jag orkar inte söka jobb och bryta upp igen och nej, jag vill inte bli chef, varför är chef den enda möjligheten i arbetslivet? Varför kan en inte bara jobba?

Hjärtat slog nästan över ett slag när jag hittade den här texten av Beata, Jag orkar inte drömma mer, som sätter huvudet på spiken ganska bra.

Min poäng är helt enkelt att vi ska vara snälla mot oss själva och varandra. Livet är inte en kavalkad av möjligheter. Alla HAR inte samma förutsättningar. Jag ser folk som fortfarande springer och jag förstår inte hur de orkar. Jag har lagt av att jaga framgång för länge sedan. Jag skyller på att jag inte orkade. Det är tråkigt att lägga ner vissa drömmar men jag väljer att må bra. Bara för att du orkar en sak betyder det inte att en annan människa orkar samma. – Beata, Imagine a bird

Att göra karriär (jag ryser) är liksom lite det som stjäl all ens energi, till att leva i nuet. Jag vill bara vara nu, jag struntar i vad jag gör om fem år och jag vill inte att det ska skava när jag går till jobbet, jag vill att det ska vara lugnt och tryggt och att jag ska kunna stänga av hjärnan och bara göra.

Ibland.

Ibland vill jag det motsatta, att det ska skava, hända något, förändras, bli värre, bli bättre och att jag ska känna min egen puls. Men allt som oftast vill jag som Beata, jag vill må bra och jag orkar ärligt inte med allt dravel fram och tillbaka. Så ett vanligt jobb, där jag gör vanliga saker, inte måste driva mitt egna, är bra för mig nu. Jag har svårt att se mig själv, på heltid driva eget inom en snar framtid. Mest för att jag inte orkar jaga framgång, liksom.

På resande fot

Jeanette och Helena har tillsammans varit i Warszawa genom NordicTB, precis som jag varit i Hannover genom NordicTB.

Sofia är också med NordicTB i Vorarlberg, Österrike.

Let´s see om jag kommer hem någongång, då.

Katarina

Loppis och te i Hannovers lilla Paris

Reklamsamarbete med NordicTB och VisitHannover

Loppmarknad vid Leine, indian summer tea och ett litet Paris – Hannover överaskar med gömställen för alla smaker.

Det är min sista dag i Hannover och jag sitter och mornar vid datorn på hotellrummet på Grand Hotell Mussmann nära tågstationen. Innan jag tar tåget mot flygplatsen och hoppar på flyget hem ska vi ta en tur på cykel längs Leine och upptäcka allt det som finns kvar av Hannover och förhoppningsvis lite till. Jag drömmer om söndertrampade ben med träningsvärk och det perfekta fotot längs Herrenhausen Garden, att minnas denna ljuvliga stad med gömmor för alla smaker, likt ett tyskt Göteborg.

Gårdagen började med en riktigt loppmarknad längs Leine, den lilla floden som flyter genom Hannover. Loppmarknaden äger rum varje lördag och startades med utgångspunkt och inspiration från loppmarknaderna i Paris. Till skillnad från Paris loppmarknader så kan du faktiskt fynda på riktigt i här där utbudet visar sig vara fantastiskt. Vackra analoga vintage-kameror för ynka 20 euro – lappen.

Efter en promenad längs Leines bank fortsätter vi de korta hundra meterna in till Gamla Stan och det område i Altstadt som av en del av lokalbefolkningen kallas lilla Paris (även o jag tycker det mer liknar ett romantiskt förhistoriskt Danmark).

I lilla Paris slår vi oss ner en stund vid ett vackert te-hus, Tea-Stübchen, där jag dricker Indian summer te till och förnimmar känslan av brittsommar, äter våfflor med plommonsylt och där den mer moderna tyska Fabian dricker ekologisk Chai och äter New York cheesecake.

Frågan ramlar ner på tungan, vad mer behöver en i livet?

Katarina

Reklamsamarbete mellan NordicTB och VisitHannover. Text, bild och åsikt är precis som vanligt, mina egna. Kampanjen följs enklast i sociala medier under taggen #CitybreakGermany

Vykort från Hannover

Reklamsamarbete med NordicTB och VisitHannover

Hej läsare!

Hannover visar sig från sin bästa sida. Vackert solljus strilar in mellan rader av hus när jag skriver detta vykort från mitt hotellrum på Grand Hotell Mussmann.

Kaffet är lagom mellan-Europeiskt blaskigt, något jag kompenserar genom att dricka en liter till. Fotograferade vykortet från den klassiska utsiktspunken på Hannovers rådhus,  en vacker gammal byggnad som till stor del klarade bombningarna under andra världskriget. Hannover, likt Warszawa bombades sönder och samman då. Det gör ont i hjärtat att se hur lite som är kvar men skapar samtidigt hopp när en ser att det går att återuppbygga en stad till något så grönt och frodigt.

Katarina

Reklamsamarbete mellan NordicTB och VisitHannover. Text, bild och åsikt är precis som vanligt, mina egna. Kampanjen följs enklast i sociala medier under taggen #CitybreakGermany

Jag möter solen på Kastrup på min väg mot Hannover

Reklamsamarbete med NordicTB och VisitHannover

kl 05.40 – Andan i halsen på Arlanda

Sitter med andan i halsen på Arlanda. En morgontid med

Kommer på mig själv när jag småler över denna hatkärlek till Arlanda. Att kliva upp kl 03 för att åka strax innan 04, en timma genom stan, för att vara i tid till morgonflyget. Var det så det var tänkt att livet skulle vara?

Jag har frivilligt eller ofrivilligt, kanske en kan säga, börjat leta efter bostäder norr om Stockholm, bara för att komma närmare Arlanda. Tittade häromdagen sporadiskt på Sigtuna och tänkte, här ser ju jättetrevligt ut för att i nästa sekund komma på mig själv, att vad tusan, en kan ju inte flytta nånstans för närheten till en flygplats? Närheten, jag bara nyttjar, på sin höjd ett par gånger i månaden. Vore lite som att flytta till samma gata som ens favoritrestaurang ligger på, på något vis. Eller kan en det?

kl 06.05 – En kändare kändis

Planet bordar och jag snabbar på att skriva några meddelande innan vi ska lyfta. En twitter och några instagramstories. Fastnar på tangenterna. Morgontröttheten är svår att kämpa mot, just vid den här tiden. Jag gäspar, sväljer morgonillamåendet, blickar upp och möter ett par bekanta ögon. Vad i hela världen. Peter Forsberg. På mitt plan, till Köpenhamn. Jag slutar att skriva.

kl 06.40 – Genom regn, morgonillamående och SAS- kaffe

Vi flyger genom och regn och upp i soluppgång. Plötsligt känns det inte särskilt fel att vara uppe såhär tidigt. Jag får en kopp SAS-kaffe. Det mixar sig inte särskilt bra med morgonillamåendet. Jag låter bli att dricka och blickar ut över tussiga moln istället. Tussiga mol och sol, det är livet.

kl 07.45 – Jag möter solen på Kastrup till propellplans-symfoni

Jag möter solen på Kastrup i Köpenhamn. Solen spelar över landningsbanan och bländar mig när jag kliver på nästa plan, ett litet propellerplan som ska ta mig till Hannover.

kl 09. 02 – Jag är redo, för en weekend i Hannover

Jag blickar ut över tussiga moln och strålande sol när vi går in för landning i Hannover.

Jag är redo, för en weekend i Hannover.

Katarina

———-

Reklamsamarbete mellan NordicTB och VisitHannover. Text, bild och åsikt är precis som vanligt, mina egna. Kampanjen följs enklast i sociala medier under taggen #CitybreakGermany

Svartvitt tidvatten vid Saksun på Färöarna

”En av dagarna tyckte mamma och pappa att vi skulle gå längre bort för att ligga på stranden en dag, för det var det en gjorde på 90-talet, så det gjorde vi. Det var då jag mötte tidvatten, för första gången. ”

saksun gås färöarna

Det är få platser i världen som är överväldigande vackra, där allt är så snyggt att klockorna nästan stannar. Saksun, är nog en sådan plats, sådär att hälften är mer än nog.

färöarna

För ungefär ett år sedan rullade min och Helenas hyrbil nerför vägen vid Saksuns fot, parkerade nästinstill sig själv och två lite för exalterade tjejer, hoppade ut, sprang till närmsta vattenfall för att fotografera ett vattenfall i tio vinklar.

Nåväl, inte riktigt så gick det till. När vi anlände vid Saksun den där dagen i september var det två rätt mosiga och fikasugna tjejer som klev ur bilen, efter att ha fastnat allt för många gånger på den lilla turistvägen som sträcker sig till änden av Saksun, på ön Streymoy på Färöarna. Målet med dagsturen var just Saksun såhär slog vi oss ner och för eftermiddagen.

helena gunnareislandshäst färöarnaislandshäst färöarna

Saksun på Färöarna

På ön Streymoy på Färöarna ligger den lilla byn Saksun, som efter folkräkning på senare år kan stoltsera med hela 10 invånare. Kanske finns det några fler, beroende på vilka siffror en väljer att använda, men trots det ringa antalet invånare så finns det ganska mycket för besökaren. Framföra allt kan Saksun stoltsera med vackra dramatiska omgivningar att strosa och njuta av men även en liten kyrkobyggnad från 1858, en fårfarm med museum (och toaletter) och en sprakande lagun som gör sig tillgängligt, allt bereonde på tidvatten. En lagun, som vid blotta synen, får en att smälla av.

helena gunnaresaksun färöarna

En lagun i Saksun och minnet av tidvatten på Algarvekusten

”Man kan gå ut där, ibland” säger Helena och jag tänker” Ja! Ja! Vi går!” ”Men låt oss vara försiktiga”. Jag har ju fastnat i tidvatten förut, tänker jag, när hon fortsätter ”Det beror på tidvattnet om en kommer hela vägen ut”.

saksun färöarnasaksun färöarnasaksun färöarna

Som barn spenderade jag allt som oftast somrarna i sommarstugan i Småland, med faster och arbetande föräldrar. En sommar när jag var åtta år tyckte däremot mina föräldrar att det var dags att åka utomlands, min första utlandssemester som jag minns. Minnet av små grillade fiskar, ett skrämmande stort Lissabon och den oändliga Algarvekusten har etsat sig fast. Just den kusten, jag badade i, lekte på stranden vid och sa mina första ord på engelska till en flicka i samma ålder från England. Jag minns inte vad hon hette, men jag minns att det var kul och att Algarvekusten efter det huserat på en speciell plats. En av dagarna tyckte mamma och pappa att vi skulle gå längre bort för att ligga på stranden en dag, för det var det en gjorde på 90-talet, så det gjorde vi. Det var då jag mötte tidvatten, för första gången. Så för er som inte hängt så mycket på kuster vid stora hav innan, just tidvattnet är förrädiskt om en inte har koll på det. Jag minns när pappa fick bära mig tillbaka pga att jag var för kort och inte nådde över vattenytan och att jag var rädd, för att stranden försvunnit.

kyrka saksun färöarnasaksun färöarna

Så när Helena och jag går ut på den där stranden i solnedgång har jag det i minnet. Jag vågar mig ut och promenerar, men inte så mycket mer. Vi möter ett par som säger att det är fantastiskt där ute och jag blickar ut mot ljuset, funderare ett slag, men låter minnet av Algarvekusten vinna denna gången.

Nästa gång Saksun, nästa gång.

Katarina

saksun färöarnagås färöarnasaksun färöarnasaksun färöarnasaksun färöarnakatarina wohlfart  

Dagboksnotering från ett höstregnigt Tyresta

Ormbunken lyser omåttligt grön där rönnbären ligger avhuggna i vägdiket. Gruset mosas under mina fötter och jag andas in och fyller lungorna med en fuktig sensomrig höstluft som inte riktigt kan bestämma sig, är det kallt eller varmt, torrt eller fuktigt, och lämnar löven kvar friska och avvaktande på grenarna.

9 september, 2017

Jag vet inte vad jag hade räknat med, men inte hade jag räknat med att det skulle vara så mycket folk i ett regnoväder. Höstrusket har dragit in över Stockholm med sin oberäknelighet och vi får en ordentlig dos nu under helgen, min en av två lediga helger i September. Jag har nog först tänkt att sitta inne, men vad gott gör väl det för själen så efter efter lite snabb beslutsamhet  packar jag väskan och åker till Tyresta nationalpark med Nour (guddotter), Carro och Marcus.

Jag har varit i Tyresta en gång tidigare med Helena och du kan läsa om det här.

Jag älskar egentligen skogen, oavsett årstid, men kanske är den lite bättre på just hösten. Den antar en djup grön färg som inte annars är där och mörkret och ljuset slåss om höstens uppmärksamhet mellan grangrenarna. Hösttröttheten kryper på sakta, och den pigga sommarkroppen är nu lite av ett minne blott, kanske negativt, men också något som skapar ett inre lugn. I skrivande stund sitter jag och blickar ut över mitt skrivbord med vetskapen att jag behöver gå till jobbet och att jag kommer komma hem runt kl sex på kvällen, trött och oinspirerad. Med den vetskapen är det ibland svårt att se hur en ska orka en hel höst på så vis. Det är då skönt att ha helgerna att förlåta en.

Av en slump hittar vi en geocaching-skatt när jag ska visa Nour en ihålig stubbe. Hej hej!

Vi strosar längs barnvagnsslingan genom Tyresta med Nour som trillar i lera för första gången i sitt liv och upptäcker hur det är att bli smutsig om händerna. Att se barn upptäcka för första gången i livet kramar hjärtat lite extra. Hon springer snabbt till mamma för att få händerna torkade med en våtservett och jag tänker, var jag så som barn? Rädd att bli smutsig menar jag. Tog jag inte bara  och torkade av mig i mossan och fortsatte lika glatt? Men vad vet jag, minnen från den tiden är mer än förgågna.

På en bänk i Tyresta by sitter en man med sin hund. Det ser avslappnat ut men framför honom är säkert trettio barnfamiljer. Alla Stockholms naturområden är omåttligt populära på helgen, trots väder och många stannar, eldar och sover över natten i tält, ändå, som ett trots mod vädergudarna och livet.

Jag har med mig mitt stormkök och vi lagar frystorkad mat längs leden, och upptäcker att det är faktiskt mycket godare en vad en kan tro. Carro äter linsgryta, jag en torsk-variant och Marcus får lax-pastan.

Regnet kommer stanna i minnet, omhulda hjärtat. Vetskapen tröstar, att hösten är här och stannar en stund, kommer igen, och ger mig de vackra färger jag vill ha när jag blickar ut över skrivbordet på jobbet, när timmarna känns oändliga och när jag vet att jag måste fortsätta fast att jag egentligen bara vill gå hem och krypa ner i soffan, till Thor eller någon annan Marvel-film.

Katarina

 

Trotsa mamma och äta rönnbär, fast att de är sura, måste vara det bästa en kan göra som barn.

 

Min roadtrip runt Norrland

Tre långa veckor men ändå så lite tid. Det känns vemodigt och lyckligt på samma gång att skriva det avrundande inlägget om min roadtrip över Sverige. Förbi Dalarnas böljande kullar, Jämtlands vilda vidder och genom ett kargt och älskvärt Lappland. Minnena är många och äventyret oändligt. Det finns så mycket mer att se, så mycket fler minnen att skapa. Men här är sommarens resa, samlad. Kära vänner, det gör vi om!

Från början av v29 till slutet av v31 reste jag runt delvis solo, delvis med sällskap, i Sveriges norra delar, med en överdos av lappländsk natur, högst upp på önskelistan. Inlägget är fyllt av de erfarenheter jag samlade på mig och de tips jag har att dela med mig av.

falsk prästkrage dalarnasverige roadtrip

Roadtrip genom Norrland på 3 veckor

Jag vet inte vad jag tänkte när jag planerade min roadtrip runt Sverige egentligen. Bristen på en stor semesterkassa och längtan till vänner runt landet, spelade in och var det som slutligen gjorde att jag valde bort Alaska för en tur runt vårt vackra land.

Den där morgonen v29, var jag väl förberedd för avfärd, när jag packade in den sista packningen i bilen,

Uppkommande roadtripäventyr – en tur till Åland och sedan solo genom Sverige

och mot slutet av resan, söndagen v31, kändes det som att jag aldrig någonsin behövt att återvända till mitt hem i Stockholm. Har jag ens något hem? Allt jag behöver i livet finns nedpackat i min bagage och vännerna är ändå på resande fot någon annanstans. Känslan, så befriande, av att vara så nära platsoberoende jag hittills kommit. Känslan, så stark, av att jag klarar mig själv och jag behöver inte dig, längre.

När skogsrået med stoltet och styrka dansar ensam genom sommaren

Förberedelse inför en längre roadtrip i Sverige

Någon vecka innan avfärd spikar jag de sista planerna för roadtrippen, fixar med boende och vänskapshäng i Dalarna, Jämtland, Lappland och Ångermanland och betalar de där enträgna räkningarna. Jag förbereder min vanliga packning med allt från hudvård, underkläder till varma tröjor och underhållning och spenderar en hel dag i Stockholmsvärmebölja, till längtans melodier och ensamhet som ända sällskap. Något så oerhört skönt när en måste fokusera.

Att packa inför en längre roadtrip i Sverige med vandring i fjällen

ren fjällväg dalarna

En blir alldeles matt och full i skratt när en ser dem första gången, lättsamt jogga längs en liten fjällväg. De första renar jag ser är i Dalarna, på vägen mellan Särna och Östersund.

Jag har varit förbi tre nationalparker och satt min tå i ytterligare två. Denna bild tog Katarina Jansson, en dag i Fulufjällets nationalpark.

Dalarna

Jag har varit i Dalarna förut. Min kompis Josefin har bott här i alla tider och jag har därför besökt henne mycket men även innan jag träffade henne, gjorde jag en vintersäsong i en liten by som heter Grövelsjön, där jag bakade våfflor och serverade dem till trötta längdskidåkare. Jag mötte på så vis riktig vinter för första gången i livet här i Dalarna, med drivor av snö och isbrodd till skorna.

I Dalarna har jag lärt mig, kallas invånarna masar och kullor. Dalarna har den kända Dalahästen, Falu koppargruva och Vasaloppet. Dalarna finns på de flestas kartor så även Stockholmare som ofta och gärna firar sin midsommar här.

Malung och Dansbandsveckan

Onsdag v.29 packar jag pärlan och hoppar in, gör den nödvändiga instagram storiesen och säger hej då till Enkede, innan jag far swishande ut ur Stockholm mot mitt första stopp, min kompis Josefin i Malung. Att det är Dansbandsvecka, är lite av en slump, men något som förhöjer mitt besök, då jag egentligen varit bjuden till hennes 35års- fest helgen innan men inte kunnat besöka på grund av att jag befann mig på Åland med Jeanette och Sofia.

Från Stockholm till Dansbandsveckan – Malung

Särna och Fulufjällets nationalpark

Efter en natt i Malung packar jag bilen igen och beger mig mot Katta med bloggen Bucketlife och hennes älskade Särna. Kan inte mer än avundas henne när jag följer hennes vackra steg och friheten att bo på landsbygden på bloggen. Vi spenderar en fjällig dag i Fulufjällets nationalpark, en kväll på gården i Särna med grillning, bastubad och en morgon med blogg och girltalk. En välbehövlig paus.

Film –> Hjortron, öppna vidder och en kopp kaffe på Fulufjället

Som en bergsget över Fulufjällets nationalpark

Tips till Malung, Särna och Fulufjället

# Om du tajmar Dansbandsveckan i Malung får du lite extra roligt. Mindre opretentiös  festivalsommarkänsla får en leta efter. Drick öl, dansa och njuta av svenska dansbandsklassiker. Vad mer kan en önska sig?

# Ta en dagsutflykt och möt Old Tjikko på Fulufjället. Passa på att bada i Njupeskär, om du vågar, och se hjortronen retligt stå i myren och locka. Det är rekommenderat med vandringskängor som klarar tuffare tag men i rätt väder funkar gympisar också.

Bilder ur inlägget Den där sommarkvällen där Daniel, Dryden, har fotograferat bilderna på mig.

Jämtland

Min Jämtlandskarta är fylld till bredden med Åre och fylls nu på med mitt besök i Östersund. Jag tror Jämtland är ett av de landskap jag besökt flest gånger i år, tom fler gånger än mitt barndoms landskap Småland. I Jämtland huserar Jämtlänningar, Östersund och Åre och här finns Tännforsen, Sveriges största vattenfall, delar av Vildmarksvägen och om en har tur, björn och en Dryden.

Östersund och Forsaleden

Mot slutet av v 29, från Katta i Särna styr jag min kosa till jämtländska Dryden och några dagar i Sveriges mittpunkt, Östersund. Det är svårt att föreställa sig att man inte kommit längre än till mitten när man är där, men det har man ju, på ett ungefär. För oss från södra Sverige känns det ju mer som på god väg till världens ände och när jag frågar mina vänner, så långt norr ut som många av dem någonsin har varit. I Östersund spenderar jag några underbara dagar med Frösön och Forsaleden, lär känna mannen bakom bloggen och hela hans underbara familj.

Från en glad tös i Särna till en surjämte i Östersund

Den sägenomspunna Forsaleden

Tips till Östersund med omnejd

# Ta fjällvägen från Särna till Östersund och njut av renar och en stund allena på fjället. Det finns många mysiga avstickare längs dessa vägar och det räcker med en liten parkeringsficka, en fors och ett fjäll för att komma till ro.

# Gå längs med Storsjöns vatten och njut av den friska Norrlandsluften, den börjar redan här. Genom Östersund går St Olavsleden om du vill vandra en bit av den.

# Shoppa på Woolpowers outlet. Ett tjockt grönt underställ från andrahandssorteringen kostar runt 500 kronor.

# Njut av någon av Jämtlands alla sevärdheter ute i naturen. Just Forsaleden var högt på min lista över ställen att besöka. Vid ett återbesök är Vildmarksvägen ett givet utflyktsmål.

roadtrip norrland lappland

Längs E45an genom Sverige, foto Helena Gunnare som skrivit om det här.

lappland

Lappland

Lappland må vara det landskap i Sverige som är mest mytomspunnet av dem alla. Vad tänker en på när en hör Lappland? Mina tankar för mig till samer, renar, traditioner, marknader, god stämning och många leenden men även tystnad. Tystnaden från naturen och en tystlåten befolkning.

Men visst är det mer med Lappland, Europas sista vildmark, som täcker en fjärdedel av Sveriges  yta och är större än många länder. Här finns världsarvet Laponia med de fyra nationalparkerna Stora Sjöfallet, Sarek, Padjelanta och Muddus, oändliga vildmarker som huserar Sveriges alla högsta bergstoppar och är stolt förälder till Kebnekaise. Vildmark kan te sig ett skrämmande ord, men ta mig på orden, en kommer snart in i det.

Efter en tid börjar vinden, jokken och fåglarna tala till dig. Efter en tid börjar du ana vad de talar om. Inget konstigt med det.

Från Laponia.nu

Mitt Lappland är idag till stor del outforskad mark, men här huserar ändå minnen för livet.

När minnena värker – en roadtrip genom ett dödligt vackert Sverige och spåren det lämnar

På E45an genom Lappland

I Östersund hämtar Helena upp mig och vi styr kosan mot norr och en vandring längs med Padjelantaleden i Stora Sjöfallets nationalpark. Vi passerar små lappländska byar som Vilhelmina och tältar en natt i Sorsele innan resan tar oss vidare till Arvidsjaur och Jokkmokk, med Ritsem som mål. E45an, inlandsvägen, visar sig från sin sämsta sida med vägbyggen men också från sin bästa med hjordar av renar som betar i dikeskanterna och spatserar på vägen där vi kommer farande. Resan genom Lappland kan vara den bästa på så vis. Min kärlek till landskapet med en andra roadtrip är nu stor.

När jag först tänkte tanken om en roadtrip genom Sverige med övernattningar hos andra bloggvänner tänkte jag mest att det här blir busenkelt. Jag känner ju folk i vareviga landskap nästan, fördelen med bloggeriet. Då hade jag inte riktigt räknat med Lappland och dess evigt långa vidder, skumpiga vägar och brist på befolkning.

Hallå, vart gömmer ni er norrlänningar?

För varje minus i befolkning finns en ren eller två och 40 mil, det är ju bara ikea-avstånd.

Från: Längs lappländska vägar

Tips till Lapplands vägar

# Ta extra tid och sväng in på Vildmarksvägen som är en sevärdhet i sig. På vägen ner hade vi tänkt att fara dit, men vädret tillät dessvärre inte. Den går från Strömsund till Vilhelmina, är 50mil lång, och här finns många natursevärdheter och vacker vildmark. Läs mer hos 4000mil.

# Räkna med att det tar längre tid än vad GPSen beräknar att ta sig genom Lappland. Vägen (E45an) är inte den bästa, här är mycket renar och en måste ju ha tid att stanna för allt vackert!

# Både Arvidsjaur och Jokkmokk är värda ett besök för att se byarna och höra dialekten. Arvidsjaursdialekten är fortfarande den roligaste jag stött på. På Ica i Arvidsjaur finns det mesta och här har de en himla fin väggmålning utanför. I Jokkmokk finns minst en restaurang, med nästan bara kött, men där de fixar veggokrubb om en frågar. Här åt jag två gånger.

# Handla i Jokkmokk om du är på väg till Ritsem för sen blir det skralt med affärer. Ta med en med massa vatten och en himla massa snacks. Det kan man aldrig få för mycket av. Ett stormkök räddar middagen och ett tält sömnen, men är man av mindre storlek som Helena, kan man ju alltid sova i bilen.

renskalle stora sjöfalletängsull stora sjöfalletpadjelantaleden stora sjöfallet

Helena Gunnare i Stora Sjöfallets nationalpark, längs Padjelantaleden

Lappland: Vandring genom Stora Sjöfallet på Padjelantaleden

Måndag v30, någon timma innan Ritsem, möter vi upp bröderna Gunnare på Naturum vid Stora Sjöfallets nationalpark. Vi tar oss vidare till båten M/S Storlule och med nöd och näppe över till Padjelantaleden och Stora Sjöfallets nationalpark. Vi vandrar från en sen måndag kväll till en tidig torsdag och våra dagar blir en vandringstrilogi där du kan läsa mer om tips till Stora Sjöfallet, vandring i allmänhet och hur det är att nybörjarvandra i Europas sista vildmark.

Film –> Fjällig värmebölja längs Padjelantaleden

Padjelantaleden. En fjällvandringstrilogi. del I

Padjelantaleden. En fjällvandringstrilogi. del II

Padjelanteleden. En fjällvandringstrilogi. del III.

Snabba vandringstips i Lappland

# Det är mycket tuffare att vandra än vad en kan tro. Var ordentligt förberedd med ordentligt ordnad packning, stabila skor och varma ombyten. Ta med choklad, god frukost med kaffe, myggspray, badkläder inkl lättviktshanduk, extra karbinhakar och spännband. Det räcker med en vattenflaska då du kan fylla på i varje bäck men ha med flera tomma flaskor att fylla på när du ska laga mat.

# Ta dig tid, stanna, häng och bada. Glöm för tusan inte huvudbonad!

mertajärvi karesuando lappland

Från en väns trädgård i Mertajärvi.

Är det inte fantastiskt att en har vänner så utspritt runt om? Varför inte passa på att besöka dem istället för att ta charter till Spanien nästa år igen? All denna vänskap och gästfrihet helt gratis och känner man egentligen någon om man inte besökt dens hem?

 mertajärvi karesuando lappland

Lappland: Festival i Karesuando – Dansklacken på Dosan

Torsdag v30 är vi färdigvandrade och hoppar in i bilen och styr kosan mot Dansklacken på Dosan i Karesuando. Att vandra ger näring till själen men efter några dagar känns det ändå skönt att krypa in i bekvämligheterna av en bil och vetskapen om att jag ska få sova i en vanlig säng.

Jag spenderar fyra dagar i Mertajärvi tillsammans med vänner. Jag går på Dansklacken på Dosan, en lokal festival som återuppstår oplanerat varje år, på marknad, njuter av den norrländska tystnaden, myggen och bastubekantskapen.

Dagboksnotering från ett sommarlappligt Mertajärvi

Tips till Karesuando

# Precis som till Malung, passa på att besöka när det är någon lokal festlighet. Byarna lever upp och lokalbefolkningen plockar fram galenskaperna.

# Basta om du får chansen men skippa Norrlands guld, det finns så mycket bättre bastu-öl än så.

# I närheten av Karesuando finns Treriksröset och mitt i samhället, bron där Sverige och Finland möts.

# Ta en paus, lägg ner telefonen och njut av att inte vara uppkopplad. Det finns så mycket äventyr som väntar runt hörnet i Karesuando, utan telefonen.

Ångermanland

Har du någonsin funderat över namnet Ångermanland? Man kan nästan tro att det är någon som ångrar något, men namnet kommer från det gammelsvenska-norska ordet anger. I dagens ordlista fjord.

Från Ångermanland kommer Norrlands guld och Surströmming och här huserar Höga kusten, den del av Ångermanland jag besökte, blev förälskad i och lämnade en liten del av mitt hjärta vid, att hämta upp när jag åter far till Norrland. Ångermanland var länge Sveriges nordligaste landskap, något som idag tillägnas Lappland och ända fram till idag, ett landskap jag aldrig besökt.

Höga kusten

I början av v31 packar jag och Helena bilen och beger oss söderut efter själsligt underbara dagar i Karesuando. Vi åker och hälsar på min vän bloggaren LaLinda i hennes sommarhus på Höga kusten. I Kvaved får vi ljum sommarvärme, grillat och ett glatt bemötande av Leya. Här stannar jag nästan en vecka och upptäcker Höga kusten, bit för bit.

Två bloggare kom till stan – en första doft av Kvaved

Ett första Höga kusten stopp blir Skuleskogens nationalpark där jag fikar på Slåttdalsberget, ropar efter Ronja i Slåttdalsskrevan och njuter av solnedgångarnas solnedgång över Höga kusten.

Bli jagad av vildvittrornas rop i Skuleskogen nationalpark

Högbondens fyr överaskar med sin mysighet och jag dagdrömmer om att bo i fyrvaktarns rum i vandrarhemmet under novembers höststormar.

Fotodagbok: Högbondens fyr

Efter besöket på Högbonden betar vi av fyra stopp till runt om Höga kusten, Rotsidan, Nordingrå gårdbutik, Varvsberget i Örnsköldsvik och Idbyn.

4 spontanstopp på en eftermiddag – Höga kusten

Vi rundar av med ett besök på Strutsfarmen och klappar strutsar.

Strutsar på Höga kusten

Tips till Höga kusten

# Skuleskogens nationalpark är en av de vackraste nationalparker jag besökt och jag har snart besökt hälften av Sveriges alla nationalparker. Här finns Slåttdalsskrevan och Slåttdalsberget.

# Besök allt du får chansen till! Mer välordnad turistregion får en leta efter. Här finns något för alla smaker.

katarina wohlfart

Lärdomar jag tar med mig efter en solo roadtrip runt Norrland

Söndag vecka 31 landar bilen återigen på gatan i Enskede. Väl hemma packar jag upp min packning och finner den ena lilla (mentala) skatten efter den andra.

Vad jag köpte under min resa – > Vad jag köpt på min sommarresa – hjortron, woolpower och fjällräven.

Att roadtrippa solo och delvis med vänner har visat sig vara lärorikt och några av de lärdomar jag tar med mig är,

# planera och resa själv är otroligt kul, en utmanas och tvingas ta ansvar för alla delar av reseplanering och genomförande.

# folk är otroligt gästvänliga, en går aldrig hungrig och en får testa en massa ny mat en inte skulle laga själv och se sånt en aldrig skulle sett om man istället bodde på hotell.

# mängder av ny kunskap om seder och bruk i Sverige, att jag visste så lite om Sveriges norra delar innan är nästan lite skämmigt.

#Karesuando är så långt norr en kommer i Sverige utan att trilla över till Finland. Min hemby i Småland ligger mitt emellan Karesuando och Paris, så långt är Sverige!

Himla härligt att du följt med mig på min roadtrip genom Norrland.

På återseende Norrland, jag kommer garanterat snart tillbaka.

 

Katarina

Omslagsbilden är tagen av Helena Gunnare som följt mig stora delar av resan.

Syjuntan

Hej läsare! Känner mig så extremt ”live-ig” nu när jag skriver ett inlägg som faktiskt kommer att handla om idag. För snart kommer babesen till mig!

Jeanette, förväntansfull om vad Annie kan komma att hitta på måntro.

Som jag längtat då! Lite nervöst, då jag faktiskt lagar mat, till andra, planerat. Pew.

Sist var vi hos Annie, Vegokäk, som rattade spisen och funkade som värdinna samtidigt. Amerikansk housewife- känsla direkt.

Hon och jag lever under devisen att vem bryr sig om det är städat så länge maten är god. Undrar om hon får en chock när hon inser att jag har varken matsalsbord eller tv-bänk. Kanske kan hon sätta ihop tv-bänken som faktiskt är köpt?

Blev visst en liten light-leak med min engångskamera-app och Annie fick en gloria. 

Sofia fick ett grått lite ofokuserat filter. Kanske inte riktigt hennes style precis.

Vi åt kalasgod veggo-husmanskost. Det som ser ut att vara fisk är sprödbakad halloumi. Såsen innehåller tång som jag lärt mig är vegetarisk och inte alls fiskägg och sen färskpotatis på det.

På väg hem förra gången döpte jag om vår lilla facebook-grupp till Syjuntan efter lite kompromiss med Jeanette. Min mamma kallar alltid hennes tant-möten för symöten så jag röstade för det, men Jeanette tyckte bestämt att syjuntan, det är rätt för oss. Så syjuntan blev det.

Annie drog engångskamera-appens guldpris och fick hela arsenalen av lightleaks och även rött filter.

Hos Syjuntan händer följande:

Mat, mera mat, skvaller, mer mat, skvaller, kaffe, palt-koma. Alltså, man syr inte.

Nu måste jag runda av för nu kommer de ju snart!

Låt oss hoppas på många roliga möten med syjuntan i höst! På en instagram stories nära dig snart.

Katarina

islandshäst färöarna

En slösurfares bästa tips till fotokurser i Stockholm

Sanna Rosell skrev ett så himla roligt inlägg om hennes bästa ovana, hur hon slösar och slöar bort sin tid vilket fick mig all going och att tänka på min hobby, när allt blir lite för mycket. Den där hobbyn en måste ha när hjärnan behöver en paus. För vad gör jag när jag inte skriver?

Jo, ofta kikar jag på fotokurser och dagdrömmer om alla kurser i alla kombinationer som jag ska gå. Självklart helt omöjligt att genomföra samtidigt, men en måste ju få drömma?

Här kommer ett inlägg fotokurser i Stockholm jag sett på sistone som jag alla gått, mentalt och nu är står på ruinens brant ekonomiskt vid tanken på om jag skulle göra det i verkligheten.

islandshäst färöarna

Nyfiken häst på Färöarna.

Fotokurser runt Stockholm

Eftersom jag är stationerad i Stockholm är det fotokurser i Stockholm jag sökt efter. Alla kurserna är på plats, men det finns såklart andra kurser en kan söka som är på distans. Detta är ett urval av kurser i Stockholms med närområde.

# Naturfotografering på Landsort En två dagars kurs av Mästerfoto på Landsort ute i Stockholms skärgård. Här får du bästa kombon med natur och foto. Har ju varit på Landsort tidigare så kan bara skriva under på att det är supervackert.

# Fotokurs- Bildkomposition – Visuell Kraft Tycker namnet pockar en. Ja, ge mig mer kraft i mina foton. Man kan aldrig få för mycket kraft. En dags kurs i Stockholm via Icepic, Fotograf Marcus Johansson.

# Fotokurs – Äventyr och upplevelse Ytterligare en tvådagars kurs från Mästerfoto som utgår från Tyresö och varvar foto med paddling, vandring och trerätters vildmarksmiddag med övernattning i tält. Kursen passar den som har naturen och foto som första val. Som gjord för Äntligen vilse mao?

landsort

Vackra Landsort ur min vidvinkel 24-105 F4. från Canon.

# Nattfotografering Tre timmars kvällskurs i Stockholm eller Göteborg med grunderna att fotografera i mörker. Nattfoto har alltid varit nyfiken på. En kan inte lära sig för mycket om att fotografera i mörker är min åsikt. Dryden (som för övrigt kommer och hälsa på idag, skrivande stund) har gästat min blogg med sina tips i inlägget Nattfotografi – 3 tips till roligare fotografering på natten.

Konstkurs i fotografi – på distans eller atelje Confessiontime. Dras ofta till konstkurser av någon anledning. Kanske ligger det en konstnärliga ådra någonstans, djupt där inne. I vilket fall som helst kan en gå denna kurs på tre sätt, distans, atelje eller genom handledning. Passar även målare som fotograferar förlagor. Och om en sett Zorns förlagor på utställning på Fotografiska kan en ju inte annat än älska denna. Går via ArtistLab i Stockholm.

Resefoto för livsnjutare ”Du behöver inga förkunskaper, bara en önskan om att komma hem med fina resebilder utan att behöva göra avkall på själva reseupplevelsen.” Tänker att det här är något jag ska gå när jag är pensionär så att jag får de där grymma ölhävarfotona från Tyskland, jag alltid velat ha. Denna kurs hålls genom Fotografiska i Stockholm.

lettland

Dimma i Lettland.

# Kreativt foto utomhus Just utomhusfotografering är det jag brinner för. Hur kan man vara kreativ med naturen? En endagars kvällskurs via Skillbreak.

# Ditt fotografiska år En gedigen kurs, som kostar gedigna pengar genom Fotografiska. Otroligt populär och hålls av självaste Göran Segeholm som har Fotosidans poddradio. Mycket underhållande man att lyssna på. Ditt fotografiska år går genom toto och fungerar som utvecklingsplattform för ditt fotograferande. Träffar var fjärde lördag på Fotografiska så kan funka för den som bor utanför Stockholm också.

Katarina

ps. Kurserna är i Stockholm – men det är för att jag söker i närområdet här. För dig som bor någon annanstans i landet finns säkert en motsvarighet närmare eller en kurs på distans att hitta. Kurserna kostar mellan 580 kr (kreativt foto utomhus) till  19500 sek (ditt fotografiska år) och är allt från en kväll till helger under ett helt år. Kurserna hålls av en rad aktörer och går alla söka via länkarna ovan men Ditt fotografiska år har redan börjat och går troligen inte förens nästa år.

fotokurser stockholm

Soldis på Lantus Countryhous, Lettland.

Om att rensa och förbereda för höst – veckoresumé, v.34-35 – 2017

Vaknar med en oändligt trötthet. Tänker att jag har troligen sovit för mycket i helgen och rört mig för lite. Vädret har varit allt annat än uppmuntrande varför jag inte gjort någon som helst utflykt alls. Att bara ligga på soffan är uppenbarligen inte bra för varken kropp eller humör och jag känner mig lite lagom knagglig. Enda fördelen – skamlöst tv-seriemaraton.

Men dags för veckoresumé. Vad har egentligen hänt de senaste veckorna?

Mot Enskede Gårds koloniträdgårdar.

Egentligen inte så mycket inser jag när jag tänker tillbaka. I veckorna har jag mest jobbat, ätit middag med en vän, försökt att hitta en jacka till Sofia, lekt med guddotter och upptäckt Enskede Gårds koloniträdgårdar med tjejerna från jobbet. Inte jättemycket med tanke på att det har gått hela två veckor. Såklart har jag bloggat nästan varje dag med och jobbat heltid, så det beror ju på hur en ser på det.

Naturvackra humlen.

inlägg från veckorna

Från veckorna som varit blev det hela nio inlägg. Jag fick äntligen skriva om min vandring längs Padjelantaleden, om mina tankar om året som gått och vad jag har att vänta av hösten. De här två veckorna i bloggen har kantats av avrundning från sommaren och förberedelse för höstan. Så skönt, men lite stressande att få ut de sista sommarinläggen så de inte hinner bli inaktuella.

Svängiga tjejer på Workation i Örebro, Clarion Borgen och OpenArt – veckoresumé, v.32-33 – 2017
Padjelantaleden. En fjällvandringstrilogi. del I
Vad jag köpt på min sommarresa – hjortron, woolpower och fjällräven
Padjelantaleden. En fjällvandringstrilogi. del II
Sensommar-tankar
Q&A – Om fotografi, del I – Personligt
Padjelanteleden. En fjällvandringstrilogi. del III.
Hösten – ett oskrivet blad
Bli jagad av vildvittrornas rop i Skuleskogen nationalpark

Om att rensa Instagram

Jag erkänner. Jag har avföljt större delen av de jag följer på instagram. Och det känns så skönt.

Läste ett så himla bra inlägg på Johnnys blogg om att han avföljer på instagram och på vilka grunder.

SÖNDAGSKRÖNIKAN – DÄRFÖR AVFÖLJER JAG DIG PÅ INSTAGRAM.

För ett tag sedan följde jag 3300 personer. Jag fick skrolla länge för att se något riktigt intressant. Sen hämtade jag motorsågen och nu följer jag ungefär 1500 personer. Jag började alltså avfölja./ Johnny

Johnny nämner huvudskälet inspiration. Man följer folk på instagram på grund av inspiration. I Johnnys fall hans glädje och fokus på destinationer och inte folk i sig men instagram har fått stå tillbaka på det menar han, där folk idag inte har ett lika stort destinationsfokus. Jag är beredd att hålla med.

När jag träffade Maria, Allthingsgreen sa hon samma sak, att hon rensat sin instagram och inte följer vänner och andra bloggare längre utan att det bara är de som ger henne inspiration till hennes konto och utveckling hon nu följer. Likaså Nevnarien har skrivit om det i en veckosammanfattning och var den första jag läst det hos. Hon rensade med fokus på inspiration och har bestämt att bara ha kvar det som verkligen inspirerar henne. Hennes vänner med barn, följer hon ju redan på Facebook. Och någonstans här, strålar upplevelserna av instagrams flöden samman.

Var tionde bild blir plötsligt en närbild på en kaffe med skummad mjölk där en barista har ritat en nallebjörn eller en blomma. Fotografens barn börjar dyka upp lite här och var. Det händer särskild efter semester. De spännande destinationsbildernas tid är förbi och den tråkiga vardagen inhämtar oss. Då har dagens reseglädje reducerats till ett 40-kronorskaffe. Inte för att kaffe är att förakta, men det skräpar ner mitt instagramflöde om de blir för många. Jag avföljer. /Johnny

Och jag efter att ha pratat med Maria, kunde inte sluta tänka på det. Varför följer jag ens alla dessa människor? Vad tillför de mitt flöde just nu?

Så efter att ha varit hos Maria den där dagen på väg hem från roadtripen genom Sverige gjorde jag slag i saken och rensade mitt konto, sakta men säkert. Jag har fortfarande en del kvar, men har rensat från att ha följt lika många som följer mig, 2000 +, till att nu bara följa ca 700 personer och minskande. Jag vet inte riktigt var jag kommer sluta men jag känner att 700 personer är på sätt och vis ett max om man ska ha möjlighet att följa andra personer på riktigt, att hinna läsa de små texterna, kommentera och se vart människan befinner sig. För att inte tala om instagram stories. Om en räknar med den funktionen är 700 personer alldeles för mycket.

Instagram måste skapa ett värde för mig och utveckla min egen instagram – med vissa undantag

Jag är ledsen alla som blivit avföljda, vänner och resebloggare.

Jag har valt att fokusera till största del på bilderna, kvalité och hur de inspirerar mig. Jag har ställt otroligt höga krav och har även rannsakat mig själv och mitt eget konto som måste bli bättre. Varför följer ni mig? Det känns sunt att ställa sig den frågan. Av dessa enkla anledningar har även många duktiga resebloggare blivit avföljda och en del blivit flyttade till mitt behind the scenes- konto katarinawohlfart där fokuset är något annat, som livekänsla, vänskap och humor. Det känns tråkigt, men mitt instagram- flöde var inte längre roligt för mig. Jag gillade knappt någons bild längre, för jag han aldrig att titta. Kommentera, det minns jag knappt ens när jag gjorde innan min rensning. Jag hittade ju aldrig några bilder att kommentera på.

Varsågod, det går bra att avfölja mig också om du känner som jag

Jag bryr mig inte särskilt mycket om någon följer eller avföljer mig. Så varsegod, följ eller avfölj, det är ju ditt flöde. Tänker att följa de gör man för att man är nyfiken och avföljer för att man inte längre just inspireras av den instagramaren eller för att man vill ta en paus. Inte för att man vill såra personen. Jag avföljer hela tiden 3mn: konton, och följer dem igen några månader senare efter en paus, inte för att de har dåliga bilder eller för att jag på något sätt tror att det kan ge mig följare, den tanken har jag släppt för länge sedan, utan för att jag behöver en paus och inte längre inspireras av dem. Det blir geniunt supertråkigt.

Instagrams flöde behöver ta mitt flöde framåt. Det behöver skapa ett värde och pusha mig att utveckla mina bilder och mitt bildtänk, helt enkelt.

Hur känner du kring instagram. Följer du ofantligt många/ ett fåtal/ bara dina vänner?

Höst och reseinspiration

Det är dags att runda av och jag rundar av med framförallt höstinspo, för det tycks alla behöva och som vanligt lite reseinspiration från andra delar av bloggvärlden.

# Warginnas höstfoton får mig att rysa i Höstlistan.

# Resfredag – om suget efter att upptäcka närområdena. Sommaren är slut, länge leve hösten?

# Livet från den ljusa sidan – Men, jag fick ju inte längta efter september? – om suget, eller myten vi alla tror på att hösten är bättre.

# Älskar ju Island ända in i hjärtat och även Nevnariens fotoblogg som lärt mig allt och lite till om fotografering. Så då är hennes guide till Island lite extra kul. Min guide till Island. Den får mig också att börja sukta efter is och snö igen. Inte klokt, jag vet.

Vad har du gjort de senaste veckorna? Har du också funderat på ditt instagramkonto och omöjligheten att följa alla? Har du gjort något åt det?

Ha en fortsatt fin vecka. Nu ska jag kila till jobbet och se vad mina kollegor pysslar med idag!

Katarina

Bli jagad av vildvittrornas rop i Skuleskogen nationalpark

Det finns nog egentligen, inget så frisk som luften i Norrland. Lite som höstluften i södra Sverige som nu vandrar in över Stockholm och gör att en piggnar till, längtar till mörk och murrig grönska, rostiga färger och allt det där underbara så är luften norröver alltid lite mer frisk. En av mina sista dagar i Norrland, spenderades ute i naturen, i Skuleskogen på Höga kusten med vänner, frisk luft, djup skog och höga höjder. Här är min berättelse.


Visste du att jag som ett litet sidoprojekt här på bloggen har att besöka alla Sveriges nationalparker? Jag har vid det här laget besökt en hel radda och du kan läsa mer mina besök här. Skuleskogen på Höga Kusten är nyast i samlingen.

Även Linda har skrivit om vår dag i Skuleskogen och du kan läsa om den här.

skuleskogen höga kusten skuleskogen höga kusten

Vargen ylar i nattens skog,
han vill men han kan inte sova.
Hungern river hans vargabuk,
och det är kallt i hans stova.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.

Vargasången från Ronja Rövardotter

 katarina wohlfart

Foto: Linda Hörnfeldt

skuleskogen höga kusten skuleskogen höga kusten  skuleskogen höga kusten

Skuleskogen nationalpark på Höga kusten

Skuleskogens nationalpark bildades samma år jag föddes. Kanske därför jag känner mig lite extra hemma där? Vid en första anblick är det alldeles underbart. En mörk murrig skog med rötter och stenar möter oss när vi vandrar från entre syd in mot Slåttdalsberget och Slåttdalsskrevan, vårt mål för dagen. Vid en andra anblick, tuffare än jag först tänkt mig med mycket uppför och knixiga stigar.

Skuleskogens nationalpark har en äventyrlig karaktär med skog, hällmark och sprickdalslandskap och sevärdheter som Slåttdalsberget och Slåttdalsskrevan (känd från Ronja Rövardotter även om det är troligt att det är en myt att den spelades in här).

Hitta hit

Skuleskogen ligger mitt emellan Umeå i norr och Sundsvall i söder på Höga kusten och du hittar vägbeskrivning på Sveriges nationalparkers hemsida. För att ta dig med bil till entré syd där vi var tar du E4an söderut från Örnsköldsvik och strax norr om Docksta är det skyltat.

Tillgänglighet, kläder och säkerhet

Mycket av de svenska nationalparkerna är tillgänglighetsanpassade, förutom t ex de som är en särskilt ö utan bebyggelse eller liknande, så också Skuleskogen. Däremot går det inte att ta sig in på annat sätt än till fots på just den vandringsled vi gick. Ganska snart efter entre syd är det inte längre spångat utan en måste vandra över stock och sten, där även enklare bergsklättring ingår. För oss som lätt tar oss fram är detta en del av charmen, men för den som har lite sämre knän kan det var tungt. Så tänk därför på innan du beger dig in i Skuleskogen att inte packa för tungt och ha bra och stabila skor på fötterna. Mina stabila vandringsskor gjorde sig utmärkt just där och skyddade mina vrister från att stukas. Vid den enklare bergsklättringen kan du alltid sätta dig ner och hasa utför berget om nöden kräver.

Vandringen tar mycket längre tid än en tror och det känns ibland som en vandrar i evighet. Ibland är känslan att en flyger fram men ganska snart springer några brandmän om oss och vi möter en kvinna som skadat sig och väntar på helikopterambulans. Kvinnan har troligen stukat foten/knäet bland alla stenar, så stening och ojämnt är det.

Läs mer –>

tillgänglighet

kläder

#säkerhet

Vargen ylar i nattens skog,
ylar av hunger och klagan.
Men jag ska ge’n en gris-a-svans,
för sånt passar i vargamagar.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.

Vargasången från Ronja Rövardotter.

När man tror att man är uppe, är man ofta bara halvvägs. 

skuleskogen höga kusten   slåttdalsberget höga kusten

Lindas hund Leya.

Ganska snart viker leden av och Helena som är trött i knäna tar den enkla leden (som däremot inte är särskilt mycket enklare) mot Slåttdalsskrevan medan jag, Linda och Leya viker av och beger oss upp över Slåttdalsberget. Jag måste erkänna, mina knän krånglar inte särskilt mycket längre efter att jag blivit mer vältränad, men det där berget suger ändå musten ur mig, Det känns i benen och att se Linda och Leya swisha upp för berget, gör inte saken enklare. Men, hamnar man på efterkälken kan man ju alltid fota de andra, är min devis, så foton på Linda och Leyas rumpor, finns det gott om.

slåttdalsberget höga kusten slåttdalsberget höga kusten slåttdalsberget höga kusten

Är inte kaffe och en utsikt livet? En oändlig vy gör något med själen, pratar med den, läker den och gör en klokare.

slåttdalsberget höga kusten slåttdalsberget höga kusten slåttdalsberget höga kusten slåttdalsberget höga kusten

Åskan börjar mullra på toppen och vi får plötsligt brottom ner, tappar bort spåret och ränner runt som tre illrar på toppen för att hitta det igen. Jag blir lite full i skratt vid minnet, men antar att det liksom ibland lite är så när en är ute i naturen, den överraskar en och allt blir inte som en tänkt sig. Tänker i mitt stilla sinne att en egentligen borde kolla vädret lite oftare men vet att jag kommer göra likadant igen.

slåttdalsberget höga kusten leya

Vargen ylar i nattens skog,
och hittar sig inget byte.
Men jag ska ge’n en tuppakam,
att stoppa ner i sitt knyte.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.
…ungen min får du aldrig

Vargasången från Ronja Rövardotter

slåttdalsskrevan höga kusten

Slåttdalsskrevan, känd från Ronja Rövardotter. Självklart ropar vi på Birk och självklart så svarar han. Ronja tyckte jag var den mest romantiska film när jag var liten. Tänk att få bo ute i skogen med bara vildvittror och en söt lockig pojke som sällskap? Antar att jag på äldre dar, höjt mina krav lite men att det då var skäl nog att leva vidare.

katarina wohlfart

Foto: LaLinda.

slåttdalsberget helena gunnare

Helena Gunnare och utsikten.

linda hörnfeldt

Linda Hörnfeldt.

Foto: Linda Hörnfeldt.

linda hörnfeldt linda hörnfeldt

Helena gör en timelapse.

skuleskogen höga kusten vandra

Efter att ha ropat på Ronja och Birk, blivit hes av ansträngningen så ger sträckan hem hemlängtan och datorlängt. Tänkt att jag ibland kan känna blogglängt- känsla när jag är ute i naturen. Så himla härligt känsla ändå när den kommer! Ofta när jag är så där alldeles utmattad att jag knappt orkar köra bilen den korta sträckan hem. Denna kväll blir det inte så mycket datortid utan det är tre hungriga små vargar som beger sig raka vägen till vego-heaven- Max Hamburgerrestaurang inne i Örnsköldsvik. Men varför inte avsluta en lyckad dag förbrännandes kalorier med att inta nya. Det tror jag Ronja och Birk skulle ha gjort om de hade Max i rövarskogen.

Katarina

Hösten – ett oskrivet blad

Godmorgon höst, du vaknar med lite sommarvärme kvar runt benen och väntar på oss jordiska med sprakande färg, regn och dimma. Jag ska inte ljuga, jag älskar dig faktiskt, även om vemodet är stort att lämna sensommaren bakom sig.

På roadtrip genom Lettland, september 2016.

Höstiga bär i alla färger, september 2016.

Kära höst du är min favoritårstid. När du vandrar in, händer ofta så mycket skoj. Förra årets höst gav mig några av de mest fantastiska resor. Jag var på Grönland och välkomnade hösten redan när sensommaren sprudlade i Sverige och doftade grönska och vulkan på Island bland soldis i Vik och svindlande vindar på en islandshästs rygg i Stori Kambur. Färöarnas Atlantvindar, värmde, kylde och gjorde mig blöt när jag blickade ut över klipporna vid Mulafossur och jag reste vidare till ett brittsommarvarmt Lettland och åt mat i alla färgskalor och smaker.

När den gula regnjackan, lyser upp Lettland.

Rönnbär, o rönnbär!

Höstens planer

Den här hösten är ett oskrivet blad, men några försökt till första streck i marginalen.

Ingen resa är ännu bokad, men flera planeras. Efter min långa roadtrip genom Sverige tryter semesterdagarna och jag måste spara dem till min roadtrip med tre andra bloggare jag ska göra i november. Längtan till Alaska är stor men det blir San Fransisco och Yosemite national park, istället.

 

Genom buskar med pil mot drömmar på Island.

Färgsprakande höstlöv i Enskede, Stockholm.

Jag håller i nuet på att skriva ihop en ansökan till en fotokurs jag hoppas kan fungera som utvecklingsplattform för bloggen och mitt fotograferande, dock är det en hel harang av saker som personlig brev, arbetsprover (printar), personbevis och referenser som ska in, så det vill säga att under förutsättning att jag reder ut allt och lyckas söka. Med tanke på komplexiteten, berättar jag mer, om jag söker och faktiskt kommer in.

 

Vackra Enskede, i höstskrud.

Till helgen är jag ledig, men redan nästa helg har jag och Maria, Allthingsgreen prellat en ”ute i naturen dricka vin och prata” helg hemma hos henne i skogen. Vi får väl se om jag spontant köper närmsta torp jag har råd med, efter det, eller om jag kommer säker därifrån. Under veckan innan blir det en hel del bloggbesök då både Daniel, Dryden kommer på besök på tisdagen och Sofia, Jeanette och Annie, aka Syjuntan, på torsdagen. Den här Syjuntan hoppas jag bli en höstlig tradition som fortsätter och håller oss levande i ett allt mörkare Stockholm.

 

Med vänner på Island.

Bland nötter på Lettisk marknad.

Sedan rullar September vidare och det dyker upp en himla massa workations. Den nya trenden? Wild Workation, hålls 22-23 sep i Åre, utomhus (!). Herregud, mitt datorbatteri dör bara jag tänker kyla, så jag tänker workation = inspiration, och inte faktiskt datajobb i mitt fall. Ganska snart efter är det sedan en längre workation hos Katta i Särna som jag toklängtar efter pga bästa värdinnan och då är vi plötsligt framme i oktober. Oktobers blad är ännu oskrivna och väntar på blyertspennan. Kanske väntar en weekend i Umeå och kanske, kanske får jag se en stormande höstig kust.

 

En höstig gryta på lettiskt maner.

Söder i höstskrud.

På något vis är det såhär. Texten skriver sig själv och det är bara att se till att penna och papper finns så fylls notboken med innehåll. Vad ska du göra i höst? Några vilda planer?

Katarina

Skansbron.

Skansbron.

Vildbomull eller Ängsull på Grönland.

Ett varmt november på Skinnarviksberget.

Den vackra Myskoxen i Kangerlussuaq.

Weekend i Tallinn med Linda-Marie.

Matbloggerskan, Landleys kök.

Nypon, ett av Sveriges viktigaste bär i en överlevnadssituation, säsong från augusti till januari.

Den vackra journalisten och skribenten Nicoline från Danmark.

Höst i Edsviken Danderyd.

Höst i mina hemkvarter, Gullringen. På promenad med mamma i solljuset.

 

Padjelanteleden. En fjällvandringstrilogi. del III.

Jag känner att fötterna inte riktigt är som igår. De är inte längre helt bekymmerslösa. Tyngden gör sig påmind och träningsvärken sätter in. Jag blir varse om att man kan få den även i fötterna. Den moler lite, men gör inte ont. Fötterna ber om att få vila, men får inte sin vilja genom. Jag stiger upp, snörar kängorna, lyfter upp packningen och börjar gå.


Kill your darlings funkade inte. Jag kunde inte välja så det får bli tre förödande vackra inlägg om att fjällvandra i Sverige. Om mina första erfarenheter, om Padjelantaleden och om vänskap. Jag hoppas att du hänger med. Detta är del III.

Här hittar du del I och del II.

Tidig morgon och frukost.

Man lär sig snart att diska i isande kallt vatten.

Vandringen, tre dagar börjar lida mot sitt slut. Vi vänder hemåt och påbörjar sista sträckan. Vi går i våra egna fotspår, i både positivt och negativ i bemärkelse. Vi vet var vi har gått och var vi måste passera för att komma tillbaka. Vi vet de fina vinklarna på bergen och vi vet var vi behöver fylla på vatten men hjärnan blir litet uttråkad.

Ett smart knep är att spänna fast en lätt metallflaska fram på packningen och fylla på när du passerar en fjällbäck. Min flaska är från Blank och är isolerad, mycket smidig då den håller vattnet kallt men är egentligen lite för tung för vandring. Hemma från vandringen har jag den till kaffe till jobbet och vatten i bilen på mina roadtrips. 

När man hittar en liten strandbank som en får ha för sig själv då kan inte en djungel stoppa en.

En vacker skalle från en ren.

Stora Sjöfallets nationalpark

Stora Sjöfallets nationalpark har lite av allting. Fjäll och dalar, glaciär och vad som ibland känns som fjällig öken så varmt och torrt är det och efter min vandring också mitt hjärta, nedstoppat i en liten fjällbäck for safe keeping till nästa gång.

Sveriges nationalpark är fylld till bredden med tips om hur du ska klä dig och vad sevärdheterna är. Ett utdrag,

# Ha alltid karta och kompass, då mobilen inte alltid fungerar.

# Ha med tändstickor för att kunna tända en eld och en vandringsstav för att kunna vada över jokkar.

# Väl ingångna vandringskängor rekommenderas.

Vi glömde kartan i bilen, hade ingen vandringsstav och mina vandringskängor var nya, men det gick bra ändå. Att vada behövdes inte på Padjelantaleden från Akkastugorna till Gisuris, det var väl spångat och torra stigar och en kunde gått i vanliga gympaskor om det inte var för den tunga packningen på ryggen.

Jag tror man kan leva här för evigt och aldrig tröttna på utsikten.

Bron mitt i vildmarken som tar dig till oändligheten.

Ganska snart efter en långlunch med bad och ett stormande stormkökskok når vi bron där vi stannar en stund och fotograferar utsikten, vilar och tar in lugnet och forsen. Det är något med de norrländska stormande vattnen. En vet ju om att de är mycket mer i norr, men det är så lätt att glömma.

Stormande forsar som får en att tänka att i norr är allt lite större och lite mer.

Kan jag få stanna här? Tror jag får plats på kanten här och vatten finns det gott om.

  

Tills vi syns igen, Stora Sjöfallet.

Vid sista delen innan vi kommer fram till båten får en plötslig hemlängtan. Men det får en kanske alltid? Jag tänkte tillbaka på när jag var liten och var ute och red och alltid, när vi närmade oss stallet och min hästs hem, satte hon in en extra växel och gick så fort att de andra alltid hamnade långt på efterkälken.

Vandringen lider mot sitt slut och vi belönas av den mest vackra solnedgång jag fått hittills i år. Kanske är det bara soluppgången över huset i Mertajärvi som slår det. Vi slår oss ner och tältar på stranden, äter och dricker en öl (som vi får av några passerande fiskare för att Jimmy badar) och fotograferar varandra i solnedgång, en sista gång, innan båten anländer tidigt på morgonen och tar oss tillbaka till Ritsem, våra bilar och mot färden hem.

Katarina

   

Helena bemästrar att fotografera inifrån tältet för att slippa myggen.

Q&A – Om fotografi, del I – Personligt

Ni kanske kommer ihåg att jag för ett tag sedan tog in ett gäng frågor, vitt och brett om fotografi att sedan svara på på bloggen i en Q&A. Det kom såklart in fler och bredare frågor än vad jag räknat med att det blir två delar. Här är del I.

Varning för gamla bilder.


På tisdagar då och då släpper Äntligen vilse ett nytt fototips. Syftet är att tipsa och att ge inspiration så att du som läsare skall ha möjlighet att utveckla dina kunskaper i foto på egen hand. Var därför inte rädd för att ställa en fråga i kommentarsfältet nedan. Fototipset är för dig.

Du hittar föregående veckors fototips här.

Följ mig på Bloglovin så att du kan spara Äntligen vilses fotoguider.


När posandet går sådär. Foto: Daniela

Personligt – Om fotografi

jennsandstrom; Du som är så grym, har du också dippar i ditt fotograferande? Hur kändes första riktigt dyra foto-köpet och vad var det som motiverade dig att handla alla olika dyra objektiv? Känner du att du hittat din fotostil till 100%? Vad har du för drömmar med ditt fotograferande? Har du funderat på om du skulle vilja jobba med det mer professionellt/på heltid en dag? Vilka fotografer inspirerar dig?

Tack Jennifer. Japp, då tar vi hela mitt liv på ett bräde.

Mitt första år med systemkamera. Blir lite full i skratt när jag ser vantarna som jag sett som ”mina fotovantar.” Ganska fula nu, när man ser dem såhär. Har nu investerat i ett par nya från woolpower och ser fram emot lången tid med dem.

Bilderna är tagna på Storgatan i Gullringen och på min hemgata, Blåbärsstigen.

# Hur kändes första riktigt dyra foto-köpet och vad var det som motiverade dig att handla alla olika dyra objektiv?

För att ta det från början. Jag har skrivit om min fotohistoria tidigare och min foto/ kamerahistoria finns att läsa här. Precis som rubriken antyder är det en stor kärlek till just manicker och komposition, teknik och bildspråk som drivit mig att utveckla mitt fotograferande.

Mitt första kameraköp (om en bortser från alla kompakta jag haft genom mitt liv då jag hade kameran av den enkla anledning att ta med på semester, det vi idag använder iPhonen till) sved mittemellan. Det var en Samsung – kamera jag köpte av mitt x syrra och den var bra till att börja med. Den kostade några tusenlappar, men i förhållande till att mina andra kameror kostat i klassen 599 sek – 799 sek så kändes  det ändå och jag var förvånad över att jag la så mycket pengar på en pryl. Men det är verkligen inget jag ångrar nu!

Samsungen lärde mig skruva på rattar och fota med manuell fokus eftersom autofokusen inte alltid var särskilt bra. Den hade de mest nödvändiga funktioner och var absolut rolig att leka med.

Mitt andra stora fotoköp är den kamera jag har idag, en Canon 5D Mark iii. Då sved det desto mer i plånkan. Lets say i 30000 kronors klassen. Jag gjorde ett stort hopp från några tusenlappar till alla sparpengar jag kunde få ihop – Men det kändes otroligt bra! Kicken av att packa upp kameran var obeskrivlig. Jag kan känna det än idag, då och där när jag plockade upp kameran, att det här, det är min passion. Inte ett uns av tveksamhet fanns i den uppackningen. Jag vet att att jag tänkte ”Om jag någonstin ska komma ha en dyr nörderi-hobby igen så är det nu.” (har haft häst under hela uppväxttiden=mkt dyrt).

Och den känslan hänger kvar, än idag.

Det är mångt och mycket samma känsla som får mig att handla dyr kringutrustning idag. Alla de där dyra objektivköpen har liksom radat upp sig allt eftersom.

I mina tidig bloggdagar fick jag mitt porträtt ritat av en pojk på andra sidan jorden. Tänk vad mycket roligt blogg och fotografi tar med sig.

# Känner du att du hittat din fotostil till 100%?

Hittar man någonsin något till 100% (?) är den första tanken som slår mig. Jag har väl alltid varit ganska säker på min sak, lite kompromisslös, som Linda så fint formulerade sig. Kanske är det så med min fotostil också, att jag liksom vet vad jag dras till och bara gör det. Höll underhållande nog en foto-workshop med Sofia häromhelgen där vi pratade just om Fotostil – tema och ton för andra resebloggare. Just Sofias stil är lätt att identifiera som jag antar att min också är. Det handlar mycket om färgval, redigering och vilka vinklar man använder men också en hel del om den känsla man vill förmedla. De första bitarna är ju ganska lätt att hitta hem i. Vad gillar jag för färg? Vilken redigering dras jag åt? Vilken vinkel använder jag? Men det sista, att förmedla en känsla, är allt så mycket mer abstrakt som jag antar vara något som växer fram. Därför tänker jag att man aldrig riktigt liksom når 100%, man är där nästan, men sen ändras känslan och små justeringar sker. Typ som livets utveckling generellt.

Har ni någonsin undrat vad man ska ha män till? Det är för att bära stativet när man hikar uppe på Machu Picchu.

# Du som är så grym, har du också dippar i ditt fotograferande?

Tackelitack för värsta komplimangen. Nästan så en kan fundera på en större fråga här. Har jag dippar i livet? haha. Fotograferande följer liksom livslusten hos mig. Foto är livet. Så ja, alla har väl dippar, annars skulle man väl vara alldeles för slätstruken. Men jag som person är ganska så jämn, trots att jag tillhör den känslosamma kategorien, så inte allt för ofta. Jag fotograferar dock inte varje dag längre (med systemkameran dvs) och hade det varit mitt första år hade jag nog tyckt det var en dipp. Nu tycker jag mest det är en boost för kreativiteten och något som får mig att längta ut.

Det var det där med selfies

# Vilka fotografer inspirerar dig?

Alltså. Jag är inte så bra på namn och kollar inte återkommande på specifika fotografer även om jag har årskort på Fotografiska och har gått på utställningar där sedan det öppnade (min bästis bodde på gatan bredvid annars hade jag nog inte vetat att det existerade innan jag flyttade till Stockholm). Men mitt x var bra till mycket och han köpte till någon födelsedag eller julklapp (minns inte) en fin bok om fotografer till mig av Mary Warner Marien. Den heter Photography Visionaries. Där i hittade jag Ansel Adams (som för övrigt dog samma år jag föddes) och blev ganska så mycket besatt. Hans svartvita fotografier av Yosemite hookade mig rakt av och nu så happens planerar jag en resa dit med Helena, Ida och Rania. I min bok är det för övrigt den mest coola skuggselfien av honom. Jag gillar ju skugg-selfies så han fångade mig nog så enkelt. Det och att han fotade natur i svartvitt. Gillar ju ganska så mycket natur och ganska så mycket svartvitt. Ska använda mer svartvitt nu framöver. Varför gör jag inte det liksom?

Foto: Daniela

En annan fotograf som gör mycket för Sverige och Stockholm är Lola Akinmade Åkerström, som jag också känner in person. Hon tar himla fina resefotografier som talar om att det är hon som tagit dem och visar storyn bakom en scen oklanderligt tydligt. Under året har hon släppt två böcker och jag har tagit med mig Due North hem, en samling supervackra fotografier du kan få njuta av om du kommer och hälsar på mig.

Min pappa hävdar bestämt att hans mobilkamera minsann är lika bra som min systemkamera. 

Vad har du för drömmar med ditt fotograferande?

Jag antar att vi människor drömmer en himla massa och om man har fotografi som största intresse så drömmer man ju om det också såklart. För att svara på frågan så drömmer jag enkla drömmar. Får ofta höra att jag har ett tydligt bildspråk och att ”man känner igen mina foton i instagrams flöde”. Och någonstans där tar drömmen vid, om att bli ännu tydligare och att folk ska känna igen mig. Vill också att mina bilder står ännu mer för sig själva än vad de gör idag och inte beror av en text eller är som ett komplement till en bra text utan att fotona berättar en egen historia. Svårt att förklara, men tror på ett starkt och tydligt bildspråk och drömmer om att vara superhjältestark.

Lakritsrem på avslutningen med min journalistklass, juni 2014. Då allt började.

Har du funderat på om du skulle vilja jobba med det mer professionellt/på heltid en dag?

Inte som traditionell fotograf som tar fotouppdrag t ex bröllop eller skola. Det ger mig mest ångest att fotografera åt någon annan på beställning med den typen av uppdrag. Däremot att vara kreativ med content till ett företags hemsida, där text och bild får samspela, det skulle jag definitivt vilja göra.

Katarina

Mitt x syrra, anledningen till att allt började. Det var henne Samsungkamera jag köpte våren 2013.

Det var liksom allt det här fotograferandet som fick mig att upptäcka världen.

 

Precis som Ansel, älskar jag skuggselfies.

 

Sensommar-tankar

Sommaren går mot sitt slut, det är sista veckan i augusti och det går inte längre att ducka för känslan att nu är den över och hösten är här. Så för att grunda för ett inlägg om höstens planer senare under veckan tänkte jag att vi tittar tillbaka på min egna senaugusti förra året.

Vad gjorde jag denna vecka förra året måntro?

En ensam ren i ödemarken på Grönland

Vid det här laget har du förmodligen gissat rätt. Jag var på en weekend på Grönland med Sofia och Helena och vi vandrade genom arktisk pil, hörde ljudet av tystnad och stormande fors vid Russel Glacier och kände den hårda isen under våra fötter på inlandsisen i Kangerlussuaq, Grönland.

Alla bilder i inlägget är från sensommaren, 2016, sista veckan i augusti.

Vill du läsa mer om Grönland? Läs min sammanfattande guide med länkar till andra bloggposter från Grönland ”En weekend vid världens ände”.

Att vandra rakt ut i det här landskapet kan vara bland det bästa jag gjort.

Ett omtalat porträtt som fick mer än 30k visningar på Twitter.

Det innebär inte alldeles för mycket längtan att blicka ut över ett september och veta att förra året stod jag med fötterna på stadig mark på Grönland och visste att Island, Färöarna och Lettland väntade i ett svep därefter. Denna augusti står jag förvisso på stadig mark, men i Stockholm och väntar på en höst med jobb och inte så mycket ledighet kvar i semesterbanken. Hur ska en klara det kan en fråga sig?

Tillfället då jag döpte vildbomull till vildbomull. Kanske heter det just det, men vad vet jag utan en Flora i öknen på Grönland.

Jag antar att jag precis som jag alltid gör, kommer klara det, genom att jobba mera, hårdare och ta ifatt timmar, ta smarta semestrar och lösa det ändå. Jag är också sugen på att ta en utvecklande fotokurs och jobba på min blogg och min livskvalité. Ett steg har varit att gå upp strax efter klockan sex på morgonen vilket sensommar-augusti har lärt mig att göra och uppskatta.

 

Ytan var glad.

Men jag ser ändå fram emot hösten, mot kalla vindar, virvlande löv, röda och gula färger, brittsommar, mot att träffa vänner, familj och att bara vara. Jag ser fram emot att sitta vid mitt skrivbord som jag gör nu och skriva mina tankar och dela med mig av. Jag ser fram emot att utveckla mitt skrivande och att styra mitt liv åt det håll jag vill, små steg i taget. Halva året har gått, sommaren är över och jag tänker på vad som ska hända nästa. På så vis är bloggen otroligt mycket värd. Som utvecklingsplattform och kompassnål i livet.

Genom arktisk pil som färgats gul redan i slutet av augusti.

Jag har nu klarat ett år som singel och det känns inte längre som att jag bara klarar det, utan snarare som att det är mitt rätta jag. Är det konstigt? Det känns långt bort att vara i ett förhållande och tvåsamheten, normen, känns inte längre självklar. Jag vill såklart ändå hoppas att den finns där för mig också, att jag blir stormande kär igen och vågar hoppa och landar då i en trygg famn, men tänker att mitt liv ett år framåt, kanske kommer handla om annat. Om singelskapet och om systrar, om mat och om att få vara mig själv. Lite som Eat, Pray & Love, fast i omkastad ordning.

Sofia, på inlandsisvandring.

Jag postar två vykort i den lilla byn Kangerlussuaq, som kommer fram. Värre är det med posten från Färöarna.

När jag var på Grönland för ett år sedan värkte mitt hjärta, men mitt nyfikna sinne tog snart över och överskuggade sorgen. Så på så vis var denna veckan, starten på ett annat liv och ibland tänker jag att den här veckan också var det som gjorde att jag överlevde och gick vidare, bums. Som läkte såren innan de började blöda och skapade starka vänskapsband istället. En vecka med två till som jag lika egna tjejer, trygga med sin roll som står minst lika stadigt, på Grönland och på jorden.

Det är en fin känsla att blicka tillbaka till.

Vad gjorde du sista veckan i augusti förra året?

Katarina

Månlandskapskänsla.

En av räddarna i nöden.Vännerna finns där, när en behöver dem.

Padjelantaleden. En fjällvandringstrilogi. del II

När jag tänker tillbaka på det är det nog min första tältnatt på åtta år. Jag har ju aldrig tältat särskilt mycket. Jag sträcker ut benen, känner efter, ser myggen hänga utanför tältet och funderar på om det var så farligt ändå. Vad var det egentligen jag hade förväntat mig? Jag öppnar dragkedjan och ser morgonljuset strila ned mellan bergen. Känslan kryper på och jag kan inte riktigt placera den. Jo, visst är det den. Kylan slår mig hårt i ansiktet och det är nu jag vet, lycka, riktig lycka sköljer över mig och jag ler stelt och fånigt medan jag går ner för sluttningen.


Kill your darlings funkade inte. Jag kunde inte välja så det får bli tre förödande vackra inlägg om att fjällvandra i Sverige. Om mina första erfarenheter, om Padjelantaleden och om vänskap. Jag hoppas att du hänger med. Detta är del II.

Här hittar du del I och del III.

Morgonutsikten.

Arktisk fauna.

När solen blir en stjärna.

Fjällens vackra morgonljus och iskalla vatten skakar snart liv i mig och vi dukar upp för frukost. Till nästa vandring vet jag att jag ska ta med lite mer kuliga saker. Jag vet att jag gillar att dricka mitt kaffe med mjölk i, så det där extra krånglet att få med torrmjölk måste vara värt det. Kanske att jag också tar med något extra smarrigt till gröten, lite honung och kanske även en skopa jordnötssmör. Torkad frukt fungerar bra, men har ju aldrig varit en fruktperson. Jag vet nu att jag orkar bära all den där maten själv, att jag kan lyxa till det och bära så mycket choklad att väskan svämmar över med det också.

Det är en härlig känsla att veta, att självklart kommer det bli en nästa gång och jag kan bära packningen själv.

En blomma som liknar den småländska linnean. Vad kan det vara?

Jag tror Jimmy betyder tålamod på norrländska, det måste det göra.

När en blir trött får den som inte är, bära mera.

Min braiga väska från Fjällmark. Min nya bästa vän.

Tony väntar vid en rastplats längs leden. Här finns också dass och en liten strandbank längre bort där man kan bada. Fortsätt längs stigen och genom träddungen så hittar du den.

Tony är otålig och går före resten av oss. Jag pinnar på i samma takt som Jimmy (jag tror Jimmy betyder tålamod på norrländska, det måste det göra), vi slår följe då vi håller någorlunda samma tempo och Helena hamnar på efterkälken, men det är vi ju vana vi, vi som brukar resa med tillsammans. Hon gillar att ta sin tid och att stanna, njuta och fotografera, och varför försöka hålla samma tempo när det går utmärkt att gå en sträcka och sedan vänta in varandra.

Det finns inget vatten som klart fjällvatten.

Vildbomull, eller det är åtminstone det jag kallar dem.

Jag måste erkänna att först kändes mest benen som betong, så nedtyngd kände jag mig, men ju längre jag gick, desto lättare upplevde jag det.

I björkskogen känner jag mig trygg.

Vissa områden är mer öppna än andra, och andra delar vandrade vi bara genom björkskog. Jag föredrar björkskogen, pga lummigt och mysigt, medan andra tycker ”det bara är en björkskog och vi är ju här för att fjällvandra”. Smaken är som baken.

Mitt ute på fjället är det varmt som i en öken.

Det känns nästan lite spexigt att säga att min första vandring var i Europas sista vildmark. Ha. Men, kan jag, så kan du. Särskilt vältränad är jag inte och Padjelantaleden är en enkel led. Men ta med vänner, inte ska man om man inte är van, ge sig på det ensam och det är alltid roligare om man är två.

Jimmy hittade sin egen lilla plätt med snö. Den var en bit ut från leden så jag fick snällt vandra med för att fotografera Jimmy i snöhögen. Viktigt, med snö, om man är från Norrlandet.

”Risk för synfel om en tittar för mycket utsikt.”

Laponia – Europas sista vildmark

”Efter en tid börjar vinden, jokken och fåglarna tala till dig. Efter en tid börjar du ana vad de talar om. Inget konstigt med det.” Laponia.nu

Laponia, de tre parkerna Padjelanta, Stora Sjöfallet och Saret, är på Unescos världsarvslista och är klassad som ”Europas sista vildmark”. Ett av 15 svenska världsarv och här finns särskilt skyddsvärd natur, biologisk mångfald, urfolk, renar, en tidig mänsklig- men även spår av uråldrig natur och historia. Framförallt är det ett av de bäst bevarande exemplen på nomadområden i norra Skandinavien.

Vill du läsa mer om Laponia? Kika in hos Laponia.nu.

När vi vandrade vandrade vi i tre av de fyra nationalparker som tillhöra Laponia, men framför allt i en, Stora Sjöfallet. Utöver Stora Sjöfallet tillhör också Sarek, Padjelanta och Muddus Nationalparker Laponia. Utöver dem finns också ett antal naturreservat.

Som ett litet sidoprojekt här i bloggen besöker jag de svenska nationalparkerna, en efter en och du kan läsa om de jag har besökt hittils, här.

Innan vandringen satte vi ett mål om att gå 3,2 mil på tre dagar. För många kanske det låter kort, men när en fått på sig en himla massa packning, är något morgontröttis (kanske vissa mer än andra) och också vill stanna för mys och längre lunch så är det superlagom. Vi han att bada en till två gånger om dagen, grilla, äta långfrukost och prata, för mig helt ovärderligt och varför jag också gillar att vandra. Så ni som vandrar för att komma hem till kontoret och tala om att ni presterat något, stay away. Jag vill bara fota och bada på mina vandringar, så ingen idé att gå med mig i så fall.

Mysig ”jag går vilse och hamnar i en björkskog känsla.”

Hej hej, här vill jag bo. Snälla låt mig bygga en stuga, flytta in och aldrig lämna.

Att bada i fjällvatten

Efter en halv mils vandring med packning så lackar svetten och det enda jag kan tänka på är att få av mig vandringskängorna, strumporna, kläderna och få på mig bikinin trots att jag blir levande uppäten av mygg. Att bada, trots iskallt vatten, känns som en dröm och lagom när vi är så trötta att tio minuter till känns som en oändlighet hittar vi en vacker plats att äta och bada på. Vi återvänder sedan för att tälta här, men det vet vi inte då även om det genast känns som våran plats.

Bara jag och Helena har kommit ihåg badkläder, så Jimmy och Tony får snällt offra ett par av sin kallingar, som inte torkar så snabbt, att bada i. Jimmy har köpt en överlevnadshanduk i USA som han har med sig, den är liten och tar ingen plats, men visar sig dessvärre inte vara större än en wettex disktrasa, så en kan lika gärna köpa en sådan i så fall. Jag får användning av min vandringshanduk som jag hädanefter även kommer stoppa i strandväskan då den är kompakt, lätt, torkar snabbt men ändå är stor. För att byta om använder jag min svarta långkjol som är så stor att jag kan helt byta om under den.

Hatt eller keps är superviktigt så att en inte får solsting. Det är ökenkänsla ute på fjället när det blir varmt då det inte finns någon skugga så långt ögat kan nå, knappt.

Vi får alla vacker t-shirtbränna av vandringen.

Stugorna vid Gisuris. Här kan du slänga dina sopor mot en avgift och köpa mer proviant. Det går också bra att övernatta här.

Mitt röda terrakottafärgade fjälltält från Vaude – Friluftsvaror. Sätts enkelt upp på fem minuter och funkar galant att torka bikinin på.

Jag somnar där de tre parkerna möts – treparksmötet

Det är inte förens efteråt vi funderar och konstaterar att vi vandrat i Stora Sjöfallet, tagit en titt i Padjelanta och troligen sovit i Sarek. Kvällen dag två stannar vi till där vi badat, där de tre parkerna möts och slår läger för natten.

Vi grillar marshmallows, badar och njuter av solnedgången. När solen gått ner, går vi och lägger oss och det är svårt att förstå att klockan då är runt midnatt. Snart vänder solen och går upp igen, så det är aldrig särskilt mörkt. Turligt nog håller tälten solljuset ute.

Varje natt vid 4a tiden vaknar jag och känner kylan mot ansiktet. Kroppen vet att det är då temperaturen är som lägst ute, kurar in mig i sovsäcken, vänder på mig och somnar om.

Katarina

Tips från dag II

# Investera i en lätt handuk som tar lite plats. Jag köpte min hos Frilufsvaror och kostade 169 pix. Funkar på fjället och i strandväskan i Nice.

# Unna dig extra goda saker till frukost och om du är kaffedrickare som jag, köp det dyraste pulverkaffet.

# Ta dig tid, stanna, häng och bada.

# Mitt ute på fjället är det hett som i en öken så glöm inte huvudbonad.

# Vid stugorna kan du slänga sopor mot en avgift (så ta med lite kontanter) och fylla på proviant.

# Tälten och björkarna funkar utmärkt att hänga och torka bikini och handduk på.

 

Det sanna camplivet –> Hur det egentligen ser ut när en tältar.

 

Får man någonsin nog av en solnedgång?

Marshmallows det bästa är.

Vad jag köpt på min sommarresa – hjortron, woolpower och fjällräven

Höstvindarna börjar svalka ner även Stockholm och jag tänkte det var dags att titta på vad jag köpt under sommarens roadtrip runt Sverige innan sommaren är över. Jag älskar att läsa shoppinglistor hos andra bloggare och inspireras av deras stil och jag älskar att handla kläder och prylar jag faktiskt behöver istället som souvenir när jag är ute och reser. Så sommarens lista är lite win win. Ögongodis och hjärtegodis, på samma gång.


Shoppar du också hos bloggare? Nu har jag samlat mina inlägg om mina kläder och prylar under taggen stil. Följ Äntligen vilse på bloglovin så kan du spara inläggen till senare.

# Underställ m.m från Woolpower Östersund

Vackra Östersund har en butik som jag kände att jag inte får missa när jag ändå är på förbifart, Woolpowers fabriksbutik. Och om jag shoppade där. Jag köpte ett underställ, ett tygstycke som man kan ha i sovsäcken och göra den extra varm (en likadan till min guddotter Nour att mysa med), halsvärmare, handledsvärmare perfekta för fotografering i höst, balaklava och ett pannband. Älskar ull, det finns liksom inget bättre. På Woolpowers fabriksbutik, svenskt, extra bra och till ett väldigt bra pris.

Vill ha –> Har du vägarna förbi Jämtland sväng förbi antingen fabriksbutiken i Östersund eller Ånn. Det finns både 1a och 2a handsortering och jag köpte mitt underställ från 2a hands- sorteringen till en mycket billig peng. Runt halva priset eller mindre.

# Magasin Höga kusten från Högbondens fyr

Höga kusten magasinet som är gratis plockade jag upp på Höga kusten. Innehåller artiklar och inspiration och funkar utmärkt som coffetable- tidning. Brukar plocka med snygga gratistidningar bland annat hos fjällräven att ha på skrivbordet eller i diverse högar för att jag tycker det är så himla fint.

Vill ha –> Finns överallt på Höga kusten under sommaren. Du kan plocka upp ett exemplar på caféer eller butiker.

# Hjortronörhängen och halsband

Har letat hur länge som helst efter hjortronsmycken och till sist googlade jag (varför inte kommit på den smarta idén innan) och fick träff på Tradera. Klickade hem halsbandet på stört. Har nu både halsband och örhängen. Bakom, ligger en rolig historia då jag egentligen skulle ha halsbandet, men fick örhängena var på jag mailade och fick halsbandet skickat, örhängena på köpet och en fin lite lapp. Bra service det! Älskar dem båda så är glad att det gick fel så det kunde gå rätt, sen.

Vill ha –> Halsbandet kostar 139 kr (fraktfritt) och du hittar det och örhängena här. Hjortronen är gjorda i keramik med lite olika färg för att efterlikna riktiga och ser faktiskt autentiska ut som på bild. Fantastiska och perfekta till hösten! Super-snäll säljare som bonus.

# Två t-shirtar från Dansklacken i Karesuando och en från Strutsfarmen på Höga kusten

Köpte ytterligare två saker i Karesuando och en på Höga kusten och det var t-shirtar. En med den fina Dansklacken-loggan, vilken känns lite samisk och fornnordisk sådär, en med ett hjortron och en med en struts.

Vill ha –> För att köpa t-shirtarna behöver du besöka Karesuando under Dansklacken på Dosan. Dansklacken bestäms från år till år om den kommer att hållas. Så lite mer spänning på den!  För att få tag i struts-tishan så gäller att besöka strutsfarmen i Gerdal, Örnsköldsvik.

# Randig klänning och landskapsring från marken i Karesuando

På marknaden i Karesuando fanns allt möjligt smått och gott, trots liten marknad. Visst är det ändå något särskilt med alla de där marknaderna? Var på jakt efter en batmantröja, såg tom en sådan men tjocktröja och vill ha en tisha så istället köpte jag en randig klänning för 249 sek och en småländsk landskapsring. Jag har letat efter de där landskapsringarna Sverige runt och visst är det lite underhållande att jag hittar en i Karesuando, Sveriges nordligaste by?

Vill ha –>  Marknadskläder hittar du nog mest på marknader men landskapringen köpte jag från en marknadshandlare som även har hemsida. Du hittar dem hos Tornedalens hantverk.

# Due North

Ända sedan Lola flaggade att hon ska släppa två böcker under 2017 visste jag att jag var tvungen att ha en. Valde den med en samling av hennes färgstarka fotografier från hennes resor. Lola är en sann inspiration och har hittat kärnan i att vara resebloggare tycker jag. Fungerar perfekt som en coffetable-bok och något jag kommer ligga i soffan och bläddra i till en kopp rykande hett kaffe.

Vill ha — > Sugen på ett exemplar? Du hittar dem här.

# Ny myströja från Fjällräven och fjällräven magasin

Precis som Östersund har sitt woolpower har Örnsköldsvik sitt Fjällräven.  Och på Fjällrävens outlet fyndade jag en oversize killtröja i storlek XXL att ha som jacka till hösten. Plockade upp Fjällrävens gratismagasin också. Älskar den här typen av stickning, som jag inte vet vad den heter, men som jag tänker är typ stickningarnas stickning.

Vill ha –> Fjällrävens Outlet hittar du i Själevad, Örnsköldsvik. Fjällräven har också en del outletprylar på sin hemsida.

# Loppisfynd – en 1800 – tals Atlas och en liten barnburk

Är inte precis någon loppisfyndarrperson längre även om jag har farit runt på loppisar i Bergslagen en hel del i bloggens begynnelse. Det finns turer både i Bergslagen och Värmland på bloggen t ex. Jag tycker det har blivit alldeles för dyrt och inte värt det längre varken tidsmässigt eller ekonomisk. Troligen kommer det aldrig bli som när second han och loppis var nytrendigt i början av 2000-talet då jag baserade hela min garderob på second hand. Miljösorgset. Men, om chansen ges så är det ju kul att kika runt lite. I Karesuando riktigt loppisfyndade jag. En världsatlas från 1800 talet (!) och en barnburk för den stora summan, 15 kr totto! Älskar atlasen, som målningar av världen och går ständigt och funderar på vad jag kan proppa i barnburken.

# Hudvård från Deep Skin Organics

Min hy har under sommaren gått bananas och blivit heltokig. Det är ingen hemlighet att den är alltid är en utmaning , men efter roadtrip i torr bilmiljö genom Sverige, med ansiktstvätt som var mer uttorkande än rengörande från apoteket och inte tillräckligt med vatten, förvandlades min hy till cement. Och cement låser in orenheter varpå mitt största outbreak i mannaminne drabbade mig någonstans mellan akkastugorna och gisuris. Väl ute på en fjällvandring är det inte så mycket att göra åt så först i Karesuando hittade jag bot då jag bastade i fyra dagar. Hemma i Stockholm bestämde jag mig för att ta tag i min dåliga hy och har investerat i lite produkter från Maria Åkerberg. Jag tror inte det finns något som är så dyrt som att ha dålig hy men Maria Åkerberg är verkligen ett rent och prisvärt alternativ. Har haft några av produkterna innan och de är grymt bra, dryga och smidiga att ha med sig då de flesta produkter finns i liten storlek.

Om du bara har råd att investera i en av produkterna skulle jag välja Papaya-peelingen i 30ml för 69 sek. Otroligt bra enzympeeling som är räddningen för dålig hy.

Vill ha –> Maria Åkerbergs produkter som är ekologiska hittar du t ex på Skincity och i Paradisets butiker i Stockholm. Jag har köpt lite från båda.

Vad har du köpt under sommaren?

Katarina

 

Padjelantaleden. En fjällvandringstrilogi. del I

Känslan av att vandra. Jag lutar mig kvar. Känner. Tänker. Nu vet jag vad alla pratar om. Den där känslan av absolut frihet och ett otåligt upptäckarsinne som skriker, ”ge dig ut, ge dig ut”. Jag vet nu vad de menar när de säger att ”mat smakar alltid bättre ute”. Jag trodde för mitt liv aldrig att jag skulle göra det ändå. Jag, vandra? Jag, bära all packning helt själv? Jag? Men nu är det gjort. Nu är det gjort och jag står här på andra sidan, lite starkare, lite stoltare och lite förvånad.


Kill your darlings funkade inte. Jag kunde inte välja så det får bli tre förödande vackra inlägg om att fjällvandra i Sverige. Om mina första erfarenheter, om Padjelantaleden och om vänskap. Jag hoppas att du hänger med. Detta är del I.

Här hittar du del II och del III.

På väg mot STF Ritsem och Stora Sjöfallets nationalpark.

Det är svårt att inte stanna i varje krök av en lappländsk väg när roliga renar pockar på.

Vägen mot Ritsem ger en försmak av vad som komma skall. 

Om att vandra

Att vandra är ingen självklarhet för alla. Jag har vuxit upp med föräldrar som inte gör det, som föredrar en grön lång välordnad yta och golfen sport. Jag tänkte aldrig särskilt mycket på det då, tänkte att det var en fattigmanssport det där att tälta och vara ute. För vem gör det egentligen frivilligt?

Jag inser nu, hur fel jag hade. Jag inser nu, hur fel fokus jag hade som liten.

Att vandra är ett kall, mitt kall.

Bakom Naturum, Stora Sjöfallet, är naturen förödande vacker.

Här på Naturum kan du ta en kaffe och en macka till strilande solljus, köpa en fjällvandringskarta, glömma den i bilen och skratta åt minnet.

Kanske kan man mynta ett nytt uttryck? ”Naturen läker alla sår”. Det är så det känns när man befinner sig mitt i den i vilket fall om helst.

Fjällvandringen genom Padjelantaleden varar från en semestrig måndag till en förfestlig torsdag, vecka 30, mitt under industrisemestern. Det är värmebölja (säkert 21 grader) längs leden och jag har bara ett linne och t-shirt med mig. Saltsvettstänken är på så vis, allt jag minns, för jag får leva med dem varje dag och se dem bilda ett spindelnät på min ryggtavla.

Jag vandrar med familjen Gunnare, Helena och hennes två bröder Jimmy och Tony. Och precis som att ”Naturen läker alla sår” så skapar den kunskap också. Kunskap om ens vänner och en starkare vänskap på djupet.

För att ta dig till Padjelantaleden snabbare och slippa vandra runt sjön för att komma in i Stora Sjöfallet, tar du båten M/S Storlule från Ritsem. Båten kostar 600 kr t/r och sparar dig 1-2 dagars vandring.

Ta med mycket choklad på vandring. Definitivt överst på vandringstipslistan.

Schweizares kärlek till bergen är ökänd men jag tror nog att det lever en liten bergsget i oss alla. Varför står vi annars och stirrar på bergen och säger ”wow” och ”åh” så fort vi får chansen och kommer hem med minneskortet fullt av bergstoppar?

Känslan när M/S Storlule glider över vattnet och närmar sig Stora Sjöfallet är precis den. ”Äntligen ska jag få träffa bergen igen”.

Båten är packad till bredden med vandrare som ivrigt blickar ut över nationalparken. Packningen ligger i fören.

”Akkajaure, du kan vara det vackraste jag sett.”

M/S Storlule tar dig från Ritsem över Akkajaure till Änomjalme. Vid Änomjalme där båten lägger till finns ett litet café för den som är fikasugen.

Änomjalme.

Båten glider in och lägger till och ivren ökar. Guiden i båten, som för övrigt kan ha det jobb i Sverige med finast utsikt, hjälper oss över relingen och jag hasar på mig packningen. Såhär i början av en längre vandring känns packningen otroligt lätt, mycket lättare än jag förväntar mig. Jag vet inte vad jag förväntar mig men tänker nog att ha mat för flera dagar på ryggen borde tynga mera. En känsla av lycka och ett naggande frö till stolthet sköljer över mig vid tanken att jag packat så duktigt och lätt.

Känslan stannar bara kvar en sekund, för det visar sig snart att de andra inte har varit lika duktiga och att jag kommer få bära några kilo till av deras mat, som till min förskräckelse (pga nyfunnen- mastermind-packnings-gen) inte ens är uppackad ur förpackningen.

Inget är som väntans tider och kanske borde vi skicka den här på packningskurs?

Helenas bror Tony. Vill bara stjäla den här t-shirten men har bestämt mig att Batman är mitt nästa köp. Hittade en tjocktröja på marken i Karesuando, men letar efter tisha. Shoppingtips någon?

Vandringen tar oss in i parken måndag kväll och vid första anblick av berg går slutaren varm. Jag får en stund för mig själv och tänker att herregud, detta måste vara den bästa gratisgrejen ever. Kan du tänka dig att den svenska allemansrätten ger oss detta, alldeles gratis? Bergen, luften, träden och solen? Vi får allt serverat, bara sådär.

Jag misstänker att Padjelanta betyder ”spångad” på samiska.

Det finns gott om ställen att fylla på vatten och det räcker gott och väl med en flaska som du hakar i fram på ryggan. Däremot kan det vara klokt att ha lite extra tomma vattenflaskor att fylla på till matlagningen. Om du inte har spring i benen dvs, för då går det bra ändå.

Såhär ser både en bergsget och en myrget ut. Foto: Jimmy.

Låt jämställdheten stanna hemma och männen bära. När en fjällvandrar är det tjejerna som bestämmer och killarna som bär. 

Mina Meindl Island har visat sig ovärderliga. Tack till alla mina bloggläsare som tipsade om just dessa. Extra tack till jenniethoren_photography som jag tror ser alla mina instagram stories och upptäckte att jag letade kängor förgäves i Stockholm.

Stanna ofta och blicka ut över bergen, det mår själen bra av.

Hjortronblomman.

Mina vandringskängor tar mig över stigar och spångar i sakta mak. Hastigheten är inte särskilt hög när jag går, men vad gör väl där när det finns då mycket att titta på. Den vackra hjortronblomman och vildbomullen, sticker upp här och var längs spången och pockar mig att fotografera.

Jimmy, aka ”Jimmy-mobilberoende”, helt obrydd om att han bär en betongklump på ryggen, för vad som händer på snapchat, är ändå viktigast.

Det är att rekommendera att packa rakt och rätt för ryggens skull. Tanken är att det som är tungt ska vara närmast ryggen, ganska mittpå/ lite högre upp och att man bär packningen med midjebältet. Men föds man med en rygg av stål som Tony kan man alltid skippa midjebanden och ha allt på sniskan såklart.

Padjelantaleden – genom Stora sjöfallets nationalpark

Padjelanta nationalpark, i Jokkmokks kommun är en del av världsarvet Laponia. Vi vandrar Padjelantaleden från Ritsem och vandrar till stugorna i Gisuris, lite runt om och vandrar sedan tillbaka. Vi vandrar i Stora Sjöfallet, kollar nyfiket utsikten i Padjelanta och sover i Sarek.

För att vandra hela leden som är 14 mil lång, behöver du ca 10 dagar. Leden passar även nybörjaren. Men det finns utmaningar. Packa väl och ta med ordentligt med mat. För dig, som kanske som jag, är vegetarian, blir det svårt annars. Vi valde att bära vår bostad men det finns stugor längs leden vid varje dagsetapp att övernatta i och då behövs inte tält.

Fler tips följer längst ner i inlägget.

Jag funderar ett slag och kommer fram till att det där med att vara höjdrädd, det har nog ändå försvunnit till stor del hos mig. Jag är inte längre höjdrädd, bara lite lätt försiktigt. Strax efter Akkastugorna kommer några hängbroar över hög höjd och det är då kunskapen om vänner visar sig nödvändig. Tony sprintar över längre fram och Helena som kan läsa tankar kommenterar ”Han gillar inte höjder” och fortsätter ”Kenny, hade aldrig kunnat följa med” (Kenny/Helenas pojkvän). Den där höjden som ingen direkt är särskilt bekväm med med men som gör vissa nervösa och andra skräckslagna. Jag kan villigt erkänna att de här hängbroarna heller inte får mitt hjärta att ticka. Är man för många ute på dem, tenderar de att svaja ganska kraftigt och vem vill stå över en stormande fors på en svajande bro?

Det bästa med att resa med andra fotografer och deras nära och kära är att en får stanna och fotografera precis vart man vill. Tålheten finns där. Och hjälpen. Det här fotot har Jimmy tagit, t ex.

Tältet har jag fått av Friluftsvaror, ett sponsrat samarbete med Äntligen vilses instagram-konto. Det är ett Vaude fjälltält, är lätt att bära, tåligt, mycket praktisk/enkelt att sätta upp och snyggt på bild.

Första kvällen tar oss upp på fjället, men inte så mycket längre än så. Vi tältar i en blandning av fjäll och björkskog med utsikt över vad som kommer att bli den där favoritklippformationen där mitt insidan dansar till utsikten mest hela tiden.

Vi grillar, jag äter tzay-spett och de andra souvaswok. Jag somnar med ett leende på läpparna efter grillning, ett myggkrig och en himla massa prat vid elden.

Katarina

Tips

Om du ska vandra Padjelantaleden.

# Ta med choklad, att mata dig själv flickvän/pojkvän med.

# Ta likaså med pengar eller kort. Båten vid  Ritsem kostar 300 kronor enkel, men M/S Storlule tar kort.

# Mobiltäckning finns en bra bit in på leden även när du kommit till andra sidan sjön, om det är något du kommer på, men upphör sedan helt, kanske 5km in.

# Även om vandringen är relativt enkelt, är det mycket tuffare att vandra än vad en kan tro. Var ordentligt förberedd med packning, packa lätt men gott och ha ordenliga skor och varma ombyten då det snabbt blir kallt på fjället. En vandringskjol fick jag som tips av en läsare och den visade sig vara ovärderlig pga värmebölja. Mitt woolpower-underställ gjorde att jag sov som en stock, trots kylsåpskyla på natten.

# Det räcker med en vattenflaska då du kan fylla på i varje bäck, men det kan vara bra att ha extra flaskor att laga mat med och om det nu skulle bli torka på fjället.

# Spännband och karbinhakar från närmsta bygghandel löser det mesta!

# Glöm inte myggspray. Vi alla hade med oss US 622 och jag köpte min hos Frilufsvaror men den finns på varenda bensinmack i hela Norrlandet.

# Hallå, badkläder hörru! Vem vill inte sätta ner rumpan i avrinningsvatten från en glaciär?

Den där ögon-dödarutsikten en bara måste slå ned tältet brevid och njuta av i solnedgång.

Att vandra som vegetarian kan vara knepigt. Eftersom vi endast vandrade i tre dagar brydde vi oss inte om att ha endast torrmat utan lite extra vikt och fryst mat funkar. Ska du vandra längre än så behöver du tänka om då maten inte klarar sig i väskan särskilt länge. Vi chansade och det funkade. Görs på egen risk såklart och om en har tålig mage.

Jimmy lagar souvas. Gott säger alla. Vegetarian, säger jag. Men visst är det något särskilt att laga mat ute över öppen eld. Att få kämpa lite för det och slå sig ner fullkomligt utmattad bland mygg, jord och äta till toner av en fjällbäck och endast samtalet med vänner som sällskap. 

Runda av med det här och sov lycklig.

Svängiga tjejer på Workation i Örebro, Clarion Borgen och OpenArt – veckoresumé, v.32-33 – 2017

Ytterligare två veckor har passerat och jag har gått tillbaka till jobbet. Jag ska inte skryta, det har gått sådär. Vart är de långa sommarloven när en behöver det? Varför är de förbehållet barn i åldrarna 6 till 16? Varför inte en trött, sliten gammal dam som faktiskt behöver det? Jag ska inte överdriva men låt oss säga att vecka ett tillbaka till arbetet var minst sagt seg.

Daniela, Discovering the Planet.

inlägg från veckorna – minnen, sommar och höga kusten

Inläggen från de senaste två veckorna har varit en salig blandning av minnen, höga kusten, Civezza, Dalarna, reflektioner och en uppmaning till att följa mina resebloggande vänner.

v 31
När minnena värker – en roadtrip genom ett dödligt vackert Sverige och spåren det lämnar
Fotodagbok: Högbondens fyr
Strutsar på Höga kusten
Fyra bloggare och ett Civezza – samlade inlägg från den italienska rivieran
v 32
En sjungande sommarsemester, land och rike runt och om att vara här och nu – veckoresumé, v.28 till 31, 2017
Som en bergsget över Fulufjällets nationalpark
När skogsrået med stoltet och styrka dansar ensam genom sommaren
Fotodagbok: Porträtt vid Brahehus
4 spontanstopp på en eftermiddag – Höga kusten
6 rese- powertjejer du måste följa

En selfie på Clarion Hotell Borgen, Örebro under ÖrebroWorkation tillsammans med the ladies.

Vi hade vår workation på Örebro slott. Mysigheten!

Workation i Örebro

Denna veckosammanfattning blir lite av det lugnare slaget, för sedan sist, jämfört med Åland och tre veckor med bil genom Sverige, har jag denna gång bara gjort en bloggigt och resig sak och det är helgens workation i Örebro.

Du har kunnat följa oss med taggen #ÖrebroWorkation. Vad har du tyckt? Blir det ett spännande äventyr när bloggar träffas?

Tanken med workationen var att prata blogg och att utvecklas. Med tre workshops har vi delat med oss av kunskaper vi själva har till varandra inom områdena Resefoto – Stil och ton (jag och Sofia), nisch (Linda) och starta eget (Daniela och Cathinka). Man lär sig otroligt mycket och tar liksom ett litet steg i taget. Vart stigen tar mig, är fortfarande oskrivet.

Du kan läsa mer om de andra bloggarna här.

Lyxen att ha egen balkong på hotellrummet.

Cathinka Ingman med bloggen På Vift.

Clarion hotell Borgen

Vi bodde på vackra Clarion Hotell Borgen som ligger vackert vid Svartån och Frimis, ett stenkast från slottet, för den som varit i Örebro. Jag hade turen att få ett rum med balkong och spenderade, min numera ganska tidiga morgon ätandes frukost till ett nyvaket Örebro. Varför har jag inte varit morgonpigg tidigare? Orättvist att födas morgontrött helt klart.

Clarion Borgen erbjuder eftermiddagsfika och kvällsmat till alla sina gäster och har en mycket mysig och tillgänglig lounge för bloggeri och annat nyttigt.

Sofia, Fantasiresor, lyssnar på ett sjungande träd.

OpenArt

Örebro har en jätterolig konstutställning, OpenArt, som pågår just nu. De mest underliga konstverk sätter fart på fantasin och diskussionerna. Samtidskonst i sitt esse. Har du vägarna förbi? Passa på att ta en guidad visning. Kulturchefen Nina Glimvall guidade oss med otrolig kunskap, stort intresse och engagemang.

Sanna Rosell, som ordnade workshopen i samarbete med Örebrokompaniet och Helena, OhDarling.

Lunch på Gamla Örebro och Wadköpings matmarknad

För den som inte vet har jag tidigare bott i Örebro län, i Grythyttan närmare bestämt och spenderade då otaliga timmar i Örebro, för shopping och även studier på Örebro universitet. Något jag helt missat att besöka var Wadköping och chansen gavs nu med både lunch på restaurangen Gamla Örebro och matmarknad. En förträfflig laxlunch rundades av med en smak-skorpa och mysig stämning på matmarknaden.

Vad har du gjort i veckan och helgen?

Katarina

Kanske det snyggaste bordet på Wadköping matmarknad.

Linda, Resamedvetet försöker sig på konsten att fota en lampa underifrån.

Workationen sponsrades av Örebrokompaniet och hölls på Örebro slott. 

6 rese- powertjejer du måste följa

Befinner mig i skrivande stund på workation i Örebro med sex andra girls i sina bästa år. Sitter på balkongen och mornar, njuter av utsikten och ser Örebro vakna. Vi har haft en fantastisk kväll, blivit guidade runt Clarion Hotel Borgen där vi bor och ätit kvällsmat, ett koncept hotellet har där kvällsmat ingår och catchat upp.

Vill passa på att hylla mina bloggvänner som är här och tipsa dig om att följa dem. Alla sex har sin coola nisch och högkvalitativt innehåll och här finns nog något för alla. Utan inbördes ordning.

Sofia, Fantasiresor – inspirerande guider och vass lyrik med drömmiga foton från Italien.

Helena, Ohdarling – chockande stort instagramkonto, landskapsfotoexpert och usa- älskare.

Sanna, Sanna Rosell – Härligt språk, intelligent och lite edgy med retstickevackra bilder från Sydamerikat.

Cathinka – Cathinka Ingman – Proffsigt linjärt instagramkonto och Afrika- know-it-all.

Daniela – Discovering the Planet – Matiga guider till världens alla hörn och färger.

Linda – Resamedvetet – Kort, koncis och rakt på sak. Debatterande inlägg om vad det egentligen innebär att resa.

Du kan följa oss i sociala medier med taggen #örebroworkation.

Nu måste jag kila över till Sofia och prata bloggeri. Hörs!

Katarina

Workationen är sponsrat av Örebrokompaniet (Visit Örebro). #örebroworkation