Latest Posts

En bokhandlares dagbok och det dåliga samvetet av att inte köpa pappersböcker.

En bokhandlares dagbok – Shaun Bythell

Varning att läsa om man älskar böcker. En vill liksom bara säga upp sig, flytta till Skottland och öppna en bokbutik. Efter att ha läst denna förstår en att turismen ökat i detta hörn av Skottland, till Skottlands numera bokstad Wigtown.

Men en bok kommer med både en framsida som en baksida. Jag vill vara den som handlar böcker på en bokhandel. Jag vill vara den, men varje gång jag står där är det i slutändan alldeles för dyrt för mig så jag går till biblioteket och lånar samma bok. Men jag är ändå den som går in, som klämmer och känner och längtar och tillsist möjligtvis köper en bok för att spara eller som present. Min favoritbokhandel just nu är Söderbokhandeln på Götgatan, där i backen och sist jag var där köpte jag en diktbok till Sofia av Werner Aspenström.

Ungefär det här handlar En bokhandlares dagbok om, knäppa kunder som kommer in, ibland gnäller om det ena och andra, säger konstiga saker, prutar på redan billiga priser för att sedan inte köpa något. Shaun Bythell som skrivit boken, dagboken, är bokhandlare och det är hans dagbok ord för ord om hans antikvariat i Wigtown, Skottland. Det och om branschen om böcker. Hur man överlever när Amazon kör över mer eller mindre alla bokhandlare. Det gör Shaun med en portion lojala kunder och Slumbokklubben, en premunerationstjänst.

Shaun är seriöst den person jag vill vara. Bokhandeln har en Facebooksida och här delar Shaun sina smått bittra historier om kunder och andra roliga saker som när han skjuter sönder en Kindle och ramar in. Det finns ett avsnitt i boken där han seriöst diskuterar att spränga en också, för att sedan rama in.

Dagboken skrivs under 2014. Shaun har då flickvän som heter Anne och en katt som heter Kapten tillsammans med flickvännen och beskrivningen av Kapten är mycket underbar mest hela tiden. Under en lång period är det en katt som pinkar i butiken och detta doftar. Kapten får då skulden för detta från omgivningen. Utöver Shaun och Anne får en får också lära känna massa roliga karaktärer längs bokens gång. Nicky som jobbar i hans butik är en. Hon hämtar fredagsgodis i soporna hos en lokal butik varje vecka och skriver roliga meddelande i butikens Facebookgrupp.

Boken får extra plus i kanten för fina citat från George Orwells Bookshop Memories.

Passar den som är nyfiken på okända hörn av Skottland, att lära sig mer om en bokhandlares vardag och känna sig lite som en knäpp kund. Vill du fara hit så passar det nog utmärkt Shaun är den som anordnar en litteraturfestival i området varje år. Vill du besöka den så finns det en facebookgrupp för detta.

Jag har försökt att hitta Facebooksidan till butiken och George Orwells Bookshop Memories. Om du hittar, får du gärna länka. Kanske är de ändå fiktiva?

Katarina

När sjöbotten blir blottlagd kommer sanningen fram. Gullringen.

6 oktober – Gullringen Småland

Åker hem från Stockholm. På vägen hem fotar jag kor. Älskar kor. Det är äpplen överallt. Det är visst ett äppelår ska det visa sig på nyheterna och på grannens trädgård.

På kvällen går mamma och jag runt dammen i solnedgång. Först äter vi potatismos. Det är inte skälet till att jag är hemma, men sätter knorr på tillvaron, det här att man tömt Kvarndammen, den lilla sjön på baksidan där jag vuxit upp. Den har inte varit tömd sedan 60 – talet enligt mamma. Anledningen är att de ska byta dammluckan för att den återigen ska fungera för kraftverket nerströms som renoveras. Ett roligt projekt att följa även från Stockholm där jag måste erkänna att en sjöbotten är ju minst sagt intressantare en vad en först kan tro. Här hittar vi rostiga hinkar, kvarnstenar, stora musslor, avhuggna alar, golfbollar och oljigt vatten. Alla fiskar har dött och den som renoverar kvarnen ska plantera nya.

När sjöbotten blir blottlagd kommer sanningen fram. En ögonöppnande mordor-sanning.

Jag följer spåren av vad som verkar varit en passage rakt över sjön och går ut i mitten. Det luktar sjöbotten mest överallt men här är doften intensivare. Lite längre bort blir den gamla kvarnens husgrund blottlagd. Jag klättrar ut och kliver ner mig i dy.

Mamma skrattar och mina skor är blöta.

Katarina

   

 

ett koligt välkomnande

Jag åker inte hem till Smålandet så ofta. Av det enkla skälet trafiken, trängsel och priser. Det tragiska i att det kostar mer att ta tåget från Småland än att ta flyget till Mallorca, i alla fall om man hakat på förra veckans Norwegianerbjudande. SJ – varför har ni inte sånna kampanjer för mig?

Jag äger också en bil och i helgen var det dags att lämna hem den för hösten (så jag tog inte tåget ner),  Jag brukar skippa att han den i Stockholm pga trängsel, kostnad och att jag inte behöver den. Jag funderar också på om jag överhuvudtaget ska ha den kvar, men det beror ju också mycket på om jag stannar kvar här och det är en annan fråga. Men när jag väl landade i Smålandet, möttes jag av de här. Är inte kor för underbara? Vid tillfället pratade jag med Linda men jag bromsade in och hoppade ur bilen och sprang fram till dem med Linda kvar i handsfreen i bilen. ”Linda, Linda, jag måste fota korna! De ser ju så snälla ut”. Linda – ”Ja eller dumma”.

Hej hej Småland, jag gillar dig också. Idag kommer förresten Linda från Umeået. Vi får se vad helgen har att bjuda på.

Katarina

Resebloggevent och min födelsedag!

Vet ni! Idag är min 34 års dag. Det känns allt konstigare att bli gammal på något vis. De flesta firar knappt sina födelsedagar men jag har tagit upp firandet igen från förra året. Det har varit lite svajigt andra år. I helgen firade jag med mina föräldrar och fick en stickad tröja. I måndags firade jag med faster på Clarion Hotell i Skanstull och åt middag. Igår firade jag med en hel lass böcker, där jag äntligen fick tag i Godnattsagor för Rebelltjejer på biblioteket och mumsade på den tillsammans med godis från Jam Jam. Ikväll ska jag träffa den där Dryden, om han kommer ihåg, och prova hans brusreducerande lurar, vilka jag ska skaffa mig ett par för ett ljudfritt liv (ser så mycket fram mot det) och sen ska jag fira med tjejerna (Sofia, Linda, Katarina och Caroline) på söndag på Södra teatern. Så det så.

Det blir helt plötsligt mycket firande och flera av dem är resebloggare. Men nog om mitt firande. Förra veckan var jag på resebloggevent med Wowanders app. Jag skrev också faktiskt dagbok då. Dagboken kommer som bildtext under bilderna..

Nu måste jag rusa till APT. Hej från en födelsedag på Söder!

Dagen rullar förbi som den mest gör på hösten. På kvällen möter jag upp Sofia Espresso House vid centralen och vi drar till Generator Hostel.

Här är event för wowanders- en resedagboksapp där en kan dela sina tips m vänner.

Veera är på plats, likaså Dryden (på bilden), Johnny, Christian, Anna, Helena & Peter.

Efter SATS – missödet där hela mitt årskort drogs på septemberlönen är det helt plötsligt dubbelt härligt m event. Gratis snacks liksom. Generator hostel är mysigt och känns välkomnande. Tycker om hostel konceptet med lite kompaktare rum och lounger. Just Generator har dessutom mycket mysig stämning, blandad personal och känns hipt. Vill en bo på hostel i Stockholm känns detta som ett bra alternativ. Kvällstrött som en är åker jag hem runt åtta-hugget och Sofia likaså då hon redan drar på nästa resa imorrn. Dryden hänger också på.

Katarina

Roadtrip längs Norrskensvägen genom Tornedalen

Förra året gjorde jag en lång roadtrip genom Norrland som gav mersmak. Så pass mycket att jag i år ville fortsätta. Kanske vill jag det varje år från nu, beta av en liten bit av Norrland, bit för bit. I år betade jag av biten Tornedalen. Varför? För här verkade så mysigt, annorlunda och här har en ju ett eget språk, meaänkieli. I senhöstas när jag var till att spika sommarens semestrar bestämde jag mig. Utöver Alaska och Island vill jag göra en liten roadtrip i Sverige och jag vill fota Tornedalen. Och egentligen blev den inte så liten heller om du frågar min kompis Linda. 353 mil senare kom vi hem, efter dagar längs Norrskensvägen, Tornedalen, Haparanda Skärgård, Luleå, Kebnekaise, Jokkmokk och Lycksele.

Det här är storyn om Norrskensvägen.

roadtrip tornedalen norrskensvägen väg 99

Vid en av Tornedalens alla rastplatser, någonstans mellan Pajala och Korpilombolo, en liten avstickare från Norrskensvägen.

Roadtrip längs Norrskensvägen genom Tornedalen

Med på roadtripen längs väg 99 genom Tornedalen var min vän Linda, min vita pärla bilen, tält och en hel massa mat. Vi hade bestämt innan, på grund av ekonomi och sådant att vi så mycket det bara går ska bo i tält och i undantagsfall om vi behöver på B&B. Och vet ni! Vi bodde i tält hela tiden, några dagar hos kompisar och inte en dag på något B&B. Vi möttes av sommarens guldläge med värmebölja och inget regn och Tornedalen, ja hela Norrland har nog aldrig varit så varmt. Baksidan, vilket påverkade mest innan avfärd, var det eldningsförbud som förelåg och vi visste inte, knappt när vi åkte om vi faktiskt skulle kunna använda vårt stormkök och såg framför oss dagar med kall torrmat. Men den information som slutligen gavs av Länstyrelsen i Norrbotten var att campingkök var undantagna på eldsäkra underlag så vi kunde i slutändan använda stormköket på asfalt och stränder. Så iväg for vi, med packning till tänderna och med ytterligare två damer från Stockholm som fick skjuts.

Dagbok. Varför Står det Sundsvall i Stockholm och inte Haparanda?

Dagbok. Jag och Linda startar en costsplit och det är nu den riktiga roadtripen börjar – från Luleå till Karesuando.

Sträcka – Norrskensvägen – riksväg 99 från Karesuando till Haparanda

Vi åkte från Karesuando till Haparanda och spenderade en måndag till onsdag i slutet av juli/början av augusti att göra så. Riksväg 99 är en av Norrlands äldre färdvägar. Vägen härstammar från 1700 – talet och går mellan Haparanda och Karesuando och det är på pricken den vi åker. Vi far vägen från norr till söder men guiden är tvärsom då det mesta att göra är i söder och min uppfattning är att en åker så, normalt sett om en kommer söderifrån. Riksväg 99 är en del av Norrskensvägen men Norrskensvägen är längre och går vidare från Karesuando via Kilpisjärvi till Tromsö. Norrskensvägen har en egen sida där du hittar de olika kommunerna och kan planera din resa.

Rastplatser

Längs riksväg 99 finns flera rastplatser nere vid Torneälv eller längs med vägen. En av dem, Kattilakoski, är en av Trafikverkets egna officiella, flera gånger prisats som den finaste rastplatsen och här kan en fylla på vatten, gå på toaletten och bada från klipporna.

Packning. Med i bilen.

# Fjälltält från Vaude
# Stormkök från Trangia och en hel massa torrmat
# Badkläder (inga duschar så långt ögat kan nå)
# Pyjamas och ullunderställ
# Laddare till telefoner och kylväska med biluttag

Vem hade kunnat anat att tälta i Pajala skulle vara såhär vackert? Nu vet jag.

Att göra längs med riksväg 99 och i Tornedalen

Efter att ha åkt de 35 milen med några avstickare här och var kan vi konstatera att Tornedalen och väg 99 är mysigare än vad vi tänkt. Norra delen av väg 99 från Pajala till Karesuando är på sätt och vis ganska innehållslös och södra delen är den där bebyggelsen är och olika turistmål finns. Men trots dess svaga rykte så finns en hel massa att göra längs väg 99. Här finns Torneälv, en av Sveriges 30 nationalparker Haparanda Skärgård, ett världsarv, näbbskoproduktion och god lokal mat.

Att återupptäcka områden som glömts bort sätter guldkant på tillvaron och skapar minnen. Här är min guide till Tornedalen och väg 99. Jag skrev dagbok under hela vår färd genom Tornedalen och har länkat till inläggen i samband med tipsen så att du kan följa vår resa.

äta i tornedalen

Frukostgröten och den härliga frukostflugan, som sig bör efter ett dopp i Torneälv.

haparanda

Haparanda stadshotell.

Haparanda och Seskarö. Njut av en egen strand.

Vill du sova på en egen strand? Då ska du bege dig längst ut på Seskarö, sydväst om Haparanda, en bit avstickare från Riksväg 99. Kommer du söderifrån är Seskarö innan Haparanda på din högra sida.

Här hittar du vackra sandstränder och avskildhet. Seskarö har också en camping om en föredrar sällskap. Vi tältar, efter en ”följ grusvägen, håll vänster och passar vindkraftverken” beskrivning från barn, på en liten strand vid namn Kenkä-lathi, som är finska för sko-vik. Stranden finns inte utmärkt på Google Maps så stanna och fråga lokalbefolkningen för vägbeskrivning. Om du har en hög bil kan du köra hela vägen ner till stranden, annars får du stanna några hundra meter upp och promenera ner.

Här har du vinden, havet och Bottenviken för dig själv.

Dagbok: Hälsa på mig nu eller om tusen år i Haparanda.

Ha en egen strand för dig själv på Seskarö – Kenkä-lathi.

En av de vackraste stränder jag varit på – Haparanda Skärgård.

Haparanda Skärgård. En av Sveriges 30 nationalparker.

Haparanda Skärgård är en av Sveriges alla nationalparker. Sandskär i Haparanda Skärgård har en 5 km naturstig att följa, med blandade kultur och naturvärden, allt från en fiskeby, ett kapell, en dödligt vacker strand, pratiga fåglar, labyrinter, en skog med älgar till en vacker hed. Sandskär har lite av allt.

Båten ut i Haparanda Skärgård går med Bosmina båtturer till Sandskär från Haparanda hamn, mittemellan Seskarö och Haparanda. Färden kostar 200 kr/person, TuR. Ta med mat, myggmedel, badkläder och kläder som tål vind.

Till Haparanda Skärgård har jag skrivit en egen guide – Möt den lätta saltvattensvinden i Haparanda Skärgård och här kan du läsa mer om mina övriga äventyr i Sveriges nationalparker.

kukkola forsen

Kukkolaforsen

Kukkolaforsen. Att fiska sik med håv.

Kukkolaforsen, norr om Haparnada, är en gammalt klassiskt fiskby med fors, hotell, restaurang och museum. Röda söta stugor, en liten kyrka och en skummande fors väntar, värd ett besök för den som gillar att lära sig mer om gamla traditioner, att fiska sik med håv, och strosa runt bland röda stugor.

Dagbok – Hälsa på mig nu eller om tusen år i Haparanda

kukkolaforsen

Kukkola-forsen med gamla vackra fiskebryggor

kukkolaforsen tornedalen

och söta små hus.

utblick tornedalen

Restaurang Utblick på Luppioberget.

Utblick Tornedalen på Luppioberget. Mat av lokala råvaror.

Restaurang Utblick ligger uppe på ett Luppioberget och samsas med café och små vandringsleder ut till utsiktspunkter över hela Tornedalen. Restaurangen serverar modern mat med lokala produkter och är rekommenderad i White Guide.

äta tornedalen utblick

En sallad med lokala råvaror, både betor och ost, med blåbärsdricka till. Passar ett litet blåbär som mig.

restaurang utblick tornedalen

Njut av utsikten ovanför restaurang Utblick. 

kattilakoski

Dopp ett-hundra-elva i Torneälv, här från klipporna i Kattilakoski.

Kattilakoski. Klippor av guld.

Kattilakoski är en av vägverkets rastplatser. Efter att ha sett många rastplatser längs väg 99 kan jag med säkerhet utnämna Kattilakoski till den vackraste. Här finns toaletter, vatten, bord och bänkar så att en kan slå sig ner en stund och vackra klippor att bada vid. Vi stannar över natten, även fast att man inte ska det på en rastplats och både kvälls och morgonbadar i Torneälv från klipporna tillsammans med lokalbefolkningen som använder Kattilakoski som badplats.

Dagbok – Vi gör Pajala.

kattilakoski

Klipporna vid Kattilakoski och min vän Linda på klippor av guld i solnedgång.

Hollywood-skylten i Svanstein. Tips från en tjej på Instagram att ”kika nu upp höger när ni åker genom Svanstein”. För övrigt är väl namnet på den här orten alldeles för görroligt.

pajala torneälv

Pajala-badbeviset.

Pajala. Med folkhemskänsla och Kinaskylt.

Pajala är en gullig liten stad där hela centrum andas Populärmusik från Vittula med folkhemskänsla i centrum och Kinaskylt på köpet. Staden ligger vackert vid Torneälv och har ett par klassiska fik i centrum och trevlig befolkning, såklart. Pajala har även en camping för den som vill bo på sånt och om man vill fricampa går det bra att göra längs Torneälv.

Dagbok – Vi gör Pajala

pajala

Kinaskylten, påminner oss om Poplärmusik från Vittula.

fika i pajala tornedalen

En princessbakelse Änkan för 45 kr och en kaffe 15 kr på Cafe Valvet.

kero sattajärvi

Spana på näbbskorstillverkning hos Kero.

Kero. För den som gillar hantverk och samisk tradition.

Strax utanför Pajala, i Sattajärvi, ligger renskinnsgarveriet Kero. För den som jag gillar lokalt hantverk är detta en pärla med vackra näbbskor i mängder, väskor och andra accessoarer. Om tid finns kan en få en liten tur i garveriet och skomakeriet och lära sig mer hur en garvar och färgar renskinn och sedan tillverkar näbbskor. Och det vill man ju gärna. Jag köpta själv mina näbbskor från Kero för några år sedan via en återförsäljare i Stockholm och har älskat dem av hela mitt hjärta.

Här kan du läsa mer om de näbbskor jag äger.

Dagbok – Vi gör Pajala

kero näbbskor garveriet kero

Emma på Kero visar min vän Linda processen kring renskinnsgarvning och färgning.

skomakeriet kero

I skomakeriet hos Kero.

korpilombolo charlotte kalla tärendö staty

Charlotte Kallas omtalade staty i Tärendö.

Arctic River Lodge i Tärendö

Från Tärendö kommer Charlotta Kalla och till hennes ära finns ny en staty i centrum, som dessvärre inte är något vacker. Utöver det har Charlotte Kalla nu invigt det nyrenoverade Arctic River Lodge som däremot är värt ett besök, där jag mer än gärna skulle stanna en natt till vintern och spana norrsken i deras Aurora Hideaway. Arctic River Lodge har bar och restaurang och här dricker jag den godaste cappuccinon längs Norrskensvägen.

Dagbok – Vi gör Pajala

arctic river lodge

Cappuccino på Arctic River Lodge i Tärendö

akamella ödekyrkogård väg 99

Vägen till ödekyrkogården Akamella. Skyltat från väg 99 är ”Ödekyrkorgård”.

Ödekyrkogården Akamella. Hit skulle jag aldrig åka ensam.

Mitt ute i ingenstans till höger om väg 99 ganska nära älven hittar du Ödekyrkogården Akamella. Hit skulle jag aldrig åka ensam. Men för den som gillar övergivna platser är det här en plats att upptäcka där få har varit och vem vill inte besöka en hemsökt samisk gravplats?

Hitta hit. Ta av från väg 99, vid skylt för ”ödekyrkorgård”. Åk längs en lång rak grusväg och när du hittar skylten till Akamella i en sväng parkera bilen där och gå in två kilometer. Troligen går det att köra ytterligare en kilometer tills ett staket och parkera så man inte behöver gå så långt. Det är ganska tyst och stilla (och myggigt) men snart dyker det röda staketet upp och då vet en att en kommit rätt. Punkten i google maps stämmer.

Dagbok. Jag badar av mig jag hatar att vara kvinna ilskan i Torne älv. Karesuando till Pajala.

akamella kyrkogård akamella

Akamella.

struves medianbåge

Struves Medianbåge på Tynnyrilaki. Ett av Sveriges okända världsarv.

Inte så långt söderut över Karesuando hittar du den nordligaste biten av Struves medianbåge. Som Drottningholm, fast okänt. Struves medianbåge är resultatet av en gradmätning som gjordes (mellan Norra Ishavet och Svarta havet) för att bestämma jordens storlek och form.

Struves medianbåge är skyltat från vägen och ligger på höger sida. En kör in på en liten grusväg och kör en stund och går sedan upp på ett berg för att blicka ut över trakterna. Här finns ett vindskjul och ett utsiktstorn och här kan du läsa om Struves medianbåge också. Har du tur kan du plocka hjortron längs vägen tillbaka.

Dagbok. Jag badar av mig jag hatar att vara kvinna ilskan i Torne älv. Karesuando till Pajala.

struves medianbåge

Då har vi sett ett världsarv. Bäst att springa vidare.

mertajärvi karesuando

Mertajärvi.

Karesuando. Sveriges nordligaste by, så det så.

Här börjar väg 99, eller slutar, beroende på hur en ser på det. Vackra Kareusando med den lilla festivalen Dansklacken ligger vid änden av Sverige. Här finns ingenting och allt. Några butiker, en liten botanisk trädgård, kanske den minsta jag har sett och mycket gemenskap, för så är det i små orter.

Byn delas i två mellan Munioälven i den finska och svenska sidan och på den finska sidan hittar du en liten souvenirbutik. På den svenska finns Handlarn, Byamacken och köttbutiken Eliasson. Hos Handlarn kan du köpa mat för dagen och hos Eliasson kan du köpa renkött eller hjortron. Äta går det att göra på den lokala Grillen och behöver du tanka är det bra att göra det här på Byamacken, som också har allt en kan behöva i övrigt som vantar, termosar, graviditetstest och trevlig personal. I Karesuando finns Laestadius pörte med kopplingar till grundaren av Laestadianismen som fortfarande blomstrar här. Är du här på sommaren finns en fin badstrand i Mertajärvi, 16 km utanför Karesuando. För att komma dit kör du över sanddyner så en högre bil är att föredra.

Dagbok. Jag badar av mig jag hatar att vara kvinna ilskan i Torne älv. Karesuando till Pajala.

mertajärvi badstrand

Playa Mertajärvi. Linda paddlar SUP.karesuando finska gränsen

Karesuando centrum.

Hoppas att du får det kul länge Norrskensvägen och att min guide kom till användning.

Katarina

 

Alla bilder av mig i det här inlägget är fotograferade av min vän Linda.

 

I Italiensk media.

Det finns många länder som gillar traditionell media. Italien verkar vara ett av dem. I september när jag var där kändes det som att det var foto, video och intervjuer mest hela tiden. I vilket fall som helst resulterade det i att jag dök upp i en artikel och en fototävling.

5 resebloggare går från Ventimiglia till Cervo

Resan till Italien i början av september var anordnat ett non-profitprojekt under arbetsnamnet Timon Lepidus Trip. Timon Lepidus är artnamnet för den ödla som på svenska heter Pärlödla. Denna ödla finns i Ligurien, uppe i bergen där vi fem vandrade, därav namnet. Tanken med projektet var och är fortfarande att utvärdera om regionen passar för en Camino och långsamt resande till fots. Innan hemfärd på fredagen lämnade vi våra åsikter under en halv dags intervjuer och de förbättringspunkterna finns nu kortfattat presenterade i den här artikeln.

ps. det är inte helt lätt att läsa italienska, men allt går om en vill. 

Här är jag i det vinnande fotot.

Vinner en fototävling – som modell

Under min vecka i Italien lyckas jag också vinna en fototävling, som ”modell” och inte fotograf, vilket inte hör till vanligheterna. Jag vet knappt vad jag ska säga om denna tävling men under en av dagarna, när vi vandrat klart, svirade vi snabbt om och en kort fototävling anordnades i bergsbyn. Fem lokala fotografer deltog och vi fick en fotograf var. Min var fågelfotograf och vi lyckades vinna. Vem hade kunnat ana det.

Om du klickar dig in på Facebook-posten ska det finnas text på engelska om du klickar på ”läs mer”. Där kan du läsa om de andra bloggarna och följa dem i social media om du vill.

Det var allt från italiensk media från denna gången.

Katarina

På eftermiddagen tar jag tunnelbanan till Hallonbergen.

1e okt – Stockholm

Till frukost så pratat vi arv och miljö. Vad är genetiskt och vad är miljö? Den ständiga frågan. I DN Kultur står skrivet att hämndfantasikulturen bland kvinnor är på frammarsch, ett år efter MeToo och allt. Väl tajmat. Lika tajmat som vårt nya jobbsystem, tajma som lanseras idag. Ett system som mäter arbetstid eller vad vi faktiskt gör med den. Något jag funderar mycket på. Vad gör vi egentligen med vår arbetstid. Ofta känns det som att jag svarar på mail och det är det jag gör. Kommer skriva det i tajma. 8-16.30 – svarar på mail (för att inse att det gick inte). Någon säger att tajma är direkt kopplad till lönen och att en kommer få löneavdrag om man inte gör den. Funderar om det gör någon skillnad för mig. Jobbet gav ändå hela min lön till SATS denna månad så vad spelar det för roll om de tar mer?

Sofia är hemma från Grönland. Jippie!

På eftermiddagen tar jag tunnelbanan till Hallonbergen. Jag älskar den tunnelbanan, så himla vacker. Som ett enda stort dagis. Jag läser Bodil och De från norr kommande leoparderna på vägen. Bodil pratar om högmod, en av de sju dödssynderna. Hon kallar högmod en dygd hon inte har, som hon skulle vilja ha. Hon har blivit tillfrågad att tolka högmod och trycka upp på en t shirt och Bodil trycker ”Jag är bäst”.

Johnny är hemma från resa till Uzbekistan och allt – annat – i – stan och har med sig svängiga presenter.

Jag kliver av på fel tunnelbanestation och hamnar i Näckrosen, blir stressad när just Näckrosen saknas i SL appen. Sofia messar, kan vi flytta aw till idag? Ja det kan vi, ska ändå sluta tidigare. Om jag hittar härifrån.

Får det vara en Snukers?

Jag träffar Sofia och Johnny på Baras Backe för här kostar ölen 29 och Proseccon 55 och Johnny har med sig piratkopierade godisar. Snuckers är nu min nya bästa vän. Jag vet inte om jag ska äta dem eller ha dem i en skål som prydnad. Vi pratar om bloggar och livet. Blir så glad att vintern tågar på för nu trillar resebloggarawerna in igen. Johnny hastar vidare till ett möte med en annan kompis och jag och Sofia strosar till Slussen. Där hänger Livs utställning, om att medvetandegöra mens. Är det rätt sätt? Ja det är det nog. Tänk att det är som Sofia säger, man sänker tom rösten när man uttalar ordet. Och det är ju sant. Det gör man ju. Tänk att något halva befolkningen har eller har haft ska vara så tabubelagt. Men nu är det fritt att säga.

Hej mens! Där hänger du i Slussen.

Jag kliver av i mitt Skärmarbrink och går hem i mörkret.

Katarina

just nu är jag här.

Böcker – Just nu är jag här – Isabelle Ståhl

Jag slukade den här boken på några dagar. Det är lite som att läsa en bilolycka. Kanske den sämsta jämförelsen men lite så känns den. Den är mörk och tung, den är Stockholm och den är verklighet.

Du kan köpa en pocket/e-bok här eller låna bok/e-bok här. För att låna på Stockholm Stadsbibliotek behöver du ett lånekort. Du reggar dig och hämtar ut med leg inom två veckor på ett bibliotek i Stockholm. Läs mer här.

just nu är jag här isabelle ståhl bokrecension

Just nu är jag här handlar om människan Elise och Elise är så skör. Hon irriterar mig med sin skörhet och negativa tankar. Jag hatar att folk är såhär sköra, att folk har sådana här tankar, att en själv har sådana tankar. Hur kan man falla så långt ner funder jag sida för sida. Allt eftersom klarnar det. Man kan falla såhär långt, det är inte ens långt. Skälet är kärleken, livet, den och det får oss att falla långt ner, får oss att bli sköra människor och att inte känna igen oss själva. Den får oss att dra med oss en människa ner i djupet.

Boken utspelar sig i Sthlm. Elise studerar på SU och hänger på Tinder. Namnet ”Just nu är jag här” tänker jag är kopplingen till gps funktionen i Tinder, att man vet i vilken radie en person befinner sig i. En förstår snart att Elise relation till Tinder är osund. Kombinationen med sömnpiller, annan medicin och psykisk ohälsa känns som typisk samtid och är läskigare än en skräckis, på sätt och vis.

Efter ett tag träffar Elise Viktor eller Viktor träffar Elise. Tajmingen ger dem en chans och en får följa relationen i sin helhet.

Såhär efter att ha läst boken älskar jag Elise. Hon är en vacker karaktär, en riktig människa. Hennes pojkvän Viktor, som en först kanske tycker är för bra för Elise är den en mot slutet känner vara den ytliga och ibland osympatiska. Vi har kanske alla lite en Viktor sida också, stringhyllan i köket, middagar med vänner, Artipelag, ytan. Elise är upptagen av djupet.

Boken har gulliga sidostories inbakade i konversationerna mellan Elise och Viktor som Viktors vän Johan och flickvän som Elise vid ett tillfälle påtalar till Viktor att ”de verkar inte älska varandra”, något Viktor inte alls ser. I ett senare skede, när allt är försent, ser Elise Johan stå tätt omslingrad med en man på stan. Det sker lite som ett konstaterande, vid sidan av resten och tar egentligen ingen plats, men tillför mycket.

Jag älskade boken. Den har allt jag älskar och lite till. Den har ett hårt grepp om Stockholm som vi känner det. Som jag kände det 2015, precis när jag flyttat hit. Den var så bra att jag läste hela i ett nafs. Jag längtade hem från jobbet för att få läsa och läste till jag somnade. Som böcker ska vara. Jag läste den i e-boksform i mobilen och lånade den via Stockholm Stadsbibliotek.

Passar den som älskar att röra sig i Stockholmsmiljöer och livsstilarna här i mitten av 2010-talet. Den som orkar gräva lite mer i djupet och inte räds en människas djupare tankar.

Katarina

Om man inte har fotograferat några höstbilder kan en ju iaf äta höstligt, tänker jag.

30 sep – Stockholm

Sista dagen i månaden och jag bara bloggar. Jag dricker mitt kaffe och jag bloggar. Det har varit tufft på jobbet så när jag inte jobbar då är jag mest bara hemma och bloggar, eller läser. Mest läser jag för att vara ärlig och jag önskade att jag bloggat mer men om jag skriver det här kanske jag gör det.

Insikten kommer att jag läst för mycket och jag blir tvungen att åka till Stadsbiblioteket för mitt lager av böcker är snart slut. Och jag kan inte läsa det jag inte är sugen på. Måste ha nya höstiga böcker att läsa. Så jag lånar en hel radda.

Låt oss fingra på Virginia Woolf.

Tar med mig systemkameran för första gången i september och tar ett par bilder i biblioteket. Ljuset är vackert och bibliotekarierna hjälpsamma. En man i sina bästa år springer till magasinet och hämtar två exemplar av Vagabondliv av Ivar-Lo så att jag ska få välja vilken jag vill ha. Jag väljer originalutgåvan från 1927 såklart. Carro ska komma i eftermiddag då jag tar en kaffe och en bulle på pressbyrån vid Odenplan och beger mig mot Ica i Globen med hela väskan full av Håkan Nesser, Virginia Woolf, Ivar-lo och Sandra Beijer. Jag har också hittat vad jag tror kommer vara en guldklimp som jag hoppas jag tar mig tid att läsa också. En tagg doppad i honung, heter den.

Carro och jag promenerar den lilla sträckan från Skanstull hem och om jag ska vara ärlig så är det mer än nog eftersom jag varit förkyld i två veckor. Jag blir andfådd och det känns inget bra. Väl hemma har jag förberett Keldas svampsoppa, köpt en näve kantareller, som efter en stund i stekpannan snart blir till en fingerborg var, surdegsbröd och morotskaka. Om man inte har fotograferat några höstbilder kan en ju iaf äta höstligt, tänker jag. Och med ingerfärste till så blir det minsann höstligt.

När Carro har kilat hem så läser jag En Bokhandlares Dagbok, den bok jag läser nu. Har fastnat lite i dagboksvarianter av böcker för tillfället. Skrattar åt allt det där vanliga som händer i en bokhandel även om jag inte gillar boken särskilt mycket just nu.

Katarina

Riviera dei Fiori

Hösten är här men jag har inte fotograferat något i september i Sverige. Jag har inte fotograferat något utöver min Italien-resa, för att vara exakt. Jag funderar på om det kommer bli några höstfoton i år? Men till Stockholm har ändå inte hösten kommit riktigt, så ännu finns det tid, tid att visa er Italien, tid att fotografera hösten.

Det är längesedan jag lät foton ta plats i ett eget inlägg. Jag tänkte därför låta dem göra det idag. Med svartvita bilder från italienska rivieran som beskriver stämningen och livet där, utan ord. Tänk att det här var en fotoblogg från början! Bloggen firar faktiskt 5 år nu i september, talade WordPress om för mig, mitt Facebook-konto firar 10 år och själv fyller jag alldeles alldeles strax 34 år. Jag ska försöka påminna mig om att skriva lite mer om det på min födelsedag, som jag ytterst sällan nämner eller direkt firar, för den delen.

Jag har så mycket bilder kvar från mina resor i sommar samtidigt som jag drabbas lite av fomo-höstångest – min favoritårstid där färgerna passar mig. Tänk att jag bytt hårfärg också på köpet. Jag vill visa er Alaska, Island och Sverige. Jag vill fota hösten, visa min nya hårfärg, jag vill läsa böcker och jag vill skriva. Jag vill för mycket så det blir halvt- ingenting.

Story of my life.

Men idag blir det iaf svartvita bilder från den italienska blomsterrivieran.

Katarina

Vi besöker kyrkan i byn och här är målningarna mycket ilsknare än annars. Pieve di Teco.

14 sep – Pieve di Teco och Imperia

Dagen börjar med feedback och intervjuer i Pieve di Teco i borgmästarens rum. Så coolt och riktigt italienskt. Vi fyller i feedback från resan och det tar minst en timma, sedan blir vi intervjuade.

Lunch i borgmästarbyggnaden avbyter intervjuer. Vem vet vem som lagar all denna mat som dyker upp under resans gång? Samtalet rör våra bloggar. Det är alltid intressant att prata med andra bloggare om just det, sin baby och varför en gör just det en gör. Varför och vad som går hem hos läsarna. För vad är det som går hem hos läsaren?

pieve di teco

Vi besöker kyrkan i byn och här är målningarna mycket ilsknare än annars. Jesus blir piskad och blöder och Sista måltiden har en spricka rakt genom sig.

Foto: Charles

På kvällen bloggar jag och skriver tre inlägg när de andra sover. Efteråt så äter vi middag. Andrea och hans vän har lagat maten och vi dricker spumante och limoncello som kallas limomcino i Ligurien. Vi pratar om livet och jag visar Skugge för Charles. Jag saknar honom fortfarande mycket.

Katarina

 

När mitt liv består av böcker och film. Det och mitt treboks-beroende.

23e september 2018 – Stockholm

Jag är förkyld och precis som när en man är förkyld så känns det som att livet håller på att ta slut. Jag har inte lämnat lägenheten sedan i tisdags. Jag tror aldrig det har hänt tidigare. Har du någonsin stannat inomhus i fem dagar utan att gå ut? Först idag vaknade jag med inga symptom kvar än bara hosta som och andra sidan inte går av för hackor. Jag funderar på om inte grannarna snart kommer och knackar på. Men kära grannar, innan ni gör det, kan ni inte hämta ut ett recept på lite Cocillana?

Mitt liv har därför, de senaste dagarna, bestått av böcker och film och telefonsamtal med vänner. Jag tror alla mina vänner i min telefonbok har tagit slut, likaså alla nya filmer på Netflix och Viaplay. Tacka vet jag e-böcker på Stockholm stadsbibliotek, men även där slår jag snart i taket för man får bara låna fem böcker på sju dagar och jag har lånat fyra.

Jag har sett ett enda virrvarr av filmer och serier de här dagarna. Jag har sett alla säsonger av Outlander och väntar nu på säsong 4. Jag hittade en ny serie, Arrangement, som jag såg klart första säsongen på en dag. Jag önskade sedan att dagen var slut och att säsong två kunnat dyka upp i min tv, kommande dag, men det gjorde den inte trots att den finns. Så nu dagdrömmer jag om vad som ska hända Kyle och Megan i säsong två. Det känns väl helt naturligt, gör det inte? Jag har tuggat i mig Prince of Percia, Justice League och The Amazing Spiderman 2 då jag gillar superhjältefilmer och helt ärligt, inte hade något bättre för mig. Men kanske den bästa film jag sett är Testament of Youth med Alicia Vikander som handlar om den unga författaren Vera Brittain under första världskriget. Så himla bra och stark film. Jag tänker på den fortfarande.

Mitt treboks-beroende

Det kan bero på mitt beroende att läsa tre böcker samtidigt som mitt e-boks konto är i fara. Det är iaf så många böcker jag läser samtidigt, mest hela tiden. Jag vet inte varför jag läser tre böcker samtidigt. Det bara är så. Precis som tidigare läser jag lite av varje, över genrer och landsgränser. Jag läser stort och smått, men jag läser inte ut allt. Jag läser böcker som alla andra redan läst. Vad gör väl det kan en fundera på? De är lättare att få tag i och har oftast hunnit att bli till en e-bok och inköpt av biblioteket också. Och jag läser alltid en Bodil. Bodilböckerna har någon form av detoxfunktion när andra böcker är för tunga. Vad ska jag göra när alla Bodilböcker är slut?

När jag inte har något annat för mig så slår jag in svenska/ e- bok på Stockholm stadsbiblioteks hemsida och sorterar på nyinköpt för att se vad som är nytt. Det är ett bra sett att hitta nya saker en vill läsa och också hänga med i det som trendar. Just nu läser jag tre böcker alla andra bokläsare redan läst. Jag läser förra bokklubbsboken för att jag inte han att läsa klart den, jag läser en augustprisnominering och en Bodil.

Jag läser just nu

Ett litet liv

Ett litet liv, den förra bokklubbsboken, är skriven av Hanya Yanagihara och är inte ett så litet liv utan en mindre bibel på 730 sidor. Jag tror inte att jag läst något så långt sedan Sagan om Ringen och då var jag knappa 14 år.Handlingen och författarskapet i den här boken är magnifikt. Jag har kommit till sidan 361 och jag tuggar i mig den som hästar tuggar sockerbitar.

Ett litet liv handlar om de fyra vännerna Jude, JB, Willem och Malcolm där Jude står i centrum. Ganska ofta figurerar också en läkarvän till Jude som heter Andy och Howard som senare adopterar Jude när han är över 30 år. Det är en komplicerad historia om vänskap och om ett liv (Judes) som förstörs så tidigt att man aldrig vet om han riktigt ska hitta tillbaka. Men trots en hemsk uppväxt blir Jude en mycket framgångsrik advokat och de andra vännerna framgångsrika i sina respektive fält. Boken är en riktigt bladvändare och det är så himla svårt att sluta läsa. Eric Smedlund har skrivit en fin recension här om du vill veta mer om boken. Kanske kommer jag skriva en längre text när jag läst klart, kanske inte. Jag är betagen i vilket fall.

Utspelar sig i New York och andra städer i USA.

Just nu är jag här

Med boken Just nu är jag här lyckas författaren Isabelle Ståhl fånga samtiden i Stockholm prick som den är. Om Tinder, det beroende det framkallar, hur trendigt staden är och hur olyckliga vi verkar vara. Isabelle som är idéhistoriker har skrivit denna hyllade romandebut och lyckats bli nominerad till Augustpriset på köpet. Med tanke på hyllningarna, Sandra B har skrivit om den, var jag riktigt sugen på den och har läst ungefär halva.

Just nu är jag här handlar om Elise som pluggar och dejtar på Tinder. Hon använder appen och sina antidepressiva som en enda stor drog-coctail för att få dagarna att passera. Hon rör sig genom Stockholm som en osalig ande och jag funderar på om hon innan bokens slut kommer hinna att få ro.

Är överväldigad för att jag älskar Stockholm, men samtidigt inte, kanske för att jag aldrig fastnat i Tinder-trenden, för att jag är trött på samtidsmänniskan eller för att jag är en av dem? Troligen det sista. Vi får se hur den utspelar sig vidare men som Sandra säger, sjukt mycket igenkänning för oss singlar i Stockholm.

Utspelar sig bara här i Stockholm.

De från norr kommande leoparderna

En av Bodils fem loggböcker. Njuter verkligen när jag läser dessa. De väger upp alla tunga romaner med sin lättsamhet och reflektion och det känns skönt att få leva några år tillbaka i tiden. Som en spegel av sin tid, just nu 2007-2008.

Utspelar sig i Frankrike och den by som Bodil bodde efter hon lämnat Finistére.

Alla böckerna i texten går att låna som e-bok gratis på biblioteket i Stockholm. Man loggar in med personnummer och sin pinkod. Filmerna och tv-serierna finns antingen på Netflix eller Viaplay. 

Vad läser du just nu?

Katarina

Jag duschar för här finns inget Medelhav. Imperia till Cervo.

180913 – Imperia till Cervo. Sista dagen av vår vandring längs italienska rivieran.

Jag vaknar till åska och ett stormande hav, det är sista dagen vi ska vandra och det enda jag tänka på är Alessios frus snygga skor. Ett par supercoola sneakers. Jag vill ha dem så gärna, men de finns inte kvar i min storlek.

imperiaimperia

Vackra Imperia i regn.

Ett oduschat hår och ett Medelhav

Att hoppa att duscha och bara bada i Medelhavet fungerar fortfarande. Det är på sätt och vis intressant att följa hårets resa när det inte längre får duscha. Jag måste snart tvätta det i havet igen om det ska gå och borsta. Triviala problem som dessa känns som att de läker själen när man tänker på dem. Det är så här enkelt livet borde vara. Ett oduschat hår och ett Medelhav.

italienska rivieran imperia

Det regnar och färgerna dansar. Imperia.

VI börjar morgonen i Imperia. Det regnar och färgerna dansar. Lorenzo berättar när vi går förbi ett kloster att de brukade knacka på och be om oblater som snacks. Och de fick alltid en hel hoper. Sen gick de upp och ner för backarna i Imperia och åt dem, likt chips.

 

Foto: Charles.

Vi går vidare i regnet och kommer till Caffé Trattoria da Stra. Lorenzo har med sig boken Extra Virgin av Annie Hawes, en författare med samma efternamn som Charles. Min favoritlåt, Fade, spelas och jag dricker cappuccino och äter en croissant.

Via degli Innamorati, kärleksstigen.

Vi vandrar vidare på Via degli Innamorati, kärleksstigen längs havet. Miriam säger att hit går man med sin pojkvän. Jag funderar på om något liknande ställe finns i Stockholm men kommer inte på.

imperia italienska rivieran vandra italienska rivieran

Vi vandrar över stranden vid Diano Marina och kommer snart till restaurangen La Everest. Mannen som har restaurangen heter Everest. Innan vi äter lunch blir vi guidade av en katolsk präst i kyrkan bredvid. Precis som alla italienare pratar han inte engelska. Men visst är föreställningen bättre på italienska och sen är jag ju heller inte så intresserad att höra exakt vad han säger. Men att se en präst berätta med passion om sin kyrka är alltid kul.

Diano Marina

Jag har blivit lite förkyld, det är mer regel än undantag nu förtiden och egentligen vill jag bara vara hemma med min baby bloggen, redigera bilder och skriva witty texter. Jag riktigt längtar hem till Sthlmt, att få ligga på soffan och läka mina skavsår med min mentala kraft, för det tror jag att man kan. Jag har skavsår överallt, på fötter, under armarna från kamera och väska och det ser ut som sugmärken. Men vem skulle egentligen ha ett sugmärke under armen?

Charles i Cervo

Jag duschar för här finns inget Medelhav. Cervo.

Vi avslutar vår vandring i Cervo. Jag duschar för här finns inget Medelhav och det är den snabbaste duschen jag någonsin tagit. Jag använder tom schampoo och balsam samtidigt. På kvällen blir vi fotograferade av olika fotografer, likt en tävling. Min fotograf heter Jan Pedro och är typisk italiensk. Han pratar knaper engelska men på något vis lyckas vi ändå. När vi väntar på fotograferna berättar Charles att han kollar på Wallander. Han uttalar det ”Wolländer” precis som britter gör. Wallander finns tom i brittisk version säger han och spelas då av någon Kenneth Brannajh. Jag vet inte vem det är. Jag har också tid att lära Charles och Els ”Sex laxar i en lax ask” och Charles lär mig ”Peter Piper picked a pack of pickled peppers”. Sex laxar är mycket svårare, ska det visa sig.

Vi avslutar dagen med att äta middag i en källare och proseccobubblorna stiger upp i skallen.

Katarina

cervo

Foto: Charles

Questa è vita. Castelaro till Imperia.

180912 – Castelaro till Imperio.

Vi kan kalla det långonsdagen. Dagen då vi ska avverka 23 km på en blink, två luncher, vila några timmar för att sedan äta middag med Alessios familj. Behöver jag säga att delar av vägen är det kraftig uppföra och att den ska avverkas mitt på blanka dagen i vad som enligt väderleksrapporten verkar bli lite mer än 25 plusare till dag?

castelaro ligurien

Castelaro. Foto: Charles.

Vi börjar i Castelaro där kyrkklockorna ringer.

Vi börjar uppe i en by, Castelaro, och kyrkklockorna ringer. Mustigt ljud till det mustiga morgonljuset här vid rivieran där vägarna är ormlika och kyrkorna krakelerade som sköldpaddsskal. Vi vandrar längs rivieran och utsikten är magnifik. Jag hamnar mitt emellan gruppen och får den där välbehövda tiden för mig själv vid en talllund där jag stannar och fotograferar.

ligurien

Vackra musitiga gröna färger i Ligurien.

castelaro ligurien vandra ligurien björnbär italien

Björnbär Italien.

italienska rivieran

Italienska rivieran.

Panserotti och cola i en kiosko. Lingueglietta.

Vi kommer till Lingueglietta vid kl 11.På vägen in träffar vi en fet och luggsliten katt i en gränd, cool och social. Här äter vi Panserotti och dricker cola i en kiosko vid kyrkan. Det finns inte något som smakar så gott som cola vid en hike. Ej heller att få den ur en kiosk av två trevliga damer. Kyrkan är liten och pitoresk och man har precis haft ett bröllop, det vittnar riset på backen om.

hikefulness via della costa blommor italienska rivieran utsikt katarina wohlfart italienska rivieran

Foto: Charles.

lingueglietta italienska rivieran människor katt italienska rivieran lingueglietta

Lingueglietta, en bergsby vid Italienska rivieran

Civezza.

Trofie med pesto. Civezza.

Vi kommer till Civezza och äter Trofie med pesto. Det äter vi alla dagar för det är typisk Ligurisk mat. Jag blir omkramad av och serverad av Franco som jag träffade förra året i Civezza och det är lite som att komma hem. Franco minns hur mycket jag tycker om Prosecco och vi får en som smakar päron. Bruschettan är perfekt väl balanserad och pastan en dröm. Jag lär mig frasen this is life på italienska ”questa è vita” av Marika å Alessio.

Vi går sedan från Civezza ner till ett gammalt tågspår och vandrar längs tågspåret hela vägen till Imperia. Det är vasst och Inmas skor går sönder mot de vassa stenarna.

Francos hund.

Prosecco i Civezza.

trofie al pesto civezza

Trofie al pesto. Recept finns här.

vandra på tågspår italienska rivieran

Vandra på tågspår.

Charles.

Mama Mia.

På kvällen besöker vi Alessios vänners hem. Hans fru har gått upp kl 6 för att laga maten, som man verkar göra i Italien. I Stockholm hade vi bara tagit Take away. Trädgården är stor och vacker och Charles får visa sin trädgård för Alessios vänner och den italienska kvinnan säger ”mama mia”.

Vi äter typsik ligurisk mat. Fiskgrytan och makronerna är gudomliga likaså bordsdukningen. Alessio berättar att för hans fru börjar julen i oktober så samtalet kommer att handla om det, julpynt, skor, trädgårdar och mat till sena timmen.

Katarina

Els.

Miriam. Student på gymnasiet som taggat med hela sträckan. Imponerande!

Charles.

Inma.

Jag såklart. Foto: Inma.

Marika.

Kanske den vackraste bordsbokningen jag har sett i år.

Avskedsfesten

I Italien läste jag ut nästa bokklubbsbok och just nu har vi läst Avskedsfesten av Anna Fredriksson. En bok jag inte gillade först men sen helt plötsligt fastnade i, sådär att jag längtat hem efter jobbet för att få lägga mig ner och läsa denna i 30 minuter. Älskar den känslan så mycket!

Boken handlar om Rebecca och Jacob, skriven utifrån Rebecca. De har bestämt sig föra att skilja sig och meddelar sina vänner nyheten på den årliga svamp-festen i vännernas stuga, svampgänget, och vad som sedan följer. Rebecca droppar under början av dagen att hon och Jakob ska skiljas och föreslår att de och vänenrna ska fira deras långa äktenskap med denna avskedsfest eftersom de skiljs lyckliga. I en enda lång vardagshistoria får en sedan följa Rebeccas liv efter skilsmässan och vännernas reaktioner. Reaktioner Rebecca aldrig var förberedd på.

”Man vill liksom inte berätta för folk”

Jag måste säga att jag gillar den här boken mycket. När jag själv separerade var jag själv mycket främmande med de reaktioner som följer, som att en hamnar vid barnbordet/singelbordet vid bröllop, inte längre ens blir bjuden på många av festerna man tidigare var bjuden på samt att man tappar en hel radda vänner, de där vännerna man hade som par. Det är precis ungefär det här som händer Rebecca varför det för mig blir mycket igenkänning. Rebecca får ju såklart många nya vänner efter ett tag, singelvännerna som resonerar annorlunda kring livet och som helhet blir hon ju också såklart nöjdare med livet. För trots allt var skilsmässan rätt val även om det är lätt att tvivla.

En rolig sidostory är Rebeccas Tinderdejtande. Något jag själv provat i två veckor och kastat överbord pga så skräckfylld upplevelse. Dock är ju Tindergrejset rätt roligt som resebloggande just pga att man kan kika på filurer dit man kommer. Eftersom jag inte är den som är den så brukar jag tjuvkika på mina vänners Tinder. Men enough om mitt Tindrande. Rebecca stöter såklart på patrull här också, precis som man gör, där ytlighet är boven och där tycke inte uppstår hos Rebecca och när det väl gör det, inte hos mannen. Och är det något jag lärt mig om dejtande så är det att man knappast blir klokare med tiden. Man lär sig spelet, ett spel man inte vill spela och dras med, varje gång.

Avskedsfesten utspelar sig i Stockholmsmiljö bland kulturarbetare, medelklass en ganska välbärgad sådan. Rebecca är runt 50 år och så också hennes vänner. Av detta faktum blir jag lite stressad. Varför är det likadant för Rebecca som för mig i mina tidiga 30 år? Blir det liksom inte bättre? Ja, relationsromaner vidgar perspektiven och ger inte alltid svar på alla frågor en ställer sig. Bokens huvudfråga är ”Finns det lyckliga skilsmässor?” och svaret efter att jag läst den; Jag tvivlar på det. Finns det överhuvudtaget lyckliga separationer är en fråga en kan ställa sig. Även om man är ense är det som att kapa en kroppsdel och hur man än vrider och vänder på det saknas det alltid något där i slutändan, vare sig det var rätt val eller inte.

Katarina

Dags för nya perspektiv i flygdebatten

Det är äntligen dags för nya perspektiv i flygdebatten. Ibland tar det lite tid men nu känns det som att det politiska klimatet äntligen tillåter det och att vi nu kommit så långt i vår förståelse att det inte bara är flygandet som gör världen.

Eller?

Om att kasta (flyg) paj

Resa Medvetet sätter väl lite huvudet på spiken i den saken som varit rätt tröttsam i flyg (och klimat-) debatten på sistone. Pajkastningen. Är man ändå inte rätt trött på den personlighetstypen som figurerar på nätet? Den som förespråkar att alla ska sluta flyga helt och tar till elakheter för den som inte gör. Det konstiga är att jag inte känner någon som resonerar såhär i verkligheten, dvs helt förespråkar avhållsamhet från flyg för mänskligheten likt en katolsk nunna med kyskhetslöftet. Ej heller är det ju särskilt inspirerande när en faktiskt vill förändras. Ett ouppnåeligt mål leder knappat till någon förändring alls utan skapar möjligtvis ett gäng strutsar, som bäst.

Med det sagt, pajkastnings-rant-over, betyder ju inte detta att man inte kan förändras, minska flygandet och sin klimatpåverkan på andra sätt.

Att idolisera människor som slutat flyga känns så förra året

Vi är alla olika personer men det som kännetecknar många av oss är tendensen att fastna. Jag pratar för egen del när jag tycker det är dags att gå vidare, från att sluta flyga retoriken, och att det är dags för nya perspektiv på flygdebatten, att bredda perspektivet. Om du känner annorlunda, säg gärna det i kommentarsfältet, för allt i världen.

För mig personligen känns det skönt att nya perspektiv dykt upp på sistone. För helt ärligt är det rätt svårt att utöva sin passion, resande, utan att flyga en sträcka eller två per år. Lägger man till ekvationen försörjning och heltidsjobb utan rätt att ta ut tjänstledighet blir det snart rätt omöjligt, faktiskt.

Att idolisera människor som slutat att flyga känns dessutom lite förra året. Särskilt när de människor inte bidrar till Sverige och det välfärdssamhälle vi alla beror av, dvs jobbar och betalar skatt om någon undrar vad jag menar. Det är dags att leva i verkligheten, inhämta kunskap och inspireras av andra med liknande liv och förutsättningar också. För hörni, det är ju knappast flyget som är hela boven! Att jorden är överbefolkad, det krigas och vi är del av konflikten (t ex röstade ju en hel hoper i Sverige på partier som vill begränsa invandringen eller knappt har nån klimatpolitik för den delen), äter kött eller byter ut kläder och inredning var och varannan dag verkar de flesta glömma. Men för en charter till Spanien ska en bli lynchad?

Ja, det hela börjar ju bli lite löjligt (och polariserat) och löjligt är sällan bra.

Miljön är en klassfråga och att hjälpa människor ur fattigdom borde vara prio om man faktiskt bryr sig om miljön

Miljön är i stort en klassfråga och att hjälpa människor ur fattigdom borde vara prio om man faktiskt bryr sig om miljön. Att hänga människor som åker charter till Medelhavet, torde vara sekundärt eller inte alls. I min värld, de som hänger ut andra människor på nätet, gör sällan sitt för en bättre värld utan är snarare mest hatiska.

Att inspirera andra och bidra till utveckling utan shaming borde vara fokus.

Perspektiv på flygfrågan

Resa Medvetet ger i sitt inlägg Miljönormer perspektiv på flygfrågan. Sånt är bra tycker jag. Här kan du som inte vill eller kan minska antalet flygresor (alla flyger ju faktiskt inte) bidra på andra sätt till minskad klimatpåverkan. Det är väl ändå dags nu kan en tycka.

Katarina

 

Killen som håller i olivoljeprovningen är vacker. Charles frågar om jag vet hans namn. Nej säger jag, så Charles döper honom till Adonis. Ospedaletti till Taggia

180911 – Ospedaletti till Taggia, vandring längs den italienska rivieran

Vi startar cykelturen i Ospedaletti. I bilen får jag boken som Lorenzo har med. Den om Dr Antonio.

San Remo

Om jag någons bryter foten (peppar peppar) ska jag sitta på en stol och kika på folk på Götgatan medan jag läser DN.

Italienskor vet hur en behåller stilen, genom åren.

Inma.

Palmförsäljarnas stad. San Remo

Vi cyklar till San Remo. Staden känns lite Karibien möter Europa med sina palmer, pasteller och gamla koloniala stil. Fasaderna är slitna och det doftar gammalt, ibland klor, som det är i Italien. Porten till gamla stan heter Santo Stefano och är från 1321. Vi går härifrån till Via Palmari där den första palmodlarfamiljen levde någon gång på 1400- talet. San Remo är det ställe som odlar palmer och levererar dem till Vatikanen på palmsöndagen, för det gör man visst här.

Om jag var katt skulle jag också sova i en blomlåda.

Från San Remo cyklar vi vidare på vårt gamla järnvägsspår aka super-platt och bra cykelväg. Det var längesedan jag cyklade och jag känner det snart i rumpan. Vi stannar på stranden i Bussana och jag får inte använda mitt kort här. Jag lånar 3,50 från Els och får en cappuccino och pizza för det. Jag äter den där pizzan med kaffe jag aldrig skulle ätit om inte Alexander sagt att det var just det, en synd.

Bussana Vecchia, känd för att ha blivit totalförstörd av en jordbävning under 1800 – talet. Huserar fortfarande inga officiella invånare men en hel rad konstnärer som flyttat in, trots förbud.

Konstnärer har flyttat in. Bussana Vecchia

Vi lämnar sedan våra cyklar och hoppar in i bilen för en tur till Bussana Vecchia. Här bor ingen då byn anses obebolig efter en jordbävning. Men konstnärer har flyttat in ändå som de brukar. Jordbävningen var 1887 och konstnärerna flyttade in på 60- talet. De kämpar fortfarande för sin rätt att vara där.

Taggia.

Känd för sin olivolja äter vi kolhydrater i hög. Taggia

Vi äter lunch på Globo, kolhydrater i hög. Jag räknar redan med att behöva banta igen. Inma säger att det ser ut som att jag bränt mig. Jag säger att jag bara är varm och svettig och att jag har spf 50. Lorenzo säger att kvinnor aldrig svettas utan att vi bara glöder. Så jag säger till Inma att det stämmer, jag svettas inte, jag brinner.

Kaffet är underbart i Italien och vi träffar vår guide Rafaela som guidar i Taggia. Ytterligare en italienare med brittisk accent, lika oklar som rolig.

När vi kommer hem badar vi i havet och jag tvättar håret i saltvatten. Jag funderar på om jag kommer klara av att inte duscha på en vecka utan vara bada i saltvatten. Kanske borde jag googla vad som kommer hända med mitt hår med bara saltvatten.

Museum Carli Carlo i Imperia.

I Italien finns fler än 500 arter olivträd. Imperia

Vem hade kunnat gissa att det fanns mer än 500 arter olivträd i Italien? När man bara tror det finns en så har man fel. I Grekland är olivträdet så viktigt att man tidigare ansåg trädet som heligt, varpå om en högg ner ett träd drabbades av död (oklart hur). Allt det här får jag lära mig på olivmuseet Carli Carlo i Imperia. Vi går på guidad visning, olivoljeprovning och en chefs table middag. Killen som håller i olivoljeprovningen är vacker. Charles frågar om jag vet hans namn. Nej säger jag, så Charles döper honom till Adonis.

Katarina

”Famous last words.” Franska gränsen till Ventimiglia

10e sep – Franska gränsen till Ventimiglia. Etapp 1.

Jag vaknar och klipper med ögonen. Jag kollar min instagram och har fått ett meddelande från en vän som svar till att jag sagt att det pratas dåligt med engelska här i Italien. ”Sägs ju vara den bästa förutsättningen att lära sig språket på. Du behöver väl dock bara kunna säga ”Ciao, dov’è il mio prosecco e pasta?” ?” Charles berättar att han dricker ingefärste innan frukost. Han har alltid har med sig sin kettle när han reser så att han kan börja dagen med just det. Solen går upp och det är svårt att hitta adjektiv som gör rättvisa nog. Andrea som äger det underbara boendet vi bor på serverar mig cappuccino mitt i naturens morgon-tv och säger ”damerna först”.

Och ungefär det tänker jag att jag klarar mig på resten av min tid här.

Els, Inma, Charles, Andrea, Marika.

Vid frukost fortsätter Charles berätta historier, nu om sin vän som skickat ett mail om goodiebagen vi fick igår. Vännen undrar var kondomen är. Först fattar jag inte. Inser snart att det lika gärna kunde varit en kondom där i, för vad finns inte i våran goodiebag? Det är flaskor, pannlampa, första hjälpen, bandana och en lite ryggsäck som är genusterotyp där Charles får en blå och vi andra rosa.

Så varför inte slänga in en kondom i ekvationen?

Jag myser vid tanken att jag måste dras med brittisk humor en hel vecka.

Vi börjar vår vandring vid franska gränsen.

Foto: Charles

Vi möter Lorenzo, italiensk botanist, i bilen påväg till franska gränsen. Lorenzo har bott i England. Han bor nu på rivieran och kan se Korsika från sin balkong på morgonen. Enligt Lorenzo är det bästa sättet att lära sig engelska av en flickvän. Någon kontrar; ”Eller en pojkvän!”. Han berättar hur engelsmännen upptäckte rivieran genom en bok som hette dr Antonio och jag frågar om den här boken. Han ska ta med den till mig imorgon säger han.

Lorenzo är den första italienaren jag möter med brittisk accent på sin engelska. Vi får alla gissa var Lorenzo bott när i England men ingen av oss gissar rätt, inte heller Charles. Lorenzo berättar men det hjälper mig föga, jag vet fortfarande inte var det är.

Foto: Els

Ganska snart stannar vi på Benjamins strand och badar och jag badar i Medelhavet igen!

Vi börjar vår promenad längs Sentiero Liguria vid Balzi Rossi (gränsen) som ligger i Ventimiglia kommun. Kejsaren av Rom bygde en gång vägen som heter Via Julia Augustas. Jag fri-säger mig detta med stavning för det är en enda blandning av latin, italienska och de språk som talades innan italienskan här. Ganska snart stannar vi på Benjamins strand och badar och jag badar i Medelhavet igen! Charles pinpointar att jag flyter som ingen annan som i ett meditativt stadie. Det är för att jag behövde det här tänker jag.

Budskap i tunnlar. Sött lr inte?

Foto: Marika

Citronella.

Känslan är ungefär som när Russel Crowe kliver in i vingården han ärvt i A Good Year, bara lite mer välskött. Giardini Botanici Hanbury.

Strax efter Benjamins strand möter vi Hanbury trädgårdar, namngivna efter Tomas Hanbury. Han gjorde sina pengar på tehandel med Kina berättar Lorenzo och ligger begravd i trädgården. Klimatet är milt här så hela den botaniska trädgården är lummig och grön och det finns en hemlig trädgård i trädgården. Här doftar rosmarin och jag ser en ödla jag tror är Pärlödlan men Lorenzo rättar mig för den finns visst bara i bergen. Här finns Aloevera, Monstera, Strandsilja och Citronella och Citronellan, det är precis den växten jag letat efter sedan min barndom. Den min mammas moster hade, hon som jag kallade moster, men som var alldeles för gammal för att vara det. Så när jag kommer hem vet jag vilket blomköp jag skall göra för att få tillbaka en liten bit av min moster. Jag ska köpa ett fia med knuff och spela mot mig själv, dricka kokkaffe, för det var det vi gjorde, bredvid min Citronella.

Villan på toppen ska jag flytta in i. Jag och Inma delar på varsin sida av huset och får varsin terass har vi tänkt. Känslan är ungefär som när Russel Crowe kliver in i vingården han ärvt i A Good Year, bara lite mer välskött. Jag tänker att har jag ett sånthär hus behöver jag aldrig jobba mer. Då är det bara jag och mitt hus, resten av livet.

Els.

Alla kolhydrater vi kan hitta på en tallrik i en liten matbutik som heter Alimentari da Maria.

Vi vandrar vidare till Ventimiglia för lunch. Vi äter kroketter, kroketter och kroketter och pizza. Alla kolhydrater vi kan hitta på en tallrik i en liten matbutik som heter Alimentari da Maria. Det är Maria som lagat maten och hon gick upp kl 4 på morgonen för att göra den.

Varför smakar allt i Italien som en dröm? Även plockmat i en liten matbutik, längs en smal gränd är en bit av mathimlen. Kanske är det just för att Maria gick upp så tidigt för att göra den.

Alexander.

En man kommer. Det är Alexander, vår guide. Han dricker kaffe med oss och säger att det är en synd att dricka kaffe med pizza i Italien. Jag funderar på om det är på skoj eller om det är sant, för här skulle det kunna vara sant. Inte för att jag någonsin skulle dricka en kaffe till en pizza, men nu måste jag nog pröva just det. En kvinna som är typsik italiensk kommer och med det menar jag att hon är 50+ och fortfarande går i 10 cms klackar. Något jag slutade med när jag var 26 för då gick det inte längre. Men är man italiensk, så är man.

Charles.

Vi möter fyra åsnor som ackompanjerar olivlundsoperan med sina bjällror. Lucinasco.

Efter en lång powernap åker vi till Lucinasco och Azienda Agricola Armato Christina. Ett olivolje företag som har åsnor. Jag frågar varför. Kvinnan svarar att det är för att de älskar dem. Och vad skulle annars vara? Har du inte alltid drömt om en guidad visning i en olivlund i solnedgång? Att den också sker på italienska sätter accent på föreställningen, lite som en opera bland skira olivblad där vi möter fyra åsnor som ackompanjerar olivlundsoperan med sina bjällror.

Vi åker tillbaka på smala vägar för middag, bland gräsig stark olivolja och lokalproducerade råvaror och det isar i magen påväg upp. Alessio säger ”oroa dig inte, jag växte upp på dessa vägar” och Charles fyller i ”Famous last words.”.

Katarina

Jag frågar om hon behållit kärleken och hon svarar ”ja, den har bara bytt person”

9 sep – Stockholm till Nice och vidare till Imperia på den Italienska rivieran

Åker till Arlanda arla morgon. Även om jag reser ensam ofta känns det som att resa är något jag föredrar i sällskap av andra. Men nu när jobbet och livet har slitit på och jag behöver en paus passar det bra trots allt.

Inte varje dag en ser en glaciär ut ur flygplans fönstret. Där är den i alla fall. Någonstans i Alperna.

Läser klart den här och förfasas över att jag inte har någon bok kvar och nu är fast i Italien i fem dagar.

Finns det lyckliga skilsmässor? – Arlanda

Men resan är ju ändå inte ensam. Jag sitter över en frukost och funderar på de jag kommer träffa och energin det kommer ta att träffa nya människor. Fyra andra bloggare. 2 italienska studenter. 2 andra italienare.

Läser Avskedsfesten, en bok med frågeställningen ”Finns det lyckliga skilsmässor?” och på sätt och vis känns den här sommaren som en skilsmässa. Från värmen, bränder och omställningen efter min egen separation. Jag har ju aldrig varit den som haft bråttom (med 9 år på samma jobb), men nu är det kanske ändå dags med nästa fas, vad den nu innebär. På tal om att ha bråttom läser jag en blogg av en tjej som heter Sandra Junhammar ibland. Hon skriver så klokt om detta och en hel massa till i Det är svårt att hålla sig frisk & sund i ett sjukt samhälle. Kanske är hennes text litet naiv men kanske är det tillåtet att vara det ibland. Tänkvärd är den ändå, naiv eller inte.

Avskedsfesten handlar om Rebecca som precis har skiljt sig. Vad som händer efter skiljsmässa trots att man är vän med sitt x. Hur de gamla parvännerna glider mellan fingrarna och hur svårt det är att vara lycklig, fast att skiljsmässan var rätt val. Den känns i hjärtat, för vi har nog alla drabbats av liknande.

En tonfiskmacka på chez jean i terminal 2 i Nice, ja tack.

Utsikten från en takterass, i Imperia, där jag nu är i skrivande stund.

Att skratta åt elände, hjälper nästan alltid och är ibland det enda en kan göra

Idag är det val och det är svårt att komma undan, trots att jag flyr landet. Tankarna går ständigt tillbaka till frågan om hur det ska bli. Tankarna maler under natten och jag skriver till Sofia vad jag vill skriva på Facebook på valmorgonen men aldrig förmår mig att göra ”Hör upp män – vill ni ligga mer i era liv, rösta inte på SD idag.”. Sofia kontrar med något ännu bättre, för det gör hon alltid. Jag skrattar, somnar och vaknar lyckligare. Att skratta åt elände, hjälper nästan alltid och är ibland det enda en kan göra.

Men dagen till trots känner jag mig inte särskilt orolig och tänker att jag tror att människor hittar sitt vett och sitt hjärta till slut. Jag tror och hoppas det i alla fall. Vågar jag kolla valresultaten innan jag publicerar det här? Nej det gör jag nog inte. Så om jag får rätt låter jag vara osagt här.

Utsikten från en balkong i Imperia.

Han säger att Italienarna alltid sett upp till Sverige, som himlen på jorden men att de nu undrar vart Sverige är påväg. Det gör jag också, säger jag. – Nice

Landar i Nice och köper en tonfisksmörgås av den färglada mannen på Chez Jean som envisas med att kalla mig madame mellan varje rad och återupprepa min beställning (Tuna, ja), för uppenbarligen beställer jag på ett roligt sätt när jag envisas med att låta svenska ord snirkla sig in i språket. Och den är så god. Och det är så varmt i Nice. Och det är så lite kvar av min bok trots att jag sov halva flygresan.

Jag möter Alessio på Nice flygplats. Vi pratar val. För vad finns det att säga mer just nu? Han säger att Italienarna alltid sett upp till Sverige, som himlen på jorden men att de nu undrar vart Sverige är påväg. Det gör jag också, säger jag.

Lite som Sex n the City fast kanske minus allt utom New Yorks takterasser + oändligt Medelhav.

Vi träffas på takterassen för att gå genom resan. Man kan därifrån klättra upp på taket. Det gör vi såklart. Och där dricker vi öl. För det är sånt man gör på tak vid den italienska rivieran.

”Charles, kan du ta en bild av mig när jag klättrar upp på stegen, i rörelse, tack?”

När Katarina är hungrig så kommer snart oliver.

Charles.

Jag googlar och dör för vem har en sådan trädgård? – på en terass vid Italienska rivieran, Imperia

Jag pratar med Charles och Els på kvällen. Charles är från Wales, 63 år, är vandringsbloggare som gillar trädgårdar mycket. Han har en trädgård hemma som en kan besöka. Han och hans fru har haft den i 31 år och den har varit öppen för folk i 20 år. Jag googlar och dör för vem har en sådan trädgård?

Els är från Belgien men bor i Belfast och hon kom hit för kärleken. Jag frågar om hon behållit kärleken och hon svarar ”ja, den har bara bytt person” och skrattar kluckande.

Katarina

Mera pizza tack. Eller Italien, ge mig mera av allt, tack.

Italien viskar komsi, komsi

Det är nu ett år sedan jag var på italienska rivieran och bara några månader sedan jag var en sväng i den Toscanska delen av landet. Det är kanske resultatet av att ha en vän som älskar Italien och åker dit titt som tätt och där orden ”komsi komsi” följer tätt inpå landning.

Jag lyfter idag, om SAS gör vad de ska och får återbesöka Arlanda som jag ibland har kommit på mig själv att sakna. Ens hemflygplats ligger en nog varmast om hjärtat ändå.

En stig, byar och lokalbefolkning, den italienska maten. Frihet att vara dig själv. Tvingad att vara sanningsenlig. – löst översatt från Timon Lepidus Trip.

En veckas vandring på den italienska rivieran

Jag kommer spendera kommande vecka på den italienska rivieran. Med husrum i Imperia och vandring från väst till öst, bland italiensk mat och andra bloggare jag aldrig träffat samt några italienare. Resan är ett non-profitprojekt, Timon Lepidus Trip,  i samarbete med städerna/regionerna vid den italienska rivieran. Syftet, att upptäcka rivieran i en lugnare takt. Det är ungefär på pricken vad jag behöver just nu.

Katarina

Vill du läsa mer om de andra bloggarna?

Precis som vanligt är det enkelt att hänga med på Instagram stories, men jag kommer även försöka uppdatera så frekvent som möjligt här i mitt favorittillhåll i världen.

Detta är en pressresa anordnad av non-profitorganisation, Diana, i Imperia. Läs mer om vilka som supportar projektet här.