Latest Posts

Utanför mitt fönster är det vatten och tjock vit dimma. En tur till Åland

Klockan ringer som vanligt. Jag börjar bli van vid klockan 6. Dröja mig kvar. Gå upp klockan 7. Att det är lördag spelar ingen roll. 

Virustiden kämpar emot vaccintiden, drar ut på det, hänger kvar i maj och idéerna om vad som är görbart börjar ta slut. Jag har sett min gata i Högdalen varje dag sedan jag flyttade in. Kanske inte riktigt, men nästan. 

Utanför mitt fönster finns längre inte min gata. Utanför är det vatten och dimma. Tjock tjock vit dimma. Det luktar purjolök och vitlök om mina fingrar, riktigt ångar en murrig lökdoft vart jag än går. 

Anledningen till att jag är uppe tidigt på en lördag är Johnny. Johnny som plötsligt under veckan ändrade vår lördagsmiddag till en ”Åka till kapellskär, plocka ramslök och ta en dagstur till Åland” dag. Skriver på mitt Tove-manus på båten. Har hört av Karin Erlandsson i Alla orden i mig att böcker kan skrivas på Viking line, så jag provar och det går. Texten simmar sig fram i det dimhöljda vattnet och stämningen överensstämmer med takten på mitt skrivande. Texten tar det lugnt, men det går framåt och jag skriver över 2000 ord i slammer och oljud från båtfolk och schlagersång.

Skriver med Kugge två gånger i veckan från tisdag denna och det hjälper kolan i fingrarna. Skyndar på kolan lite eller kanske som ett lösningsmedel som luckrar upp det sega, lite i taget. I vilket fall har de rätt, grabbarna i Writing Excuses, podden jag nämnde i ett tidigare inlägg, en skrivgrupp går inte av för hackor. Hittade dessutom en ny pod genom skrivgruppen, en av de som är med har en egen podd med en skrivkompis, Skrivlivet. Mycket igenkänning för den som skriver och angenäm att lyssna på. Lyssnade med intresse på det första avsnittet som berör skrivskolor, verkar som en bra grej för de som vill komma igång med det skönlitterära och det vill jag ju.

Har sökt flera kurser i skrivande och litteratur till hösten, men det verkar inte allt för enkelt att komma in (främst på skrivkurserna), nästan som att man redan måste ha gått en skola, skrivit sig genom ett manus, för att att bli antagen på en skrivskola alternativt ha väldans höga betyg från gymnasiet. Lite så är det nog! Konkurrensen är så hård så de som går är de som redan kan (som har gjort ganska länge) skriva skönlitterärt, kanske till och med nära på brutalt bra och inte bara litegrann som jag. Utöver konsten att skriva skönlitterärt verkar konsten att skriva ansökningsbrev och arbetsprov också vara viktig att kunna, kanske får jag börja med en sådan kurs i skrivande först, skämt och sido. Men trots det är jag i valet och kvalet kring vad jag ska välja om jag faktiskt kommer in. Jag läser också litteraturvetenskap nu, sista blocket i Ungdomsromanen i samtiden och har sökt flera kurser för att utöka mina kunskaper i ämnet. Jag älskar att läsa lika mycket som att skriva så jag oroar mig inför höstens val, vad ska jag välja om jag kommer in både på både kurser i skrivande och läsande? (livets alla val..)

Nähe, nu kom grabbarna med drinkarna och orden ”dansbanan är som ett tidsdokumentet” här och slår sig skrattande ner. Det är dags att inta den mycket söta alkholfria drinken och njuta av den vita dimman en stund till.

Katarina 

Det här suger och jag är en fruktansvärt dålig författare

Igenkänning någon?

Writing excuses spottar ut sig fantastiska avsnitt, ett efter ett. Eller avsnitt med mycket igenkänning. Det här var det första som hände efter sådär 20 tusen ord, när någon form av smekmånad var över. Jag blev faktiskt förvånad när det hände, hur känslan liksom bara sköljde över mig. Ninni och Caroline behandlar samma också fenomenet i podden Skriv en bestseller eller en annan bok, på ett annat sätt där jag särskilt minns det beskrivet, det faktum att i huvudet på författaren är berättelsen så himla vacker, så fantastiskt. Författaren vet att berättelsen kommer vara det bästa som har hänt världen och att den måsta skrivas, men när berättelsen kommer ut på papper, genom pennspetsen, så blir det inte riktigt så bra som berättelsen i huvudet och vad ännu värre är, ganska snart sköljer känslan över en att det här, det är nog det värsta jag någonsin själv skulle kunna ha läst, hade jag varit läsare hade jag kastat boken rakt i papperskorgen! Mao; Det här suger och jag är en fruktansvärt dålig författare.

Grabbarna i podden ger exemplet of Neil Gaiman, som tydligen ringer sig förläggare efter 3/4 av boken varje gång och säger ”This sucks and I am horrible writer”, varpå förläggaren lugnar ner, tröstar och säger, Neil, det säger du varje gång varpå Neil svarar något i stil med, Jasså? Ninni gör precis som Neil, drabbas av omfattande självtvivel en bit in i processen och ringer också sin förläggare. Klockrent tycker jag! Så tydligt att det är något en drabbas av när man försöker på sig skrivandet av en bok och att det helt naturligt, en del av processen.

Har grabbarna någon lösning? Faktiskt föreslår de flera, de är tre i podden och de ger olika syn på det hela oftast med viss consensus.De förslår bland annat;

att slå sig ner och bara skriva klart och acceptera att det är dåligt och se vad man kan göra i redigeringsprocessen. Utkast ett är inte särskilt bra och behöver mycket omarbetning.

att gå med i en skrivgrupp, något jag ska testa på nu. Jag anmälde mig ju till Skriv med Kugge. En skrivgrupp går ju fixa på många sätt, det vanliga är nog att man går en kurs och träffar likasinnade som man sedan skapar skrivtillfällen med tillsammans. Ett annat sätt är att joina en ”kurs” dedikerad för tillfället, som jag gjort. Det säkertställer motivation hos deltagaren, särskilt sedan det kostar pengar.

Det viktigaste, som de hela tiden understryker är; SKRIV KLART! Bara skriv klart.. Någonstans är också det det enda mål jag har just nu, att skriva klart.

Katarina

Min melankoliska sida kommer fram när det regnar och som det regnar i Stockholm nu

Det var längesedan jag aktivt kommenterade på virustiden. Det känns som att vi är förbi det, väntan på att det ska gå över, att det finns en virustid och något efter, det vill säga. En allmän acceptans om att det är såhär livet kommer vara har infunnit sig, lite glanslöst med en uns av sönderskavd frihet som eftersmak.

Jag ser regnet falla ner över taknocken på grannhuset i föreningen och himlen är gråvit, så långt ögat kan nå. Strax slår det över till blå timmen, men sikten är densamma. Det är knappt någon människa ute på söderorts gator och även fåglarna hukar i skydd av björkarnas grenar. Erik lagar mat, fransk gryta, en av hans specialiteter och min personliga favorit och det doftar som magi. När jag tappade smaken förra sommaren, åt jag fortfarande grytan och levde på minnet av dess smak. Varmt ljus strålar över mitt ansikte när jag skriver och lägenheten är mörk. Det är maj, det är kallt och vi står inför en sommar, som precis som förra sommaren är oklar. Virustiden är kvar och förstör semestern, ännu ett år.

Det är mycket jag är tacksam för efter det här året; Att jag har mat på bordet och jobbet kvar. Att jag får äta fransk gryta och att den smakar igen. För att orden flödar ut från pennspetsen och att glädje finns i det lilla. Jag är tacksam för att jag anpassar mig och så få i min närhet blivit ordentligt sjuka.

Det är tråkigt, men jag orkar inte längre hålla mig uppdaterad om vad som händer i min omvärld. Jag ser baljarder sjuka i Indien och jag slutar läsa. Jag ser ingen sjuk på Nya Zeeland och jag slutar läsa. Det är stökigt på Irland och smygrenoveringar på Downing Street och jag slutar läsa. Till skillnad från Astrids Krigsdagböcker där hon frenetiskt läser tidningen och lyssnar på radio under kriget, vänder jag mig om och går iväg, när jag kommer in i ett rum och tidningen ligger på bordet.

Globen står kvar, fylld med paddelbanor och Globengallerian lika fylld med folk, trots att arenaområdet gapar tomt på evenemang. Globen var en gång frontbild till P3s Dystopia ,lite på skoj antar jag, och uppfyller nu kriterierna för ett sådant program utanför fiktionens värld. På kontoret i Globen hade en kollega som nu slutat en snöglob med Globen i. Den var mycket speciell och jag letar ofta efter en egen att ha på mitt skrivbord, att vila ögonen på och för att det ändå känns som att jag jobbar inuti den där snögloben och inte i en verklig värld.

Katarina

Skrivkramp andra lösa trådar

Lyssnade på podden Writing Excuses (drivs av tre sci-fi- författare i USA) på väg hem på cykeln i ett regnigt Stockholm. Avsnitten är så cykellagom, 15 minuter långa. Krejvar allt med skrivande för tillfället och precis som vanligt. Lyssnar, lär, utvecklas, gömmer mig och tycker mest det bara är rätt gött att lyssna på författare som pratar om sitt skrivande, lite tant-drömmigt på något vis. I episod 16 från 25 maj 2008 (!) ”Butt in Chair, Hands on Keyboard” pratar de om skrivkramp. Bara namnet är talande. Minns inte vad de säger fast det var knappa timmen sedan jag lyssnade, men det fick igång mina tankar om skrivkramp, det här fenomenet som tycks självklart, men som ingen kanske riktigt vet vad det är.

Alla tycks drabbas av skrivkramt, på olika sätt och i olika mängd. Även podden ger flera definitioner, pratar om det på olika sätt och lyfter även att när de har skrivkramp så är det ibland bara av det enkla skälet att man inte har lust att skriva, eller att man måste göra något, i den enes fall att till exempel räkna matematik, för att lösa ett problem i berättelsen och komma vidare, ”Det är nog inte skrivkramp, jag vill liksom bara inte göra matten”, säger han. Jag kan känna igen mig i uttalandet.

Jag själv sitter efter trettio tusen ord i manuset lite fast och skrivandet går segt. Femtio ord här, Femtio ord där, javisst, men från femhundra ord på trettio minuter till femtio ord på samma tid så får jag ändå erkänna att jag känner att det är lite kola-segt. Jag tänkte först att det är såhär skrivkramp känns, men har efter avsnittet omvärderat min stämpel på mig själv. Jag har kommit till en fas då jag oundvikligen måste lära mig något, jag måste göra matten för att komma vidare. Berättelser kräver kunskap och jag vill inte ta in kunskap just nu, inte på den nivån att jag tar in så pass mycket att jag kan ett ämne och utan att jag gör det blir berättelsen något platt i mitt fall. Jag famlar i blindo och kommer inte riktigt vidare. Utgången beror på kunskapen, som jag inte vill ta in och det har resulterat i en hel massa lösa trådar och pusselbitar som inte passar resten av pusslet. Jag vet att jag måste göra något åt det, jag vet vad, men kroppen vägrar. Är det skrivkramp?

Får du skrivkramp och hur känns den?

Ps. Jag har anmält mig till Sommarskriv med Kugge och från tisdag nästa vecka kommer jag befinna mig i en skrivgemenskap. Tänker att det är bra mot kolakänslan och ska FYI bli väldans kul.

Katarina

Skriv, bara skriv och ta en paus

Innan gårdagens inlägg hade det gått nästan en månad sedan jag skrev något på bloggen. Det blir tydligt att när man skriver på ett längre projekt (som jag startade igång på Sigtunastiftelsen) blir det ibland nödvändigt att pausa något annat. Så då hamnade pausen här, en bloggpaus på nära en månad. Sen kom Valborg och jag kände plötsligt att jag behövde en paus i mitt längre projekt för att lösa några (mentala) skrivknutar, innan jag skriver vidare. Bloggsuget kom tillbaka och det kändes helt naturligt att skriva någonting här.

Jag är inte säker på om knutarna är lösta i mitt långa projekt, utan får nog anamma den metod jag anammat hittills; Skriv, bara skriv! Men något tar emot och jag har svårt att sätta fingret på vad det så jag får nog .. Göra vaddå? Vem försöker jag övertyga du lilla latis? Mig själv mest kanske. Skriv, bara skriv, för tusan.

Under min paus som fortgår lyfte jag blicken och anmälde mig helt oförberett till en skrivträff imorgon (tisdag 4 maj) ordnat av Michaela i Finland, jag tror det är som en kickoff till hennes (Kugges) Skrivsommar, ett litet ”pt-program” för skrivsugna med 18 träffar från maj till början av juli där man träffas två gånger per vecka och skriver. Jag undrar om det inte är lite precis det jag behöver.

Syns vi imorgon?

(Jag kan tyvärr inte hitta en offentlig anmälningslänk men hittade inbjudan i facebookgruppen Skrivkäris).

Katarina

Min skrivarresa till Sigtunastiftelsen

Det kan ha varit det bästa jag företagit mig i år!

Tidigt en onsdagmorgon för någon månad sedan hoppade vi på pendeln, jag i Älvsjö och Sofia i Årstaberg, fullpackade till tänderna med mjukiskläder och ett ivrigt sinne. Med lite packningsovana i benen men kaffe i termosen var vi äntligen ute på resa inom SL- kortets radie. Trots den ringa distansen och enkla målet, en fem dagars skrivarresa i Sigtuna, behövde jag tänka lite när jag packade min kappsäck med tandborste och guldpengar. Det var länge sedan jag var på fri fot!

sigtunastifelsen
rådsalen sigtunastiftelsen rum för skrivande

Min skrivarresa till Sigtunastifelsen

Resan tog runt en och en halv till två timmar, om man räknar dörr till dörr. Pendel från Älvsjö till Märsta och sedan buss hela vägen fram till Sigtunastifelsens egna busshållsplats med samma namn. Sigtuna, Sveriges äldsta stad, ligger på lagom avstånd från Stockholm och du tar dig hit med SL kortet. För mig var det ”gratis”, Erik bjöd mig på resan med sitt årskort och Sofia fick betala den ringa summan om 38 kronor för en enkelbiljett. Hem blev vi hämtade av elbilsErik.

sigtunastiftelsen
Trapporna upp mot stiftelsen
skrivarresa biblioteket sigtunastiftelsen
Biblioteket

Ett bibliotek som huserat många författare

Från busshållplatsen promenerar vi djupt försjunka i ”ta igen så mycket tid som möjligt samtal”, om livet och skrivande, upp för de långa trapporna till stiftelsen och checkar in. Man kan tro att trapporna skapats för ändamålet; ”Här hinner ni ta igen allt vänskapsprat ni missat under virustiden och göra er redo för dagarna som komma skall.”

Sigtunastiftelsen är vad det låter, en stiftelse, inte ägd av någon och har varit så sedan starten 1917. Stiftelsen har i byggnaden ett av Sveriges största privatägda bibliotek och jag riktigt längtar till att sätta tänderna i samlingen och springer nästan förbi damen i incheckningen av ren iver. Sfitelsen har huserat många författare och är just till för kulturarbetare, musiker, skrivande folk men även forskare. Många som åker, åker på grund av det andliga stiftelsen för med sig och jag själv tar med mig ett stycke andligt (i mitt första bokutkast) när jag åker härifrån. På plats passar vi på att prata med personalen i förbigående och bibliotekarien berättar en del om stiftelsen inriktning, när samhälle, politik och det andliga möts och samexisterar, en spännande tanke men utopi i dagens samhälle.

Biblioteket är öppet var dag för stifelsens gäster och på onsdagar, för utomstående. Jag och Sofia besöker biblioteket både onsdag, torsdag och fredag och om jag fick önska hade jag gärna suttit där även på helgen. Biblioteket med sina tre våningar bjuder på öppna miljöer med avskilda små skrivbord att läsa och skriva vid och utsikt mot vattnet (Mälaren). Fokus är det andliga, miljö och forskning inom vissa områden och biblioteket har även både ett fröarkiv, där du kan låna dina växtfröer för våren och ett stort klipparkiv (tidningsklipp) som vi glömmer bort. Sofia vill gärna se Gunnar Ekelöf rummet och jag hänger på, utan kunskap men nyfiken. Vi frågar receptionisten om nyckeln, men det visar sig att det bara är medlemmar i Gunnar Ekelöf – sällskapet som får visa rummet men tur som vi har är bibliotekarien medlem och guide och har möjlighet att visa rummet för oss. Jag minns hur rummet såg ut, men inte så mycket mer på grund av att jag druckit för mycket bubbelvatten, ännu en härlig service stiftelsen har, fri tillgång!, men som också orsakade en ”hoppa på stället med benen i kors situation” där det var svårt att fokusera och lära sig om lyrik, som är svårt nog utan ovan nämnda situation.

skrivarresa
Drömma om författarskapet och om förmånen att få skriva
väggbonad sigtunastiftelsen
Underhållande och tänkvärd väggbonad i spelrummet (röda rummet)
espresso i biblioteket
En espresso i biblioteket

En skrivarresa för två

Jag och Sofia är på stiftelsen för att skriva, Sofia har peppat mig med detta podcastavsnitt om skrivarresor och inför resan har jag förberett en tanke om resan och mitt syfte med den. Många författare tycks åka på skrivarresor, det finns många stugor runt om i Sverige avsatta för ändamålet där man kan söka stipendium och bo en vecka om året och i podden ”Skriv en bestseller eller en annan bok”, avsnittet ovan, pratar man om v47, veckan när Ninni och Caroline alltid åker till Bonnierhuset i Visby. Lyssna, bli inspirerad, sökt ett stipendie eller gör som jag och Sofia och skapa en egen skrivvecka!

promenad sigtunastiftelsen
På promenad runt Sigtuna och huset
bibliotek bok om järnvägar
Vill köpa den här boken! – > Finns på Bokbörsen för sen som är sugen och att låna på biblioteket, såklart.
toscansk trädgård
Den toscanska trädgården i eftermiddagssolen.
terass sigtunastiftelsen
den toscanska innergården sigtunastifelsen
te med egen honoung
skrivarresa
Dröm- taknocken och ett skrivbord vänd mot ett fönster.

Det finns saker som är minst lika viktiga som skrivtiden som en kopp te på en uteterass i ett svensk Toscana

Jag har min pappkalender med mig, min Muminkalender och har plitat ner ett litet upplägg med skrivtid i block. Jag hade inte några särskilda tankar om det innan men Sofia påtalade vikten av att ha en plan och hon har rätt, man får mycket mindre gjort än vad man förväntar sig och att synliggöra detta redan innan möjliggör att man skapar rätt förväntningar på sig själv och sitt skrivande. Om du själv är på väg på en skrivarresa rekommenderar jag en enkel men pausgenerös plan. Det blir aldrig så effektivt som man tror och det finns saker som är minst lika viktiga som skrivtiden, som en kopp te på en uteterass i ett svenskt Toscana tillsammans med en vän.

Planering med pappkalender och resultat

Jag lägger en plan som följer;

Upp ur sängen runt 6-7. Vi lyckas följa det så gott som hela resan. På helgen sover vi något längre. Helgfrukosten på Sigtuna börjar också senare.

Frukost vid 7-8. Vi är på plats nere vid frukosten strax efter öppning mer än en dag. Jag har aldrig varit en morgonpigg person så man kan undra vem jag är, men vem säger att man behöver vara morgonpigg när man tar sig till frukosten och äter? Vi kan kalla det zombiefrukost.

Börjar skriva runt 8-9. Här är alla olika och många tänker nog att kl 8 är gräsligt tidigt. Min rutin efter Sigtuna som jag skriver lite om längre ner är att försöka komma upp så snart klockan ringer vid 6, göra det absolut nödvändigaste (det vill säga gå på toan och hämta en kopp kaffe) och slå sig ner och börja skriva, helst innan 06.30. Du är inte klok tänker du. Jag vill kontra med att säga att jag kan nog nästan skriva sovandes. Tricket är att avsluta skrivandet med att planera nästa scen, skriva några stödrader eller sluta rakt mitt i. Jag har ofta lite svårt att sluta mitt i så jag planerar nästa scen och bygger morgondagens pass när jag avslutar.

Paus runt 10. Jag måste påtala vikten av paus. Även om man behöver bryta mitt i. Ofta när man får flow, även så jag och Sofia, skriver vi på och fastnar och det är också bra att tillåta sig göra det, men tyvärr tror jag det snarare är regel än undantag att jag får flow. Så för mig behöver regeln istället vara paus och undantaget flow. Jag får flow så snart jag sätter mig och behåller det runt trekvart. Man kommer långt på trekvart och jag kan nog ha flow tre gånger om dagen, troligen inte mer utan att bli fasligt dränerad. Vi tog minst en paus per förmiddag och en per eftermiddag och fikade ofta nere i den toscanska trädgården eller tog en promenad runt huset.

Lunch vid 12-13.30. Lång lunch är nyckeln till en lång skrivdag. Återigen äter jag lite långsamt och vill gärna smälta maten med ett samtal. Sofia gillar powernaps och jag naps, så det blev ofta en liten nap per dag och att vi snarare kom igång någon gång mellan 14 och 15. Sofia jobbade då ibland direkt från sängen. Det gör inte jag. Det tycker jag är ruggigt obekvämt.

Efter kl 15. Eftermiddagen följer sedan med mer skrivtid och många pauser.

Avslut innan klockan 18. Nu är arbetsdagen slut. Jag jobbar själv mycket sällan på kvällar och om jag jobbar är det i så fall ofta i syfte att planera eller ta reda på (researcha), möjligtvis svara på mail eller annat som inte kräver min hjärnas fulla kapacitet.

På Sigtuna är kaffe och te tillgängligt under hela dagen och på eftermiddagen tar jag mig en kopp te med Sigtunas egna honung. Bikupan ser vi från vårt fönster i rummet med namnet Solnedgång.

sigtuna stad
Mälaren.
kapell sigtunastifelsen
Kapellet mitt i byggnaden fotat från ”allrummet”.
sigtunastiftelsen
Stiftelsen från utsidan (baksidan) med kapellet rakt fram och den toscanska trädgården till vänster.

Rådsalen och mitt skrivbord på Sigtuna. Siftelsens vackra lokaler

Sofia hittar snart ett favoritrum, Rådsalen, och jag mitt skrivbord på samma våning, fyra, med blick ut över taknocken. Jag kommer för alltid minnas mitt skrivbord på våning fyra. Är det något jag drömmer om så är det att ha ett skrivbord vänt mot ett fönster, men något Steven King i sin bok Att skriva förbjuder. Livet är till för att levas och man ska inte leva för konsten, om man får tro Steven som skriver varje dag, många långa timmar. Men kanske är det lätt att som i Stevens fall, vara efterklok efter ett långt liv av levande och skrivande och när han plitar ner dessa ord har han varit författare lika länge som jag levt. Jag hade hade en gång mitt skrivbord vänt mot ett fönster, men satt aldrig där. Ett stort korn av sanning finns kanske i Stevens Kings ord.

läsa dikter

Läs, läs och läs lite till! Böckerna jag har med mig

Innan min resa börjar jag läsa Karin Erlandssons Pärlfiskaren och fullkomligt fastnar. Så jag fortsätter läsa och läsa och läsa, läser ut och lever i pärlfiskarvärlden. Jag tar upp nästa bok och läser ut, Frejas första fjällvandring, Fjällvandringssuget knackar på. Sedan fortsätter jag med Pojkarna av Jessica Schiefauer, som ruskar om. Först är jag inte alls förtjust men ganska snart förtrollar den mig och jag fastnar i denna berättelse om en blomma med en sav som gör att tre flickor förvandlas till pojkar. Så mycket bus man kan hitta på, när man inte är sig själv.

Jag spenderar för tillfället mycket tid med näsan i boken och antar att det beror på att jag älskar det skrivna ordet. Här har Steven King rätt, som författare bör du göra två saker, skriva mycket och läsa mycket. Steven anger att han läser nära 80 böcker om året och jag häpnar, men talar om att när han inte skriver, så läser han och om man letar efter honom, är det i hans läsfåtölj man hittar honom om kvällarna. Precis som Ninni i podden Skriv en bestseller eller en annan bok, så förstår inte jag vad folk menar när man säger att man inte vill läsa som skrivande person för att man är ”rädd att förlora sin ton”. Denna myt huserar och jag funderar bara på; Vad menar man ens? Det är ju så det skrivna ordet formas.

tornrummet sigtunastifelsen drömmen om att bli en författare
Tornet Sigtunastiftelsen och att hitta en skrivrutin

Drömmen om att bli en författare

Drömmer jag om att bli en författare? Det känns pretantiöst att säga orden, men ja, jag vill skriva en bok, sen får vi se om den blir utgiven. Jag vill få den klar. Jag vill ha en skriven bok jag kan läsa och låta andra läsa. Om en person läser den är det nog, då finns den. Jag tycker djungeln av utgivning och konkurrensen författare utstår där manuset för att bli antaget behöver vara extraordinärt, på något spegla det som efterfrågas eller täppa till ett nytt hål, verkar svårt att uppfylla. Som bäst önskar jag mig skriva en läsbar bok för barn. Det är ungefär det jag siktar på. Jag önskar mig också att den blir lite spännande och kanske lite annorlunda. När jag har gjort det, önskar jag skriva en till.

frukost på sigtunastiftelsen
Frukost
afternoon tea sigtunastiftelsen
Afternoon-tea
middag a la carte sigtunssiftelsen
Middag på Sigtunastifelsen
sigtunastiftelsen gt
Sigtunastiftelsens egen gin&tonic med rosor och honung i solnedgång.

Mat och boende

Sigtungasiftelsen är ett ställe du kan checka- in på och inte lämna på en vecka. Det är bara att skriva!

Stiftelsen har bibliotek, många allrum för sällskapsspel och läsning, skrivbord, läslampor, långa korridorer att motionera i, ett kapell mitt i för middagsbön, ett (författar)torn med utsikt, restaurang, egen rosträdgård i toscansk anda med uteservering, GT med egna rosor och honung, afternoon-tea och en bastu att låna utan extra kostnad.

Vi vaknar varje morgon tar på de mjukaste kläderna och beger oss till restaurangen. Vi är ensamma sånär som på hela veckan med några få konferensgäster som grannar och till helgen kommer weekendgästerna. Vi är beredda på att bli störda, men även då, trots att restaurangen nära på är fullbokad är det lugnt.

Ge mig mera rårakor i livet!

Kostnad

Ca 4500 sek för 4 nätter/ 5 dagar med all mat per person då vi är två.

Vi äter lunch två gånger, middag två gånger, fika och afternoon-tea. Vi tar också på oss gympaskorna och går ner på Sigtuna och äter (italiensk tryffel-) middag vid ett tillfälle och lunch vid två tillfällen. Sigtuna har ett för dess storlek stort utbud av restauranger, fik och mysiga butiker.

Kostnaden blir något mindre när vi är två, men det är överkomligt att även åka själv hit och bara vara och skriva.

sigtuna
Sigtuna huvudgatan, inom tio minuters promenad från stiftelsen.
tant brun sigtuna
En macka vid vattnet takeaway från Tant Brun

Vad tar jag med mig från Sigtuna?

Jag skriver bättre än jag förväntar mig men ändå inte så snabbt som jag trodde jag kunde. Innan jag åker till Sigtuna har jag en stor förväntan om att kunna prestera text per dag och lär mig ganska snart att alla som pratar om 1500 ord eller 2000 ord om dagen är superhjältar. Jag landar på 500 ord och ibland 1000 på en bra dag. Men sen är jag novis i det skönlitterära skrivandet och kanske ökar takten med tiden.

Jag skriver bättre på morgon och förmiddag fram till lunch. Efter lunch har jag svårt att få så mycket gjort. Jag känner själv att jag likagärna kan ägna eftermiddagen till att läsa (eller sociala medier om jag inte slutat att använda dem). Hade jag varit i en redigersprocess med en bok hade nog tiden på eftermiddagen fungerat bra. Jag känner inte att jag är särskilt fantasifull eller kreativ då, men kan pyssla med bokstäver och ord och ljuda högt för mig själv för att säkerställa att det låter bra. Jag verkar också kunna researcha och fundera ut olika lösningar och tänka kring nästa dag, men egentligen vill nog gärna hjärnan vila lite från skrivprojektet på eftermiddagen och göra något annat.

Vad tar jag med mig från Sigtunastifelsen? En inre ro och en skrivrutin!

skrivrutin
Tornrummet.

Min fantastiska skrivrutin

Man kan lära sig mycket från en skrivarresa, även en kort som denna. Det finns något magiskt med att bara göra, att bara ta tag i och skriva. Bara skriiiiiv säger jag, det är nyckeln. Det behöver inte vara så bra, det behöver böra göras; mottot efter denna resa. Att få stillhet och tid för reflektion förenklar och gör att man ser planen mer klart. Nu gör jag det som är möjligt, jag skriver någon timma på morgonen, kanske 30-40 min effektiv tid och det räcker för mig, för att jag ska uppnå det jag vill, mina 500 ord.

Efter Sigtunastiftelsen väljer jag att börja dagen med att befinna mig mitt i en saga för det om något är en bra start på dagen.

Katarina

natt i sigtuna
Natt i Sigtuna

Sugen på att fjällvandra i barnböckernas värld? Frejas första fjällvandring

Det är jag! Jag fick lägligt en bok hemskickad till mig för ett par veckor sedan från Calazo förlag. Jag har ett par vandringsböcker från dem sedan tidigare vilket har varit mycket användbara under pandemin. Barnboksförfattaren, Emma V Larsson, har släppt en ny bok. Jag har även läst och skrivit om hennes tidigare böcker, Det stora tältäventyret och Det stor skogsäventyret. Nu fick jag Emmas nya bok, precis innan jag for till Sigtunastiftelsen. Boken följde med på min och Sofias skrivretreat. Jag låg och läste vid eftermiddagsluren och med benen under mitt varma täcke fick jag följa med Freja på tåget till Jämtland och ut på magiska fjäll, bland renar och vinande vind som kryper in på skinnet. Jag har fotat de två bilderna av boken på Stiftelsen, även om de inte avslöjar så mycket av miljön runtomkring.

Titel: Frejas första fjällvandring
Författare: Emma V Larsson
Illustratör: Maria Trolle
Utgiven: 2021
Ålder: 3-6 år
Förlag + köpa: Calazo Förlag AB, Stockholm
Låna: Går i skrivande stund ännu ej att låna
Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från Calazo

Frejas första fjällvandring är vid en första anblick en fröjd för ögat. Färgerna! I mitt förra inlägg pratade jag om en explosion (en idéexplosion) och det är nog vad illustratören, Maria Trolle, kände när hon bestämde sig för att utforma bilderna som de är, som en vandrande färgkavalkad över fjället. Jag får så snart jag slår upp boken en innerlig önskan att packa elbilen med mitt tält, susa raka vägen till Jämtland och knata rakt ut längs med Jämtlandstriangeln och slå mig ner där med penna, papper och mina ensliga tankar. Fjällen har mycket färg, skiftar i allt från ljungbackar till gröna björkskogar och illustratören lyckas fånga det och utöka landskapet så att det närmar sig gränslandet mellan realism och en magisk värld. Jag får erkänna att jag är rungande förtjust i bilderböcker där färgsprakeri får ta plats och det får de verkligen i denna bok. Jag gillar också inslagen av små varelser på varje sida, som förgyller historien med sitt lilla mystiska inslag likt filurerna i Sven Nordqvists illustrationer om Pettson och Findus och inser att den lilla lemmeln på framsidan ser ut som min Råttis i en av mina berättelser jag själv har ritat. Rolig igenkänning och ett bevis på att vi lever i samma inspirationsvärld på något vis.

Boken är skriven och illustrerad för de mindre åldrarna och mängden text återspeglar ålderskategorin. Den lilla mängden ställer krav på författaren att hålla det enkelt och driva handlingen framåt i enlighet med intresseområde och otåligheten hos en treåring. Ingen enkel ekvation som Emma klarar med bravur. I texten ryms till exempel sakletare (återkommande tema i barnböcker) och pirret vid att upptäcka enkla nya saker såsom sova på tåg eller i tält. Illustrationerna hjälper till att fylla i där ord saknas i den enkla texten, också det en konst. Redan på första sidan tar Emma till ett stilistiskt knep jag gillar (ja, eller det kan ju också vara förlaget), att i meningen ”Tänk om hon ramlar nedför ett berg” böja meningen så att känslan blir att man trillar ur texten. Roligt för en treåring men även för mig!

I böcker finns alltid saker att utveckla och eftersom jag precis läst ett block om genus i ungdomsböcker har jag genusglasögonen på plats. För framtida böcker skulle jag innan jag spikar dialogen diskutera frågor såsom: Vad säger pappa och vad säger mamma till Freja? Är vad de säger ett medvetet val? Hur ser pappa och mamma ut/ illustreras? Framställs pappa aktiv och mamma passiv i text och bild? För att ge ett par exempel: I boken går pappa ofta först och leder vandringen i bild upp för berget. Pappa leder också fler dialoger (upplever jag utan att ha räknat) och tar större plats generellt i historien (vilket också är bra i sig men leder indirekt till en passiv mamma). Pappa är också längre på bilden, upplevs därför som fysisk större. Att en pappa är fysiskt större är ju ofta ett sant element i verkligheten men det kan det vara bra att vara medveten om vilken roll det spelar i bild. Är valen i Frejas första fjällvandring (genus-) medvetna? Det är en fråga som enbart författaren och illustratören kan svara på men jag upplever dock att det är det, åtminstone till viss del.

Texten är enkel och realistisk, med magiska inslag i detaljer som de små djuren. Extra mycket gillar jag passagen med renar utanför tältet med meningen ”Man kan spara på soluppgångar, tänker Freja. Precis som man samlar på gosedjur eller snäckor, fast man sparar dem på insidan.” där illustrationen av den vita renen adderar ett stycke andlig atmosfär till just denna mening.

Sammantaget är boken en färgsprakande och härlig läsning för liten som stor och stycket om genus mest en parantes, något att reflektera över när man läser en barnbok för den unga åldern där de få orden nödvändigtvis inte gör det enklare författaren utan snarare ställer större krav på vad varje enskild mening ger för budskap.

Vill du läsa Emmas tidigare böcker? Jag har skrivit om både hennes tidigare böcker Det stora skogsäventyret och Det stor tältäventyret här.

Katarina

Glad påsk!

Kikar in och önskar alla läsare som hänger kvar i vått, torrt och virustider en glad påsk! Jag och Erik ska till Villa Lovik och övernatta idag. Lite plask, bubbel, treätters och en natt på hotell. Det riktigt sprätter i sova- borta benen!

Katarina

Som en explosion!

Lyssnade på det här lilla radioklippet från nittonhundra bortnött. Om inspirationens ögonblick, när det kommer till oss (som en explosion! hos Astrid Lindgren) vi som skriver och vad man gör med det. Några korta underhållande minuter, tänkvärd (och härlig pga radioröster från förr) lyssning även för dig som inte skriver. Om att berätta berättelser och de fina stunderna när berättelserna kommer till oss.

Jag är mycket inne i mitt skrivande nu, min hjärna snurrar på högvarv i min egen historia och jag läser böcker som aldrig förr. Djupdök alldeles nyss rakt ner i Mästerdetektiven Blomqvist lever farlig, tvåan i Kalle Blomqvist-serien och mindes plötsligt att jomenvisst gillar jag deckare. Varför har jag hela tiden trott att jag inte gör det? Jag gillar kanske bara inte 2000-tals versionen av deckare skrivna för den äldre publiken. Jag har nog aldrig varit mycket för ond och bråd död till ingen nytta, egentligen, och man får väl ändå säga att moderna deckare i mitt smak och tycke använder lite övervåld. Jag vet inte om du håller med, kanske inte om du är deckarläsare. Men jag gillar spänningen! Spänningsromanen som genre. Jag vill ha mer (!) och jag vill skriva spänning! En kittlande tanke som bara kom sådär precis nu i skrivande stund.

Just nu rör sig mitt skrivande mycket kring idéer och även det idoga arbete som kommer efter idéen. Jag önskar att jag var en sådan som kunde skriva enligt en metod, t ex Snöflingemetoden jag läste om idag. Men jag inser innan jag ens börjat att en metod som den ovan dödar min inspiration och mina sidospår och det är sidospåren som bygger min berättelse. Berättelsen skriver sig själv just nu för mig och det är skönt! Det känns lättsamt och lite som om jag kör vid sidan av vägen, i diket, på samma gång.

Nähe nu kom solen. Nu ska här lagas torsk och potatis. Ha en fin måndag!

Katarina

Med ett bibliotek vackrare än synden

Skriver. Myser. Skriver.

Skrivarresa = livet.

Hade inte tänkt att blogga från resan, men kikar in och säger några dagboksord från Sigtuna, denna lilla svenska urstad. Visste du att Sigtuna är Sveriges äldsta stad? Det visste jag. Det ligger här vid Mälaren med magnifika små hus och en idyllig känsliga.

Vi får se om jag slarvar ihop ett inlägg om resan sedan, jag tror det finns vissa önskemål från mina skrivarvänner om det.

Just nu måste jag bara få berätta om biblioteket, där vi spenderat våra dagar bland romaner, reselektyr och bara ren och skära inspirerande bokrader. Biblioteket är lite av ett riktigt Harry Potter- bibliotek, en snurrande ståltrappa kanske saknas, men allt annat har det, gångar längs taknocken i brunt trä, oändliga rader av böcker, säkert med lite damm på och inklusive det icke så Potteriga espressot.

Utöver ett smäktande bibliotek har stiftelsen en toscansk innergård där man kan avnjuta en GT med stiftelsens rosor och honung från den egna trädgården.

Ni vet när man har känslan av att man vill komma tillbaka redan när man är här? Det känns som en tradition innan man ens haft chans att göra det till en.

Katarina

Skrivarresa till Sigtunastiftelsen

Hoppade precis av bussen vid Sigtunastifelsen och sträcker nu ut benen mitt emot Sofia i ett av alla Room with a view som finns här. Innan jag for rev jag av det sista av hemtentan, bara rättningen kvar. Solen lyser på den Toscanska innergården och tystnaden är hörbar. Skrivandet sitter i väggarna här. Vi får se hur mycket skrivande som kommer ut i mina fingrar.

Katarina

Evert jagar hem mig i ren och skär skräck

Jisses Amalia vilket väder!

Plötsligt under eftermiddagen drar en storm in över kontoret och jag menar bokstavligt rakt upp och ner på en halvtimma. Chefen kikar ut mot fönstret och säger ”det blir kul på Essinge – leden på väg hem” och jag minns plötsligt att jag cyklar. Jag slår ihop datorn, kastar ner alla mina tillhörigheter och formligen rusar till cykeln för att med en för mig ny podd (dock nedlagd) i öronen, Bladen brinner, cykla i stormande motvind, nästan kastas av cykeln till följd och halvt frysa ihjäl även om den brinnade podden värmer min själ där och då. Tacka vet jag dubbdäck (!) hinner jag tänka tusen gånger den korta sträckan hem där jag cyklar i promenadtakt.

Uppenbarligen blir det inget cyklande imorgon och hemarbete till följd. Evert tvingar mig att stanna hemma, min elcykel känner sig besegrad.

Jag duschar varmt och sitter nu i sovrummet och hör vinden vina runt knuten. Det är något mysigt med det. Jag har öppnat en pinfärsk bok, Trollkarlens hatt, och riktigt njuter av varje ord ackompanjerat av en riktig storm. Det är även storm på Hattifnattarnas ö där Mumintrollet med familj är ute med Äventyret. Igår var jag och hämtade upp en hel önskelista av böcker jag reserverat, Trollkarlens hatt var en av alla underbara. Det är som julafton varje dag när det är gratis att reservera böcker på biblioteket. Fortsätt så biblioteket, så går det en stormig dag till.

Katarina

Har morgonstund guld i mund i en dystopisk vår som denna?

Snön ringlar ner från taket, endast viruset är vaket.

Våren trillar vidare och allt fler är sjuka i det där who shall not me named. Jag har återigen slutat läsa nyheterna en stund och dessutom pausat sociala medier för första gången. Det är bekvämt att bara kunna trycka på stoppknappen och ta bort apparna på telefonen, är det inte? Det enda jag har kvar är en gammal kvarleva av ett Instagram som tidigare kunde tituleras ”mitt andra hem”. Jag har nu annars bara apparna på min padda, som ligger på mitt skrivbord där hemma när jag är ute och far. Länge sökte jag och fann inspiration i de sociala medierna, i andras liv och tillvaro och jag önskar någonstans att det var så igen. Att de resande naturfotograferna världen över kunde skaka liv i min inspirationsdöda kropp, att guldkanten i tillvaron var tillbaka med mat och flärd, ja att det var som förut helt enkelt. Men dessvärre öppnar och stänger jag appar och istället för att bli inspirerad lämnas jag med en känsla av tomhet.

Är det bara tristessen och tillvaron i pågående pandemi som har orsakat allt det här, livlösheten? Vad var det som hände egentligen som fick bägaren att rinna över (?), funderar jag på mycket nu. Kanske gör jag alltid det på den tidiga vårkanten. Vad var det som fick inspirationen att sina, trampa på livet till det blev platt och förvandlade guld till grått? Jag har inte kommit ur tanken, för likt inspirationen har även tankarna fastnat i den rostiga grå platta gängan. Tanken är i nuet och det var nog länge sedan vi grundade för den här livlösheten vi upplever nu. Var gick det fel, vi som hade det så bra?

Man skulle kunna tro att jag som andra längtar efter postpandemitiden, men jag är inte säker på att jag gör det längre. För vad kommer post pandemi? Jag har en gnagande känsla av att det växande hatet medmänniskor emellan bara är början på något nytt, mörkt och mycket, mycket ont.

Men varför sitter jag här och tänker så mycket tankar. Det är onsdag idag och dags för studier, den guldkant jag trots allt har kvar.

Katarina

Vinterviken. boken alltså

Har precis läst klart Vinterviken. Tänkte jag skulle säga några ord om boken, ifall någon vill kastas tillbaka till äkta 90 – tal, bada i Vintervikens nostalgi eller förfäras över jobbiga tonårskänslor, ännu än gång, som att det inte var nog när det begav sig.

Titel: Vinterviken 
Författare: Mats Wahl
Utgiven: 1993, ny utgåva 2008 (finns flera utgåvor) 
Förlag: Bonniers Juniorförlag och min utgåva Opal
Köpa: Bokbörsen
Låna: Går att låna som pappersbok på Stockholm Stadsbibliotek. Mitt exemplar är från Skärholmens bibliotek, står att läsa på boken. 

Boken, skriven på 90 – talet, utspelar sig på 90 – talet och handlar om John-John, berättad utifrån John-Johns perspektiv men handlar också om Sluggo och Elisabeth, alla från skilda förhållande och uppväxt.

John-John är mörkhyad och från fattiga förhållanden i Stockholm i en tid då ny- nazismen växer så det knakar. Han är tonåring, går på gymnasiet, kommer in på teaterlinjen utan att vara reserv, en indikation på att John-John trots allt är duktig i skolan och på att skriva ska det visa sig senare i boken. Han skriver diktliknande texter och texterna får plats, även i boken där de inleder de olika kapitlen. Att skriva om en bok utan att delvis avslöja handlingen är svårt, så jag avslöjar lite. John-John hamnar i en del trubbel, som härleds till Sluggos och hans tidiga handlingar när man stjäl en kajak i Vinterviken, den plats allt rör sig kring. Den stulna kajaken leder till att han blir utkastad från mormor tillbaka till mamma där ”skithuvudet” bor och sen följer en rad hängdelser man knappt kan tro är sanna, men i retrospektiv verkar fullt realistiska i ett liv som John-Johns.

Att gå i John-Johns skor är att känna hur det är att vara mörk i ett 90 -talets Stockholm. Det är skönt att känna känslan och förstå att det är inte ett lätt liv och enkla handlingar, fel val, eller även rätt val, skapar situationer som får stora konsekvenser till följd. Rasismen fungerar så, att egentligen spelar det ju ingen roll om du gör rätt eller fel, det är trots allt förutbestämt ändå. Men visst är det ändå inte hela förklaringen. Visst behöver man inte stjäla en kajak, göra inbrott eller slåss för att man är fattig, trots allt har man ju visst handlingsutrymme oavsett bakgrund och kön. John-John både väljer och inte väljer sina handlingar och det får stå för honom men jag tänker att vi är mest som John-John gemene man ändå. Vi är varken onda eller goda, gör bara bra eller dåliga handlingar men vi får leva med våra handlingar. Genom Elisabeth får man också känna hur det är att vara kvinna och känslan av att man ändå inte passar in, trots vit och övre medelklass. Det spelar liksom ingen roll hur många rätt man föds med, i huvudsak är man ändå fel.

Vi som växte upp på 90 -talet, var unge och gick på gymnasiet då, översköljs med nostalgi och förfäran. Vinterviken är en träffsäker skildring av hur det var.

Katarina

Undanflykt

Jag sitter och skriver i sovrummet. Här är det alldeles tyst. Erik spelar dataspel i andra rummet och bara Nisse hörs prassla i sängen bredvid, kaninglad att han får vara med en stund på för honom annars förbjudna marker. Det är här jag har mitt skrivbord, mitt höj och sänkbara second-hand köpta ikea- skrivbord med en vev, ett par krukväxter som inte får plats någon annanstans och en gul och grönblommig – tapet jag stirrar in i. Det ligger ett virrvarr av böcker runt omkring och min plåtburk, som tidigare innehöll franska tryfflar, innehåller nu mest pennor.

Studierna tar allt mer av min tid och jag hinner inte riktigt skriva. Typiskt att jag hittat en så bra bortförklaring när jag planerat för en skrivande vår. Är det inte lite så det är, man planerar för en sak och gör en annan och skyller på en tredje sak, man kanske inte riktigt ändå gör?

Så jag tar en dag i taget och använder ett väl beprövat knep för att komma till rätta med min undanflykt, avsätter skrivtid i kalender. För står det där, måste man väl ändå göra det?

Mån 17.00-19.00 – Skriva

Måndagen passerar och jag gör allt annat än att skriva mellan den avsatta tiden. Jag försöker igen.

Tisdag 17.00 – 19.00 – Skriva.

Vem vet vad jag gör men gör fortfarande allt annat än att skriva. Jag ger upp och gör annat Kanske är skrivtid inte för mig hinner jag tänka innan jag slår upp kalendern och börjar planera igen.

Katarina

Kommer du ihåg Vinterviken?

Boken alltså.

Började läsa Vinterviken igår och det var att kastas hårt och brutalt tillbaka till 90 – talets ungdomstid. Vinterviken, som även finns som film var länge för mig, bara en film. Sen träffade jag Sofia och Sofia visade mig att Vinterviken finns på riktigt och boken accentuerar detta med detaljrika beskrivningar om områdena kring Aspudden, Axelsberg, Mälaren och Brommsidan i ett enda virrvarr blandat med tonårsspråk och fyndiga kommentarer. Kommer du ihåg John-John? Han är bokens berättare och själ och det känns trots allt lite skönt att vara i ett tonårspojkshuvud efter februaris läsning med Anne på Grönkulla, Diva, Cirkeln och Och de Vita skuggorna i skogen, allt skrivet från en flickas perspektiv.

Att leva en stund bland sina minnen är befriande från dagens tredje våg- vardag. Idag är min lediga dag för studier och jag ska fortsätta min läsning av Vinterviken från soffan. Vad ska du göra?

Katarina

En skrivstund med Sofia vid Vinterviken, sommaren 2016.

Älskade bokrean kommer med våren

Här sitter jag igen på Espresso House i Globen. Det är fullt med folk, knappt en ledig plats, förvånande nog.

Det börjar bli full rulle i gallerian igen, trots sedan länge stängda arenor och konvertering till det nya svarta även här, padel. Jag har inte kommit mig för att spela även om jag på sätt och vis drömmer att ta tugga av arenan innan den återigen återgår till att vara just en arena, med konserter och hockey som enda utbud. Nu under padel-eran får man duscha i hockeyspelarnas omklädningsrum har jag hört, bara det! Vem har inte saknat doften av gympasal?

Poppade in på bokrean på lunchen och kollade utbudet. Vi har en Annan bokhandel här i Globen. Det svämmar över med böcker jag vill ha, men det är svårt att koncentrera sig bland alla floder av folk. Rädd att gå för nära, hosta till, skrämma livet ur någon pensionär med munskydd till följd, håller mig tillbaka när allt jag vill är stoppa fickorna fulla (kanske inte stjäla då) med böcker att läsa i vår. Bokrean kommer med våren och läslusten, förstår du.

Snön har töat bort, det regnar och är fuktigt så jag tar återigen min elcykel till jobbet. Jag tog den första gången igår. Det är svårt att beskriva känslan när jag cyklade förbi Enskede ridskola och hästlukten slog mig av cykeln. Det var som att köra huvudet rakt in i en vägg av mustig hästdoft och jag vet att bara en annan hästsjäl kan förstå. Våren kommer nu med sitt rus, kängorna känns plötsligt trånga och mina vita sneakers vill rymma ut ur garderoben. Åh du kära vår, du har en lång kamp framför dig!

Nähe, dags att jag beger mig. Bäst att jag köper ett hänglås till vårgarderoben först.

Katarina

Tidningen Skriva har fått en ny prenumerant!

Är på väg hem efter skimrande kalla dagar med korv och badtunnebad vid Ränken. Aktiverade precis en premuneration på tidningen Skriva och ska förkovra mig i artiklar om att skriva när jag kommer hem för jag är dessvärre en person som inte kan läsa längs vägen. Är inne i en period då jag slukar tips av alla de slag i text och ljud kring att skriva. Skrev det här inlägget för ett slag sedan med tips till dig som också älskar allt med skrivande. Läste ut Skrivboken av Kristina Olsson strax efter jag skrev det inlägget, innan det Skriva barnbok (länk till Bokus, lyckas inte hitta den hos förlaget) och hoppade igår rakt in i Steven Kings Att skriva, den av de nämnda mest hyllade. Sitter i skrivande stund först på Preem i Karlstad och laddar den lilla röda barbaren och har ätit en mack-bulle och nu på en asiatisk take-away bredvid McDonalds snabbladdare i Örebro. Däremellan har vi varit hos Eriks mormor i Karlstad för lite äventyr på mormors kalla vind.

Skrivboken var riktigt bra. Matnyttig med ett rappt språk och klokt mindset. Blev sugen på boken efter att jag lyssnar på ett poddavsnitt av Ninni och Caroline där Kristina är gäst så jag spatserade kort och gott till biblioteket och lånade hennes relativt nyutkomna Skrivboken. Kristina vill jag läsa mer av, trots att jag inte är en deckardrottningläsare. Barnböckerna lockar.

Skriva barnbok däremot föll mig inte i smaken det minsta. Alldeles för tunnt researchad med för tvärsäkra åsikter som inte riktigt överensstämmer med den världsbild jag har. Nej tack. Visst kan man skriva en bok på två veckor, men det kanske inte alltid är rätt tillvägagångssätt. Det är denna bok ett bevis på. Skrevs den i all hast? Glad att jag inte köpte utan att jag även lånade denna på biblioteket.

Att skriva började jag precis på och den bådar gott. Att skriva lånade jag av Sofia efter vår förra skrivkväll hemma hos henne. Denna ser jag starkt fram emot. Just nu läser jag förorden och riktigt myser när jag helt gratis får tillgång till Steven Kings hjärna. Förresten fick vi precis en ladd gratis i Örebro.

Min törst vara outsläcklig och jag ser också fram emot att läsa Tidningen Skriva, rad för rad, sida för sida, nummer för nummer. Se så Erik, plattan i botten nu tack! Lilla elis har ju ändå tvåhundrafyra hästkrafter, kan du tänka dig.

Katarina

Roadtripsquash och rockiga elbilsvägar i Värmland

Erik och jag befinner oss på off the beaten track som man klyshigt brukar kalla det. Inte grusvägen precis, men elbilsvägen längs Europavägen från Stockholm till Åmotsfors, nu i Arvika. Vi har stannat för en ladd, äpplepaj och en cappucino. Stoppet här i Arvika innebär snabbladdning gång nummer två innan vi far vidare mot Åmotsfors, en laddning som inte höll på att bli av för vi inte riktigt lyckades få igång strömmen.

Elbilstips! Tryck på startknappen innan ni ringer kundtjänst, det blir inte så pinsamt då.

Men ett gott skratt senare sitter vi nu här och väntar på vår äpple paj bland musik och sorl i ett ständigt nattöppet McDonalds, också det den andra för dagen. Bilen och magen rastades först i Örebro på 45 min till sina 80%, ett koncept bland elbilsförare. Sedan vidare till roadtripsquashen för resan, förärat Backahallen vid universitetet. Det här med träning on the go hörni, it is good.

Utöver att jag älskar elbilen älskar jag även mina appleprodukter just nu, min iPhone och min iPad som går att ladda alldeles busenkelt i bilen och nu med Apple Carplay. Man bara pluggar in och kör, google maps, spotify eller ringer, enkelt från displayen i bilen utan något knussligt till följd.

Även denna bil fick ett namn (orginal Hundai Kona Electric), stolt efterträdare till spättet är hon ”Konan barbaren”.

Katarina