Latest Posts

Bo naturnära på Yosemite View Lodge

Bo naturnära i Yosemite på Yosemite View Lodge, en lodge i El Portal vid entrén till Yosemite Nationalpark. Tips på boende i Yosemite, till ett bra pris.

Att ha sådan tur att vakna av strilande sol på balkongen den där första dagen på ett nytt ställe. De där små guldstrålarna som kämpar sig in mellan de vita tunga skynkena som ofta finns på hotellen. Jag och Rania har turen att få uppleva det vår första dag i Yosemite. Vi har också turen i oturen (amerikanskt kaffe är en otur i sig) att få gratis kaffe på hotellrummet, två påsar man enkelt kan slänga ner i bryggaren med filter förberedda, för att få en bra start på dagen, något två kaffeberoende, alltid prioriterar vart en på jorden en vandrar.

yosemite view lodge

Yosemite View Lodge är tips på ett bra boende i Yosemite.

Boende Yosemite

I byn El Portal finns vårt boende för hela vistelsen, Yosemite View Lodge.  För Yosemite finns ett begränsat antal alternativ, mycket på grund av prisklass och den tid på året du bokar. Så har du planer på att åka till Yosemite är det mycket viktigt att du bokar i god tid och att du funderar på hur långt du kan tänka dig att åka varje dag. Pratade med min vän Dryden som också varit i Yosemite som valde att bo två timmar enkel väg utanför parken, just på grund av pris och tillgänglighet.

bo i yosemite

Yosemite View Lodge ligger i en vacker omgivning längs Merced River Canyon i den lilla byn El Portal, porten till Yosemite.

Yosemite Valley

I Yosemite Valley finns alla typer av boende, som the Majestic, som jag någon gång verkligen vill bo på. Sen finns campingar och fler andra lodger. Till och med campingarna är dock fullbokade, troligen året runt också på grund av begränsad tillgång. Det finns en öppen camping man inte kan boka, men då behöver en troligen vara där mitt i natten för att köa (om det räcker).

rum yosemite view lodge

Vårt rum har två mycket bekväma dubbelsängar.

El Portal

Längs med Merced River Canyon ligger den lilla byn El portal. Här finns en bensinmack, en mataffär, Yosemite View LodgeCedar Lodge, Redbud picknick- område och Incline Road. Från El Portal utgår Hite´s Cove Trail, en vandringled jag aldrig går vid mitt besök men som jag mycket gärna skulle gå under en sprudlande vår. Här sprakar blommorna och finns Hite´s Cove som har rester från en gruvby på 1800 – talet.

boende yosemite

Yosemite View Lodge har stora rum med bord där du kan sitta och jobba på morgonkvisten. 

Yosemite View Lodge

Det sprätter i benen, första dagen på en ny plats och jag och Rania hoppar upp ur sängen, både av tidsskillnad och längtan att komma ut. Efter en kopp inte så gott amerikanskt kaffe, som vi mot slutet av resan börjar vänja oss vid, snörar vi kängorna och beger oss till receptionen för att köpa lite frukost. Matklockan ringer ganska snart på morgonen för mig varför benen också bär mig ganska snabbt. I receptionen finns förutom en liten matbutik en stor souvenirshop där jag hittar en bandana och en stor filt att ta med hem. Köper den i brunt, men med hård förhandling av min rumskompis så byts den snart ut till grönt. Vi köper rostbröd och någon liten tonfiskröra på burk och tar den med till rummet och njuter av den sista morgonsolen på balkongen.

el portal

Närheten till Yosemite

Yosemite View Lodges styrka är dess närhet till de största sevärdheterna i Yosemite. En tar sig enkelt till Yosemite Valley och Village, Tioga Road och likaså Glaciar Point Road, de ställen vi återkommer till under vår vistelse.

yosemite

Fasciliteter

Hotellet har förutom reception, liten matbutik och souvenirbutik även restaurang (som dock ej tillhör själva lodgen), bankomat, pool, samt finns en liten bed and breakfast på området.

Receptionen är öppen hela dygnet, vilket känns tryggt, eftersom en ibland trillar in sent på kvällen efter solnedgång, stjärnfotografering och långa körsträckor. Parkering ingår.

Rummen

Rummet är väl tilltaget, med dubbla dubbelsängar, balkong och kök. Schampoo, tvål, handdukar, kaffe och te ingår i priset och fylls på varje dag. Det finns kyl, som dock surrar så mycket att vi stänger av den varje natt. En kan se att rummen på lodgen en gång i tiden varit mycket fina, men just det rum vi bor i är i renoveringsbehov, med lite slitna tapeter och old style badrum. Rummet är dock ordentligt städat varje dag, har mycket handdukar som byts efter behov och är väl ordnat.

Här kan du läsa mer om lodgens faciliteter.

frukost balkong yosemite view lodge

Breakfast for a Queen, resan började med att Rania vann biljetter av Wow Air på reseevent under sommaren. Motiveringen: Queen of Video Footage. 

Pris

Priset är en bra anledning att bo på Yosemite View Lodge där ett rum kostar ca 1200/ natt sek ( uppskattar att det var ungefär det vi betalade). Rummet är stort och anpassat för 4. Vi valde att bo 2 personer/ rum och hade då mycket gott om utrymme.

rania rönntoft northboundjourneys

The Queen of Video Footage.

Samlad upplevelse

Yosemite View Lodge har bra reviews på nätet och god rankning på bokningssidor av en anledning. Det är välstädat, välordnat och allt en behöver finns. Schampoo, tvål, handukar, kaffe och te ingår i priset och fylls på varje dag. Förhoppningsvis renoverar de och fräschar till rummen successivt då det är ganska gammalt, vilket och andra sidan ger en countryside- charm till hela upplevelsen.

Om du har vägarna förbi Yosemite, kolla gärna i Yosemite View Lodge. Läget är utmärkt och en får allt en behöver.

Katarina

Det här är mitt första inlägg till min serie om Yosemite som ämnar sluta i en komplett guide till Yosemite Nationalpark.

Yosemite Forever

När en precis kommit hem från en resa, av Yosemiteresans magnitud, är det svårt att samla tankarna. För vad ska en göra med sex dagars heltids-fotograferande?

Satt på planet hem och försökte att organisera kommande text och bildinlägg om Yosemite, när jag inser att det är helt omöjligt. Även om jag delar upp inläggen i stora sjok, har jag kommit fram till att det kommer ta hela november. Ni läsare kommer kvävas av Yosemite-bilder sakta och inget annat kommer få rum på bloggen. Och, ja, så kan det ju inte vara!

Så jag ruskade om mig själv över en kopp te och kom på den mest briljanta lösningen. Helt enkelt att jag talar om hur jag tänkt och låter det ta den tid det tar. För jag vill helt enkelt blogga om annat också, som snö, livet och andra tips och trix i resevärlden.

Om det inte vore för The Photographer´s Guide, hade vi aldrig hittat till South tufa som ligger utanför Yosemite nära den lilla byn Lee Vining. 

Idén jag fick, ganska snart under tiden i Yosemite, började med den bok jag köpte på Ansel Adams Gallery som jag sen lusläste som en liten bibel under min vistelse, The Photographer´s Guide to Yosemite av Michael Frye. Boken, som är så himla bra, tar upp alla fotoplatser att besöka i Yosemite, värda namnet. Jag tänker att jag ska skriva om parken, inlägg för inlägg och sen, när jag fått ihop tillräckligt många, göra en stor guide till Yosemite med en massa fototips med en personlig touch. En guide jag sedan fyller på och uppdaterar efterhand inläggen kommer och när jag återvänder. Hur låter det?

Jag är iaf superpepp och lovar många ord som ”magiskt”, ”supervackert” ”helt otroligt” osv i mina inlägg. För mindre än så, kan ni ju inte förvänta er.

Så häng med. Första inlägget, kommer under veckan!

Katarina

Lämna din växel för naturen hos Wow Air

Sponsrad artikel

Jag är precis hemkommen från långresa med Wow Air till San Francisco. Jag och tre andra bloggare, Ida, Helena och Rania har spenderat en dag i staden för att sedan resa vidare till ett livsmåste, en vecka i Yosemite nationalpark i Kalifornien. Resan, så efterlängtad, har lämnat en mängd känslomässiga intryck och gett nya erfarenheter. En tydlig skillnad från Sverige, som i diskussion med en annan bloggare i kommentarsfältet blivit uppenbar, är tillgängligheten. Människans rätt till tillgänglighet och människans påverkan på naturen, i kombination.

wow air lågprisflyg

Wow Air i motljus vid påstigning Stockholm- San Fransisco via Keflavik.

Tillgänglighet och att resa till naturen

Utifrån ett antal möten i Yosemite är det uppenbart att Amerikaner reser i större omfattning till naturen än vad svenskar gör. Det är roligt att se hur mycket amerikanerna själva nyttjar sina nationalparker. Extra roligt är det att erfara hur bra amerikaner är på tillgänglighet. Yosemite som naturpark är otroligt tillgänglig, för äldre, rullstolsburna och barn. Det går att ta sig till många av sevärdheterna även om en inte klarar en svårare vandring. Många, ligger i direkt anslutning till bilväg och Yosemite Valley har turbuss en kan åka gratis mellan de olika områdena i dalen, likt en hop-on-hop-off buss. Och andra sidan kostar det dessvärre 30 dollar per vecka och bil att besöka Yosemite. Visserligen en liten avgift för allt en får ta del av under en veckas tid, helt gratis.

wow air islandmat wow air

Mat ingår inte men är enkelt att köpa till på resan. Dock har de begränsad mat med sig så vill du vara säker på att få mat, förboka.

lågprisflyg wow air

Flyg med Wow Air

För mig är det viktigt med tillgänglighet. Just därför tycker jag det också är viktigt med lågprisflygbolag. Lågpris möjliggör idag för gemene man att resa på resor en bara kunde drömma om på tidigt 1900- tal och bara genomföra om en var äventyrare, i bra kondition och hade ekonomiska resurser. I skrivande stund gjorde jag en sökning för resan Stockholm – San Francisco (den sträckan jag reste), tur och retur, och hittade biljetter för ca 3000 kr hos Wow Air. Wow Air är ett isländskt flygbolag så långflygen går via Keflavik.

Det finns mycket negativt att säga om lågprisbolag, men tillgänglighet utifrån den ekonomiska faktorn, är inte en av dem. Just Wow Air gör det möjligt att flyga till San Francisco även för dem med små ekonomiska resurser.

wow air

Wows samarbete Change for Nature

En annan sak jag vill prata om är Change for nature. Wow har gjort ett smart drag och inkluderat en enkel liten papperspåse, med instruktioner, där en kan lämna sin växel en får över vid en resa till restaureringen av isländsk natur via organisationen Landvernd. Bland annat håller Landvernd på att jobba för skapandet av en nationalpark i det isländska höglandet. Kort och gott slänger du i den växel du får över och lämnar till någon av kabinpersonalen. Wow Air matchar sedan det du ger och skänker samma summa.

change for nature wow air jobba på flyg

Att Wow Air satsar på att samla in pengar för den isländska miljön är ett stort plus och en väg att gå när flyg som transportmedel är omiljövänligt. Även om jag anser att det är otroligt viktigt att värna om miljön är tillgängligheten viktigare för mig, just nu. För en fotograf och resebloggare är det också uppenbart helt omöjligt att fortsätta upptäcka områden som ligger långt från Sverige utan att flyga. Åtminstone om en vill vara fast boende i Sverige och inte kan leva på foto och blogg. Det är också uppenbart viktigt att miljön en besöker, likt Island, anpassas till mängden turism och får en chans att skyddas och få hjälp på traven, när allt fler fötter vandrar marken, jorden eroderar till följd och djuren trängs undan. Det är också viktigt att det en gör för miljön inte motverkar turismen utan att insatserna görs för att göra turismen mer hållbar istället.

kaffe flyg wow air flygvärdinna

Så för att sammanfatta anser jag fördelar och nackdelar med Wow Air vara;

Fördelar

* Lågpris och tillgänglighet
* Nya och fina flygplan med eluttag vilket möjliggör att du kan arbeta på planet
* Change for nature – Växel för miljön – en möjlighet att lämna din växel för att hjälpa till att skydda den isländska naturen

Nackdelar

* Mat ej inkluderat, ej heller dricka
* Filt och en del andra bekvämligheter saknas
* Inte jättegeneröst med utrymme för att vara långflyg vilket också är en tillgänglighetsfråga

Det har varit roligt att få tid att reflektera litet mer över en flygresa. Flyg är ofta något jag anser vara ett nödvändigt ont bland mina resor, något som gör ont i magen, inte bara för att jag till viss del är flygrädd, utan också för att det anses vara det mest omiljövänliga färdsättet. Att se att flygbolagen har börjat göra sitt för miljön och skapa otraditionella samarbeten med externa aktörer, är roligt att se. En stor anledning att åter resa med Wow Air är just Change For Nature.

Vad tycker du? Tycker du det är bra eller dåligt att flygbolag för alternativa miljösatsningar och drar sitt strå till stacken? Tankar, för och emot?

Katarina

Denna artikel är sponsrad av Wow Air. Text, bild och åsikt är som vanligt mina egna.

Dagboksnotering från ett höstigt Yosemite

Jag har så mycket att berätta, att jag inte vet vart jag ska börja. Jag förstod redan när jag kom hit, att det skulle bli så. Att Yosemite skulle vara överväldigande, det har en ju förstått, men när det drabbar en själv, så går det in, på ett annat sätt. ”Yo – se – mighty”, som Gunnar Widforss sa när han träffade Yosemite.

El Capitan Meadow

Här är träden gyllene och bergen likaså. Allt är förvandlas till guld i solnedgång. Det är en sista touch höst som ligger kvar över dalen när vi vandrar här. Imorgon är sista dagen för vår vistelse. Det känns som att allt varit för kort, men kanske känns det alltid så? Kanske är det bara mer påtagligt här för att det är i hjärtat av mitt element, naturen, och den storslagna Amerikanska naturen är nog naturens natur, den vi alla strävar efter och vill vara mitt i. Folket här, skvallrar om att jag har rätt då det även fast att det är november verkar vara fullbokat. Det är dessvärre lågsäsong och vi har ätit nudelsoppa en halv vecka, men vad gör väl det, när nudelsoppa äts till ljudet av en dator som backar upp dagens alla berg & djur och en liten bit natur, en fått ha för sig själv. Då kan en stå ut med nudelsoppa till frukost och kvällsmat.

El Capitan Meadow. Foto: Rania

Rania är ett gott resesällskap. Hon älskar att vandra, precis som jag. Det är så skönt att resa med någon likasinnad. Igår vandrade vi Panorama trail och idag gör sig den krävande vandringen påmind i benen. Kroppen är mör men nöjd av att den klarat utmaningen. En speciell lycka infinner sig. Att vandra de storslagna lederna nu på hösten har varit perfekt då vi varit alldeles ensamma uppe i skog och berg.

El Capitan Meadow

Vi har varit uppe med tuppen alla dagar, inte för att jag är särskilt morgonpigg men för att tidsomställningen till USA -tid är till sin fördel för fotografen. Både kropp och knopp tror att den får sova till kl 12 när en stiger upp vid 04, otroligt skönt och underhållande på samma gång. Aldrig tidigare har jag gått och lagt mig innan kl 21 varje dag, fullkomligt utmattad.

El Capitan Meadow

Det är svårt att beskriva hur vackert det är här, på ett rättvist sätt. De sista höstlöven och ljuset som förvandlar allt till guld är en del. Djuren som strosar runt omkring, helt människotamt är en annan del. Jag har sett fler ekorrar & jordekorrar nu än jag normalt gör på ett år i Sverige. Jordekorre eller såkallad Chipmunk, tror jag nästan aldrig att jag har sett tidigare. Vattenfallen är majestätiska, men uttorkade. Stämningen är positivt amerikansk med trevliga hälsningar och småprat, lantlig där en dov countrymusik med ljuv gitarr alltid hänger i bakgrunden som att det bara ska vara så. Ranias playlist som alltid spelar när vi far upp för Glaciar point road och över Tioga roads vidder på alldeles för hög volym, för sitt därtill. En mysig playlist perfekt för roadtrip i Kalifornien. Vi har mött människor som verkar ha jobbat här i Yosemite Valley hela sitt liv. Som berättar historier om björnar och björnar i soptunnor och när en i hjärnan söker efter tidsmarkörer, inser dem ta vid på 70 – talet. Yosemite är verkligen speciellt.

Tunnel view

Det har varit en så torr sommar, bränder har härjat och det finns knappt inget vatten. Det är så torrt att Rania och jag kunde sitta och äta vår frukost i vattenfallet Illilouette. Kanske lite av en surrealistisk känsla, särskilt i kombination med varningsskyltar om starka strömmar och att folk ofta drunknar när allt en ser är en rännil. Man eldar också all undervegetation här nu för att motverka framtida skogsbränder vilket gör att det konstant ligger en liten disig dimma på sina ställen i dalen. Också det en stämningshöjande känsla men även utmanande då bilder lätt blir soldisiga ända över bergstopparna.

Mirror Lake trail

Jag har äntligen fått se mitt Ansel Adams Gallery, med foton från hans tid i Yosemite. Just svartvit fotografi gör sig lite extra i Yosemite, mot de vackra vita stenarna och den överväldigande El Capitan. Varje fotsteg på detta golv gör mig säker på att jag vill återvända och att fortsätta upptäcka Ansels Yosemite, för det finns så mycket kvar att när jag motvilligt lämnar Yosemite imorgon.

Stjärnhimmel över Yosemite, från Tunnel view.

Men allt gott har ett slut. Även en resa till Yosemite. Att fotografera stjärnhimlen blickandes ut från Tunnel view nu på kvällen, är nog ändå pricken över i:et som gör att det känns okej att runda av. En viss hemlängtan har en ju alltid också, denna gång kanske mest på grund av dåligt wifi men ändå något glädjas över när en kommer hem. Sveriges höghastighets – internet.

Nähe, nu vaknar Sverige och jag ska krypa till sängs. Godnatt Yosemite, vi syns imorgon.

Katarina


Med på resan är Rania, Ida och Helena.

Golden Gate i soluppgång – en fotohistoria

Vad händer normalt när man plussar ihop fyra fotografer och en fotogenisk stad?

Jo, fyra personer gäspar i takt när de under tvång måste kliva upp kl 5 för att hinna till en så kallad soluppgång.

Men vad gör väl det när en möts av en vy, sänd från skyarna?

Jag har en blandad förtjusning till städer.

Tycker ofta de är vackra, men svårfotade.

Så att komma till San Fransisco var en glad överraskning.

För kan det bli mycket snyggare än såhär?

Vi var såklart inte ensamma då en radda fotografer och turister joinade oss, bakom stängslet.

För den här vyn, den har du aldrig sett förut va?

Men som den rebell en är, klättrade jag såklart över staketet.

För det här.

Och det här.

Och snart följde fler med mig ner för backen.

Den är allt bra majestätisk, den där bron.

Men vyerna runt omkring, är minst lika bra.

Och den vita staden, där bakom.

Och det turkosblå vattnet med sin Kaliforniska ton.

Tjejerna skruvade stativ som pros.

Och modellade, lika självklart.

Rania vet hur en ska fota självporträtt.

Jag står förundrad bredvid, imponerad över hur bra det blir.

Jag tycker mest det där med stativ är bökigt.

Och hoppar ofta porträtt på mig själv.

För att njuta en stund av atmosfären, istället.

Men inte idag.

Inte när tre andra fotografer är med.

Då kommer en inte undan.

Hej hej fågel, vill du ha kexchoklad?

Ida, Adaras gillar att fota outfits.

Tur för Ida att övervikt inte blir ett problem när en reser på samma flygbiljett.

Det är en utmaning att hjälpa varandra och fota.

Det finns ju så många kameramärken.

Ida & Rania har Nikon och jag & Helena har Canon.

Innan resan är slut lyckas en kanske omvända Ida till Canon istället?

Det var så dags för en sista titt på bron.

Och ett sista porträtt.

Eller två.

Innan Helena skjutsar oss hem till hotellet.

Fast vi kanske tar en titt till?

Och ett porträtt till?

Innan vi vinkar av bron.

Och säger hej till staden.

Tack tjejer för all hjälp med porträtt och en underhållande soluppgång. Det gör vi imorrn igen!

Katarina

Porträtten på mig är fotograferade av Ida och Rania samt med självutlösare.

Fotodagbok: Fyrverkeriernas Hannover

Det var nu ett tag sedan jag spenderade en weekend i Hannover. Hannover som stad kom att bli en förvåning, så grön och gemytligt.
Men den egentliga anledningen till att jag var i Hannover var fyrverkerierna i Herrenhauser Gärten som tog vid på lördagkvällen.
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig när grindarna slogs upp och och jag och mina guide Fabian vandrade in. För vad är ens en fyrverkerishow, kan en undra?
Men showen var så mycket mer än en show. Showerna, som egentligen är en tävling där ett antal lag runt om i världen möts i Hannover och tävlar mot varandra, har blivit något mer. De har blivit ett sätt att samlas. Runt om i trädgården möter man gamla som unga, vänner och familjer, som tagit sig dit för en stund gemenskap över en picnic.
Jag låter bilderna berätta sin historia.
Katarina
Är du sugen på att besöka en fyrverkerishow i Hannover? Här hittar du mer information.
      
 
Resan var den del av ett samarbete mellan NordicTB och VisitHannover under kampanjnamnet CityBreakGermany. Text, bild och åsikt är precis som vanligt mina egna.

Vykort från San Francisco

Hej läsare!

San Francisco överraskar mig med hög luftfuktighet av dimma, sådär så att mitt hår blir asymmetriskt lockigt men lungorna känns glada när jag fotar Golden Gate vid Battery Spencer med Rania, Ida och Helena. Jag är så glad att jag äntligen har fått se San Francisco, med Alcatraz och Golden Gate som siluett och till sällskap av sälar. Oj vilka glada, ilskna och lata små djur.

Nu är jag äntligen på väg till Yosemite. Ska till att skicka det här vykortet, så snart jag hittar en brevlåda. De duggar inte alls tätt här i Amerikas vildmark, precis.

Katarina

Längtan till Ansels Yosemite

Sponsrad artikel

När jag tänker på Yosemite tänker jag på svartvita berg, en farbror med en massa skägg och lurig uppsyn och mina tidiga fotodagar. För Ansel Adams, mannen som kanske var den som ikoniserade Yosemite och gjorde den tillgänglig för alla med sina majestätiska silvriga svartvita foton av El Capitan var och är min fotoförebild (något jag också skrivit om tidigare).

Ansel dog samma år som jag föddes, kanske ett sammanträffande, men tillsammans har vi levt nästan hela 1900-talet. Det är en intressant tanke att tänka att resa i tiden och få veta mer om vad Ansel har upplevt. Han har ju inte bara levt genom skapandet av de första nationalparkerna i USA utan vidare genom första världskriget, den amerikanska depressionen och andra världskriget med nazism och människoförtryck, där han själv dokumenterat hur amerikanska Japaner låstes in i läger på USAs västkust, porträtterat i boken Born Free and Equal.  En del amerikansk historia amerikaner själva och världen är snabb att glömma.

Ansel, precis som jag, tror på naturens tillgänglighet för människan. Just att naturen ska vara tillgänglig för alla tycker jag är en viktigt och en fin tanke. Ann med bloggen Rumble in the Arctic skrev i en kommentar på Få naturen serverad på ett silverfat – om allemansrätten vi alla tar för given; att Nationalparkerna i USA eventuellt har nått sin bristningsgräns när det kommer till besöksmängd och att det är något som oroar. Jag förstår tanken men vill dock tro att det går att lösa genom att göra annan natur tillgänglig för människor, även om jag inte vågar uttala mig om hur det ser ut just i västra USA, då jag ju inte varit där ännu.

Jag ser så otroligt mycket fram emot att besöka Yosemite. Det känns fortfarande overkligt att jag åker på fredag, om tre dagar, med Helena, Rania och Ida.

Fyra tjejer och Yosemite, kort och gott.

Katarina

Ansel Adams, 1950 Yosemite Field School Yearbook, Wikimedia Commons.

Resan och denna artikel är sponsrad av WowAir, text bild och åsikt är sm vanligt mina egna.

Särna, Stockholmshöst och rutiner – veckoresumé, v.40 – 43, 2017

Veckorna har precis som alltid flugit förbi och nu blickar jag ut över ett grått Stockholm. Genom nakna träd ser jag plötsligt mina grannar, där på andra sidan och det blir allt svårare att motivera att ta kvällspromenaden genom staden. Vindarna blåser kallt och det känns ruggigt ända in i märgen. Men rutinerna tvingar mig ut, tvingar mig över gator och torg, genom och förbi blåst och kyla. Utan dem, hade jag inte lämnat soffan.

Oktobers gyllene brittsommarljus i En Brittsommar-morgon i Särna

Om rutiner

Det där med rutiner. Har ni några?

Mina är också de som räddar mig.

Klockan ringer vid 06.15 – scrollar Instagram 5 min – går upp – kokar kaffe – bloggar/gör annat livsnödvändigt typ räkningar – går till jobbet 7 min – jobbar 8-10 h – går hem 7 min – tar en promenad 45 min – lägger mig på soffan – somnar – Klockan ringer vid 06. 15

När man ser på det utifrån inser en att livet är så tråkigt att klockorna stannar. Nästan. Men, jag säger som Katta i Bucketlife, för att leva ett utsvävande liv i övrigt, behöver en, de där rutinerna.

”Det som får livet att funka och bygger grunden för att kunna sväva ut i projektens och idéernas underbara värld är faktiskt rutiner. Jag mår bra när jag har koll på grejer och kan släppa tankarna på allt som ”hänger löst” – då kan jag fullt ut ägna mig åt det kreativa.”

Katta, Bucketlifte

Mina rutiner är inte sådär dödligt avancerade, och fungerar ungefär var jag än bor och är viktiga, för tiden och för kreativiteten. Jag har ytterst lite tid att blogga, så det bygger ungefär på att rutinerna håller. Tappar jag ork och energi, som varannan dag denna höst, blir det heller inte lika mycket tid till blogg, för då vaknar jag inte vid 06.15 utan kanske vid 07 och då är mer eller mindre min bloggtid borta och jag måste gå till mitt 9-17 jobb.

Men även om jag hade jobbat som frilansare och inte haft mitt vardagsjobb, hade jag behövt rutiner. Jennifer skriver klokt att hon Jagar nya rutiner som vardagsmotion och sällskap nu när hon är frilansare då hon som Katta och jag, kommit till ungefär samma insikt, att rutiner behövs, för allt det andra.

Det funkar sällan, att leva i kaos, även om en skulle vilja. Eller?

Om de djupa skogarna i Lappland, om Björnlandet och om att vara i naturen I björnars fotspår – Björnlandets nationalpark

Inlägg från veckorna

Jag har bloggat lite mindre än vanligt i höstrusket, bara av den enkla anledningen att energin dimper lite på höstkvisten och jag behöver vila mer än reflektera, skriva och redigera bilder. Men de inlägg jag har producerat känner jag att jag har producerat med kvalité, vilket i sig känns skönt. Vill tacka extra mycket för alla fina kommentarer på inlägget om allemansrätten, vi är många som känner likadant, som känner att allemansrätten är viktig.

Jag har spenderat de senaste fyra veckorna i Stockholm och bland underbara bloggare i Särna.

Höstiga färger längs med Konstvägen 7 älvar
Vykort från Siljan
En Brittsommar-morgon i Särna
Få naturen serverad på ett silverfat – om allemansrätten vi alla tar för given
Jag bloggar för min egen skull
Video: Roadtrip runt Lettland
I björnars fotspår – Björnlandets nationalpark
Fotodagbok: Södermalmshöst
Mata en fågel ur handen – Lavskrikan
Det snöar på Fulufjället
Fotokurs i Berättande fotografi
Umeå – solo på en dag
Fotopromenad: Morgon runt Kvarndammen

Om vägen till Björnlandet Höstiga färger längs med Konstvägen 7 älvar

Hur kan en människa vara såhär förvirrad?

Imagine a bird skriver många och kloka inlägg om livet. Ett som fångade mig extra var ett inlägg hon publicerade 20 oktober om att vara förvirrad i livet: Jag känner mig som en fidget spinner för jag bara snurrar.

Jag antar att vi alla är här någon gång i livet, att livet inte är en rak väg, av möjligheter och självklara val. En kan därför relatera till Beatas inlägg, till hennes livsåskådning och till hennes förvirring.

Jag kan relatera.

Om jag börjar tänka på vad jag vill, är jag snart där, att jag inser att jag inte har en aning, alls. På något vis relaterar därför detta till två andra bloggares inlägg om rutiner och vikten att ha dem. På något vis har jag accepterat, att jag inte kommer att veta exakt vad jag vill göra, hur jag vill leva och vad nästa år kommer vara fyllt av. Jag bara gör ändå, på något vis, för att jag har mina rutiner. Det låter kanske tråkigt, men är det närmsta sanningen jag kan komma, eftersom jag inte har någon livsplan alls, just nu. När någon frågar, svarar jag inte eller undvikande, inte pga ohövlighet, utan för att jag är trött på frågan jag inte har svar på.

Men som Beata avslutar;

” Jag känner mig som en fidget spinner för jag bara snurrar. Något måste stanna mig snart.”

så är jag ganska övertygad om, att något nog stannar mig snart.

Om Södermalm, om vänner och en promenad i Stockholms hjärta Fotodagbok: Södermalmshöst

Vackra ting

Ibland får en bara lust att länka ett gäng vackra inlägg, så jag gör det.

# Angelica, Vandringsbloggen, har gjort ett reklamsamarbete med Blank Bottles som är så himla fint fotograferat. Hon har varit på Torö i Stockholms skärgård. Det är inte alltid reklam funkar som inspiration, men Angelica lyckas sannerligen. Vill både ha muggarna från Blank och åka till Torö, med dem.

# Har hittat en ny blogg, Illianas, eller det var egentligen nog hon som hittade mig på instagram varpå jag hittade hennes blogg och hon har skrivit och fotat så fint om sin längtan efter snö. Snön har börjat falla runt om i landet och jag riktigt längtar också till det där krispigt vita på marken, det silvriga ljuset och iskalla knarret under skorna.

# Grabbarna bakom Hand Luggage Only måste ju ha ett extra kul liv. Nu har de bloggat om att bada i Arktiska Oceanen  (när en översätter inlägget). Så himla vackert på bild, och kallt. Nu tror jag dock inte de är på Nordpolen vilket titeln antyder, utan typ Tromsö i Nordnorge.

# Från kallt till varmt så har Helena publicerat det här magiska inlägget om En vacker soluppgång vid Red Rock Canyon utanför Las Vegas, att njuta av när du fryser.

Om Lavskrikan Mata en fågel ur handen – Lavskrikan

Nya veckor av äventyr

Det är tänkt att veckosammanfattningarna ska komma på mer regelbunden basis än såhär, men just nu får livet avgöra när jag hinner skriva dem. Så varannan vecka, eller var fjärde, är det som får bli.

Nu följer nya veckor av äventyr, av jobb och av ledigheter.

Jag jobbar på första fotouppgiften i Berättande fotografi och jag ska sakta börja packa, för Yosemite som jag åker till på fredag. Det ska bli så skönt att bara stänga av hjärnan en stund och få fotografera natur, att ta ut sig fysiskt och att bara vara.

Hur har dina veckor varit?

Katarina

Om Umeå – solo på en dag

Sista spåren av höst i Fotopromenad: Morgon runt Kvarndammen

bucketlife rowantree

Om allemansrätten och min kärlek till den i Få naturen serverad på ett silverfat – om allemansrätten vi alla tar för given

Fotopromenad: Morgon runt Kvarndammen

Det är alltid så skönt att komma hem, om så bara för en stund. Så fort jag närmar mig och bilen rullar de sista milen mot mitt barndomshem infinner sig lugnet. Så idag, när en sparade en timma klev jag upp vid klockan 7 för att ta en morgonpromenad runt Kvarndammen, där mina föräldrar bor.

En stund, jag och solen, jag och kylan och jag och min kamera.

Lugnet runt Kvarndammen möter mig där jag möter några lokalbor som plockar upp bryggorna ur sjön för hösten. En sista bit höst. En sista bit sol.

Katarina

Umeå – solo på en dag

En sval fuktig morgon möter mig när flygplatsdörrarna slås upp. Jag blickar ut över parkeringen och ser snart busshållsplatsen, ynka simbassängsavståndet från entrén. Jag köper en biljett, kliver på bussen, för att inse att det var billigare att köpa biljetten på bussen, slår mig ner, andas ut och låter mig vila en stund. Inflygningen för en litet flygrädd, som jag, var inte den bästa, där landningen avbröts. Jag tänker i mitt stilla sinne att avbrutna landningar, kan vara det värsta en kan utsättas för som flygrätt. Bussen tuffar på in mot staden och sakta men säkert börjar kroppen slappna av och nyfikenheten ta över. Det är tur det, att nyfikenheten är ett starkt botemedel mot flygrädsla annars hade jag nog avbokat hembiljetten, tagit tåget och aldrig flugit igen.

För några veckor sedan besökte jag min vän Linda i Umeå från en fredag till en måndag. Jag sökte länge på tågbiljetter för att hitta ett billigt alternativt, men efter att inte ha hittat några under 1500 kr föll lotten på flyg med Norwegian för 780 svenska pengar. Tycker det är himla tråkigt att tåg är så himla dyrt och dessutom opålitligt jämför med flyg. I vilket fall som helst landade mitt flyg tidigt fredag morgon i Umeå och jag hade några timmar innan min vän Linda, som är lärare, slutade för dagen. Så jag passade på att promenara Umeå runt. Häng med vetja!

Kanske det första som slår en när en går längs Umeås gator är ”hur ungt och hipt” allt är. Mycket yngre och fräschare än Stockholm, som en lugn norrländskt Linköpingskusin.

En liten bit höst är kvar när jag anländer.

Umeå

När jag blickar ut genom flygplansfönstret när vi går in för landning slår det mig hur lite jag vet om staden. Jag vet att jag är någonstans i Norrland och längs kusten, jag vet att jag kan förvänta mig stabil syd-norrländska och björkar, men det är ungefär också det. Föga anar jag att jag kommer möta en vacker och ung stad, likt ett norrländskt Linköping som har allt och lite till en kan behöva. En sådan där stad en skulle kunna bo i, om en bara hade en anledning.

Umeå, som kallas björkarnas stad är Sveriges 13e största stad.Genom staden rinner Umeälven och strax intill finns Bottniska viken. Här huserar Björklöven, där min kompis Lindas pojkvän spelar vilket också är skälet till att hon nu bor i Umeå.

Vackra promenadstråk längs med Umeälven i Umeå.

Centrala staden

Jag landar med flygbussen i centrala staden, Vasaplan för att vara exakt och promenerar där ifrån  längs med vattnet. Längs med vattnet hittar du delar av centrum med Stadsbibliotek, Stadshus och  vackra promenadstråk. Jag passar Stadsbiblioteket och tar en lunch på Kulturbageriet där de serverar vegansk sopplunch för 95 pix (all you can eat). Precis utanför Stadsbiblioteket  hittar du den vackra Rådhusparken som är nyrenoverad för 2017.

I centrala staden hittar du utöver ovan nämnda såklart shopping, mat och drinkställen där jag testar både maten på Umeås foodcourt och drinkar på Juliette i Rådhuset.

Rådhusparken

Höstigt gult Stadshus.

Rådhusparken

Kulturbageriet i Stadsbiblioteket med vegansk sopplunch för 95pix.

Förbi tågstationen norrut hittar du området Haga.

Hagaparken och Stadsliden

På promenadavstånd från centrum, förbi tågstationen hittar du Hagaparken och Umeås stora stadsskog – Stadsliden. Att en så pass liten stad har en så stor skog nästan mitt i staden är en glad överraskning och något jag prioriterar att besöka av ren nyfikenhet.

Både parken och skogen visar sig från sin bästa höstskrud och ger en stunds andpaus från resten av vardagen.

Hagaparken

Stadsliden

Strax intill Stadsliden hittar du Sveriges största museum – Västerbottens museum.

Västerbottens Museum: Sveriges största museum

Inte förens jag kliver in i museet förstår jag att det är Sveriges största, till ytan. Har aldrig kunnat ana att en skulle finna Sveriges största museum just här. Museet består av en större byggnad och flera mindre små utspridda över ett stort område. Jag besöker den stora byggnaden som också har gratis inträde.

Just vis besöket visar Västerbottens museum den stora utställningen ”We have a dream”, något som berör ända in i själen med historier om människor som sticker ut, som är betydande i sin genre, eller för sitt folk. Sápmi Rock Arts visas också, något jag förväntar mig vara en musik-utställning, som visar sig vara hällristningar. Utöver dessa två har museet även en utställning om romer, om människorna bakom myten, ofta helt till synes ordinära människor som lever ordinära liv.

Besöket på Västerbottens museum avslutar mitt ”Umeå på en dag äventyr” då Linda möter upp och vi tar en fika på museets kafé som är rekommenderat i White guide. Jag äter paj och dricker te och njuter av stunden i en ny stad, med nya intryck, på nordligare breddgrader.

Katarina

Västerbottens museum.

We have a dream.

Sápmi Rock art

Människor bakom myten – Romer

Västerbottens museums kafé, rekommenderat i White guide.

 

Fotokurs i Berättande fotografi

Minns ni att jag publicerade ett svamligt ”jag drömmer om fotokurser” inlägg för någon månad sedan? Mitt slösurfande slutade inte bara i det inlägget utan även att jag faktiskt sökte en kurs, som dock inte är med på listan då den är utanför Stockholm, men som verkar så himla rolig och spännande att jag faktiskt vill dela med mig innan den riktigt dragit igång. Vi började nämligen igår, med introduktion på Google Classroom.

Jag vet egentligen inte vad som komma skall bara att jag ser fram emot det.


På tisdagar då och då släpper Äntligen vilse ett nytt fototips. Syftet är att tipsa och att ge inspiration så att du som läsare skall ha möjlighet att utveckla dina kunskaper i foto på egen hand. Var därför inte rädd för att ställa en fråga i kommentarsfältet nedan. Fototipset är för dig.

Du hittar föregående veckors fototips här.

Följ mig på Bloglovin så att du kan spara Äntligen vilses fotoguider.

islandshäst färöarna

Bilderna i inlägget är de bilder jag valde som arbetsprover och som representerar bloggen.

Fotokurs i Berättande fotografi

Bara namnet Berättande fotografi och följande kursbeskrivning ”En spännande kurs för dig som vill utvecklas i ditt fotograferande, lära dig mer om hur du berättar med bilder och vad som gör att en bild blir intressant och syns och känns.” fick mig att printa ansökan omgående. För vem vill inte att dens bilder känns? Men jag medger, ansökan var lite krångligare än vad jag förväntat mig. Ansökningsblankett med två referenser (tack Sofia som är min ena), printade arbetsprover 5-10 st, personligt brev, personbevis och betyg kan ju få vem som helst att känna sig otillräcklig.

Men, om man tar sig genom ansökningsprocessen, så förstår man i slutändan syftet, och det är inte att solla bland Sveriges bästa fotografer utan att hitta potential i den enskilda och att en ska förbereda sig för ansökan till högre studier.

Så glad att jag genomförde det och att jag nu är antagen.

Berättande fotografi går på distans via Hellidens folkhögskola och en förväntar sig spendera kanske 20h i veckan på kursen. Jag har ansökt med ”bloggen” som projekt och det är ungefär den tiden jag ändå spenderar när jag redigerar bilder, skriver texter och jobbar med mina sociala medier så det känns helt okej. Det känns skönt att bloggen ska få chans att ta en annan typ av plats i mitt liv och återigen få användas som utvecklingsplattform. För dig som följt mig länge, kanske kommer ihåg, att det var så bloggen kom till?

Jag var inte så säker på att så många skulle söka kursen men nu verkar vi vara en bra bit över 20 deltagare, (lite osäker), men ganska många iaf. Det ska bli kul att lära känna så många men också en utmaning att ha koll och se det unika i varje deltagare. Alla har så himla spridda bakgrunder att jag nästan blir lite full i skratt. Ofta förväntar man sig att alla ska vara precis som en själv.

Kursen löper under lång tid vilket också känns bra, från 23e oktober till 18e maj vilket ger utrymme för mycket utveckling. Återkommer med uppföljning, då och då hur det går.

Nu ska jag kila till jobbet. Ha en fortsatt bra tisdag.

Katarina

 

Det snöar på Fulufjället

Nationalpark + 4 vänner = sant.

 

Katta, som bor i Särna har skrivit så fint om vår dag vid Njupeskär här. Katta skriver alltid så vackert fina dags-skildringar på sin blogg, reflektioner om livet och vackra bilder från stunden så om du inte redan följer, följ.

Precis när vi hälsade på hade hon också fått besök av Dalademokraten som sen skrev en hel artikel om Katta och hennes lugna, men inte tomma liv i Särna.

För mig finns det nästan inget bättre än nationalparkshäng med vänner. Att promenera runt i skogen och fotografera naturen är så otroligt rogivande. När jag, Helena och Rania var uppe hos Katta i Särna ville alla åka till Fulufjällets nationalpark, eftersom de tidigare inte varit där och vad är jag att säga nej?

Vill du läsa mer om Fulufjällets nationalpark och mitt besök dit tidigare i somras, kika här.

Vackra Rania med bloggen Northboundjourneys som jag och Helena snart åker till Yosemite med.

fulufjället

Det blev en dag med många väderlekar, från tidig djup morgondimma, till förmiddagssol, till snö och fjället med följande dimma. Jag fick se första snön för året falla och känna kylan ända in i märgen.

Vackra ståtliga fjällsjöar. 

På vägen till Njupeskär ganska snart efter parkeringen kommer en trollskog. Här hittar du Lavskrikan som du kan mata och prata med, en nyfiken fågel som gärna hänger tätt kring människor och väntar på mat. Vi matade fåglarna på vägen tillbaka från Njupeskär.

Läs mer om att mata Lavskrikan.

Ett blad som förvandlas till guld i trollskogen.

Dryden och Katta är stora fan av låga vinklar.

Vi stannar vid varje rot och fotograferar och jag hoppar ut i vattnet för att fota bron i rak vinkel. Vad gör man inte för konsten? Något jag senare får äta upp när jag hoppandes tillbaka får skon översköljd med vatten.

Dryden, en inte så sur jämte och någon som kommit att bli en nära bloggvän med åren, är med i Fulufjället och får granarna att skratta på sedvanlig mani och poserar lydigt framför kameran så att en får öva porträtt.

Har också skrivit, på sitt vanligt syrliga vis, om vandringen till Njupeskär och frågat en gång om dagen sedan vi var vid Fulufjället om jag inte ska publicera något snart, så att han kan länka. En kan med det anta att Dryden gillar att länka.

 

Gillar det här höstiga porträttet på Dryden. Det är något med djupet och färgerna.

Fototips: Ett tips är att fotografera porträtt med 70-200 zoomen. Ger omedveten modell och sjysst bakgrundsoskärpa.

Strax ovanför skogen kommer första rastplatsen, här finns toalett, stuga, eldplats och en ekorre som du kan hänga med när du värmer maten över den öppna elden. Det finns ved lite längre ner och varför inte testa att hugga med en yxa?

 

Njupeskär ligger vackert i en inhuggning i berget. Det går alldeles utmärkt att gå hela vägen fram och fotografera och Dryden hjälper mig ta några porträtt när jag går in i vattenfallet.

Måste dock säga att det är en bättre sommaraktivitet då det slutade med en blöt och mycket kall Katarina.

 

Porträtten på mig i vattenfallet är fotograferade av Dryden.

 

Färden tar oss vidare tillbaka till ekorren och rastplatsen. Korren får smaka några chokladkex när vi andra äter rester och värmer oss vid elden.

Helena stannar själv vid vattenfallet och fotograferar.

Vackra Njupeskär från rastplatsen.

Porträtten av mig är fotograferade av Dryden.

Plötsligt börjar det snöa från ingenstans och stora vita flingor dalar ner omkring oss. Alla skrattar, ganska lyckliga, för egentligen finns det väl inget som är bättre än snö, eller?

Jag är ganska säker på att modella gör oss till bättre fotografer, så om du får chansen, lämna ifrån dig kameran och var med på bild. Det tar mycket övande innan man blir bra framför kameran. En kan tydligt se att Rania har övat, mycket.

   

Snön ringlar ner över granarna på vägen hem och alla är kalla, men glada.

Helena matar lavskrikan. Fototips: Använd ett plagg som sticker ut, som Helenas röda mössa, som blir fasligt bra på bild.

Vi avslutar med en fotostund hos vår vän Lavskrikan innan vi hoppar in i bilen och beger oss till Katta och en ljuv kväll framför en varm brasa.

Katarina

   

Mata en fågel ur handen – Lavskrikan

Jag håller upp handen och tänker att här får jag nog stå nu och blicka på en tom hand och smulor av kexchoklad. Men så säger det swoooosh och helt plötsligt sitter det en fågel i handen och blickar upp på mig samtidigt som den mumsar kexchoklad. Den sitter alldeles stilla och balanserar innan den flyger iväg och kvar bara är gunget i handen från när den lyfter. Snart följer nästa, och nästa, vem vet hur många lavskrikor jag lyckas attrahera med bara kexchoklad?En sak är säker, jag är med min kexchoklad snart populärast bland fåglarna i nationalparken.

Lavskrikan

Har du matat en fågel direkt ur handen någon gång? Jag trodde aldrig jag skulle finna det så fascinerande. Lavskrikan (Siberian Jay) är en relativt stor, liten fågel med brun och roströd fjäderdräkt, intelligent blick och ett nyfiket sinne. Att de så enkelt blir så tama, hade jag aldrig kunnat ana. Men med kexchoklad går det mesta, antar jag, och arten är känd för att söka sig till människor för föda.

Det var en stunds skratt och fascination från oss alla att möta en sådan tam fågel. Vi träffade på Lavskrikan i Fulufjällets nationalpark, i nordvästra Dalarna.

Katarina

lavskrika lavskrika

Fotodagbok: Södermalmshöst

15 oktober, 2017

Hösten piffar minst sagt till allt, när den vill. Under helgen har Dryden och Maria varit och hälsat på och Stockholm bjöd på just en sådan, ”när den vill” dag.

Att vakna tidigt på helger förlänger. Så snart vi vaknar packar vi oss in i tunnelbanan och åker in till söder för frukost på Älskade Traditioner, bloggvänligt osv. Inser att jag missat vad som är på menyn där, men i vilket fall som helst var det mycket goda och mättande våffel-wraps. Dagen fördrivs på Södermalms gator med mig som guide (med ett aktivt wikipedia i telefonen), höststros och en stund på fotografiska som visar Paul Hansen, bildjournalisten.

Jag tar med mig känslan av guld-höst in i veckan och försöker skaka av mig den mörka känslan av Pauls krigsbilder som etsat sig fast.

Katarina

Foto på mig av Maria.

Foto på mig av Maria.

Foto på mig av Dryden.

    

Dryden och Maria.

I björnars fotspår – Björnlandets nationalpark

Gruset knastrar under bildäcken och ljudet tycks aldrig ta slut. Grusvägarna är oändliga och frågan ställs ”har vi verkligen åkt rätt?”. Det är inte för inte att Björnlandets nationalpark är okänd. Långt ute i ödemarken i södra Lappland finner vi den, bland skogsfågel och rå dimma kurar granar och den lilla skogsjön Angsjön när vi anländer.

Skogsfågel

Vackra höstfärger längs den oändliga grusväg som leder in till Björnlandet.

Närmsta ort är orten Fredrika. Lite extra charmigt med alla dessa kvinnonamn, i Lappland.

Dimma över Angsjön vid entré Angsjön, här kan du parkera bilen och hämta information om nationalparken.

Björnlandets nationalpark

Björnlandets nationalpark går att besöka året om. Vackert belägen i södra Lappland hittar du en bit orörd skog, frihet och tystnad. Har du tur, kanske du får se en björn, men troligen går du bara i dess fotspår, inte ont anande.

Vandringsleder

Vandringsleden Svärmorsleden går rakt genom parken. 12km lång tar den dig upp över Björnberget, förbi rastplatser och stugor och genom djup skog. Sveriges nationalparker förslår att du ska gå denna led över två dagar, vilket vi inser nog är klokt då det är tuff vandring längs krokiga stigar och med mycket lutning men med naturögongodis bakom varje tall.

Att komma ut i naturen ger otrolig energi så även om du blir trött i benen efter en lång vandring. Det är enkelt att slå sig ner vid rastplatserna, tända stormköket eller hugga upp ved vid stugan och tända en eld att värma sig vid. Att komma hem och lukta eld och utomhuslagad mat, känns som livet.

Läs mer om vandringslederna i Björnlandet.

Även om Björnlandet inte är bemannad hittar du information om parken vid entré Angsjön.

I Björnlandet är det många grader kallare än längs med kusten. 

Sveriges nationalparkers guldstjärna

Natur

Just tallen är vanligt förekommande i Björnlandet men även björk och gran. Det är mysigt att se de uråldriga stammarna kröka sig längs leden, på vissa ställen med bulor likt en gravid kvinna.

Vi vandrar i i skogsdoftande natur, ser lavar och mossar och njuter av höstfärgerna i träden. Vi lär oss mer om branhärjade områden, om arter som gillar just det och om sumpskog.

Vandringslederna runt Björnlandet är väl utmärkta med olika färger. Svärmordleden är grön.

Gammal sumpskog

Rastplatser och övernattning

I Björnlandet får du plocka bär och matsvamp för eget behov, tälta, elda (på ordningställda platser) och ha med hunden, kopplad. Björnlandet har två kojor att övernatta i, en ganska nära entrén och en lite längre in, Svärmorskojan. Ved finns vid stugorna och på Sveriges nationalparkers sida finns nummer att ringa om veden tar slut.

Läs mer om övernattning här.

Där det är blött och myr är det spångat, men leden kräver ändå att du har skor som håller vatten och fukt borta. Vanliga gympaskor räcker inte.

En gravid tall.

Det är något särskilt att möta hösten i djup urskog. Här finner en ro i sinnet och ljuden förstärks. Först när en kommer såhär långt ut inser en att där en bor inte är särskilt tyst. Det är nog bra för oss alla att besöka en nationalpark eller två om året, att se svensk orörd natur när det är som bäst. Lämningar från istiden fascinerar likaså djurlivet och de pigga fåglarna. Vill du höra fågelkvitter är våren att föredra, men vill du ha fina färger är hösten som gjord för ett besök.

Vill du läsa om fler nationalparker jag besökt? Kika under nationalparker. Björnlandet är min 15e nationalpark av 29 svenska. Så med Björnlandet har jag besökt fler än hälften!

Denna park besökte jag med min vän Linda som bor och lever i Umeå, ca 13 mil från Björnlandet.

Katarina

Laga lunch uppe på Björnberget och skåda utsikten över Angsjön.

 

Utsikt över Angsjön.

Parken innebär mycket klättring upp och ner. Räkna med träningsvärk!

     

Vid svärmorskojan kan du övernatta, här finns ved, dass och sängar. ”Finns det hjärtrum finns det stjärterum”, som min farmor brukade säga.

 

Video: Roadtrip runt Lettland

Nu har den äntligen kommit! Den där filmen vi så länge väntat på.

När jag var i Lettland under våren så inte bara fotade och bloggade jag utan deltog också i inspelning av en resefilm om Lettland av Storytravelers, om mat och kultur i Riga Gauja regionen och vår roadtrip över vackra vidder, besök på Herrgårdar, bryggeri och restauranger. Extra stolt är jag att jag vågade vara med mycket i filmen. Det är dessutom jag på omslagsbilden. Känner du igen?

Katarina

Här kan du läsa mer om oss som deltog.

Denna resa görs i samarbete mellan Latvia Tourism, Nordic TB och Storytravelers under kampanjnamnet #LatviaRoadTrip – Explore Latvia slowly

Text, bild och åsikter är som vanligt mina egna.

#LatviaRoadtrip #EnjoyLatvia

Jag bloggar för min egen skull

När en träffar folk och presenterar sig som bloggare kan man nästan liksom se något flimra förbi i folks ögon. Det kan vara nyfikenhet eller snorkighet, genuint intresse eller förvirring. Oavsett, så skapar bloggandet alltid en reaktion av något de slag.

Det folk har gemensamt är ofta frågan varför. ”Varför i hela världen bloggar du?”. Och svaret är relativt enkelt. I mitt fall för min egen skull. För att det är min passion. Om något annat vore sanningen hade jag slutat för länge sedan.

Vad är vackrare än det kalla blå mörka oktoberljuset i ett skogsbryn?

I september fyllde min blogg fyra år. Fyra långa och korta år har passerat och jag har lärt mig en uppsjö av saker jag inte kunde innan och träffat människor jag troligen aldrig skulle ha pratat med om det inte vore för bloggen och att vi delade just intresset, att blogga.

Med passion följer ny kunskap. Under mina år som bloggare har jag lärt mig;
# en himla massa nytt om naturen. Jag tvingas ut och andas in frisk luft, se träden och reflektera över människans närvaro ute i det fria.
# att redigera bilder och producera stora bilderserier, snabbt och stilsäkert.
# wordpress. En massa om wordpress som publiceringsverktyg och att ha en egen hemsida med allt tekniskt krångel som följer.
# skriva. Tänk vad mycket bättre jag skriver. Helt plötsligt kan jag förmedla känslor och uttrycka åsikter förståeligt och även övertygande.
# att vara här och nu. Fotograferande gör mig närvarande, vilket är en skön känsla.

Jag har lärt känna;
# så många att jag inte kan räkna upp dem alla längre men för det har jag framför allt nätverken Svenska Resebloggar, Travel Massive, NordicTB och Influencer of Sweden att tacka.

Jag tackar ödmjukast.

Det är skönt att veta att en har något en gör bara för sin egen skull. Det värmer en hårt arbetande själ varje dag när jag går till jobbet och ger min energi till andra människor.

Katarina

Vill du läsa mer? -> Q&A – Om att (rese)blogga

Få naturen serverad på ett silverfat – om allemansrätten vi alla tar för given

Min kärlek till skogen, har väl inte gått omärkt förbi? Kärleken så stark, som jag får utlopp för så snart min fot kommer utanför stadsgränsen, när jag hör foten mjukt sjunka ner på ett barrigt underlag, höra knastret från ris och grenar när jag vadar genom ett ljungfält och när jag lyfter blicken och blickar ut över de oändligaste av fjäll. Vad vore jag som människa utan naturen, utan friheten och vad vore jag utan allemansrätten?

Igår spenderade jag, Helena, Rania, Katta och Daniel dagen vid Fjätfallen i Dalarna. Vi vandrade, njöt av fallen, fotograferade och gjorde upp en eld, helt gratis och alltid tillgängligt och till förfogande för bara oss. Det mina vänner är att vara privilegierad. 

De vackra Fjätfallen i norra Dalarna. Ett stycke fabulös natur tillgängligt för alla.

fjätfallen

Fall i höstskrud.

northboundjourneys katte bucketlife

Katta matchar naturen eller naturen matchar Katta?

Allemansrätten

Det är konstigt att tänka sig ett land utan allemansrätt, ett land där en inte får gå fritt i skogen, tälta och campa där en vill eller plocka en kotte, slänga den i ån och se den flyta iväg sakta och snirklande. Att inte få paddla kanot med vännerna på sommaren i Stångån, eller bada i forsen vid Mariebergs pappersbruk. Hur vore livet i Sverige utan allemansrätt?

Ge mig ett vattenfall och jag vill klättra. Jag vill se, känna och lyssna på forsen, så stark och mäktig och andas in djupt och känna att jag är här och nu. Precis det här gör naturen med mig.

fjätfallen

Jag, fotograferad av Katta, Bucketlife.

katta bucketlife fjätfallen

Katta i Särna, egentligen Katta från Sollentuna som valt att flytta till Särna för att komma närmare naturen.

 fjätfallen katte bucketlife rania northboundjourneys

”Stå där vid forsen och bete er normalt”. 

Lättare sagt än gjort. Är det smed pre-teens jag hänger med i naturen, kan en undra?

katta bucketlife rania northboundjourneys

Allemansrätten är en rättighet men med rättigheter kommer också skyldigheter. I skogens fall inte skräpa ner och ta hand om, såklart.

Informationstavlor om allemansrätten och återvinningsstationer i Älvdalens kommun.

Här luktar det skog. Barr = skogens Wunder-baum.

Det är konstigt att tänka sig en skog där man inte får vara. Som står där orörd och väntar på människan men dit människan aldrig får komma.

Det är konstigt att tänka sig ett fjäll utan vandrare, som står där orört och väntande, på ingenting utom renar.

Det är konstigt, tycker du inte?

 fjätfallen

Känn svindeln förhöja känslan av livet, av lusten att leva och omtänksamheten för naturen.

Lingon och svamp, naturens egna stilleben.

 

Vad känner du när du du kikar ut över denna vy?

Naturen ger Rania en egen vandringsstav.

Stugkärlek.

Katta är modig, hon har flyttat alldeles själv till Särna. En genuin skogsförebild.

Röd kanna – vill ha till mitt stormkök.

 

De dånande Fjätfallen, naturens egen motorväg.

Nu när jag planerar en resa till USA blir jag plötsligt så medveten om allemansrätten, om rätten att vara i naturen, använda den och låta den ge energi. Det är inte självklart i alla länder att ha ett enda stort Airbnb till sitt förfogande. Att bo gratis under en grangren, bada och tvätta sig i en å, plocka och äta bären på marken och göra upp en eld för att laga maten. Det är inte självklart. I USA ska man alltså betala för att åka in i en nationalpark? Är inte naturen gratis och för alla?

Katta älskar att fotografera i låg vinkel, över allt annat. Hon älskar skogen, nästan lika mycket.

I skogen flödar kreativiteten.

En eldstad, kokkaffe och mat i naturen talar om för hjärtat att livet fortsatt är värt att leva.

Så ett inlägg, en hyllning, till den där allemansrätten vi alla tar för given. Till gratisheten att vara i den svenska naturen och till möjligheten att bruka och att vara ett sant naturbarn.

Det här är ingen uppmaning om att du ska göra något särskilt, bara en kärleksförklaring till allemansrätten. En självklarhet för oss svenskar. Låt det fortsatt vara så.

Katarina

Tända eld med tändstål och kniv kräver sin kvinna och näver.

Ge mig en kaffekanna i miniformat nu.

Dryden, hög på höstlöv.

Helenas snygga boots.

Bruce, Helenas nya bästa vän.

Allemansrätten, ett tidigt 1900-tals fenomen, en självklarhet idag. Låt det fortsatt vara så.

En Brittsommar-morgon i Särna

Jag vaknar och klipper med ögonen. Ser solen strila in blygt genom fönstret och sträcker mig efter iPhonen för att titta på klockan som visar halv nio, för mig sovmorgon numera. Jag snabbar mig upp och drar på mig kläderna. Äntligen är jag ute i naturen och får chansen och springa ner till vattnet i morgonljuset. Bara att få vara vid vattnet, mitt här, jag kommer aldrig glömma.

Brittsommar

Imorgon har Britta namnsdag och runt hennes namnsdag brukar vädret bli varmare, det vi kallar Brittsommar. Så är det inte direkt i år även om solens strålar värmer. Men morgonens solstrålar värmer mitt hjärta precis som det brukar vid den här tiden, min favorittid på året. Det är nu jag fyller år, den 10e oktober för att vara exakt och minnen från förr när brittsommar verkligen fallit in har etsat sig fast i hjärtat. Jag minns höstdagar där jag swishat fram över Smålands vidder på min cykel i bara t-shirt, med vinden i året och en ljum känsla mot huden. Jag antar att det ofta är vi från södraste av södra Sverige som upplevt Brittsommar, för här i norra Dalarna idag är det bara 7 grader.

Men det är ändå något särskilt med ljuset ljust nu runt de här dagarna även här i norra delarna av södern. De sista varma strålarna innan vinterljuset kryper in värmer, en känsla att spara inför kalla vinterdagar. Som bomull kring hjärtat, som mamma brukar säga när hon serverar marängsvissen vid jul, precis så gör ljuset vid Brittsommar med själen, sakta tränger sig in och lindar ett tjockt lager av ljus och värme runt den. Ljuset, det bästa i naturens skafferi, helt gratis.

I Kattas skafferi gömmer sig guldet. Att vakna på morgonen, vandra ner till sjön, känna värmen mot ansiktet och den gungande sjön under fötterna till toner av Brittsommar, är kort och gott livet.

Katarina