Latest Posts

Dagar vi minns

Sammanfattning med mobilbilder av roadtrip genom norra Sverige -> Stockholm – Karesuando – Haparanda – Luleå – Nikkalouka – Lycksele och åter Stockholm.
27e juli till 8 aug.

Den där känslan, när en landar hemma i soffan efter hundratals mil i bagaget. När foten är stel av gaspedalen och hjärnan alldeles fartblind. Det är en särskilt känsla.

After frihets – känslan.

Just den känslan fyller nu mitt hjärta, omhuldar det och får mig att småle när jag sakta bläddrar genom alla de där mobilbilderna som blivit tradition efter en semester, som sammanfattar den så bra. Stockholm är inte längre varmt, idag är det 16 grader och regn, men väderprognosen visar värme till veckan. Det känns som att den meningen aldrig slutar att skrivas och till sällskap av väderprognosen är nu mitt hjärta varmt av dagar i Karesuando, Tornedalen, Haparanda Skärgård och ansträngande stunder uppe på det där berget. Det där berget som tog mitt hjärta och överansträngde det.

Dagar jag minns. Dagar att ta fram när hösten pockar på och nu vädret sakta vänder.


Här kommer bilder ur mobilen från mina dagar i norr med Linda, Sofia, Martina, Jimmy, Helena , Percy och en liten pingvin. Dagar i bil, med vänner, fest, tält och mera tält.

I lägenheten och känslan av packningsterror. Vill aldrig packa något mer i mitt liv. Vill heller aldrig mer ha halsfluss. Att en hals kan göra så himla ont. Sluta göra ont hals.

Martina, jag och Sofia rattar ur Stockholm vid 12-tiden, mot Norrlandet! Först efter fikastopp längre ner på Sofias gata såklart. Gäller att prioritera i rätt ordning. Vi funderar på varför det står Sundsvall i Stockholm och inte mot Haparanda. 

Börjar ett onyttigt liv som fortfaranade gör sig påmint. Har inte längre aptit. Vet inte om det är värme eller halsfluss eller det där jäkla berget.

Första tältplatsen för natten. Efter kik på diverse mindre lämpliga platser som till toner av Seriemördarpodden inte ansågs lämpliga.

Uppslaget tält gång ett i rad av åtta. Bemästrar nu tältuppsättarkonsten.

Solnedgång ett av hundra. De ser pretty much likadana ut.

Frukost på hotell. En värdig start på vad som kommer att bli en milmässigt lång roadtrip. Jag får det i en snabb överslagsräkning i slutändan till 353 mil. Pew. Blir trött när jag ser siffran.

Linda ryser till ”Jag mötte Lassie”. Får du också rysiga ben av gamla sånger och annan nostalgi? Herregud Linda, ser ut som du fått ödlehy. 

Vi passerar polcirkeln, gång nummer ett. I slutändan kommer det bli fyra gånger, på fyra olika ställen varav två övernattningar vid den i Jokkmokk och vid Jouksengi. Här vid Jokkfall.

Jokkfall. Det finns inget så vackert som norra Sveriges vattendrag eller mysiga namn därtill.

Playa Mertajärvi för andra året i rad. Bedårande vackert och inte riktigt sådär Medelhavsvarmt klimat ännu som i Stockholm. Klimatångesten har lagt sig efter att ha varit runt på andra ställen där det är mer normaltempererat än Stockholm.

Första strandselfien i Norrland dårå. Detta har sannerligen varit ett badår. Jag har badat mig genom hela Sverige, känns det som.

Visst lämnar dessa dagar mer än glädje bakom sig. Att uppleva så starkt skapar också smärta, minnen som gör nästan fysiskt ont. Men som jag plitade ner förra året när jag kom från min Norrlandsroadtrip,  När minnena värker – en roadtrip genom ett dödligt vackert Sverige och spåren det lämnar, så kanske det måste vara såhär, kännas så hårt för att en ska komma ihåg. Och jag vill komma ihåg i år också.

Minns du de här? Det känns som att de enda minnena en har från högstadiet är Nokiatelefoner och snake.

Favorittrappan i solnedgång strax innan Dansklacken. Vad är väl inte en stund själv värt ändå på en trappa i solnedgång.

Och favoritutsikten. Så vacker att hälften vore nog. Jag vill också ha ett fjäll utanför min dörr.

Tobbe och Jimmy pre-party.

Vi parkerar bilen vid Karesuando kyrka.

Välordnade festdeltagare. ”Lämna tomburken på elskåpet – typen”.

”Vem har rakast arm och är då minst onykter – tävling.” Jag är ledsen Jimmy, men jag tror Linda vinner.

Mellan Sofia Jannok och Kapten Röd.

Helena gömmer sig för mygg och fula Dansklackingar.

Nästa års posterbild för Dansklacken?

Här är den, raka arm tävlingen.

Karesuando, 68 grader nord. Stockholm hittar vi på 59 grader.

Har en inte varit i Finland kan en göra ett snabbesök under Dansklacken. På kort promenadavstånd finns landsgränsen rakt över bron, mitt i älven. Har nog varit här minst tre gånger.

Ibland önskar en nästan att en släpar på systemkameran till fest. Solnedgången i Karesuando är ett sådant tillfälle. 

Allt det här vill jag komma ihåg;

Tältnätterna som aldrig tar lut
Ilskan över värmen som aldrig vill lämna oss
Damen som luktade alkohol i Pajala på morgonen
Klipporna vid Kattilakoski
Lakritsglass på ett berg
Att inte se på tv på veckor
Att vakna upp med frissigt tälthår, svettig som aldrig förr och se ut som Jesus. Ja jag ser ut som Jesus när det är hög luftfuktighet
Blåbär och hjortron och hjortron och blåbär
Bodil Malmstens ljuva text-stämma
Värmen som aldrig vill lämna oss
Att konstant jaga eluttag så att jag kan ladda datorn för att kunna blogga mig till sömns i tältet.
Bitterljuva Tornedalen
När Linda pluggar in öronproppar och ögonmask och däckar och jag ligger bredvid och hör stormen
Att slå sig var man än behagar och sova på en filt
Kina-skylten i Pajala centrum
När Linda blir getingstucken. Den irriterande insektssidan av sommaren.
Statyen på Charlotte Kalla
Att bada fyra gånger om dagen
Att dricka kaffe på verandan i Karesuando. Den verandan. Ge mig.
Dessa oändliga fjäll.
Dansande vindar som får mitt och Lindas hår att virvla
Känslan av att stå på toppen av det där berget

Här är det. Beviset på att Linda varit i Finland.

Och en fantastiskt kyrka i solnedgång. Tycker så himla mycket om just det här motivet.

På Dansklacken hade det målats tavlor i mängder och en massa graffiti. 

Komma hem från fest- soluppgång.

Mot Karesuando marken.

Dagen efter – Grillen maten.

Tonys imponerande tidningssamling. Nerds – look- here. Gillar den lilla läshörnan.

Linda håller hårt i godispåsen och posar framför skotrarna. Kan se Linda som skoter-tjej till vintern.

Kan det bli finare solnedgångar än såhär?

Linda kör fyrhjuling och jag och Jimmy kör troget efter. Vad kan en mera göra när någon ler så stort att det blir dragit för tänderna. 

Nöjd jag åker på fyrhjuling girl.

Jag ämnar krampaktigt hålla tag i dessa minnen när hösten obarmhärtigt stövlar in med kyliga vindar och ett val vars konsekvenser jag får ångest att tänka på. Att försiktig plocka fram i hjärnpalatset de där eftermiddagarna på jobbet, när jobbveckan känns extra tung och sträckan till helg maraton-lång. En behöver de där enkla minnena av ljumma vindar i håret och oändliga fjäll just då, på fikarasten, en tisdagseftermiddag kl 15.

Katarina

Strängeligen är ett bra ord. Förstå allvaret med dambindor i toaletten. 

Borde kanske förstått att jag inte skulle ha fortsatt med Keb om jag kikat på den här selfien. Här I give u Ljusrosa- Katarina efter en liten backe mot Struves Medianbåge upp på Tynnyrilaki.

För den som inte vet (knappt någon) så är Struves medianbåge världsarv. Struve var en gubbe som mätte jordens storlek och form med denna båge. Den går från Norra Ishavet till Svarta Havet och detta är Sveriges nordligaste Struve punkt. Så det så.

Fjäll-soffan. Borde legat kvar här.

Definitivt. Ser nöjd, glad och fortfarande ung ut. Efter Keb, åldrats minst 10 år.

Mot Akamella ödekyrkogård.

Som sägs vara hemsökt. Ev hemsöker Linda mig efter turen pga för mycket mygg i skogen.

Strax utanför Pajala. Här hade vi tänkt att övernatta tills vi mötte två skumma gubbar. Då blev det ingen övernattning här. Vi for till Pajala istället.

Inte alla små byar som ser ut såhär mitt i stan. Vid Torneälv, i Pajala.

Som skrivits på bloggen innan. Funderar du på vart Kina är, så hittar du det under Pajala.

Bakelsen Änkan. Funderar fortfarande på namnet. Men visst, är en änka tänker jag att man kan unna sig en sånhär om dagen.

Läser om Dansklacken i Pajala och tänker att jag ska åka nästa år igen. Tradition.

Renskinnen de bästa är. På lite guidening hos Kero.

I Norrlandet är inte alltid Google Maps att föredra. Med karta och kompass går en säkrare.

Hittar den här fula statyen i Tärendö. Flåt Kalla, igen.

Den godaste kaffe jag druckit under semestern drack jag på Arctic River Lodge i Tärendö.

Kattilakoski, Tornedalens vackraste rastplats.

Kvällssolens sista strålar på benen efter ett bad.

Kan efter det här titulera mig fena på att sätta upp tält.

Det där röda morgonljuset i tältet och den obeskrivliga varma känslan som Linda säger är som ”en slow-cooker”.

Utblick.

”Vaddå, ska jag ta ner mobilen, va?” Från en mobilberoende, till en annan.

Kukkola-forsen som Linda finurligt namnger ”Kuk -kola” och jag hör ”Kuk-håla”. Ja, man hör det man vill höra. 

Solo på en strand på Seskarö. Kanske den bästa och sämsta plats vi tältade på med stormiga vindar och alldeles allena med världen. 

Påväg ut i Haparanda Skärgård.

Haparanda Nationalpark. 

Vacker sandstrand på Sandskär ute i Haparanda skärgård. Vitare stränder får en leta efter.

Det är förvisso skönt att komma hem men det är även roligt att se bilder på att mitt rese-jag trivs.

Denna sommar har förvandlat mig till den beachdonna jag tror jag inte är. Kommer ta hela hösten att återställa hårkvallen.

Luleå och gammal barndomskompis Percy. 

Turistar i Gammelsta Kyrkby. Vad stort det var då! Förvånad. Percy påminner mig om att jag varit där tidigare. Minns det inte. Blir jagad av getingar. De är som besatta i år. Herregud.

Linda får sin vilja genom och vi åker till Kebabhouse – två gånger.

Efter en vecka med halsfluss-liknande symptom, kort och gott sjukt ont i halsen, behöver jag de här strumporna.

Att packa för vandring kan vara det tråkigaste en kan göra. Vill aldrig mer göra. Är så övermättad på att konka runt på saker nu att jag ser en höst i min bekväma lägenhet framför mig (men vet att i periferin gömmer sig en vandringsresa till Italien).

Skulle ha köpt den här. Kanske hade hjälpt mig upp på Keb.

Har du vandrat i svenska fjällen? Första gången var jag förvånad över att allt är spångat. Var beredd på att klafsa genom lera och blöta marker men inte då.

Framme vid Kebnekaise fjällstation blir vi belönade av den här solnedgången. 

Väl framme. Har du märkt hur mycket vatten en samlar på sig och hur mycket fingrarna och ansiktet svullnar när man är ute och vandrar? Tycker liksom man kan se det i våra ansikten på något vis.

Men är det värt det? Ja, för annars får man aldrig se sådana här nejder.

Var beredd inför Keb för det är sånt här en går över mest hela tiden.

Sju gånger värre resa än Mordor och ingen Sam med alv-bröd i sikte.

Men uppe på toppen, vad finns att säga? Herregud, jag är så nöjd över min prestation.

Många undrar över helikopterturen. En del verkar också tro att en kan flyga ner från toppen av Kebnekaise. Så är det inte. Utan man flyger tillbaka från fjällstationen, om en vill. Vi valde att göra det på grund av supertrötthetskropp, trötta fötter och att vi var mycket nöjda med vår prestation samt kul att flyga helikopter. Jag tror det kan vara svårt att förstå hur kraftigt utmattad man blir av att gå upp på en bergstopp. Men mer om det är i ett eget inlägg om Keb tänker jag.

Helikopterplattan ligger några hundra meter från fjällstationen och du bokar i receptionen. 850 pix kostar resan till Nikkaloukta.

Aldrig varit så glad att checka in på hotell. Här på Hotell Lappland i Lycksele, en pressinbjudan jag fick tidigare under sommaren som jag nappade på till vår resa. Välbehövligt! Och varför får jag alltid den korta badrocken?

Solnedgång över Hotell Lappland. Det blir nog inte ett så mycket bättre avslut än det här.

 

Hälsa på mig nu eller om tusen år i Haparanda

1 aug – Kattila – Haparanda (Seskarö)

Vi vaknar i Kattila som kokta fiskar och Linda jämför tältet med en slow cooker. ”Man märker ju inte ens att en dör. En gör ju det så gradvis”.

Övertorneå kyrka.

Övertorneå.

Vandringsbloggen skojar om sitt frissiga hår och jag ser ut som Jesus. Bra start på en morgon, men vi stannar här. Äter frukost och pratar dagar och tid. Jag börjar tappa uppfattningen om just det och det blir allt svårare att veta hur och var en befinner sig.

Jag läser Kom och hälsa på mig om tusen år på klipporna i Kattila

Jag läser Kom och hälsa på mig om tusen år av Bodil. Några rader triggar alltid min skrivlusta. På klipporna i Kattila blir det jobbigt för jag har inget att skriva på. Min dator har konstant slut på batteri och det finns ingenstans att ladda den. Mycket i Tornedalen är stängt, så och den restaurang som med sin skylt lurar med sina öppettider här i Kattila eller skylten för soluret i Pajala. Skylten finns, men inte det den skyltar till.

Restaurang Utblick på Luppioberget, vackert med god mat rekommenderad i White Guide.

Jag äter en lakritsglass och saknar att jag inte gör det oftare – Utblick på Luppioberget

Tältet packas ihop och bilen rullar vidare mot Luppioberget. Vi äter på restaurang Utblick och plockar upp ett gammalt ex av Swedish Lapland magazin. Kollar på utsikten också såklart. Jag äter en lakritsglass och saknar genast lakritspuck, en av alla mina favoritglassar. Laddar min dator hos flickorna på Utblick och tänker att det här skulle vara ett fint ställe att bloggjobba på.

Kukkolaforsen. 

Roadtriplivet är vad roadtriplivet är. Det känns som att en ständigt är i rörelse, som att stanna upp är farligt, att man liksom inte kommer vidare då. Som att en ska frysa fast likt Charlotte Kallas staty i Tärendö, ett ögonblick en inte vill leva i resten av livet.

Vi stannar vid Kukkolaforsen och sover på en filt

Jag har instabildgooglat sandbankerna vid Torneälv och vill ut på de kring Luppio men lyckas inte då en behöver båt. Är ledsen i hjärtat för att jag inte har båt. Åker vidare. Nästa stopp är Kukkolaforsen som direktöversatt blir kukhåla enligt Linda. Måste dubbelkolla men roligt är det. En gammal liten fiskeby med museum, restaurang och en majestätisk fors. Idag ingen kukhåla men inte Lindas favorit. Kanske är det bara jag, som gillar kukhålor. I kukhålan sover jag på en filt medan Linda laddar sin telefon i restaurangen.

I Haparanda kollar vi in camping för att konstatera att vi inte är campingmänniskor. För oss är det inte värt de 230 kr en tältplats ofta kostar, till Haparanda campings försvar något billigare här. Så vi kör vidare. Först för lite torrmat på Ica Maxi och äventyr i Haparanda hamn inför morgondagen innan vi bestämmer oss för att leta en strand att tälta på.

Vi somnar till stormiga vindar och skratt i mungipan i en skogsvik på Seskarö

Och vi hittar en strand. Efter förhör av ett pre teen gäng på Seskarö tipsar de om Kenkälahti. Vilken dröm. Vi får en egen sandstrand till natten, med vind och nakenbad är befrielsen total. Vår skeppare Kim berättar senare att namnet betyder skogsvik. Lahti är vik. Och visst är det en liten skogsvik vi hamnat i. En perfekt Äntligen vilse strand som ligger där och väntar på återbesök igen och igen. Vi somnar till stormiga vindar och skratt i mungipan efter nakenbad och vilsekörning långt ute i Haparanda skärgård.

Katarina

Vi gör Pajala

31 juli Pajala – Juoksengi

Vi vaknar upp mitt i Pajala. Känslan av  otrygghet har tagit oss hit. Ett skönt bad i Torne älv får oss att stanna kvar.

Morgonbadet i Torne älv det bästa är. Jag har i år badat fler gånger i Torne älv än vad jag ibland badar på en hel sommar.

Såhär glad är Linda efter att hittat en bra tältplats och gröt till frukost i solsken.

Efterlängtade prinsessbakelser och en skylt till Kina – Pajala

Vi gör Pajala. Besöker centrum och kikar på soluret som inte längre finns. Men en skylt till Kina gör. Kul när man samtidigt läser Populärmusik till Vittula, för då vet man, det där med Kina menar jag.

Vi kollar in Pajalas cafe-utbud och får tips om två från kassörskan på den lokala klädbutiken. Vi väljer Cafe Valvet och äter bakelsen Änkan. Som sockerkaka blandad med prinsess skapar den den efterlängtade sockerkick en sockerberoende som jag letar efter. Bakelsen kostar 45 kr och kaffet 15, som sig bör på ett konditori med stil.

Pajala visar sig från sin bästa sida och går lite in i hjärtat hos mig. Kanske är det en håla om en får tro Mikael Niemi, men en fin håla i vilket fall. En håla med en älv, en kinaskylt och ett solur, som försvunnit.

Längs älven i Pajala.

Pajala må sakna sitt solur men har ändå den bästa skylt jag sett på länge. Om nån undrar vart Kina är så är den under marken i Pajala.

Bakelsen Änkan på Cafe Valvet.

Även artisterna kommer för naturen. Dansklacken på Dosan, undrar om det kommer bli en tradition för mig till slut.

Vi möter en dam på den lokala klädbutiken i Pajala. Hon berättar om hotellet i Tärendö. Samma hotell som min kollega Christer funderat över, han som har stuga i Tärendö. Hon är trevlig, luktar alkohol och säger att det är värt omvägen. Så vi tror på damen som luktar alkohol i Pajala mitt på blanka morgondagen och åker till Tärendö.

Kero i Sattajärvi tillverkar skor och accessoarer från renskinn.

Vi börjar med Kero – Sattajärvi

Fast vi börjar med Kero. Det jag pinnat ut på kartan som enda utflykt från Pajala. Så
mkt kan hon inte lura oss ändå damen med alkoholdoften att hon får mig att överge min plan om ett besök hit.

Emma på Kero kommer snart känna igen min röst, för så många gånger har jag ringt innan. När har ni öppet? Kan en få sulorna bytt på mina blötnäbben? Vad kostar det? Kan en få guidad visning? När är den guidade visningen? Blir trött på mig själv när jag tänker på det. En kan säga att jag gillar mina näbbskor, utan att överdriva.

Så vi åker dit och möter Emma och får en guidad visning av garveriet och skomakeriet. 60 tusen skinn får Kero in varje år. Man köper dem från Eliasson (i Karesuando där Jimmy och Tony jobbar). Av de 60 tusen blir 60% till bara skinn och resten till andra produkter. Produktionen är fascinerade och butiken fin men varning för ha-begär. Dagdrömmer nu om ett par Snötass och hör kronorna skramla räddhågset min lilla spargris.

”Linda, Linda, här måste vi stanna. Kooooorpiiiilombolo, finns det något roligare ortsnamn? Bestämt inte. Vi måste fota skylten!” ”Ok, gör du det så vänder jag bilen så länge”.

Nära Narken påväg mot Tärendö hittar vi denna vackra rastplats. 

”Linda, Linda, gå ut på bron”. ”Den är avstängd”. 

Temperaturen når rekordhöga 33 grader i Tornedalen

Efter besöket hos Kero låter vi den luriga damen vinna och åker mot Tärendö, Charlotte Kallas hemby. Vi fikar vid Kalixälven nära Narken vid en mycket fin rastplats. Linda blir stungen av en geting och temperaturen når rekordhöga 33 grader i Tornedalen.

Sveriges fulaste staty och ett dubbelt så vackert hotell finns i Tärendö

Hotellet i Tärendö, Arctic River Lodge, visar sig från sin nyrenoverade sida. Vackert och rustikt med en god cappuccino för 35 kr serverad i vinglas. Kaffe och kaka bjuder de på så vi fikar för 35 kr. Annat kan man säga om Charlotte Kallas staty i Tärendö som kvalificerar för det fulaste jag sett i mitt liv. Statyn gör inte Kalla rättvisa som trots ansträngning brukar se chic ut.

Sveriges fulaste staty? Denna staty på Charlotte Kalla finns i Charlottes hemby Tärendö. 

Hollywoodskylten i Svanstein – ses enkelt från Norrskesvägen på höger sida när man rullar genom byn. 

Kattilakoski – Tornedalens vackraste rastplats

Vi slår oss ner för natten på Kattilakoski, en vacker rastplats längs Norrskensvägen, strax söder om Juoksengi, polcirkelbyn. Det visar sig vara ett av Warginnas favvoställen, med all rätt.

Och just nu är vi här, vid polcirkeln, nyätna och nybadade med forsen som tv och det gröna gräset och sommarnatten som himmelsäng.

Godnatt.

Katarina

Jag badar av mig jag hatar att vara kvinna ilskan i Torne älv. – Karesuando till Pajala

30e juli Karesuando – Pajala

Jag vaknar och dricker kaffe på verandan ensam i min ploppmugg. Eller Jimmys mugg för att vara korrekt. Jag vill ha en, så kanske kan jag titulera det som min lånemugg.

mertajärvi

Mertajärvi, en av Norrlands vackraste små byår.

Jimmy har börjat jobba efter semestern och vi ska checka ut från Airbnb Jimmy. Vi plockar ihop och det tar mycket längre tid än vad vi tänkt oss. Det gör det alltid på något vis.

Hej då Mertajärvi! Tills vi syns, nästa år.

karesuando botaniska trädgård norrbotten

Karesuando Botaniska trädgård. Kan det vara Sveriges nordligaste? Mycket av Sveriges nordligaste någonting ligger i Karesuando.

Jimmy vill att vi ska säga hej då så så vi åker till Karesuando för att tanka, handla och säga just, hej då, på Jimmys jobb Eliassons. Carola är på jobbet och säger att Karesuando har en botanisk trädgård. Karesuando botaniska trädgård. Vi åker dit, på stört. Linda motvilligt, men jag bestämt. Linda pratar med sin pojkvän för att fördröja tiden men trädgården är så liten att den inte räcker till ett samtal.

Strax utanför Karre ligger den lilla byn Kuttis. Kuttainen. Känd för den Laestadianska väckelserörelsen. Jag släpar med Linda in och vi träffar på en kassörska på Handlarn. Hon förhör oss. Kanske hittar inte så många turister in här. Invånarantalmässigt, verkar det som att Kuttis är som Karesuando, men det är väl kanske inte så konstigt när en Laestadianfamilj har 14 barn.

Gösta blickar ut över de marker han en gång var skogsarbetare i.

Utsikten från Struves medianbåge, Tynnyrilaki.

På fjället finns det både blåbär och hjortron. Helena plockar en hel mugg.

Helena och Gösta vid Struves medianbåge, den nordligaste utposten.

struves medianbåge

Vad vore livet utan oändliga fjäll kan en undra? – Struves medianbåge Tynnyrilaki

Vi åker 7km in på en lång grusväg. Vandrar upp till Struves Medianbåge, den nordligaste. Möter upp Helena med familj och blickar ut över fjäll som inte är av denna värld. Vad vore livet utan oändliga fjäll kan en undra? Likaså som de flesta av oss undrar vad Struves medianbåge är och det kan jag knappt förklara, så det är bättre att du läser här. Världsarv är det, i alla fall.

kätkäsuando

Kätkäsuando – en gulllig liten by längs Munioälven.

Ängsull.

När alla ortsnamn har något med vatten att göra – Samiska och Meänkieli

I bilen mellan Karesuando och Pajala flödar samtalsämena och jag och Linda börjar prata om varför alla byar heter suando, jokk, järvi, joki lr lombolo. Så mycket som att det inte är svenska är ganska såklart och efter googling inser vi att många av namnen har med vatten att göra som järvi som betyder sjö, jokk som betyder fjällbäck och suando som verkar betyda sel, vilket är den lugnare delen i ett vattendrag. Lombolo verkar ha något med tjärn eller små sjöar att göra det också och joki något med å. Alla orden härstammar från samiska, finska lr meänkieli. Ganska självklart ändå, kan en tycka, men förvånande att allt har med vatten att göra. Men sen finns det just mycket vatten, här.

tornedalen

Norraste Norrland vid älvarna har både mycket vatten och mycket sand. Här en cool och oändlig sandväg, vägen in till Akamella kyrkogård, som sägs vara hemsökt. 

Vackert belägen vid Munioälven i Pajala kommun hittar du Akamella ödekyrkogård  från 1800 talet efter någon till några kms promenad beroende på var du parkerar bilen. Koordinater finns utlagda i google maps och de stämmer. Du tar av från väg 99 och kör en bit in. Det är skyltat vid väg 99 ”öde kyrkogård” och sedan kommer ytterligare skylt från länsstyrelsen med Akamella efter ett tag i en sväng där det är tänkt att du ska parkera bilen. Gör inte det utan åk bilen längre in om du kan, ytterligare någon km så slipper du gå. Enda knixet här kan ev vara möte.

akamella

Akamella

Ända sedan Helena och jag pratat om att åka till denna ödekyrkogård har jag velat det, men glömt bort. Gillar ju övergivna ting. Denna sägs också vara hemsökt vilket sätter ytterligare knorr till denna plats så när jag ser skylten vid längs med Norrskensvägen står jag på bromsen. ”Hit ska vi”. Linda är opepp. Katarina är pepp. Vi kommer fram och visst är det öde. Långt ute i skogen i ingenstans känns det ändå lite extra med ordet hemsökt på läpparna. Men det är vad det är, en gammal begravningsplats för personer i området som har bevarats. Värd ett besök, självklart! Och om jag någon gång i livet vågar, ska jag till att åka hit i skymning.

Vi blir påminda om språket Esperanto när vi lyssnar på Populärmusik från Vittula i bilen. Sån perfekt grej att lyssna på här i Tornedalen. Vi skrattar i varje sväng och lär oss mer om Pajala innan vi kommer fram.

Försök ett, en rastplats längs älven.

Ibland hatar jag att vara kvinna. Detta är ett av tillfällena.

Vi slår oss ner på en rastplats strax innan Pajala, för natten är det tänkt, men blir skrämda av två ryska män som kommer, så vi flyr fältet. De gör inget alltså, de är bara där och de är bara män. Bara män. Inget en borde vara rädd för. Men så är inte verkligheten dessvärre.

Ibland hatar jag att vara kvinna. Detta är ett av tillfällena. Sova under bar himmel ensam tjej tillfällena.

Vi tar oss till Pajala och vi tältar mitt i. Jag badar av mig jag hatar att vara kvinna ilskan i Torne älv.

Katarina

Försök två, vid Torne älv i Pajala. 

Tankar om att aldrig åka tillbaka till Stockholm börjar rota sig – Karesuando

29e juli – Karesuando

Vaknar utan sviter med en lång sms-historik på smaklökarna. Det känns vintage att smsa. Är först uppe och smyger ut i köket för att koka kaffe. Jimmy vaknar. Han sover i soffan och det är varmt där. Linda och jag har fått ta extrarummet och det är svalt. Vi sover bättre än tidigare natt.

Här finns också min favoritutsikt, den som smyckar mitt skrivbord sommar som vinter – Mertajärvi

Jimmy, jag och Linda sätter oss på min favoritplats. Trappan. Om allt jag får är ett hus med en trätrappa kommer jag att vara nöjd. Här finns också min favoritutsikt, den som smyckar mitt skrivbord sommar som vinter.

Känslan av att vara tillbaka börjar sjunka in.

Senare delen av dagen kretsar kring vila, marken i Karesuando och Harry Potter. Linda får se Tonys extensiva samling gubbar och tv-serietidningar och testa fyrhjuling i solnedgången medan jag och Jimmy följer henne sakta med bilen.

Hon kan inte sluta le.

Tankar om att aldrig åka tillbaka till Stockholm börjar rota sig.

Katarina

Jag och Linda startar en costsplit och det är nu den riktiga roadtrippen börjar – från Luleå till Karesuando

28 juli – från Luleå till Karesuando – Norrlandsroadtrippen

Vaknar och tar ett dopp i båthamnen i Piteå. Borde kanske inte bada med min hals, eller i en båthamn för den delen. Men hur ska man överleva i värmen om man inte gör så. Jag frågar Sofia om det är så smart att bada bland båtar. ”Äh, det kan väl inte vara så farligt” säger hon. Så nu är jag full av diesel.


Nu är jag ute och reser igen och Alaska får vila en stund. Så långt jag orkar och batteriet håller kommer jag under två veckors tid att uppdatera från min och Lindas roadtrip runt Sveriges och Norges norra delar.


Vad vore livet utan äggröra och juice?

Vi äter frukost för 105 kr på Arctic Hotel i Luleå och pingvinen undrar vad livet vore utan äggröra och juice?  Har ingen aptit men äter ändå. Halsont gör så med en.

Polcirkeln på väg 392, söder om Jokkfall.

>Jokkfall, så mysigt och dyrt det kan bli på svensk semester. Äter en laxsmörgås och njuter av varje krona här vid fallet på Harrens dag. Förundras över att det faktiskt bor några hundra här i Jokkfall. Undrar var de är nånstans?

Sötchock och Lindas första ren.

Jag och Linda startar en costsplit och det är nu den riktiga roadtripen börjar.

Jag och Linda startar en costsplit och det är nu den riktiga roadtrippen börjar. Vi lämnar Luleå och åker norröver. Fotar polcirkel och köper hutlöst dyrt fika vid Jokkfall där man får tömma upp kaffen själv. Vad är det med denna dyra svenska självservice? Borde en åtminstone inte få vad en betalar för?

Vi passarar älv efter älv och Kalixälven är vacker. Sådär vacker att det gör ont i ögonen. Mörkt djupblå som älskarens förföriska brunnar till ögon.

Playa Mertajärvi.

Linda testar SUP.

Hemma i Norrland

Kommer till familjen Gunnare och det känns lite som hemma. Hemma i Norrland. Trädgården är ljuvare än aldrig förr och klimatet det sommarklimat vi alla önskar vi hade. Ljuva 26 grader.

norrbotten mertajärvi

Slå den här utsikten om du kan.

Pärlan får nu vila ett par dagar och skulle också egentligen vilja bada bort denna myggmordscen vid grillen.

Jag har skavsår på båda mina fötter och fortfarande ont i halsen

Jag har skavsår på båda mina fötter och fortfarande ont i halsen. Vet inte hur det kommer blir inför kebnekaise och oroar mig då jag längtat så mycket.

Snart strosar farbror Gösta in och kollar läget och det visar sig att han fortfarande har en 3310 telefon. Förstår nästan inte hur de kan fungera längre. Kan de det är eller är det bara displayen som lyser?

Hans fungerar i alla fall.

mertajärvi

Mertajärvi badar i de här rosa blommorna som jag inte vet vad de heter.

mertajärvi

Airbnb – Jimmy.

Vi går över bron så att Linda kan säga att hon varit i Finland – Dansklacken på Dosan

På kvällen åker vi till Dansklacken på Dosan. Det vi har kommit för. Och stället gör ingen besviken. Ej heller den samiska artisten Sofia Jannok. Vi går över bron så Linda kan säga att hon varit i Finland så det har hon nu. Till och med telefonen tycker så när den sms-välkomnar henne till Finland strax därefter och byter till finsk tid. Vid finska gränsen hittar vi en full man med ansiktet i marken och får inte liv i han. Möter att par norskar som tycker vi ska ringa 112, så d gör vi. Kvinnan i luren säger till Linda ”skaka om honom kraftigt eller slå han i revbenen” så d gör jag, i alla fall skakar om honom, det här med att slå i revbenen vet jag inte. Han vaknar och säger att han heter Nils. ”Du var så full att vi ringde en ambulans, Nils”. Han kollar fnurligt på mig och utbrister ”Men inte behöver du väl ringa ambulans för en full lapp, heller”.

När vi kommer hem är det soluppgång och en dag i Karesuando har passerat.

Katarina