Latest Posts

Älskade bokrean kommer med våren

Här sitter jag igen på Espresso House i Globen. Det är fullt med folk, knappt en ledig plats, förvånande nog.

Det börjar bli full rulle i gallerian igen, trots sedan länge stängda arenor och konvertering till det nya svarta även här, padel. Jag har inte kommit mig för att spela även om jag på sätt och vis drömmer att ta tugga av arenan innan den återigen återgår till att vara just en arena, med konserter och hockey som enda utbud. Nu under padel-eran får man duscha i hockeyspelarnas omklädningsrum har jag hört, bara det! Vem har inte saknat doften av gympasal?

Poppade in på bokrean på lunchen och kollade utbudet. Vi har en Annan bokhandel här i Globen. Det svämmar över med böcker jag vill ha, men det är svårt att koncentrera sig bland alla floder av folk. Rädd att gå för nära, hosta till, skrämma livet ur någon pensionär med munskydd till följd, håller mig tillbaka när allt jag vill är stoppa fickorna fulla (kanske inte stjäla då) med böcker att läsa i vår. Bokrean kommer med våren och läslusten, förstår du.

Snön har töat bort, det regnar och är fuktigt så jag tar återigen min elcykel till jobbet. Jag tog den första gången igår. Det är svårt att beskriva känslan när jag cyklade förbi Enskede ridskola och hästlukten slog mig av cykeln. Det var som att köra huvudet rakt in i en vägg av mustig hästdoft och jag vet att bara en annan hästsjäl kan förstå. Våren kommer nu med sitt rus, kängorna känns plötsligt trånga och mina vita sneakers vill rymma ut ur garderoben. Åh du kära vår, du har en lång kamp framför dig!

Nähe, dags att jag beger mig. Bäst att jag köper ett hänglås till vårgarderoben först.

Katarina

Tidningen Skriva har fått en ny prenumerant!

Är på väg hem efter skimrande kalla dagar med korv och badtunnebad vid Ränken. Aktiverade precis en premuneration på tidningen Skriva och ska förkovra mig i artiklar om att skriva när jag kommer hem för jag är dessvärre en person som inte kan läsa längs vägen. Är inne i en period då jag slukar tips av alla de slag i text och ljud kring att skriva. Skrev det här inlägget för ett slag sedan med tips till dig som också älskar allt med skrivande. Läste ut Skrivboken av Kristina Olsson strax efter jag skrev det inlägget, innan det Skriva barnbok (länk till Bokus, lyckas inte hitta den hos förlaget) och hoppade igår rakt in i Steven Kings Att skriva, den av de nämnda mest hyllade. Sitter i skrivande stund först på Preem i Karlstad och laddar den lilla röda barbaren och har ätit en mack-bulle och nu på en asiatisk take-away bredvid McDonalds snabbladdare i Örebro. Däremellan har vi varit hos Eriks mormor i Karlstad för lite äventyr på mormors kalla vind.

Skrivboken var riktigt bra. Matnyttig med ett rappt språk och klokt mindset. Blev sugen på boken efter att jag lyssnar på ett poddavsnitt av Ninni och Caroline där Kristina är gäst så jag spatserade kort och gott till biblioteket och lånade hennes relativt nyutkomna Skrivboken. Kristina vill jag läsa mer av, trots att jag inte är en deckardrottningläsare. Barnböckerna lockar.

Skriva barnbok däremot föll mig inte i smaken det minsta. Alldeles för tunnt researchad med för tvärsäkra åsikter som inte riktigt överensstämmer med den världsbild jag har. Nej tack. Visst kan man skriva en bok på två veckor, men det kanske inte alltid är rätt tillvägagångssätt. Det är denna bok ett bevis på. Skrevs den i all hast? Glad att jag inte köpte utan att jag även lånade denna på biblioteket.

Att skriva började jag precis på och den bådar gott. Att skriva lånade jag av Sofia efter vår förra skrivkväll hemma hos henne. Denna ser jag starkt fram emot. Just nu läser jag förorden och riktigt myser när jag helt gratis får tillgång till Steven Kings hjärna. Förresten fick vi precis en ladd gratis i Örebro.

Min törst vara outsläcklig och jag ser också fram emot att läsa Tidningen Skriva, rad för rad, sida för sida, nummer för nummer. Se så Erik, plattan i botten nu tack! Lilla elis har ju ändå tvåhundrafyra hästkrafter, kan du tänka dig.

Katarina

Roadtripsquash och rockiga elbilsvägar i Värmland

Erik och jag befinner oss på off the beaten track som man klyshigt brukar kalla det. Inte grusvägen precis, men elbilsvägen längs Europavägen från Stockholm till Åmotsfors, nu i Arvika. Vi har stannat för en ladd, äpplepaj och en cappucino. Stoppet här i Arvika innebär snabbladdning gång nummer två innan vi far vidare mot Åmotsfors, en laddning som inte höll på att bli av för vi inte riktigt lyckades få igång strömmen.

Elbilstips! Tryck på startknappen innan ni ringer kundtjänst, det blir inte så pinsamt då.

Men ett gott skratt senare sitter vi nu här och väntar på vår äpple paj bland musik och sorl i ett ständigt nattöppet McDonalds, också det den andra för dagen. Bilen och magen rastades först i Örebro på 45 min till sina 80%, ett koncept bland elbilsförare. Sedan vidare till roadtripsquashen för resan, förärat Backahallen vid universitetet. Det här med träning on the go hörni, it is good.

Utöver att jag älskar elbilen älskar jag även mina appleprodukter just nu, min iPhone och min iPad som går att ladda alldeles busenkelt i bilen och nu med Apple Carplay. Man bara pluggar in och kör, google maps, spotify eller ringer, enkelt från displayen i bilen utan något knussligt till följd.

Även denna bil fick ett namn (orginal Hundai Kona Electric), stolt efterträdare till spättet är hon ”Konan barbaren”.

Katarina

Hela dagen med Anne på Grönkulla

När jag började studera tänkte jag inte på det faktum att en del av studietiden kommer att bli att läsa skönlitteratur och vilken ynnest det är att gå göra, på ”arbetstid” dessutom. Jag är delvis tjänstledig från mitt jobb denna vår för att läsa kurser i litteratur och jag älskar varje sekund av ledigheten. Jag har förlagt min ledighet till onsdagar, en dag i veckan och onsdagar har tillföljd kommit att bli min favoritdag i veckan, ett lagom avbräck från arbete, en stunds förkovrande och vila för att ta nya och till följd bättre tag i arbetet på torsdagen.

Idag har jag spenderat hela dagen med att läsa Anne på Grönkulla. Jag skrattar och jag gråter blandat och jag hade fullkomligt missat magin dessa böcker innehåller. Anne har gjort min onsdag.

Katarina

Ladda batterierna längs vägen

Visar sig bokstavligt svårare än vad man kan tro. Det ska registreras konton, laddas ner appar, beställas laddbrickor, registreras laddbrickor och läggas till betalkort i ett enda virrvarr. Tre konton, tre appar, tre laddbrickor, tre laddbrickregistreringar, tre ggr lägga till betalkort. Ja ni förstår ju! Sedan ger man sig in på uppladdning.nu, filtrerar bland de olika typerna av kablar och snabbladdare som tänkas kunna funka för just min bil och sen vips har man en färdrutt.

Vi beger oss snart på vår första elbilsroadtrip, resan går till Värmland och då behöver man inte bara ladda batterierna i förväg utan även under resans gång, ett mysterium att planera för elbilsnewbien må jag säga, men vad gör man inte för klimatet? McDonalds och McVegan blir det självklara roadtripmålet, här finns det snabbladdare på nästan varje ort och i hemlighet gläds jag lite i smyg. En paus på timmen eller två då jag får skäl att skriva längs vägen, en av mina favoritsysselsättningar på en roadtrip.

Funderar du på att skaffa elbil? Tips, skaffa en älskare med en Tesla först, they now their shit.

Katarina

sotra blåsjön vildmarksvägen

Vildmarksvägen. där turisterna är vildare än naturen

Mot Vildmarksvägen, där turisterna är vildare än naturen! Är det nya slogan för i år kanske?


En berättelse om min och Eriks tur på Vildmarksvägen sommaren 2020 samt en hel guide till en himla massa saker som vi tittade på. Spara tills det är din tur vetja! Är du också sugen på en roadtrip? Jag samlar mina inlägg från mina roadtrips under taggen roadtrip.

Vildmarksvägen. där turisterna är vildare än naturen

Min relation till Vildmarksvägen är lång och komplicerad, planeringsmässigt. Den har varit där och naggat mig i kanten i flera år, på min lista över underbara ställen att besöka konstant, men det har blivit andra vägar på min karta istället av olika anledningar, som min och Lindas roadtrip längs med Norrskensvägen. Kanske är det fel att idolisera en väg så mycket, risken är att det blir platt pannkakefall när det väl är dags. Även om Vildmarksvägen håller vad den lovar, så är det väl lite så, att det är trots allt bara är en väg med en massa fint och vi människor har fått en så himla massa fint genom åren att vi inte har vett att uppskatta det vi har mitt framför näsan och mitt framför näsan på oss svenskar ligger den, the Wildernessroad.

Sommaren 2020 blev det någon slags ändring när virustider låste in alla husbilsresenärer innanför Sveriges gränser. Vart vände de då blicken? Jo till Vildmarksvägen där i Jämtland. Det talades om tre gånger så mycket turister och galna sådana som jagade renar över broar till sin död uppe på Stekenjokkplatån, ett dyrt pris för naturen för en ynka selfie. Naturskräckhistorier, så läskiga som de möjligtvis kan bli. Lockelsen var därför inte längre särskilt stor när jag och Erik begav oss ut i de okända Jämtlandsvidderna mot ett Strömsund vi inte visste något om. Men vad var det det jag och Erik egentligen mötte där i bilen i juli månad rullande ut i det okända?

strömsund ströms vattudal
Ströms Vattudal
strömsund hembygdsgård
Strömsund hembygdsgård

Dagboksanteckningar från Vildmarksvägen

Först var det tänkt att vi skulle till Abisko. Sen var det tänkt att vi skulle till Sånfjället. Det blev inget av det för så kan det gå när det regnar i fjällen. Roadtrip känns då mer lockande och vi beslutar oss för att köra mot Vildmarksvägen tillsist. Sånfjället med sina vackra fäbodar får vänta.

Kanske kommer vi senare i helgen. Den som lever får se, som min mamma brukar säga. Eller var det farmor? Minnet tryter och hjärnan är trött efter en lång lång vår och en lång lång kall resa. Det färgar av sig på semestern men vi har nu nästan lärt oss att hålla sams, om det är möjligt med två starka viljor i samma skruttbil.

Bilen skruttade föresten till det och det var då fingrarna fick fart. Vi är halvvägs in på Vildmarksvägen, som jag inte riktigt varit sugen på att åka efter turistfadäsen vid Stekenjokk där älgkalvarna kastat sig mot döden över bron. Erik påminner mig om att det var renar, och inga älgar. Visst ja hjärna, skilj nu på våra nordiska djur tack. Mot vildmarksvägen! Nu tar det fart!

Erik sätter på podden Snedtänkt och avsnittet om subkulturen i Jämtland. Det handlar om Beppe Wolgers och om Dunderklumpen. Jag minns den knappt men så får jag se bilden och visst minns jag den! Haha. Jag skrattar rakt ut. På Strömsund hembygdsgård, på andra sidan Ströms Vattudal, är det en utställning om Beppe, öppen 10-15 mån- sön. Vi kommer kl 16 och upptäcker att Beppe är superlik Erik lr om det är tvärtom. Blir helt paff! Det är Erik som står där i en trench på New Yorks gator, fast på andra sidan Ströms Vattudal på en plansch. Erik säger att han själv tycker Beppe är han lik, fast att Beppe har smalare kinder. Det har han inte svarar jag, det är bara att det är profil och man ser inte sig själv i den vinkeln.

Vi har sol på vår Vildmarksväg när vi sju mil in vänder tillbaka mot Strömsund. Varför då kan man ju undra när vi nu trillat in på det som kanske borde vara högst på min att – besöka – lista? Jo därför att oljelampan börjar lysa och vi har ingen mer olja med oss. Typiskt! Vår bil ger oss utmaningar först med pyspunka hos Dryden redan under helgen där räddningspatrullen kommer och lagar däcket tillfälligt för att nu under morgonen faktiskt ha lagat det på riktigt, det vill säga bytt ut det helt och hållet.

Vi åker längs Ströms Vattudal väg 342 mot Gäddede och campar längs vägen ganska nära Bågedsforsen och Svaningssjön, strax norr om byn Svaningen. Det är där det börjar.

strömsund hembygdsgård dunderklumpen
Dunderklumpen på väggen på Strömsunds hembygdsförening
jätten jorm strömsund hembygdsgård
Jätten Jorm
beppe wolgers strömsund
Lika som päron – bilden. Beppe Wolgers.
Vildmarksvägen, första sträckan.
vildmarksvägen
vildmarksvägen
vildmarksvägen
Första campingnatten vid Bågedsforsen och Svaningssjön, strax norr om byn Svaningen.

Fricamping längs Vildmarksvägen

Vi stannar två dagar med två övernattningar längs Vildmarksvägen. Kanske behöver man mer tid, vägen har över 50 mil fjälläventyr att erbjuda, men ganska mycket är stängt, ska det visa sig. Skönt då att vi har all utrustning i bilen. Jag har skrivit mer om vårt fricampingäventyr här, där Vildmarksvägen är en del. Kylan sommaren 2020 sätter sina spår och om du inte tål kyla, kan fricamping i Sverige bli ett problem.

Första natten spenderar vi vid Bågedsforsen och Svaningssjön, längs med vägen. Vi njuter av en nudelsoppa och avslutar med en skvätt Kraken nere vid sjön. Vi har en flaska rom med på vår resa och det värmande stänket behövs.

Andra natten spenderar vi vid Leipikvattnet vid Stora Blåsjön strax innan Stekenjokk. Här njuter vi av myggor, solnedgång och en SUP – TV.

vildmarksvägen fricampa
Vildmarksvägen i solnedgång.
vildmarksvägen fricampa
Äta nudlar ute i naturen.
Vi avslutar dagen med en liten rom vid sjön.
vildmarksvägen

Vildmarksvägens vattenfall

Vildmarksvägen har en hel massa vattenfall. Vi besöker tre stycken, Hällingsåfallet, Brakkåfallet och Trappstegsforsen. Det förstnämnda det mest spektakulära med 42m fall och Sveriges längsta canyon. Vid Hällingsåfallet bildas en ”man kan inte tro att det är sant” – regnbåge över fallet när vi är där, något som ofta sker på grund av fallets utformning och vattendimma. Med lite sol skapas denna magi.

Hällingsåfallet ligger på södra sidan av Vildmarksvägen strax utanför Gäddede och är det fall vi kommer till först.

parkeringen vid hällingsåfallet
Parkeringen vid Hällingsåfallet.
skylt hällingsåfallet
hällingsåfallet vildmarksvägen
hällingsåfallet vildmarksvägen
hällingsåfallet vildmarksvägen
Hällingsåfallet.
hällingsåfallet vildmarksvägen
hällingsåfallet vildmarksvägen
 vildmarksvägen
vildmarksvägen
En puss och en regnbåge förgyller dagen.
frostviken keramik vildmarksvägen
Vid Häggnäset finns Frostviken keramik. Vi köper ett par blåa koppar och en liten skärbräda till vår campingutrustning. Det är öppet för säsongen när vi är här, men man har valt att ta bort skyltarna på grund av virustiden. Det finns inte plats för alla turister ska det visa sig.

Frostviken keramik

På Bränna gård i Häggnäset hittar man Frostviken keramik. För året, inte skyltat, men ändå öppet. Man vill inte ha så mycket gäster, säger man när vi frågar. Här på gården hålls drejkurser vanligtvis och man säljer keramik nu under sommaren. Kanske håller jag på att bli tant, kanske har jag förstått vad som är viktigt i livet, men jag är så sugen på en drejkurs här. Två blå koppar och en liten skärbräda blir det innan vi far vidare mot Gäddede.

frostviken keramik
Jag kan ta en liten stuga alldeles genast och sitta här med mitt fönster mot vattnet och skriva.
Maria som vi besökt i Östersund (Maria och Dryden) har gått en kurs i keramik och att dreja och efter att ha sett hennes alster blir jag toksugen på att själv dreja. När jag gick i skolan gick jag en extra kurs i keramik och har det jag skapade kvar och förvarar stekspadar å sånt i. En vas eller skål, eller vad man ska kalla den.
norra jämtland vildmarksvägen
Sverigeboken berättar om Jämtland, som det var på ljuva 80 – talet.
gäddede

Gäddede och Stora Blåsjön

Gäddede rymmer all service en kan tänka sig behöva på den här sidan Jämtland men jag har bara ögonen för biblioteket. Jag stannar en stund och pratar med bibliotikarien i dessa särskilda tider och får med mig en bok eller två. Gäddede har mycket som ingen annan har, troligen Sveriges största skoter och ett observatorium för stjärnspaning. I Gäddede kan det vara smart att tanka om bensinen börjar tryta och fylla på mat och vatten. Vi tar en pizza hos ortens argaste pizzabagare och klappar skotern innan vi tar oss vidare mot Stora Blåsjön.

Strax efter Gäddede följer Jormvattnet, Brakkåfallet och Stora Blåsjön där Korallgrottan finns och Ankarede kyrkstad, en traditionell samlingsplats för samer. Vi tar en tur till Brakkåfallet och Ankarede innan vi slår oss ner vid Leipikvattnet för natten.

biblioteket i gäddede vildmarksvägen
Biblioteket ligger i anslutning till Gäddede turistbyrå.
biblioteket i gäddede vildmarksväge
Jag känner både Pippi, Alfons och Barna Hedenhös.
skoter gäddede
pizzeria gäddede vildmarksvägen
God bit från arg pizzabagare på Gäddede pizzeria.
gäddede
Gäddede.
vildmarksvägen karta
Karta över Vildmarksvägen.
 vildmarksvägen
På sidan av Vildmarksvägen följer vackra vattenvyer oss när vi passerar Jormvattnet och Stora Blåsjön.
vildmarksvägen
brakkåfallet vildmarksvägen
Brakkåfallet.
brakkåfallet vildmarksvägen
brakkåfallet vildmarksvägen
Är man sugen kan man bada här. Det går att vada upp i vattenfallet. Just Brakkåfallet är känt från Beppe Wolgers Dunderklumpen.
brakkåfallet vildmarksvägen
brakkåfallet vildmarksvägen
brakkåfallet vildmarksvägen
sotra blåsjön vildmarksvägen
Runt Stora blåsjön sträcker sig miltals med fjällmark. Här finns Sveriges längsta grotta och här går Bjurälven bitvis under jord.
sotra blåsjön vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
Vid slutet av vägen ligger Ankarede, en samisk mötesplats. Här anordnas julmarknad och finns ett café som har stängt för dagen när vi kommer.
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
Ankarede känns som en bra startplats för den som vill promenera ett slag.
vildmarksvägen
vildmarksvägen
vildmarksvägen
fricampa vid vildmarksvägen
Vi slår oss ner för natten vid Leipikvattnet.
SUP någon?
solnedgång vildmarksvägen
Stekenjokk

Stekenjokk

Stekenjokk, eller Smockenjokk som Erik kallar det, är Vildmarksvägens högsta punkt och Sveriges högst asfalterade väg om 876 meter över havet och har som bilderna förtäljer, snö även mitt på sommaren. Särskilt högt känns det inte som och både jag och Erik är mer förtjusta i Flatruet, som känns som en södrig motsvarighet till Stekenjokk. Här på platån sker det som inte får ske, en turistskräckis, där turister tar selfies med renar och flera renar blir trängda och dör till följd. Massmedial spridning som inte går att missa, för turisterna måste ju blivit skvatt galna, men absolut inget spår finns kvar när vi anländer månaden efter. Stekenjokk är just renbetesland där vajorna föder på vår och försommar och då är extremt känsliga för störning. Ja Storsvensken har väl kanske lärt sig något av detta blodoffer, får vi väl hoppas. Vår samtida historia skvallrar dock om att så inte är fallet.

Om jag åker tillbaka åker jag tillbaka för att vandra.

Ett landskap med mer än fyra årstider.
norgefarargården i klimpfjäll vildmarksvägen

Norgefarargården i Klimpfjäll

Näst näst sist men inte minst kommer vi till Klimpfjäll strax efter Stekenjokk. Här stannar vi ett slag som bönderna gjorde, på Norgefarargården för rast och vila och en tur i stallbutiken. Innan det fyller vi vattentanken på Ica i Klimpfjäll och plockar upp kanske årets böcker, böckerna av Karin Smirfnoff, Jag for ner till bror, och sånt. Jag har fortfarande inte läst dem, även om jag hade tänkt att göra så.

norgefarargården
Renskit från Norgefarargården.

Fatmomakke kyrkstad

Det kryllar av kyrkstäder Sveriges södra delar, den ena mer vacker än den andra. Med renskitar i högsta hugg anländer vi fram på eftermiddagen till Fatmomakke för lite historia och en våffla. Fatmomakke har en vit kyrkbyggnad i trä från 1884 och en bönekåta från 1947. Fatmomakke ligger bredvid Marsfjällen för den som är fjällsugen.

Kan inte alls smaka lika bra som vår roadtrip-rom. Men nu när vi varit på nykterhetsmöte på Norgefarargården kanske vi kan ta en skvätt av denna också.
En våffla i Fatmomakke.
Vid Trappstegsforsen finns en kiosk med allehanda snabbmat.

Sagostigen i Rönnäs

Vid en rastplats, Kvarnbäcken i Rönnäs hittar vi en alldeles söt liten sagostig, kul och förvånande besöksvärd. Vackra och starka tavlor pryder den mycket korta sagostigen som är en lagom bensträckare när man är på långfärd. Här sträcker vi på benen en sista gång innan vi far vidare mot Vilhelmina. I Vilhelmina blir vi plötsligt lite äventyrslystna och får för oss att fara hela vägen till Umeå. Men det mina vänner är en annan historia.

Katarina

Flickböcker

Kvällens föreläsning i kursen om Astrid ska handla om flickböcker och tajmar, tro det eller ej, perfekt med min seminarieuppgift i min andra kurs om ungdomsromaner. Föreläsningen som börjar om prick tio minuter och snabbar på mina redan snabba fingrar handlar såklart om just Astrids flickböcker.

Jag har i mina dar läst mycket flickböcker, särskilt när jag var ung. Läste Astrids Kati serie, eller i alla fal de två första härom året och kastades snabbt och lätt tillbaka till den lättsamma genrén. Idag, en ungdomstid i retrospektiv, ter sig inte alltid flickböckerna så lättsamma. De är en spegel av sin tid och väcker i alla fall hos mig, en del obekväma känslor som jag glömt jag hade. Seminarieuppgiften rör frågeställningen kring vilken utav två böcker jag anser vara mest emancipatorisk och jag funderar på om det för oss i slutändan är möjligt att bli frigjorda eller att känna sig så.

Katarina

En himla massa skrivande. Skrivbokstips, bloggar och en podd eller två

Jag älskar böcker om skrivande, särskilt i personlig dagboksform och med riktiga ord om riktiga liv. Njuter just nu av Gun – Britt Sundströms Skrivliv, om ett skrivliv som började under ett fabulöst 60 – tal då studenterna liftade mellan Stockholm och Uppsala och Gun-Britt skrev ett manus och blev utgiven meddetsamma. Det är sen gammalt att jag läser böcker om skrivande när jag kommer över dem och jag har flera favoriter men även bloggar och nu också poddar. Så jag samlar det jag gillat i texter om skrivande, fram till nu. Ett himla massa skrivande, kort och gott.

En bok om skriva och om livet, M Train.

Bodil Malmstens Så gör jag, är nog den mest handfasta bok jag läst om skrivande och den jag tipsar om, om någon frågar om övningar och tips när man vill skriva. Bodil gör det som inte andra gör det;

Du skriver, du har lusten och längtan efter att skriva på riktigt, du vill. Men hur gör man? Den här boken är en lärobok, en handbok med erfarenheter, verktyg, redskap, råd, tips, exempel, goda exempel och avskräckande. - Bodil Malmsten Så gör jag

Sofia har i sin ägo boken Att skriva av Stephen King och hon tyckte om den sa hon när vi pratade och nu när jag började lyssna på en podd om skrivande Att skriva en bestseller eller en annan bok (Ninni Schulman och Caroline Eriksson) tog de i ett frågor och svar- avsnitt upp just skrivböcker de rekommenderar utifrån en läsarfråga och båda tipsar om just Stephen Kings bok om skrivande, som de båda tycker mycket om båda två. De beskriver King som rakt på sak och rolig. Utöver det har de förvånande nog inte läst särskilt många böcker om skrivande och fokuserar mest på att tipsa om böcker som beskriver hur man ska göra, till exempel Elisabeth Georges Skriv på, vilket som titeln signalerar kanske trots allt är det viktigaste tipset. För att skriva, bör man skriva, något de även lyfter i ett av poddavsnitten som författarens kanske främsta talang, att fortsätta skriva no matter what.

En bok jag uppskattat mycket och riktigt njöt av att läsa var Theodor Kallifatides bok Ännu ett liv, som egentligen handlar om när han slutar att skriva. Kallifatides har ett språk som ingen annan har, för den som gillar just språk och är en filosofisk själ, något jag kan uppskatta. Theodor kan man följa på Twitter. Hans språk gör sig även i detta medium.

I podden Peppe möter (om just Peppe som möter författare utgivna på Schildt & Söderströms förlag) dök jag rakt ner i avsnittet om Karin Erlandsson som Ulrika Nettelblad tipsade om på sin blogg, någon som skriver. En skrivblogg rekommenderad för den som gillar att läsa skrivbloggar. Just Karin har skrivit en skrivbok som heter Alla orden i mig, som Ulrika tipsade om extra i en kommentar hos mig och som jag är nyfiken på. Jag har själv inte läst något av Karin Erlandsson och kände knappt till henne förut. Utöver Karin är även Ellen Strömberg med här hos Peppe och Ellens blogg följer jag slaviskt. Ellens debut Jaga vatten, har jag däremot läst och gillat.

ur Det är natten, Karolina Ramqvist.

En bok jag läste för länge sedan som också handlar om skrivande i mer essäform är Karolina Ramqvists bok Det är natten. Författaren och den som skriver. Handlar kanske om det ensamma i att skriva, om skrivlivet som det är på riktigt. Jag har skrivit lite kort om den här.

Skriver det här inlägget i expresstakt på Espressohouse i Högdalen som stänger om tre minuter när jag rekar för dagens skrivtid med Sofia som infaller i eftermiddag, för som sagt, för att skriva måste man skriva.

Katarina

Mormors lilla kråka

Okej. Jag kanske blev lite överivrig, som jag blir i bland. Jag blev varse om min överiver imorse. Även en elbil kan köra fast visade det sig strax efter squashträningen kl 08.18 tisdag morgon i snödrivan utanför huset. Med skräck i blick ringer jag Erik efter att ha försökt att parkera i vad jag då upplever ett gränsfall, men vad göra när man har skypemöte om en halvtimma och inte har duschat eller frullat? Då tar man det osäkra före det säkra och parkerar. Jag slänger ur mig i omvända ord att jag sitter fast och att han måste komma och hjälpa mig för att bilen hänger rakt ut i vägen minsann. Rakt ut! Ren livsfara att skåda, kom ut ska du få se! Det här är sista gången jag fickparkerar någonsin, så mycket som du vet det!

Jag ler vid tanken på hur låst jag blir när något biloväntat händer.

Jag får på varningsblinkersen trots ett smärre personligt trauma och plötsligt mitt i samtalet kommer en människa i en byggbil och kör in bakom mig. Kanske hade jag reagerade över det oväntade om att det var en liten kvinna i 30- årsåldern som kliver ur bilen istället för en större man i 50- års åldern som väntat, om det inte vore för blodtrycket som nu når oanade höjder. En man i jogginkläder stannar, alltid imponerad hur man lyckas träna ute i detta snöoväder, det hinner jag ändå tänka. Tillsammans bildar byggkvinnan och mannen i joggisar en superkraft och puttar ut min bil från misär och sänker mitt blodtryck till följd. Erik är fortfarande i telefonen och behöver inte så mycket som ta på sig skorna mest lyssna på den hysteriskt glada jag som slänger ur mig ord som spade, skypemöte och mina snöänglar som räddat världen precis just nu, eller i alla fall mormors lilla kråka som skulle ut och åka sådär olämpligt mitt när Stockholm stad inte skottat gatan ännu.

Katarina

Just nu kör jag bara runt

Jag har skaffat elbil. Du finner mig bakom ratten, där du inte funnit mig på år och dag. Men det här är ingen bilrecension eller annat tjofräs, det kommer nog aldrig, vill bara tala om vart jag är så du inte saknar mig allt för mycket. Jag befinner mig bakom ratten på en orangeröd Hundai Kona electric, nu och ett år framåt.

Idag tar jag elbilen till jobbet, det känns som en ynnest att få ta bil till jobbet som inte släpper ut avgaser. Vilken grej! 45 mil går den på en laddning och på jobbet får man ladda gratis sånär som på parkeringsavgiften som i Stockholmsmått mätt inte är särskilt stor, 50 kronor, tänka sig! Allt känns bra. Men något fel måste den väl ändå ha denna coola sak? Ja bilen kommer ju med en app så att man kan starta hemma och ha koll på laddning och sånt världsligt och den fick vi och försäljaren inte att fungera, så idag tar jag bilen och ser om teknikerna kan lösat. Vi får se. Ciao!

Katarina

Much fuss about Finland och lite om Åland

Jag har ett ofantligt sug efter att åka på semester till Finland och Åland och jag vill åka nu! Fast på något sätt föreställer jag mig att det är sommar där. I mina mentala bilder är det sommar.

Varför vill jag dit? Det finns ungefär tretton skäl att jag vill dit eller att jag vill tillbaka dit. Här är några av dem.

Ett stycke skofoto från Pellinge skärgård

Borgå och Pellinge skärgård sålde mig på Finland tidigt

Jag hade en gång en fantastisk välorganiserad bloggresa till Borgå då vi besökta Borgå och Pellinge Skärgård. Jag reste med det här gänget (på den tiden skrev jag på engelska) och vi gjorde en hel rad roliga saker som att skapa konst (tror jag fortfarande har kvar min skapelse nånstans i källaren), besökte arabiafabriken och Pellinge skärgård. Det var också min första resa tillsammans med Sofia som har finskt påbrå. Sedan dess har det blivit en hel rad resor tillsammans så långt bort som till Alaska och Uzbekistan, bland annat.

Sofia på Lökskär, Åland

Hyra en egen ö på Åland

En lika fantastisk resa gick några år senare med den samme Sofia till Åland, där vi hyrde en egen ö dom hette Lökskär tillsammans med Jeanette. Denna upplevelse startade något i mig, sådde ett torpdrömsfrö, en min egen skrivarstuga.

Ers finländska höghet, Ellen Strömberg.

Österbottniska författare, åländska bloggare och vice versa

Nu drömmer jag om att besöka Österbotten och Åland och det är alla alla finlandssvenska, åländska och svenska bloggare som finns här någonstans i skogarna och överallt numera som är skyldiga! Jag följer Ulrica Nettelblad och Ellen Strömberg, bland annat, men kikar även in på bloggen Falka emellanåt. En blir övertygad.

Jag är osäker på om jag hittade Ulrika eller Ulrika hittade mig och om hon var före Ellen. I ett nyligen publicerat blogginlägg pekade hon mig rätt bland författarpoddar och till podden Peppe möter och där fann jag Karin Erlandsson som snabbt travade upp på stegen över böcker på min läslista med Alla orden i mig och Pärlfiskaren. Både Karin och Ulrika bor på Åland och gissa om jag vill dit och syna en som skriver i sömmarna fast kanske mest känna saltvattenvinden i håret igen, trots att det finns en massa saltvattenvind att få i Stockholm.

Författaren Ellen Strömberg (kan även titulera sig bloggare) bor i Jakobstad i Österbotten, och som till min avundssjuka skaffade ett litet torp förra året trots ringa besparingar. Jag vill också ha ett torp! Kanske är lite åt det svåra hållet när man bor i Stockholm varför Finland helt plötsligt lockar. Ett torp i Finland, ja tack! Fast det kanske är lite långt bort ändå. Jag har läst Ellens debut men inte mera. Förra året släppte däremot Ellen en barnbok, Maggan året runt, som blev en het potatis i debatten om representation och normer nånstans i diskussionsparadiset. Har inte läst denna heta potatis eller debatten på grund av risk för stresspåslag och man har ju en begränsad tolerans för sådant men blev otroligt sugen på den heta potatisen in itself i alla fall. Ibland är kritik ren marknadsföring, så i detta fallet.

Ja, sist men inte minst. Tove Jansson land! Mumindalen och Pellinge skärgård med Toves torp hägrar på min näthinna. Jag bor ju själv i Astrid land som ni vet. Barnboksförfattarna har tagit över världen och jag vill se hur de styr, post mortem.

Katarina

Att vi aldrig riktigt lär oss

Vaccinkriget har börjat och hemma övar vi på att vinka och peka. Framsteg görs på daglig basis men som förväntat i EU – går vi bakåt i tiden och börjar snart närma oss krigstidens sensmoral. Märkligt såhär nära förintelsens minnesdag.

Igår hade jag föreläsning om Pippi och är det något bra som kom ur krigstiden förra gången så var det väl ändå Pippi. Världens starkaste flicka frigjorde sig från alla krigsdumheter, vände upp och ned på polisen och bar sin häst till räddning när helst Lillagubben behövde det. Men jag ska inte sticka under stol med att verkligheten oroar. Att vi aldrig riktigt lär oss även om vi gärna vill.

Katarina

Dagen biblioteken öppnade igen

Dagen bibioteken öppnade passerade utan upplopp. Jag besökte ett bibliotek själv, Svenska barnboksinstitutets med ett förbokat besök. That´s how they roll in virustider. Biblioteket ligger på hörnet av Odenplan, ganska nära Stockholm Stadsbibliotek i den mest vackra byggnaden. Det är när mina fötter trampar i trappor som dessa jag tänker att jag kanske ändå hade velat bo någonstans i Vasastan eller annan inspirerande gammal Stockholmsmiljö var nu det skulle vara. Jag är här för lite kurslitteratur till barnbokskurserna jag läser. Porttelefonen knäpper till och strax där efter kliver jag in i ett bibliotek med högt i tak, ensam, sånär på den kvinnliga bibliotikarien som hjälper mig att registrera ett lånekort och har förberett mina böcker. Samlingen innehåller mer än nittiotusen böcker säger hon och hit kommer studenter och forskare. I vanliga fall har man öppet och erbjuder även studieplatser, jag vill genast hit fast att jag är här. Mitt ärende är snabbt uträttad och jag packar ner mina böcker och travar tillbaka till gröna linjen vid Odenplan för hemfärd.

Dagen efter är jag på jakt efter ett nytt bibliotek, Örby bibliotek, som visar sig vara ett skolbibliotek. Jag vänder Google Maps upp och ner, cyklar fel i snö och halka och kommer in precis till stängning. Öppet på tisdagar har man och enbart tisdagar. Miljön översköljer mig med minnen från tiden i småskola när vi hade ett litet bibliotek med en endaste bibliotikarie och mest lånade böcker för att bildbläddra i dem. Det är just en sådan bok jag är på jakt efter även nu, Känner du Pippi Långstrump? En Pippi- bilderbok till min föreläsning på torsdag. Astrid var bra på att återberätta sina historier på många sätt och just denna är baserad på ett teatermanus av just Pippi. Illustrationerna är av Ingrid Vang Nyman och är sådär spektakeltokiga som illustrationer kunde vara på den tiden och fortfarande är.

Idag har jag studiedag och ska läsa Känner du Pippi Långstrump? Värt varande liten förlorad arbetstidspeng.

Katarina

Jag vågade själv inte läsa som barn och jag är inte ensam om det. Mio, min Mio

Förra onsdagen hade jag mitt livs första barnbokscirkel! Kul skarevara och det var det. Jag. kom med förslaget till kurskamraterna i den kurs jag gick i höstas, Skriv och illustrera din egen barnbok (länk till kurs som börjar i februari som rekommenderas starkt) om vi inte skulle starta en barnbokcirkel efter kursslut. Några stycken var intresserade och tillsist blev vi två och förra veckan gjorde vi slag i saken och diskuterade Mio, min Mio.

Förra året kom en ny utgåva av Mio min Mio, den 15 i ordningen med nya illustrationer av Johan Egerkrans, han som bland annat skrivit och illustrerat Nordiska väsen som också finns i min bokhylla. Den köpte Erik till sig själv i present förresten, en dag när vi var på Söderbokhandeln.

Jag har fram tills nu varit ensam i mitt barnboksläsande. Men det var tills dess att jag träffade andra med samma intresse. När man väl gör det, öppnar det upp sig en värld av barnböcker och en värld av andra barnboksintresserade.

mio, min mio med nya illustrationer av johan egerkrans
Titel: Mio, min Mio
Författare: Astrid Lindgren
Illustratör: Johan Egerkranz
Utgiven: 1954, ny utgåva 2020
Förlag: Rabén & Sjögren
Köpa: Adlibris
Låna: Går att låna som pappersbok på Stockholm Stadsbibliotek.

Mio, min Mio är en extra intressant bok ur många perspektiv. Det är en bok jag själv inte vågade läsa som liten (och jag är inte ensam) för att den helt enkelt var för ”mörk” för mig, jag var inte ett sådant barn och är knappt en sådan vuxen, som gillar mörker i min litteratur. Jag ser inte skräck, undanbeder mig för min nattsömns skull och jag har svårt för blod, men har lärt mig hantera och nu även uppskatta (i litteratur, film och musik) en djup sorg såsom döden. Även om Mio, min Mio inte direkt handlar om döden, man kan tolka det så, behandlar boken de stora orden övergiven och oönskad.

Mio eller Bo Vilhelm Olsson som han egentligen heter bor på Upplandsgatan (14 vill jag minnas) hos fosterföräldrar Edla och Sixten som inte tycker särskilt mycket om Bosse. Hans bästa kompis heter Benka och både Bosse och Benka drömmer om bryggarhästen de träffar ibland som sin egen och som gör att de snudd på kommer försent till skolan. En dag sätter sig Bosse på en bänk i Tegnérlunden och tar upp en pilsnerbutelj. Ur buteljen kommer en ande som tar med Bosse till Landet i Fjärran och hans Fader Konungen som berättar för honom att han egentligen heter Mio. I Landet i Fjärran träffar Mio Jum Jum som kommer att bli hans bästa vän och följer med på hans äventyr i Landet Utanför dit han far och kämpar mot den elaka riddar Kato med sitt hjärta av sten. Riddar Kato har kidnappat många av Landet i Fjärrans barn och Mio är den utvalda som ska kämpa mot riddar Kato och rädda barnen. Mio tar sig till Landet Utanför på hästen Miramis och får även annan hjälp på vägen.

Mycket av texten i början av Mio, min Mio berör just Mios känsla av att vara oönskad (av sina fosterföräldrar) och övergiven (av sina föräldrar). I Landet i Fjärran träffar Mio sin Fader Konungen och får känna känslor av kärlek och vara omtyckt på riktigt. Blandade känslor är något jag känner när jag läser boken och Astrids sätt att förmedla dem upprepat och på flera sätt. Som barn klarade jag inte dessa känslor av mörker, kunde ej ta till mig känslorna, men kan tänka mig att barn som har känt sig övergiven på riktigt kan relatera och förstå Mio på ett annat sätt än jag gjorde.

I originalutgåvan är det Ilon Wikland som illustrerat bilderna och i denna utgåva Johan Egerkrans. Även om Ilons illustrationer är fantastiska gillar jag Johans mer. Min smak så att det stänker om det! Det mörka och det utsvävande. Min bokcirkelkompis pekade ut det ovanliga i Johans illustrationer, att illustrtören helt frångått vissa delar av boken och illustrerat på ett annat sätt än vad författaren tänkt eller skrivit något jag tänkte på vid ett par tillfällen men däremot inte reagerade lika start på som min bokcirkelkompis gjorde. En sak jag tycker Ilon gör bättre är de mjukare konturerna, det blir lite väl vasst hos Johan ibland.

Enligt Magnus Öhrn, docent i litteraturvetenskap och den föreläsare som introducerade kursen Astrid – Från flickbok till fantasy i torsdags förra veckan, räknas Mio, min Mio tillsammans med Sunnanäng som Astrids mästerverk. Jag älskar varje ord av Astrid och varje ord i kursen om Astrid, men vet inte om just Mio, min Mio är min favoritbok även om jag utan tvekan ger den högsta betyg om det komma till betygsättning. Men just sån är jag när det kommer till böcker, jag skiljer på smak och storhet. Mio, min Mio är utan tvekan storhet, även om jag tycker att Astrid har flera verk som kan slåss med Mio, min Mio om tronen såsom Ronja Rövardotter. Just i skrivande stund läser jag Mästerdetektiven Blomqvist och kan inte annat än att erkänna, att även om den inte är ett mästerverk i sin natur, hamnar den högre på min lista över Astrids böcker än Mio, min Mio.

Katarina

kl 07.12 måndag morgon

Klockan är 07.12 måndag morgon. Jag har sovit vad som känns som en evighet, duschat och sitter nu och dagdrömmer bort min morgon med en kopp kaffe och bruset från TVn i bakgrunden. Min hjärna känns som om den har glömt bort ordet effektiv och men inte glömt bort styrkan i att göra ingenting. Så jag dagdrömmer och minns känslan, laddar för det som komma skall. Morgonen börjar med Öppen studio på SU, inte för att jag vet vad det är och till eftermiddagen en tur till Svenska barnboksinstitutet för böcker med en stunds skrivande på ett café. Har jag tur får jag sällskap av Sofia. Jag dagdrömmer att alla måndagar är såhär.

Katarina

Som en vild odlingsPippi. en odlarhistoria

Reklamsamarbete med Impecta fröhandel

Kaffet värmer strupen men luften känns kall. Solen lyser i mina ögon när jag med kraftiga tag tvättar väggen fri från smuts och gammal mossa. Jag spanar över räcket på grannarna och ser damerna nere i rabatten i ett ivrigt tjatter. Blomplanerarsäsongen är här och damerna planerar nog mest för att samtidigt skvallra, odlar för att det är fint och för att skryta med sina skapelser till nästa granne.


Impecta fröhandel är ett familjeföretag från Julita i Sörmland, som säljer precis det namnet anger, fröer, men även en del odlingstillbehör. Fokus är på fröer för det nordiska klimatet, av odlare, för odlare.

För allt jag gör i livet laddar jag alltid med en kanna kaffe.

Tänk om någon hade frågat i början av förra året vart året skulle ta vägen. Inte skulle väl någon svarat att man under året skulle hinna arbeta hemma i pyjamas, dessutom få lov av chefen att göra just så, att vår största rockstjärna inte skulle få spela på Dalhalla utan heta Anders Tegnell och flimra förbi på en torr och tråkig streamad pressträff var dag eller att vi gemene man skulle ge oss på odling? Hade du frågat mig i januari för prick ett år sedan, hade jag aldrig gissat att jag skulle bli med både prunkande stadsbalkong eller två stycke pallkragar fyllda till bredden med rädisor, morötter och av rådjuren uppäten mangold med små violer som aldrig riktigt blev av. Men så blev det i alla fall och här är jag nu, en odlingssäsong rikare.

Ganska snart efter att vi flyttat in, städade vi trädäcket på balkongen och oljade om det för säsongen. Som ett helt nytt golv!
Sen bar vi ut en stol och bara njöt!

Min första odlingssäsong

Min första odlarsäsong har följt ungefär min tid med min första bostadsrätt, från mars månad tjugotjugo. Jag har tidigare mest haft gröna växter och faktiskt aldrig försökt mig på vare sig fröer eller att bygga en oas på balkongen. Men med den nya bostadsrätten och Eriks intresse för gröna växter och drömmen om en lummig oas på balkongen, tog vi tag i det och införskaddade oss allehanda pinaler och plantor till balkongen.

Lillkaninen Nisse, den i familjen som kanske uppskattar hemodlat allra mest!
När Erik beskär hibiskusen (som för tillfället sitter i fängelse för diverse skadeangrepp) är det fest.
Väggen kommer på plats.

Det gäller att vara först ut för fröodling

För fröodling var vi för sent ute för säsongen, i alla fall för de flesta plantor. Vanligt är att man börjar i februari – mars och då var vi mitt i en flytt och även om jag är vän av att göra flera saker samtidigt, är det i alla fall svårt att så och packa flyttkartonger samtidigt, så det så.

Sakta kom läget i världen att bli värre och lägenheten i ordning.

Under mars, april och maj åker vi runt och införskaffar diverse pryttlar vi vill ha till vår balkong och hem. Drömmen om en björnbärsbuske finns kvar, kanske blir det en sådan till min trägrensspalje istället för en tomatplanta. Tomatplantorna och jag är inte särskildt vänskapliga. Bilden är från Grönväxtrike i Nynäshamn.
Minst två eller tre besök till Ösmo plantshop. Här köper vi både dvärgsyrén och en clematis eller två.

Vi handlade plantor. Vi köpte fem små tomatplantor, två clematis och en dvärgsyrén till balkongen och sen lite basilika, rosmarin och andra örter jag inte riktigt minns. Ett litet fikonträd hittade också hem efter en stund och Eriks mamma ordnade med en humle. Vi ordnade med stora höga spaljeer, köpte en grind som vindskydd, surrade upp på högersidan av balkongen och en liten trägrensspalje på den vänstra. Vi åkte Stockholm runt och besökte trädgårdar och handlare för få ihop det vi behövde till vår lilla balkong för att skapa en liten balkongoas.

En vacker grusomväg påväg från blomsterhandel.

Drömmen om en odlarsommar

Sen kom läget i världen i kapp och vi blev lagom till att vi blev med pallkrage också med virus. ”On a drizzly Tuesday”, som Sheldon i Big Bang Theory skulle ha sagt det när han drar till minnes dagen hans mamma slutade att amma honom. Även om minnet inte är lika fullt dramatiskt, så hände det på en lördag och ungefär till tisdagen försvann smaken. Två veckor av långt och segt hemmasitteri följde och på tillfrisknarens stig for vi till trädgårdshandeln och handlade fröer. Av en slump kom alla våra fröer från just Impecta, rädisor, höstmorötter, violer och mangold. Vi slängde kort och gott ner fröerna enligt instruktioner på baksidan, någonstans i mitten av juni, alldeles för sent men ändå tillräckligt tidigt för att få en gigantisk skörd rädisor redan till sommarsemestern i juli och en hel ladd med höstmorötter i september.

Jag hade önskat att jag var världens starkaste flicka när jordsäckarna skulle komma på plats.
Clematisen är införskaffad och har efter en omväg på en grusväg nu kommit på plats.
Jorden fylls på.

Det första vi skördade var just rädisorna som växte så att det knakade och brakade. Det är kul att följa sin egen odling och till nästa år har jag lärt mig att jag inte behöver tre pappkassar fyllda med rädisor precis vid sommarsemestern. Så rädisorna fick följa med, på sommarsemestern alltså och blev lämnade lite här och var i Smålandet, på Väddö och ända så långt upp som i Östersund! Visst smakar hemodlat gott sen!

Få den här att blomma om du kan! Mönjeliljan hade inte blommat på 8 år när den med Erik flyttande in hos mig. Tricket är vintervila, kallt ska det vara.
Med den nya lägenheten kom en matkällare där jag har alla mina krukor och Eriks också.
Tomatplantan, den som överlever tillsist trots att den av blåsten går av på mitten vid ett tillfälle.
Fin planta, men går snart döden till mötes.

Att lämna odlingen ensam är ju inte alltid helt enkelt men tur som var i en stadsodling delade vi upp vattnandet och som bekant för de som levde och andades sommaren tjugotjugo, så var det inte så bra väder det vill säga särskilt varmt och plantorna klarade sig ganska bra utan så mycket vatten både på balkong och i pallkrageodling. Två eldsjälar i odlingen skötte till stor del pallkragarna och uppdaterade oss med intressanta bilder regelbundet under sommar och även nu under vintern! Till hösten plockade vi upp morötterna och jag åt knappt en endaste en men däremot njöt Nisse av vår odling! Några violer blev det aldrig, kanske åt rådjuren upp dem också.

Bananplantan trivdes inte ute så den tvärdog den också. Men jag som bokläsare trivdes desto bättre, dock inte med den här boken, den läste jag aldrig klart.
Parasollet är ett second hand fynd från en av grannarna i vår bostadrättsgrupp.
Det blev en del nudelluncher i grönskan.

Vad hände med balkongen då? Jo, fyra av fem tomatplantor dog men den som överlevde prunkade fram till november och skördades flitigt hela tiden men tomaterna smakade däremot inget vidare. Vädret är kanske konstigt i Sverige när allt kommer i kring, varmare och mer odlingsvänligt, men inte särskilt bra i alla fall inte på vår blåsiga balkong. Blåsigt, det gillar inte plantor, det har jag lärt mig. Några blommor eller frukt det ville inte plantorna producera och även humlen såg härjad ut och saknade kottar och det är väl ändå en tålig planta, trodde jag.

Hösten kom och jag har inte odlat något. En eller ett par av mina gröna växter har knoppat av och de andra försöker jag övervintra med ett par växtlampor. En tanke om att skaffa en drivbänk finns, men vi har inte gjort slag i saken, för det har varit andra saker som prioriterats i vårt lilla hushåll, som det är när man skaffar något eget. Alltid finns det något att ordna med och något råtthål att kasta lite pengar i.

Att återigen få slänga ut fröerna som en vild odlings – Pippi

I år drömmer jag om blommor i pallkragarna. Hela sommaren saknade jag att få klippa mina egna snittblommor och sätta i en av alla vackra vaser jag ärvt och införskaffat under året.

Jag ser fram emot odlingsäsongen och att återigen få gå till pallkrageodlingen, vår egna lilla stadsodling i Bandhagen och slänga ut fröerna som en vild odlings- Pippi, så enkelt och så nöjsamt.

Hur gick ditt odlingsår?

Katarina

Sen kom hösten och rundades av
med pannkakstårta på födelsedagen.

Drömmen om en stadsodling

Tänk om någon hade frågat en i början av förra året vart året skulle ta vägen. Inte skulle väl någon svarat att man under året skulle hinna arbeta hemma i pyjamas, dessutom få lov av chefen att göra så, att vår största rockstjärna inte skulle få spela på Dalhalla utan heta Anders Tegnell och flimra förbi skärmen på en torr och tråkig pressträff var dag eller att vi gemene man skulle ge oss på odling? Hade du frågat mig i januari för prick ett år sedan, hade jag aldrig gissat att jag skulle bli med både prunkande stadsbalkong eller två stycke pallkragar fyllda till bredden med rädisor, morötter och av rådjuren uppäten mangold med små violer som aldrig riktigt blev av. Men så blev det i alla fall och här är jag nu, en odlingssäsong rikare.

Jag har skrivit min odlarhistoria och den kommer på söndag. Stay tuned.

Katarina

Det är inte alltid enkelt att äga

Det är inte alltid enkelt att äga en gammal bostadsrätt för nån som nu trodde det. De kostar fasligt mycket vill jag lova! Särskilt om kommunnamnet är Stockholm och det finns en tunnelbana inom livstids promenadavstånd från adressen. Det finns det ju där jag bor. Något jag förvisso varit jättetacksam över, don´t get me wrong, nu när snön kommit i drivor och sköljt bort mina cykelmöjligheter, min frihet. Snön som jag knappt sett röken av under mina tidigare fem år i Stockholm.

Men det här att äga, varför är folk så fasligt intresserade av det? Det är ju mest dyrt och jobbigt märker man ju när man själv äger. Det har nu snart gått ett år sedan vi köpte bostadsrätten vi i mars 2020 hastigt och lustigt flyttade in i. Den är rätt skruttig får jag erkänna. Även ordet skruttig kostar pengar i bostadrättsvärlden. Om man kan leva i skruttigt kommer man undan och det kan jag, det är tills vitala saker börja gå sönder, som kylskåp, spis, tvättmaskin och bil, kanske gärna genast och samtidigt också, då kommer man inte undan. Fast sen vill man egentligen inte ha för skruttigt omkring sig heller, som tapeterna i hallen som trillar av och till följd gnags sönder av en gnaggirig kanin eller avskavda lister, don´t get me started on listerna. Däremot vill man ha den fantastiska 50 – tals touchen vår bostad har, både ha och bevara. Bevara, det kostar pengar det också, ska det visa sig. Allt kostar pengar när man har en bostadsrätt lär man sig fort, vare sig man gör något med den eller inte. Så var börjar man då när kylskåpet sjunger på sista versen varje söndag och tvättmaskinen heter Tvättbjörnen och sedan länge har slutat att tillverkas?

Katarina

Hysserier hos Emil i Lönneberga och den känsla boken lämnar

Tänk att jag var i Katthult i somras med Erik och tuffade runt på ”en dag genom Vimmerby roadtrip”. Katthult, där har jag nästan växt upp tänkte jag när jag var där. Men boken, den hade jag inte läst, jag känner nog mest Emil från filmernas värld jag. I lördags läste jag ut Emil i Lönneberga och gav den fem stjärnor på Goodreads, för den som använder appen och det kändes så självklart. En barnbok ska vara bra, som Astrid själv skulle sagt. Denna är precis det, bra, inga knussligheter.

Bild från förlaget.
Titel: Emil i Lönneberga
Författare: Astrid Lindgren
Illustratör: Björn Berg
Utgiven: 1963
Förlag: Rabén & Sjögren
Köpa: Akademibokhandeln Bokbörsen
Låna: Går att låna som bok och e - bok på bibliotek. Mitt exemplar har jag lånat på Stockholm Stadsbiblioteks e - bokstjänst. 

Emil är den bok Astrid själv tyckte bäst om och är baserat på hennes pappas barndom i Småland i slutet av 1800 – talet och det han återberättade från den. Boken innehåller tre kapitel; historien om soppskålen, när Emil hissar Ida i flaggstången och när han har roligt på egen hand på Hultsfred slätt. Historierna är underfundigt enkla, intelligenta och innehåller till och med lite Småländska, skrivet i text, så att en vuxen Smålänning som jag får mig ett gott skratt över hur”bonnigt” vi pratar.

emil i lönneberga

Mitt favoritkapitel är kanske ändå kapitlet om Hulsfred slätt, möjligtvis för att jag missat detta i filmerna, eller bara inte minns så väl, det var ju säkert trots allt 20 år + sedan jag såg filmen, minst. Kapitelet handlar om att Alfred som är dräng måste gå kurs i att bli soldat, vilket man fick göra på den tiden som dräng och åker iväg för att träna i Hultsfred. Detta avslutas med en stor fest på Hultsfred slätt där både Anton, Alma och Ida far dit för festligheterna. Emil vill såklart följa med, men får inte. ”Det är inte ett ställe för barn” säger Alma och Emil och Ida blir istället passade av Krösamaja på gården hemma i Katthult. Men Emil är inte den som är den och tar gårdens märr och rider till Hultsfred på eget bevåg, med sin mysse och sin bysse i högsta hugg och en hel massa upptåg som följer. En skarp text skriven till barn men för alla, som underhåller och på köpet utbildar om varför det var som det var på den gamla tiden.

Vi har pratat om Emil och Astrids texter en hel del på jobbet på sistone och det är ganska kul hur dessa texter intresserar gemene man och fortfarande upprör. Många har svårt för Emil, för hur ”busig” han var och alla hans upptåg. Det intressanta är väl också att det inte just bara är vuxna som reagerar utan snarare på minnen från barndomen där man känner känslan av när man läste eller såg filmer om Emil. Som vuxen reagerar inte jag utan jag nästan njuter av Emils alla hyss. Hade jag själv gjort hyssen omgivningen förfärats, jag skäms och inte vågat att visa mig varför det känns nyttigt att känna ett visst mått av njutning nu.

Katarina

I Astrids fotspår genom Stockholm hem till en pilaffmakare

Har jag sagt att jag ska läsa en kurs om Astrid? Jag sa det häromdagen vill jag minnas men man kan inte säga det för ofta. För så mycket ser jag fram emot denna kurs som jag precis börjat min inläsningsplanering för under denna vecka. Men förra veckan gjorde jag kanske något minst lika spännande. Efter att under julen läst ut boken Astrid i Stockholm jag lånat på biblioteket frågade jag Sofia om vi inte skulle ta en tur i Astrids fotspår inne i Stockholm och vem säger nej till en sådan bra idé? Inte Sofia i alla fall. Så vi tog en tur och han även äta tryffelpasta längs vägkanten, fika mer än en gång och rundade slutligen av med en pilaff på den finaste adress i Norsborg.

Häng med vetja!

Katarina

-> Astrid i Stockholm: Handlar om Astrids liv i Stockholm via de olika adresser hon haft koppling till genom sitt liv. Boken är uppbyggd genom ett register över gator och ett kortare kapitel till varje gata. För mig som Astridintresserad är det en verkligt lärorik bok fylld med roliga fakta om Astrid och hennes äventyr i staden. Avslutas med förslag på tre promenader där man kan gå i Astrids fotspår. Jag och Sofia kokade ihop en egen rutt.

Vi börjar på Kungsgatan och läser om Astrids tid på Radion, Radiotjänst. Astrid var med mycket i radio, läste själv upp alla sina berättelser och under 12 års tid deltog hon i programmet Tjugo frågor. Eller egentligen börjar vi inte på radion utan på Eataly med en tryffelpasta, men där tog jag ingen bild.
Vi promenerar vidare längs Kungsgatan mot Hötorget och tar en espresso på Haymarket av nostalgiska skäl. Innan det vi slår oss ner på Haymarket tar vi en sväng till Oxtorgsgatan 10, ett stenkast från Hötorget, där förlag Rabén & Sjögren en gång i tiden startade. Här stod Astrid klockan 10 på morgonen den 1 augusti 1944 med ett manuskript i handen. Det då nystartade förlaget hade utlyst en pristävling om flickböcker och Astrid stoppade ner manuset till Britt-Mari lättar sitt hjärta i brevlådan. Astrid vinner med Britt-Marie andra pris i tävlingen och 1200 kronor! Året därpå lämnar Astrid ytterligare två böcker till en tävling hos förlaget, Pippi Långstrump och Alla vi barn i Bullerbyn. Med Pippi är framgångssagan ett faktum. Några år senare blir Astrid erbjuden anställning hos förlaget som Rabén & Sjögrens barnboksredaktör. Astrid tackar ja och stannar i 25 år, tills att hon går i pension.
Astrid gav ut över 100 titlar hos förlaget.
Här är den. Boken alltså! En dubbel espresso på Haymarket och lite högläsning.
Titel: Astrid Lindgren i Stockholm
Författare: Anna-Karin Johansson
Utgiven: 2012
Förlag: Ordalaget
Köpa: Adlibris Bokbörsen
Låna: Går att låna på Stockholm Stadsbibliotek.
Min julklapp från Erik följer mig genom staden. Här har jag min iPad, kalender, dagbok och små block att skriva det man känner för i. Man vet aldrig när man får en idé.
Vi tar oss vidare längs med Drottninggatan mot Centralbadet.
Drottninggatan 88, Centralbadet.
Här på taken spelades Karlsson på taket in. Man letade Stockholm rike runt för att hitta ett bra tak att spela in filmen på och byggde slutligen ett Karlsson på taket landskap här med skorstenar, vindskupor och en fond med Gustav Vasas kyrktorn. Astrid var själv mycket involverad i filmmakeriet, skrev manus och engagerade sig i val av roller, kanske till följd av att det i den första Pippifilmen var en vuxen som spelade Pippi! En i Astrids ögon, smärre katastrof.
Centralbadet gjorde oss alldeles hänförda, så kanske du hittar en eller två resebloggare plaskandes där vad det lider.
Men det är ju det där med virustiden, så vi kanske får hålla ut lite gällande Centralbadet dårå. Kyrkan håller i och håller ut.
Här på Holländargatan 14 ligger Adolf Fredriks kyrka. Här tar familjen farväl innan det hålls en officiell ceremoni i Storkyrkan i Gamla Stan. Endast de närmaste är med och sedan sker en kortege, kistan dragen av häst och vagn och en vit häst leds bakom från Adolf Fredrik till Storkyrkan i Gamla stan. Kapitlet i boken om Holländargatan 14 är rörande och beskriver Astrids syn på döden, något som framkommer i den litteratur hon skrev senare i livet. Astrid både trodde på gud och tvivlade genom livet. Att hennes senare böcker är sorgligare än hennes tidigare förklarar hon med orden att hon själv blivit sorgligare. Astrid ligger begraven på Vimmerby kyrkogård med sin mamma och pappa och bästa vännen Madicken, Ann – Marie Fries.
Från Adolf Fredriks kyrka tar vi oss mot Tegnérlunden via Tegnérgatan 28, där Rabén & Sjögrens förlag låg. Bilden är tagen längs vägen. På jobbet som barnboksredaktör dök Astrid upp kl 13.00 varje dag. Här jobbade hon fram till hon vid 63 års ålder när hon 1970 gick i pension. Man blir imponerad av att tänka på att hon inte bara var författare, utan även barnboksredaktör ett jobb hon själv sa att hon visste ”platt intet” om när hon började.
Tegnérlunden.
Tegnérlunden passerade Astrid var dag på väg till jobbet på Tegnérgatan 28 och Rabén & Sjögrens förlag. I parken finns idag en vacker staty där Astrid omfamnar sina karaktärer Peter och Petra och Bo Vilhelm Olsson, som jag och Sofia passerar i mörker, fast det är mitt på blanka dan. I parken ser hon en eftermiddag i skymningen en ensam pojke som ser just ensam ut och runt denna pojke växer berättelsen om pojken Bo Vilhelm Olsson och boken Mio min Mio fram.
Dalagatan 46.
Här bodde Astrid i över 60 år, fram till att hon dog 2002. Maken Sture dog redan 1952 och dottern Karin flyttade ut 1958. Efter det var Astrid ensam. Lägenheten var en femma och fönstren vätter ut mot vägen. De två släckta fönstren till höger och ett ytterligare utanför bilden, är vardagsrum och arbetsrum. Lägenheten var hennes arbetsplats som författare och här skrev hon böcker i sängen och svarade på brev i arbetsrummet. Astrid skaffade aldrig någon dator utan skrev ner sina böcker på skrivmaskin från utkasten som var stenograferade. Karin fick Pippi i 10 års present. Astrids hem står orört och man kan normalt sett gå på guidad visning här om man vill. I normala tider.
På Kungliga biblioteket finns över 140 hyllmeter av Astrids material sparat, allt från 4200 böcker och 75000 brev.
Vasaparken mitt över Astrids hem. Här finns en Astrid terass och här hämtade hon inspiration till sina böcker. Här lektes det nog en del med barnen, kan man tänka sig.

Det finns otroligt mycket skrivet om Astrid och för mig som är från Vimmerby, kanske lite extra intressant. Astrid levde ett ganska ordinärt liv men som med hennes fantasi skapade en extraordinär tillvaro.
Vår Astrid runda är slut för dagen och vi fortsätter promenaden mot S:t Eriksplan.
Kul med gamla skyltar ändå? Bara i finare kvarter i Stockholm kan denna marknadsföring fortfarande funka.
Försökte lura in Sofia här men det gick sådär.
Ge mig pupcorn till filmen tack!
En till fika på Mellqvist vid St:Eriksplan i kameradimma.
Sen kollektivtrafiken munskyddsklädd snabbt till Norborg. Jag lovar, tunnelbanan går extra snabbt i dessa virustider, de har ökat hastigheten.
Johnny lagar pilaff och vi drömmer om att återvända till Uzbekistan. Receptet hittar du här.
Vacker vattenkokare och brödrost.
Johnnys vardagsrum med sidentyger på väggarna.
Ett blommigt kök.
En koncentrerad pilaffmakare lyckas med rätten.
Nu så.
Sen piffar han pilaffen lite.
Sådär ja. Lite söta vaktelägg blir pricken över i:et.
Mumsfilibabba!
Svampsprit från Nordkorea. Nej tack. Det räckte att lukta.
Men de andra skålade glatt som avslutning på dagen och vem vill inte ha ett glas kemikalier att avsluta en vacker vinterdag med, så säg.