Latest Posts

Tankar och ting från norra Gotland. Furillen och Fårösund.

Vad som skulle bli ett inlägg om Gotland, blev nu tre, för att Gotland har så mycket att säga. En tredagarsdagbok från 23 till 25e e november, Gotland med Sofia.

23nov. Furillen och Fårösund.

Vi kommer med färjan mitt i natten och plockar upp vår hyrbil från Mickes biluthyrning. En skruttig volkswagen och jag tänker att jag nog aldrig kört en volkswagen förut. Sen kommer jag på att det har jag ju visst det, innan jag köpte den bilen jag nyss sålde provkörde jag en Bubbla för att det då var min drömbil.

Vi är framme kl 01 på natten när vår traktor tagit oss hem. Sofia kör och bra är väl det för det är alldeles mörkt och jag har knappt varit på norra Gotland tidigare och inte i mörker.

att göra på norra gotland

Jag har en liten prick på mitt vänstra smalben som alltid varit där som gör mitt ben, lätt att känna igen.

kyllaj

Favoritstället i Sofias familjs sommarhus, bastun.

trädgård norra gotland

Jag vaknar tidigt och njuter av utsikten i trädgården innan Sofia kommer ner. Jag springer runt i min körsbärspyjamas, tills det blir lite svalt, då tar jag på mig en tröja. Det känns så sommarstugeigt här. Att springa runt på gräsmattan i november, en alldeles egen tomt med ett alldeles eget äppelträd!

november norra gotland

Ett alldeles eget äppelträd,

norra gotland klint

en alldeles egen klint och

en alldeles egen bock!

Vi äter frukost med trädgårdsutsikt. När en inte längre bor i hus känns det som en lyx med något så enkelt. Ekologisk havregrynsgröt med honung från Gotland och Vegiar, en helt vegetarisk kaviar av tång till en grön gräsmatta och äppelträdsutsikt. Och såklart Oatley i kaffet som i sin tur är rättvisemärkt. Vi pratar om hållbarhet och om att skriva om just det. Kanske är det så enkelt att få till en förändring? Prata och skriva. Så här på pränt, vår frukost var någorlunda genomtänkt, så det så!

lergrav fiskeläge norra gotland

Lergrav fiskelägePå sommaren huserar här ett café såklart. Det är det Gotland består av på sommaren, caféer och turister.

att göra norra gotland lergrav lergrav sofia fantasiresor norra gotland

Hej Sofia! Vad tänker du på?

Här bor Madonnan och barnet och Lergravsporten. Raukarna vid Lergravsviken

Vi åker iväg och första stoppet är Lergravsviken. Vi ska till Furillen och det här ligger på vår väg. Ett mysigt fiskeläge och ett raukområde. Det finns ju triljoner såklart! Här bor Madonnan och barnet och Lergravsporten. Titta, där står jag i porten!

raukarna vid lergrav lergravsviken lergravsporten

Kattbyxor från Monki (gamla, som i många år), Woolpower ullunderställ, Fjällräven tröja, secondhand- fyndad jaktjacka i ull och en grön beanie jag fått. Å så mina Meindl island herrmodell som följer mig i vått och torrt.

gotland hed hed gotland

Kanske blir det en Nesser någon gång, kanske är inte han för mig. Furillen.

Från Lergrav far vi mot Furillen förbi ett litet minibibliotek i en gammal telefonkiosk. Mer sånt tack! Sofia berättar att i de här trakterna bor Håkan Nesser, vars bok ligger på min bokhylla och aldrig blivit läst för att Theodor kom i vägen. Men han finns här i bokkiosken i Lergrav också, Håkan. Kanske blir det en Nesser någon gång, kanske är inte han för mig. Vi ser senare hans hus när vi far vidare ut på Furillen och jag tänker att ett sådant hus vill jag också ha. Jag kanske ändå ska läsa en Nesser och lära mig hur man ska skriva för så jag får ett sånt hus.

bibliotek telefonkiosk lergrav gotland bibliotek telefonkiosk furillen

Fri kvinna gör det också.

sofia fantasiresor gotland katarina wohlfart äntligen vilse bibliotek telefonkiosk gotland

Tack Sofia för alla fina bilder av mig från Gotland!

furillen

Furillen, vid den gamla kalkstensfabriken, alldeles allena.

furillen norra gotland furillen november

Vackert november – öde.

furillen strand

Vill du fotografera Gotland passar ön alldeles perfekt när det inte är säsong. Det må vara kallt, men du får stränderna för dig själv på många ställen.

natur norra gotland norra gotland strand furillen

Sofia – ” Du ser ut som någon från en Ingmar Bergman film när du går där på stranden!”. 

Det vill man ju göra liksom.

rostig skylt norra gotland

Hela norra Gotland, troligen hela Gotland, är väl omhändertaget och har alldeles för mycket vackra rostiga skyltar och ting att fotografera. Det vackra ordet jordkällare.

Fika bör man annars dör man. Fårösund.

För några veckor sedan läste jag Ännu ett liv av Theodor Kallifatides. Jag vet att jag borde göra en bokrecension, men nu är det som det är, jag har inte skrivit den ännu. Jag har däremot rekommenderat alla att läsa den, för att den är just så bra. Theodor har sommarhus vid Fårösund, i alla fall i boken som handlar om hans liv som skribent och när han slutar skriva, eller tappar förmågan därtill, beroende på hur man ser det.

När magen börjar knorra åker vi hit till Fårösund för att fika. Här finns Café Maffen. Ett riktigt tungrullande namn ”Kaffe – Maffen”. Här är inredningen fylld av små citat. Det verkar vanligt på Gotland. Jag äter currysoppa med räkor och dricker kaffe med Oatley, för ”Fika bör man annars dör man”, som Kaffe Maffen själv skulle ha sagt.

cafe maffen fårösund

Solen går ner när magen knorrar och vi kommer ut från cafét under blå timmen.

sofia fantasiresor cafe

Sofia @Fantasiresor.

cafe maffen kvällsmys gotland

Årets blossa är minst lika vacker som limoncello-god.

Dagen kantas av diskussioner om hållbarhet. Social hållbarhet som jämställdhet, om miljö och ekonomisk tillväxt, om teknik och om framtid. Om att resa i framtiden och influencers ansvar och icke ansvar. Om att ge feedback och att ta feedback. Om att skriva en egen roman och förmågan att göra det.

Ett rött litet sommarhus med vit inredning kan möjliggöra för så mycket kreativitet. En omgivning med ett ljus värt att fotografera i.

Katarina

hemmamys glögg

Ett murrigt och novembrigt Tyresta

Förra helgen var jag i Tyresta och det var allt för längesedan, säkert ett år sedan jag var där sist, trots att jag bor så nära. Jag åkte dit med en fotokompis, för att fotografera i novembermörker och rusk, bara för att det är mysigt. Jag är kanske lite tvärsemot andra då jag i mörker, vind och yra längtar ut för att få väderbitna kinder och känna vinden längs ryggraden, låren stelna av kylan och att få huttra lite. För det är så mycket goigare när man kommer hem till värmen då. Jag antar att det är en del av att älska naturen, den där känslan att man gillar den även när den ställer till med oreda, modd och mörker.

Jag har en fotovän jag inte har skrivit så mycket om här på bloggen som jag brukar fotografera tillsammans med ibland. Han kanske är lite mer av en fotomupp än vad jag är till och med, hur man nu kan vara det, men lite mer klassisk naturfotomupp kanske om det förklarar saken. Han bär Fjällräven från topp till tå och tar bökigt lång tid på sig för att fota lite rötter och stenar, vilket i de flestas värld är ganska oförklarligt beteende. Och vänner som har mage att klaga på mig när jag hamnar lite efter, ni har inte mött Grovetwig, det hör jag det.

Min vän heter Magnus, men kallar sig Grovetwig på Instagram och har en engagerad skara följare där som gillar skogen. Jag tror det var så vi hittade varande, för att vi gillar skogen och då är ju instagrams algoritm riktigt smartsy och förstår att om den smidigt visar de bilder en vill se och pekar en i rätt riktning så hittar en ju kanske en ny vän på köpet liksom.

Jag får ganska ofta frågan om Magnus är något annat än en vän, efter mina instagramstories vid något av alla våra skogliga äventyr. Jag antar att människan är nyfiken av naturen och det är ju helt okej, men nej, jag och Magnus är bara vänner. Vi träffas då och då och fotar skog, helt enkelt. Vi har varit i Norra Kvills nationalpark, vid Gripsholms slott och nu senast Tyresta nationalpark.

Tyresta i mitt hjärta. Här har jag varit två gånger tidigare. Du kan läsa om de äventyrena här.

Dagboksnotering från ett höstregnigt Tyresta.

Genom dimmornas slöja i Tyresta Nationalpark.

Denna gång gick vi en längre vandring längs delar av Sörmlandsleden och genom det brandhärjade området i nationalparken. Det blev mörkt när vi var flera kilometer in i skogen och sista två timmarna gick vi i mörker. Inte ett äventyr för den mörkrädde!

Ha en fin lördag alla vänner. Idag ska jag och Sofia ut på äventyr på Fårös karga stränder.

Tack Magnus för alla fina bilderna på mig.

Katarina

 

Om att bestiga Kebnekaise första gången – en nybörjarguide

5e aug – Det där berget. Om att bestiga Kebnekaise för första gången.

Det var ett tag sedan det hände och kanske något de flesta skulle outat med en gång. Det där att bestiga Sveriges högsta berg, Kebnekaise. Nej jag vet, jag är inte som alla andra, jag lider inte av ”maraton löpare till vardags, bestiga as coola toppar på helgen” – syndromet ”, tyvärr. Min första tanke var och andra sidan ”jag klarade det” men följdes inte av ”jag måste tala om det på stört”. Jag kände mig mig mest bara ledbruten och trasig och som att jag inte ville rekommendera att hoppa upp på det där berget till någon.

Men enough said om mig, det här inlägget kommer ändå handla om Kebnekaise, som med sina 2097 m är vår stolta högsta svenska punkt i bergskedjan Skanderna. Sydtoppen som består av snö förändras i höjd över året och 2097 m är ungefär var toppen var i höjd när vi var där i somras.


Vad som följer är en nybörjarupplevelse av att bestiga Kebnekaise. Vill du ha ett ”såhär bestiger du Kebnekaise, steg för steg” så finns ett utmärkt inlägg hos bloggaren Dryden här som även inkluderar resan dit och hem i sitt inlägg.


 

Kebnekaise fjällstation.

hur många dagar tar det att bestiga Kebnekaise

Linda – ”Det finns ju nästan inga bilder på mig”. Jag ”Joho, det finns det visst.”

Att bestiga Kebnekaise första gången

Bestiga Kebnekaise – förberedelser

Hur många dagar tar det att bestiga Kebnekaise?

3 – 4 dagar, beroende på energi och väder.

Med det sagt så finns ju ändå en story bakom bestigningen såklart och storyn lyder att jag kunde varit mer förberedd, både mentalt och fysiskt. Jag har i efterhand förstått att man ofta går in till Kebnekaise fjällstation (dag 1), väntar en dag och vilar upp sig (dag 2) och sedan tidigaste dagen efter det (dag 3) går upp på Kebnekaise. Jag och min vandrarkompis – Linda gjorde det briljanta valet att gå in från Nikkaluokta (dag 1) och sedan klättra upp på berget dagen efter (dag 2). Sedan åkte vi hem med helikopter (dag 3). I retrospektiv hade det blivit en mycket härligare upplevelse om vi vilat en dag och hängt med folk i loungen på fjällstationen, njutit av lokalerna och lärt oss lite om bergen samt känt in vädret. Men som man säger, det är lätt att vara efterklok!

Vad kostar det att bestiga Kebnekaise?

Ta vattentäta skor. Nu var det inte mycket vatten i fjällen när vi var här men en måste ändå vada litegrann på ett par ställen och torra fötter är glada fötter i fjällen.

Vägen in till Kebnekaise fjällstation

Från Nikkaluokta till Kebnekaise fjällstation.

Vi tog bil till Nikkaluokta, parkerade bilen och gick hela vägen från Nikkaluokta till Kebnekaise, ca 20km på ungefär 6h, inklusive vilopaus. En bit in, från sjön Láddjujávri kan du ta båt för 350 kr och spara 6km av vandringen om du vill.

Vandringen in har ett eget inlägg. Läs och se bilder från vår promenad in till Kebnekaise fjällstation.

Vad kostar det att bestiga Kebnekaise?

parkering Nikkaluokta -> 30 kr/ dygn. Meddela regskylt i reception och lämna in ev värdesaker.
båt -> 350 kr över sjön Láddjujávri. Det går att gå hela sträckan men detta sparar dig 6km.
boende -> ta med tält och övernatta utan kostnad utanför Kebnekaise fjällstation eller bo på fjällstationen. Kolla pris här. Vill du använda Kebnekaises faciliteter kostar det 215 kr / dygn som medlem i STF och annars 315 kr/dygn.
utrustning -> Om du själv inte äger tält mm. kan du hyra utrustning här. Vi hade allt med oss förutom stavar och stegjärn och hyrde det en dag för 130 kr + 160 kr i uthyrningshoppen vid Kebnekaise fjällstation.
mat -> Kebnekaise fjällstation har restaurang och här kan du äta middag och plocka upp ett lunchpaket för 110 kr/ medlem i STF och 125 kr/ ej medlem STF.

Bli medlem i STF-> För att sänka dina kostnader på Kebnekaise fjällstation kan du bli medlem i STF. Kostar 295 kr/helår.

bestiga kebnekaise västra leden sommartid

Västra leden upp på Sydtoppen av Kebnekaise

Rutt.

Vi gick upp på Kebnekaise via västra leden som börjar vid Kebnekaise fjällstation, där vi också övernattat, upp på Kebnekaises sydtopp. Leden är ungefär 9 km lång enkel väg.

Obs! Stegräknaren i mobilen gav en total på 31,7 km, 49890 steg och 322 våningar för den dagen. Min kompis Lindas mobil gav ett annat resultat men jag tror det är säkert att säga att totalen blir längre än 18 km. Tänk på att du ska ner också. 

bestiga kebnekaise sommartid

Linda -”du dricker ju vatten som en kamel”. Jag ”du borde kanske dricka mer så du inte torkar ut.”

kebnekaise sydtopp hyra stegjärn och stavar

Kläder efter väder! Jag är fortfarande mycket glad över att jag tog stavar och stegjärn med mig.

Bestiga Kebnekaise sommartid

Väder

Ta vädret på allvar!

Vädret i dessa trakter är förrädiskt, det vet en ju även om det är svårt att förstå när en vaknar upp på morgonen och rullar ut tältet på grund av kokt fisk känslan som lätt infinner sig i dessa miljöer. Trots de ljumma dagstemperaturen så frös en stackars tjej ihjäl på Keb i september i år så låt inte det varma vädret lura dig även om det är sommar.

När vi var här i somras, augusti, var det runt 20 plusgrader och värmebölja i Sverige. Sommaren 2018 kommer nog alla minnas på ett eller annat sätt. På toppen hade vi räknat ut, Linda som faktiskt både kollade både väder och rutt, att det skulle kunna bli upp till två minusgrader. Så vi packade ner både underställ, den lätta dunjackan, vantar och mössa för att klara oss mot ev oväder. Och det var väl väl värt för vi kunde lika gärna fastnat på toppen när dimman drog in vid kvällskvisten. Bara några dagar tidigare hade nära 40 man hamnat i den situationen och fått övernatta på väg ner från Kebnekaise. Även om vi nu inte fastnade här uppe var det definitivt av det svalare laget på toppen och även om det är sommar när du bestiger Kebnekaise, kom ihåg att vädret snabbt skiftar på en bergstopp.

Kläder

Jag bar vandringsbyxor som är anpassade för fjällregion som skyddar mot vind, en tunt underställ i ullblandning, en scarf runt halsen och en keps för att skydda mot solen. Jag hade extra solskydd med mig i väskan också. På fötterna bar jag mina Meindl Island vandringskängor som är vattentäta och fötterna tejpade jag med sporttejp för att minska belastning under trampdynor och minska risken för skavsår runt häl och tår.

kebnekaise fjällstation

Den vackra dalen där Kebnekaise fjällstation bor.

linda-marie gäfvert bestiga kebnekaise

Linda matchar ryggan med blommorna. Citychic i fjällmiljö är Lindas ledord.

Utrustning

Ta ordentliga dojor, stavar och stegjärn, för tusan!

Vi gick upp, men vi tog inte berget på allvar. Om jag skulle göra det igen, skulle jag ta det på allvar. Risken att skada sig och fastna är abnormalt stor. Det är stenigt, rullgrus och allmänt jävligt. Som Mordor minus Sauron på ett ungefär. När en blir trött flimrar det redan för ögonen och lägg på hög höjd så är risken att ramla mer än stor. På vägen ner halkade vi ett par gånger var och slog i rumpan och Linda, hon pratar om att hon fortfarande har en skugga kvar på låret från det blåmärket hon fick när hon slog omkull på väg ner i Kitteldalen efter toppbestigningen.

Ja, det där berget, det kommer upp som samtalsämne mest hela tiden!

Hyra stegjärn och stavar (och annan utrustning)

Stegjärnen räcker inte till alla, så kom i god tid.

Helt oförberedda var vi ju däremot inte, vi lyckades få med oss stegjärn och Linda förslog vandringsstavar också. Hon tyckte det kändes som ett bra alternativ efter att ha hört några viska om det i uthyrnings-shoppen på fjällstationen. Jag tänkte inte alls på dem om jag ska vara ärlig, men är glad att jag tog dem. För på vägen ner när knä, leder, trampdynor, ja allt värker finns inget längre som håller emot från fritt fall, förutom stavarna då.

Vi plockade upp stavar och stegjärn på kvällskvisten dagen innan vår toppbestigning efter att ha ställt oss i kö strax efter 16 när uthyrningsshoppen, byggnaden mitt emot receptionen, öppnade på eftermiddagen. Redan då fanns en del stegjärn men de flesta är ju åter ganska sent efter en toppbestigning så de flesta i kön får glatt finna sig i att hämta ut sina på kvällen dagen innan eller tom samma morgon.

Att hyra stavar kostade 130 kr för en dag och stegjärn 160 kr. Du hyr dem här.

bestiga kebnekaise sydtoppen

”Det här var väl inte så farligt”.

bestiga kebnekaise påväg mot Kitteldalen

Nej, kanske inte. Men föga visste vi vad som väntade.

kitteldalen kebnekaise

Välkommen till Mordor, eller Kitteldalen, för den som föredrar.

Kitteldalen i bakgrunden Vierramvare Vierranvárri

Här börjar klättringen upp till Vierramvare (nordsamiska Vierranvárri), toppen innan Kaffedalen.

Vad är viktigt att ha med sig upp på Kebnekaise?

Det finns säkert en lång lista över vad som är viktigt att ha med sig upp första gången en bestiger Kebnekaise. Det här var viktigt för mig.

# Vandringskor som är vattentäta
# Lager på lager och skydd mot snö som dunjacka, vantar och mössa
# Mat och powerbars i mängder (lunchpaket finns på Kebnekaise fjällstation)
# Vattenflaska som går att fylla på i närmsta fjällbäck och kåsa som går att ösa i vatten med om vattennivån är låg, vilket den var för oss

sherpastrappan kitteldalen

Tacksamheten är stor för de små sakerna. Här en trappa, Sherpastrappan, bland all sten, byggd av Nepalesiska Sherpas-folket som kommer från byn Kunde i dalen nedanför Mount Everest. Trappan har minskat utryckningarna fjällräddningen behöver göra mångfalt. 

Trappan löper en del av sträckan från Kitteldalen upp mot mot Vierramvare.

bestiga kebnekaise kitteldalen västra leden kitteldalen västra leden

Mat

Jag och Linda åt frukost nere vid tältet i dalen där vi slagit upp vårt tält. Vi kokade upp lite vatten på stormköket och att åt en liten gröt från Blåband. Vi parkerade tältet nere i dalen vilket var både mysigt och inte så bra ur bestiga Kebnekaise synpunkt. Det gav oss två extra kilometer på totalen och med redan trötta fötter var den vägen kanske inte den roligaste jag vandrat. Vi plockade sedan upp ett lunchpaket på Kebnekaise fjällstation. Linda var inte jättenöjd med detta eftersom det mest var smörgåsar så ett alternativ är att ta med ett stormkök och torrmat upp på toppen för den som vill ha bättre energipåfyllning under dagen. Utöver det hade vi fickorna fulla med powerbars, nötter och kokta ägg.

om du inte vill laga själv -> Kebnekaise fjällstation har restaurang och här kan du äta frukost, lunch och middag och plocka upp ett lunchpaket för 110 kr/ medlem i STF och 125 kr/ ej medlem STF.

Vierramvare

Vierramvare eller Vierranvárri på nordsamiska. Här har folk byggt en hel radda stentorn.

Vierramvare bestiga kebnekaise första gången

Från Vierramvare ser en upp på nästa berg där toppen ligger, även om en inte ser toppen. Knäckande nog ligger Kaffedalen emellan och en måste alltså ner innan en kan ge sig på vandringen upp igen. Den här sträckan anser nog de flesta vara den mest psykisk påfrestande delen av leden.

kaffedalen hur bestiger man kebnekaise

I Kaffedalen vilade vi ett slag och fyllde på våra vattenflaskor. Det var dåligt med vatten när vi var på Kebnekaise och vi fick således fylla på vatten där chans gavs. Först vid hängbron och sedan i Kaffedalen.

Hur bestiger man Kebnekaise?

Västra leden till Sydtoppen

Det finns flera leder. Vi gick västra leden upp till sydtoppen som inte innebär någon klättring och där du kan gå själv utan guide.

Hur lång tid tar det att gå upp västra leden till Sydtoppen?

Tid-> För oss 14-16h. Om man frågar andra 8-11h. Min bloggkompis Dryden- runt 13h.

Med syfte att komma iväg kl 6 började vi vår snirkliga bana upp på berget runt kl 8 på morgonen från Kebnekaise fjällstation. Totalt tog det oss någonstans mellan 14-16 h och vi kom hem i skymning, runt kl elva på natten.

”Jag tror det här är lika jobbigt som att föda barn.” Linda – ”Jag tror fan det här är värre”. 

Det är ju synd att kalla att bestiga Kebnekaise en njutningsfull historia, för det var det inte. Men det var en viss charm att kliva upp ändå. Som att bestiga det högsta berget i Mordor med vetskapen om att en gör det, bara för att. Och att vara där gör en ödmjuk inför naturens storhet och mig lite mer peppad om att inte slarva med träningen till vintern detta år.

Hur lång är västra leden?

Enligt skylt vid Kebnekaise fjällstation, 9km enkel väg. Enligt min mobil gick jag 31,7 km den dagen, 49 890 steg och 322 våningar. Enligt Lindas mobil gick vi några kilometer kortare men över 400 våningar. Enligt Dryden 24km. Så ja, det beror väl helt enkelt på vem en frågar! Men det är långt.

Vägen upp

Västra leden upp på Kebnekaise börjar vid Kebnekaise fjällstation och följer dalen fjällstationen ligger i. Den snirklar sig sedan uppåt in i Kitteldalen där den kraftiga lutningen och krångliga vandringen börjar direkt efter Kittelbäcken och en hängbro i metall. Här är det ganska kraftig lutning upp på Vierremvare, runt 1700 möh. Sedan går leden neråt, ner i Kaffedalen och direkt upp igen innan du når den första toppstugan och sedan Sydtoppen som är helt täckt i snö året runt.

Den första biten upp på Kebnekaise mot Kitteldalen är inte särskilt jobbig och Linda och jag tänkte mest ”var är det att prata om?”, det är ju mest bara en liten backe. Men väl framme vid den skramlande hängbron över Kittelbäcken i Kitteldalen förstår vi när mötande par pekar vart vi ska att ”jaha, det var lite mer”. En person vi pratar med flaxar armarna mot den 90 graders vägg som är framför oss, som man ska klättra upp på längs kammen på vänstra sidan. Jag ser väggen och tänker, ”åh herregud”. Och ungefär härifrån från Kittelbäcken är det ”åh herregud” hela vägen. Det är brant och det är stenigt och det är inte bara tungt för låren utan underlaget är mycket ojämnt och kräver koncentration. Värst är nog vägen där stentrappan finns, strax efter hängbron i Kitteldalen mot Vierramvare.

Här hittar du karta och vägbeskrivning om du vill förbereda dig, annars är det bara att följa lemmeltåget upp, det gjorde vi.

Trots motgångar finns det alltid en ljus sida av att göra något sånthär. Människorna en möter, på vägen upp! Härliga individer som kämpar för att komma upp på ett berg, som småpratar om väder och vind och framförallt tiden att ta sig till toppen. Vi möter familjer och vi möter äldre, förberedda till tänderna och andra som tar det mer lättsamt än vi till och med. Vi konstaterar att vi i långtifrån är de minst förberedda, vi har ju stavar och stegjärn minsann, och inte heller är vi de enda som har ont i fötterna av gruset och det ojämna steniga underlaget. Plötsligt känns det som en gör det här i ett kollektiv.

skanderna bestiga kebnekaise hur långt

Skanderna i all sin prakt. ”Vi hade i alla fall tur med vädret” och hade fri sikt hela dagen.

kebnekaise sydtopp

Där ligger hon, Sydtoppen och väntar på mig och linda med våra stegjärn.

Kebnekaise – Sydtoppen

Det är svårt att beskriva känslorna när toppen plötsligt visar sig. Sydtoppen är täckt av snö och is året runt och tornar upp sig som en stor vit hög men det är också skälet till krävs stegjärn för att ta sig upp de sista hundra metrarna. Någon kravlade sig upp utan när vi var där men det såg mest bara otäckt ut för högst uppe är det oerhört smalt och stor risk att en i så fall halkar av toppen. Säkerhet först, tack!

Väl uppe på toppen hade vi privilegiet att njuta av oändlig utsikt över vår bergskedja Skanderna, åt alla håll! Minnet har etsat sig fast på näthinnan och jag njuter av utsikten när jag dagdrömmer, då och då.

Jag vet inte Kebnekaises exakta höjd. Kanske är den ungefär 2097 meter. När vi var där mätte Sydtoppen, dagen efter, lägre än Nordtoppen för första gången och det befaras nu att alla kommer vilja bege sig till Nordtoppen, som kräver en del klättring och därför innebär större risk.

Är det svårt att bestiga Kebnekaise?

Som nybörjare upplevde jag det inte svårt att bestiga Kebnekaise i sig. Det som är svårt är att förbereda sig för hur stenigt det är vissa sträckor samt hur jobbigt en kommer uppleva det när en inte vet vad en har att förvänta sig gällande underlag och höjd och även den lite tunnare luften. Det samt personliga förutsättningar. Vissa sträckor kräver att man kravlar över stenar och sista sträckan är snö och is och kan vara lite läskig att gå upp för. Med en halsfluss i bagaget och ingen aptit så var varje meter tillsist en stor utmaning för mig men väl uppe blev jag bländad av utsikten och glömde snabbt bort hur jobbigt jag upplevde toppbestigningen. För vissa slog knän, benmuskler och svindel till också och förvärrade situationen men här klarade jag mig helskinnad. Peppar, peppar.

är det svårt att bestiga kebnekaise kebnekaise sydtoppen västra leden kebnekaise sydtopp skanderna

Att vilja göra det igen

Vi har trots motgångar pratat om om vi ändå skulle göra det igen. Ja en kan ju börja undra om en ändå inte är lite tokig? Om vi skulle, då kanske vi skulle till att stanna på toppen i någon av de fina toppstugorna och sedan gå ner dagen efter. För 16 timmars ohärlig vandring senare så var det ju knappast särskilt mycket njutning. Åtta timmar hade ju sannerligen varit lagom istället och tänk att fota soluppgång vid Kebnekaises sydtopp, alldeles allena.

Ja tänk. Hell yeah, liksom.

Katarina

skanderna glaciär kebnekaise

Glaciären som löper nedanför toppen.

Var det värt åtta timmars vandring? 

hyr stegjärn kebnekaise

Jo men det var det nog, det är ju ganska fint här liksom.

hyra utrustning för att bestiga kebnekaise katarina äntligen vilse kebnekaise sydtopp bestiga kebnekaise första gången

Jaha, då var det väl bara vägen tillbaka dårå. Just ja, den är lika lång den också.

linda-marie gäfvert kebnekaise sydtopp linda-marie gäfvert kebnekaise sydtopp

Hej då Keb, nu drar vi hemåt!

kitteldalen

Glöm inte bort att det är en väg hem också. Det är lätt hänt. Det ä minst lika jobbigt att gå nerför om inte värre, faktiskt. 

Här tackar man Sydtoppen för sitt besök, ”Tackelitack Kebnekaise!”

kebnekaise fjällstation

och köper sig ett bevis på sin prestation, såklart. Tack för att du stod ut såhär länge. På återseende!

Fotodagbok: Med helikopter från Kebnekaise till Nikkaluokta

6e aug – från Kebnekaise fjällstation till Nikkaluokta

Dagen efter vår topptur upp på Sveriges högsta berg, Kebnekaise för den som inte kan sina berg, det jobbigaste äventyret i mannaminne är mina fötter trötta, kroppen bruten och jag minst sagt sugen på att komma hem. Det är nog svårt att förstå hur dagen efter en massiv ansträngning känns men just här och nu så känns helikopterturen från Kebnekaise fjällstation tillbaka till Nikkaluokta, om än förbestämd av min kompis Linda som så gärna velat flyga helikopter, lite som en skänk från ovan. Det visar sig också vara utöver vila för ett par trötta vandrarfötter ett kuligt äventyr i sig att se allt från luften, se lanskapet en nyligen kämpat sig genom till fots och känna lite il i magen på köpet när piloten skojar med pojken som får äran att sitta fram med inget annat än en panoramavy över Sveriges vackra sjöar och berg framför sig.

I foton.

Katarina

Flygturen på sträckan Kebnekaise till Nikkaluokta flygs av Kallax flyg och går dagligen för att hämta trötta vandrare och den som gillar att flyga. En kan flyga själv eller bara skicka med sitt bagage om en vill det. Att åka med kostar 850 pix och en köper biljett i receptionen på fjällstationen. Inget maxantal.

Projekt Rosie

Bokrecension Projekt Rosie av Graeme Simsion

Kärlek vid första ögonkastet, var både boken och kanske lite det som händer paret det handlar om, Don och Rosie, även om det tar Don ganska länge att fatta det. Don, autistisk professor i Melbourne Australien spelar den underhållande huvudrollen. Rosie, det omedvetna objektet för Dons omedvetna förtjusning.

Projekt Rosie av Graeme Simsion

Jag kommer inte riktigt överens med namnet Don Tillman även om jag är förälskad i karaktären. Namnet känns macho. I vilket fall är Don professor och han har ett väldigt inrutat schema. Han har effektiviserat sin dag och ser ner på folk som slösar bort sin tid. Han kommer alltid i precis lagom tid, aldrig försent men ej heller aldrig för tidigt. Båda delarna är att slösa bort sin tid, enligt Don. Don vill träffa någon, av den enkla anledningen att statistiskt så är gifta män lyckligare och lever längre, men det går inte så bra att dejta, det har han redan försökt den traditionella vägen. Så Don kommer på den briljanta iden att göra en enkät och lämna ut till kvinnor för att hitta den passande kvinnan för honom, så att han inte slösar bort sin tid. Han jobbar länge och väl med enkäten innan han sätter den i bruk.

Projekt fru är in place.

projekt rosie graeme simsion

Till enkäten söker Don tjejer att testa den på i olika sammanhang och förfinar enkäten efterhand när han upptäcker problem. Hans vän Gene hjälper honom och sätter Rosie i Dons bana och Rosie kommer med ett problem, hon vet inte vem som är hennes pappa är. Eftersom Don älskar att lösa problem så sammanflätas sedan Don och Rosies bana kring pappa-problemet. Underhållande scener följer där Don måste gå utanför sin comfortzone rejält, snart finner sig ätande mat på balkongen fast att det varit otänkbart innan, gör ändringar i sitt annars effektiviserade schema för att få umgås med Rosie och kanske även tar steget mot kriminell när han och Rosie börjar samla in folks DNA utifrån uteslutningsmetoden kring vem som kan vara Rosies pappa.

Vad som följer är bara roligt. jag skrattade flera gånger högt i öppen miljö när jag läste den här boken. På tunnelbanan, på parkbänken, på jobbet och ibland stående halvägs påväg in eller ur ett rum. Jag var så inne i den att jag till sist kom på mig själv med att berätta hela historien för min kollega Eduardo i postrummet, så nu frågar Eduardo om boken och hur det går för Don långt efter att jag läst klart den. Turligen nog mitt i allt det här upptäckte jag att det finns en uppföljare och började läsa den också, såklart.

Boken utspelar sig i Melbourne Australien och är ursprungligen ett filmmanus. Jag gillar det. Att läsa den här boken blir väldigt visuellt på något vis. Den är lättläst, witty och feelgood med underfundig humor. Boken berör enkla etiska ställningstaganden, som t ex frågorna från Rosie om Don tycker hon är tilltalande samt om Don kan bli kär. Men om man är i Don Tillmans huvud, förstår en plötsligt att en sådan fråga inte är lika lätt för alla.

Passar den som gillar enkla kärlekshistorier, som minns universitetsmiljön med glädje och som tycker olika typer av unika personligheter är roligt. Jag lånade den som e-bok på Stockholms Stadsbibliotek. Går att köpa här.

Katarina

Vart går nästa resa? – om att gå i reseide

Jag förstår plötsligt björnar. Det här med ide är en bra grej, faktiskt. Att landa, bokstavligt och mentalt sätter perspektiv. Att stanna upp på hösten, efter sommaren när semestern är över och jobbet pockar på är min chans. Då likt björnen sänker jag hjärtfrekvensen, minskar ämnesomsättningen och kroppstemperaturen och går in i min vintervila, där en kopp kaffe, raggsockar, böcker och text blir min grotta. Den här tiden på året är min chans att i ett lugnare tempo ha tid att reflektera och se vart kompassen pekar framåt. Så rynkar jag på näsan när du frågar mig om vi ska ut och fara tillsammans, så är det enbart för att kompassnålen fortfarande vibrerar och väntar på att finna sin riktning.

När semester inte längre handlar om att varva ner

De flesta av oss har kommit till den punkt då vi anser att jorden snurrar på i en takt vi inte är bekväma med, varken för oss själva eller framtida generationer. Vi kan ta weekendresemålen som exempel, som boven i resedramat som utspelar sig på flera fronter. Att alla möjliga destinationer inom tio timmars flygtid blivit tillgängliga som weekendresemål är det rungande beviset på min teori om att vi springer fortare än vi orkar.

Häng med nu, så får vi se om du håller med – >

Jag tror många i grund och botten är intresserade av att resa som avkoppling och för att fylla på med energi och perspektiv. Att om en åker långt och länge också stanna länge, varva ner och låta intrycken sjunka in samt över lag leva i ett lugnare tempo. I alla fall i teorin. Men i en allt snabbare värld orkar vi helt plötsligt inte längre stanna länge när vi reser. Vi orkar inte varva ner, även när vi reser långa sträckor för vi har ju ”varken tid, energi eller pengar” att göra så. Kortare och fler resor har blivit lösningen på ett problem som vi skapat själva, ett problem född ur vår intryckskänsliga hårt arbetande tid. Pressresor är ett vackert exempel på det där en har ett schema från morgon till kväll, helt utan tid för reflektion, för en förväntas som människa idag att kunna jobba hårt fem dagar i rad, helt utan vila och protest (om en protesterar möts en av ”men du är ju bara här nu”). Det är numera nästan normalt att åka hem efter en resa och ligga i sängen i tre dagar och inte träffa någon, efter resan.

Vår sensitiva hjärna pressar oss likt ett sockerberoende att fortsätta i den takt vi gör, att maximera tiden. Om vi inte maxar bestraffas vi med känslor av utanförskap och otillräcklighet. Ja, jag behöver nog inte förklara mer men att ha en reseblogg och inte resa regelbundet är ungefär lika med identitetskris och senare eventuellt döden. För om jag inte längre reser vem är jag?

Att gå i reseide

Det här är ungefär vad som hände som gjorde att jag nu gått i reseide;

Hemkommen efter roadtripen i Norrland var jag mer eller mindre uttömd. Jag var stolt över mig själv som bott i tält lite varstans i norra Sverige med Linda och bestigit Kebnekaise en vecka efter halsflussliknande sjukdom, och kände mig starkare än starkast av att klara det. Så under augusti var jag stark, men uttömd. Jag hade gått ner en massa i vikt och energidepåerna var mer eller mindre tömda. Jag upplevde mig själv som stark och svag på samma gång och att jag kört mig själv rakt ner i botten. Jag visste att jag var tvungen att ladda om och ut på vandringsresa i september, något jag bokat redan i maj med en non-profitorganisation som önskar få till en camino på den italienska rivieran. Föga anande jag hur dränerad jag skulle vara mot slutet av sommaren. Så åter från resan i september så bestämde jag mig inte för att boka fler resor, mer upplevelser. Att vara helt uttömd där tankarna står still i huvudet är inte ett normalläge för mig så jag bestämde mig då för att det var av största vikt att fokuserar på en sak, återhämtning, att få tillbaka energin för att återigen fungera på normalnivå.

Så vad händer då när en resebloggar och tillfälligt slutar resa?

Vart går nästa resa?

Reaktionen från omgivningen på ett beslut att inte boka fler resor är på sätt och vis underhållande. Jag får ständigt frågan, likt kvinnor i 30 årsåldern som har en pojkvän om man inte ska skaffa barn snart; ”Vart går nästa resa?”. Frågan återkommer varje vecka av samma personer som frågade föregående vecka och nya och jag är såklart inte ensam att drabbas av det här. Den här frågan får alla som älskar att resa och bara häromdagen skrev Marianne med bloggen Glimt av Verlden om frågan hon får precis hemkommen från senaste resan.

Första veckorna efter vandringsresan gjorde frågan ont i magen av obehag. FOMOn (fear of missing out) kickade in, känslan av att inte vara en reseförebild fick sig en törn och ja allt det där. Nu? Nu är jag i ett mellanläge och då känns det mest bara skönt. Acceptans och att tillvarata nuet ligger framför fötterna och tid för reflektion börjar infinna sig automatisk. Senast häromdagen pratade jag med min kollega Pia om just att gå i reseide, vikten av att stanna upp och vad det gör med en.

Att gå i reseide för att stärka den inre kompassen

Jag tror ibland det är tur att jag är född med en stark inre kompass som guidar mig i livet. Den ger mig ro när andra stressar på och minskar risken att jag gör val jag egentligen inte är intresserad av. Kanske ger den ibland en liten för stark fuck – you inställning till livet, men kanske är det ibland den sköld en behöver för att ta sig genom livet något sånär helskinnad. Den är helt klart händig när omgivningen pressar på och en är rädd att gå vilse, i alla fall.

Och vart pekar kompassen nu då?

Just nu vibrerar fortfarande kompassnålen när jag försöker sätta ut riktningen och jag väntar på att svaret ska infinna sig. Det har varit en höst med politisk oro och klimatångest hos befolkningen och det påverkar såklart kompassen att fokusera på Norden till kommande år. Något jag inte har något emot såklart, säkert inte heller mina läsare för det är faktiskt Sverige som går bäst här på bloggen, och Norden är trots allt min stora kärlek. Det finns fortfarande så mycket outforskat här för mig och jag fortsätter mitt projekt att besöka Sveriges alla nationalparker, en efter en. Det har ju t ex kommit en ny nationalpark under året, Åsnen, som jag har span på.

Utöver tankar om resebloggens framtid är jag i en fas där jag funderar på jobbyte eller att kompetensutveckla mig och jag kikar allt oftare på bostäder här i Stockholm. Ja jag är ju en person som inte alls är intresserad av att köpa bostad egentligen utan trivs finfint i hyresrätt men ändå finner jag mig dagdrömmande om allt från gammalt 50 tal till nyproduktion. Kompassnålen verkar ha landat på Stockholm, i alla fall för tillfället.

Katarina

Ps. Att fokusera på Norden är inte ett likamed-tecken att jag kommer sluta göra längre resor eller lämna Norden. Jag är fortfarande osäker på vad ett val att sluta flyga gör för t ex social hållbarhet (tolerans för andra osv), även om jag är medveten om att det är nyttigt ur klimatsynpunkt.

Att leka med kärleken är ett brott. En stund i Nice och en stund av Åtrå.

15 sep – lördag – Nice, på väg hem från den italienska rivieran och novellen Åtrå av Bodil Malmsten

Jag får äntligen sovmorgon! Hjärnan börjar sakta återhämta sig från en social vecka och idag är det dags för Nice, det ser jag fram emot.

Yokos dikter.

Åtrå, av Bodil, en del av en samling noveller om kvinlig sexualitet från svenska kvinnliga författare. 

Jag har varit i Nice förut. Ungefär 6h, med Sofia och det är väl vad jag kommer att spendera här nu också. Det är varmt i Nice och Jag, Els och Charles flyr värmen till moderna museets AC. Det är förvånansvärt bra och modernt här. Jag plockar med mig några visa dikter från Yoko Ono, för hon delar med sig. Jag brukar älska installationer och det gör jag men vissa är på gränsen till störande. Jag får ståpäls men jag vet inte varför, är det av välbehag eller obehag? Vem vill ha ett rosa nattlinne med ett konstigt monsteransikte på t ex. Ett gulligt monster, ja, men ett konstigt? Det där nattlinnet återkommer nu i mina drömmar.

Vi avslutar med en öl och jag tror att Charles ska börja gråta men han klarar sig precis. Och visst är det något särskilt över att ha varit så sammansvetsade under en vecka. Att ha vandrat en ännu inte existerande camino och diskuterat på djupet om livet, miljön, Brexit och allt det där andra en stöter på i sin vardag.

Jag och Els far vidare och tar tillsammans bussen till flygplatsen. Vi upplever rörigheten på Nice flygplats, terminal 1. Els hjälper mig att paxa en plats i SAS kön och jag får snart checka in min väska.

Det finns inget så ensamt som tiden när en väntar på att flyget ska gå hem. Att sitta i en folktrång plats och ändå vara ensam. Dryden och Maria är hemma i min soffa och Dryden skickar ett meddelande om att han (på ngt vis) lyckats hitta fotbollskanaler, på min tv. Jag köper en Limoncello som vi testar på på natten sedan.

På flyget skriker ett barn så att flygplanet skakar. Jag läser Bodil och hon skriver i novellen Åtrå att ”Att leka med kärleken är ett brott”. Det borde det om inte annat vara tänker jag.

Åtrå handlar om ett jag som hyr ett hus ute ute på en ö. En dag åker hon in från ön till fastlandet och möter då en man som är 10 år yngre, i runda slängar. Tycke uppstår. Åtrå hos kvinnan, ngt annat hos mannen. Sådär som det ofta är när man möter någon. Bodil är som Bodil är, superbra även i tjugosidig novellform.

Katarina

 

Oktober är snart slut

Oktober är snart slut, hösten lunkar på och jag vaknar alldeles för otroligt trött nu när vi har flyttat fram klockan en extra timma. Jag tror det är mörkret. Jag fick plötsligt extra timme att sova men jag vaknar i mörker. I natt hörde jag regnet smattra på rutorna, i alla fall registrerade min mosiga hjärna det när jag vaknade till klockan halv sex. Eftersom jag i normalfallet brukar vakna halv sju, vaknar jag nu halv sex eller 5.20 någonting. Ja du hör ju hur tidigt det är, så det kan lika gärna ha snöat.

 

Oktober är snart slut och jag läser Inlandet av Elin Willows. Den handlar om en tjej som flyttar till Norrlands inland eftersom hon har en kille där. Början på slutet sker i bilen påväg upp och när hon landar i inlandet är det ”typ som slut”, som man skulle sagt här. Men hon stannar kvar. Tjejen jag inte vet något namn på stannar kvar och resan att flytta till ett ställe där alla känner alla, där alla undrar varför hon är här, börjar. Boken finns bara som inbunden ännu (eller som e-bok) och kostar därför en slant. Jag har lånat mitt exemplar på Stadsbiblioteket. Den stod där i hyllan och väntade på mig. Förra veckan läste jag Projekt Rosie av Graeme Simsion och har även börjat på nummer två, Rosieeffekten. De två lånade jag som e-bok i mobilen. Jag har skrivit en liten bokrecension av den första, ska bara renskriva den så kommer den också på bloggen. För jag älskade den.

Oktober är snart slut och jag har plockat fram mina av mamma stickade kläder. När jag var hemma i början av oktober och också fotade de här bilderna fick jag en ny stickad tröja av mamma, den jag har på bilderna. Visst är det något särskilt att ha en stickad tröja på sig som någon har hemstickat? Det tycker i alla fall jag.

Oktober är snart slut och så var också veganmjölken från Oatley på mitt Ica. Hur kan den hela tiden ta slut och det finns drösvis med liter av komjölk? Varför detta felfokus? Jag startade ett projekt om att försöka fixa denna mjölk till kaffet på jobbet, för let´s face it, det är ändå 2018. Det visade sig vara ett omöjlighets-projekt. Mjölken finns såklart inte i upphandlingen, men vi kan visst ha frukter från alla världens hörn där, och ingen vill känna sig vid personen som ansvarar för upphandlingen. Myndighets-Sverige i ett nötskal. Men skam den som ger sig.

Oktober är snart slut och så mycket och så lite har hänt. Jag har fyllt år och införskaffat mig ett par brusreducerande lurar. Min kompis Linda har hälsat på och vi har festat en hel helg i Stockholm. Av Sofia fick jag en dag på Sturebadet. Hon vet vad jag vill ha den där Zq. Jag har träffat min bokcirkel och pratat om Avskedsfesten och vi har valt en ny bok, Projekt Rosie, och jag har redan läst ut den. Jag har varit i Småland, lämnat hem bilen för vintern, kanske för sista gången och jag har tränat på mitt SATS i Slakthuset. Någonstans händer det så mycket mer än vad en tror och oktober, mitt oktober är nu snart slut.

Katarina

 

En muslåda, en kåtöl och att göra en Sally. Hotell Lappland i Lycksele.

7aug – Jokkmokk – Lycksele till Hotell Lappland på en pressinbjudan

Jag vaknar och sträcker ut fötterna ur tältet. Det är varmt. Vi är mitt på en öppen gräsyta vid en parkering, en rastplats vid polcirkeln utanför Jokkmokk. Har du varit där, så långt norr ut menar jag? Rastplatser har kommit att bli vår bästa vän under vår roadtrip runt Norrland. Här träffar vi Berit och Ove Bylund från Härnösand, i alla fall minns jag deras namn som så, som sitter och dricker sitt stormkökkokade kokkaffe på bänken bredvid tältet. Jag går fram till dem i pyjamasen.

Strax nedanför Hotell Lappland vid parkeringen.

En selfie i spegeln av en slagen hjälte.

Lobbyn på Hotell Lappland.

Ett samtal om allt mellan himmel och vandring. Jokkmokk.

Det är märkligt det där när en möter människor och samtalet börjar två steg in. Vi, jag och Linda, Berit och Ove, vi pratar om allt mellan himmel och vandring. Ove har gått leden som börjar någonstans runt Kilpisjärvi till Abisko. Jag vet inte riktigt vilken led det är men den verkar från samtalet involvera klättring. Jag lyssnar med vidöppna öron och på köpet lär mig om begreppet muslåda, något som uppfanns i samband med en längre vandring på Kungsleden. Det och om att man kan klippa av tandborsten för att spara vikt. Jag och Linda konstaterar att vi har mycket att lära oss om när en behöver spara vikt.

Vad är muslåda undrar du kanske? Först trodde jag det hade något med en riktigt mus att göra, men insåg snabbt när det handlade om varmvatten, att det var en annan mus. Grejen med fjällen är att vattnet är såkallt och vi pratade om just det och hur svårt det är att bli ren. När jag badade  i den lilla bäcken mitt på fjället vid Kebnekaise fjällstation i min kjol och hur ont i fötterna det gjorde. Därav muslådan. Det är helt enkelt en plastbunke en kan ha varmvatten från stormköket i när en tvättar sig i närmsta fjällbäck, pga så kallt. Genialiskt eller hur? Så muslåda = big pack.

Vi packar ihop tältet och lämnar för att vi vill komma fram till vårt mål innan kvällningen. Vårt mål för dagen är Hotell Lappland. Efter en lång roadtrip vet jag med mig att det kommer att bli skönt med en lång stunds vila. Vi äter lite och checkar sedan in. Vi det här laget har jag tappat aptiten helt efter vandringen upp på Kebnekaise och kan knappt äta längre men vet att en middag på hotellet senare på kvällen väntar. Det och en stund i SPAet.

Kåtöl – hotellchefen Mattias är grundare till ölen. 

Mattias Forsgren.

Det är konstigt det där med språk och kulturer, vi lär oss kärleksfraserna först, men ändå krigar vi. Hotell Lappland, Lycksele.

Hotellchefen själv tar emot oss, Mattias Forsgren, och visar runt bland en 390 platsers biosalong, 4 restauranger, världens största lappkåta med sina 23,76 m och lär oss arabiska, eftersom det är ett multikulturellt hotell. Habib elbe – ska enligt Mattias betyda ”du är mitt hjärta” och jag orkar inte ta reda på om det stämmer men tänker att det är konstigt det där med språk och kulturer, vi lär oss kärleksfraserna först, men ändå krigar vi.

Lappkåtan, ett on-the-road lunchställe för gäster och de som passerar.

Sveriges ärligaste bartender och kåtöl

Mattias berättar stolt att Sveriges kändaste bartender också är skolad här och han heter Emil Åreng. Men när jag googlar frasen är det inte han jag får upp. Däremot enligt café ”Sveriges ärligaste bartender” som nu också bloggar här. Och vill man inte hellre vara Sveriges ärligaste bartender?

Drycker verkar vara viktigt här för Mattias är också en av de två som skapat och äger varumärket Kåtöl. Endast med koppling till kåtan på gården, enligt artikeln hos Elle´mat och vin, men med dubbelmening om en får tro glimten i Mattias ögon. Mattias berättar stolt att det är mycket musikevent här och att en av mina barndomsfavoriter kommer i oktober månad, Smokey. Utöver det har de till min och Lindas förtjusning också 90 – talskvällar. Lycksele känns ändå, lite som hemma.

 

Hotellet har egen SPA-del med bastu, bassäng och badtunna utomhus.

Linda i badtunnan med utsikt över Umeälven och Lycksele.

Foto: Linda. Påväg in i bastun. Visste du att jag älskar att basta och bastar flera gånger i veckan på vintern?

Linda försöker välja något gott.

Linda tycker det är så gott att hon gör en Sally i When Harry met Sally. Restaurang 64 grader.

Vi rundar av dagen med en lokalt förankrad middag i hotellets finare restaurang, 64 grader. Jag äter tre sorters rom där rom från röding finns med på tallriken. Servitören berättar att den enligt legend gör män starka (eller vitala). Linda tycker det är så gott att hon gör konstiga ljud likt Sally i When Harry met Sally, och vi konstaterar båda att det är så gott att en vill slicka tallriken efteråt. Sen får jag fisk till huvudrätt och glass med hjortron därefter. När det enkla är det bästa.

Det var längesedan jag fotograferat på kvällstid och frågar därför Linda om vi inte ska fota solnedgången över hotellet, så det gör vi. Lycksele visar sig från sin allra vackraste sida, en liten ort i Norrlands inland.

Katarina

”Ge mig hemmagjord vanljglass med varma hjortron från Lyckseles skogar, varje dag tack.”

En skymt av en välordnad vinförvaring.

Vi börjar middagen med ett glas bubbel och rom, för att fira att två veckors roadtrip är över och att vi nu längtar tillbaka till vardagslivet med en dusch och en stund på soffan. 

Tre sorters rom.

Kåtöl bryggt hos Ljusdals bryggeri.

Fisk med potatis och skogssvamp.

Den efterlängtade hjortrondesserten.

Lycksele, by evening.

 

De första nybyggarna blickar ut över Umeälven.

Övernattningen på Hotell Lappland var en pressinbjudan från Globe Marketing. Text, bild och åsikt är som vanligt mina egna.

Höst i mobilen

Vi får alla dåligt samvete över något och jag är en sån som får det när jag inte är ute och fotar, när jag liksom inte tar till vara på det fina där ute och upplever det jag kan. Stockholm, mitt Stockholm, som bara står där och väntar. Hösten har aldrig varit vackrare och ändå kryper jag djupare och djupare ner i soffan och trillar djupare och djupare in i böcker och tv-serier. Men, mobilen har en ju alltid med sig, som tur är, och känner att det är tur att jag iaf då och då tar upp den och tar chansen att föreviga det där ute, när jag har vägarna förbi påväg till jobbet och vänner. Så hösten i Stockholm och Småland, från mobilen.

Södra teatern. Brunch med Dryden och Maria.

Södra teatern.

Påvift i Stockholms tunnelbana. Älskar all konst, installationer och budskap som finns där nere. Som en enda stor konstskatt, gratis för allmänheten och för oss tunnelbaneåkare att njuta av. När jag skulle till Hallonbergen härom veckan klev jag av vid fel station och hamnade vid Näckrosen. Det här fins budskapet finns här.

Möter Sofia vid t centralen, här på Espresso-house, Sofias kaffe-vatten-hål nummer ett. Tror hon har guldkort här.

Påväg ut. Jag är lite den där tönten som måste ha nått fint i nyckelknippan. Köpte den här på Monki för längesen. Gillar deras små detaljer som mobilskal, anteckningsböcker, smycken osv.

Hemma i Småland hos päronen. Får mitt potatismos. Gud vad gott dårå.

När sjön tömdes. Skrev och fotade en massa från det här. 

En ny stickad höstlig tröja från mamma. Mamma vet hur man stickar hon. Här sitter jag i Skomakargrottorna och försöker mig på en selfie, tillsist hittar jag mitt funnyface på grund av så stel i ansiktet.

Rosor av höstlöv. Rulla och knyt med ståltråd.

Fallna äpplen från grannens trädgård.

Höst vid Fryshuset.

Festlig höst vid Sturep.

Påväg till Södra teatern för besök två. Den vackra utsikten när tunnelbanan åker över bron vid Årstaviken mellan Gullmarsplan och Skanstull.

Det vackra sällskapet i det vackra ljuset. Här på min födelsedagsvecka och det är 20 grader varmt och Linda har halsduk.

Ett par nya höstskor som jag hittade på Sandra Beijers blogg. Grön krossad sammet, för vad mer kan en önska på hösten? Dock tyvärr alldeles superdålig kvalité. Är du sugen på 23 andra höstskor? Kika på Sandras lista.

Kungsgatan badar i vackert höstsolljus.

På event på Downtown Camper. 

Hängselbyxor är livet, här på Cathinka Ingman.

Spanskt mat och vin = kärlek.

Ute påvift i Årsta. Bland lövhögar och sol.

Tele 2 arena i guld.

Längs min vanliga promenadsträcka förbi där Ditte bor till London viadukten och tillbaka vid Barnängen och Vitabergsparken.

Barnängens kolonilotter.

Katarina

Budgetsaker att njuta av vecka 43

Hösten flyger förbi och jag spenderar den i Stockholm. Tänkte därför ge er några tips till veckan som kommer. Sånt jag sysslar med här och som piggar till min vardag. Har haft kort om cash på sistone och då blir en ju plötsligt kreativ med det en har och letar budgettips också så löfte om en del sånt med. Och visst finns det en massa budget att göra, bara fantasin som sätter gränser, som det så klyschigt heter.

Här kommer det. En sak att göra veckans alla dagar. Häng med mig i mitt fiktiva vecka 43.

Måndag. Sträckläser Projekt Rosie. Om en autistisk professor som bestämmer sig för att skaffa en fru. Lånar den här.

Tisdag. Slänger på en blodmask från The Ordinary, för renare hud kan ingen få! Perfekt för att få lite höstig sammetshy med glow. Kostar ca 72 kr hos Beautybay och finns annars överallt. En flaska räcker ungefär 3 mån om man använder regelbundet.

Onsdag. Äter lösgodis från Jam Jam. Lösgodis är livet när en äter det sällan. Då blir det liksom en underbar grej. Kostar 11,90 hg i Globen och värt varenda krona! Favoriter är sura körsbär å snusklubban. Äter detta och fortsätter läsa Projekt Rosie.

Torsdag. Köper en ny pyjamas. Vet du, jag är en såndär som inte köper saker som pyjamas själv. Har inte köpt någon på flera år då jag brukar få dem i julklapp. Men när Linda hälsade på och hade en mycket fin pyjamas på sig så slog jag till. Den är från H&M och har körsbär på sig och jag känner mig så fin.

Fredag. Går på AW på Vigårda. För här kostar en drink 55 pix och en öl 40 pix! Så himla bra och enkla drinkar med göttiga ingredienser. Har varit på den i Moodgallerian. Hittade den här listan över budgetbarer i Sthlm att förkovra sig i. Sparar till andra veckor.

Lördag. Läser Sannas story om det Portugisiska porslinet och drömmer om Portugal. Så välberättad och en riktigt känner hur huslig en blir. Jag vill också hitta ett porslin nergrävt i Portugal. Visste du att Portugal var min första utlandssemester? Hit åkte jag som 8 åring och minns fortfarande Algarvekusten som det bästa jag gjort, ungefär. Vill du läsa mer om Portugal och se fina pix därifrån så skriver Cathinka mycket om Portugal. Här hittar du hennes inlägg härifrån.

Söndag. Tar en sväng till Jazzbrunchen på Södra teatern. 295 kr för massa mums och livejazz. Bara söndagar dårå. Boka bord här. Kanske syns vi där.

Katarina

En bokhandlares dagbok och det dåliga samvetet av att inte köpa pappersböcker.

En bokhandlares dagbok – Shaun Bythell

Varning att läsa om man älskar böcker. En vill liksom bara säga upp sig, flytta till Skottland och öppna en bokbutik. Efter att ha läst denna förstår en att turismen ökat i detta hörn av Skottland, till Skottlands numera bokstad Wigtown.

Men en bok kommer med både en framsida som en baksida. Jag vill vara den som handlar böcker på en bokhandel. Jag vill vara den, men varje gång jag står där är det i slutändan alldeles för dyrt för mig så jag går till biblioteket och lånar samma bok. Men jag är ändå den som går in, som klämmer och känner och längtar och tillsist möjligtvis köper en bok för att spara eller som present. Min favoritbokhandel just nu är Söderbokhandeln på Götgatan, där i backen och sist jag var där köpte jag en diktbok till Sofia av Werner Aspenström.

Ungefär det här handlar En bokhandlares dagbok om, knäppa kunder som kommer in, ibland gnäller om det ena och andra, säger konstiga saker, prutar på redan billiga priser för att sedan inte köpa något. Shaun Bythell som skrivit boken, dagboken, är bokhandlare och det är hans dagbok ord för ord om hans antikvariat i Wigtown, Skottland. Det och om branschen om böcker. Hur man överlever när Amazon kör över mer eller mindre alla bokhandlare. Det gör Shaun med en portion lojala kunder och Slumbokklubben, en premunerationstjänst.

Shaun är seriöst den person jag vill vara. Bokhandeln har en Facebooksida och här delar Shaun sina smått bittra historier om kunder och andra roliga saker som när han skjuter sönder en Kindle och ramar in. Det finns ett avsnitt i boken där han seriöst diskuterar att spränga en också, för att sedan rama in.

Dagboken skrivs under 2014. Shaun har då flickvän som heter Anne och en katt som heter Kapten tillsammans med flickvännen och beskrivningen av Kapten är mycket underbar mest hela tiden. Under en lång period är det en katt som pinkar i butiken och detta doftar. Kapten får då skulden för detta från omgivningen. Utöver Shaun och Anne får en får också lära känna massa roliga karaktärer längs bokens gång. Nicky som jobbar i hans butik är en. Hon hämtar fredagsgodis i soporna hos en lokal butik varje vecka och skriver roliga meddelande i butikens Facebookgrupp.

Boken får extra plus i kanten för fina citat från George Orwells Bookshop Memories.

Passar den som är nyfiken på okända hörn av Skottland, att lära sig mer om en bokhandlares vardag och känna sig lite som en knäpp kund. Vill du fara hit så passar det nog utmärkt Shaun är den som anordnar en litteraturfestival i området varje år. Vill du besöka den så finns det en facebookgrupp för detta.

Jag har försökt att hitta Facebooksidan till butiken och George Orwells Bookshop Memories. Om du hittar, får du gärna länka. Kanske är de ändå fiktiva?

Katarina

När sjöbotten blir blottlagd kommer sanningen fram. Gullringen.

6 oktober – Gullringen Småland

Åker hem från Stockholm. På vägen hem fotar jag kor. Älskar kor. Det är äpplen överallt. Det är visst ett äppelår ska det visa sig på nyheterna och på grannens trädgård.

På kvällen går mamma och jag runt dammen i solnedgång. Först äter vi potatismos. Det är inte skälet till att jag är hemma, men sätter knorr på tillvaron, det här att man tömt Kvarndammen, den lilla sjön på baksidan där jag vuxit upp. Den har inte varit tömd sedan 60 – talet enligt mamma. Anledningen är att de ska byta dammluckan för att den återigen ska fungera för kraftverket nerströms som renoveras. Ett roligt projekt att följa även från Stockholm där jag måste erkänna att en sjöbotten är ju minst sagt intressantare en vad en först kan tro. Här hittar vi rostiga hinkar, kvarnstenar, stora musslor, avhuggna alar, golfbollar och oljigt vatten. Alla fiskar har dött och den som renoverar kvarnen ska plantera nya.

När sjöbotten blir blottlagd kommer sanningen fram. En ögonöppnande mordor-sanning.

Jag följer spåren av vad som verkar varit en passage rakt över sjön och går ut i mitten. Det luktar sjöbotten mest överallt men här är doften intensivare. Lite längre bort blir den gamla kvarnens husgrund blottlagd. Jag klättrar ut och kliver ner mig i dy.

Mamma skrattar och mina skor är blöta.

Katarina

   

 

ett koligt välkomnande

Jag åker inte hem till Smålandet så ofta. Av det enkla skälet trafiken, trängsel och priser. Det tragiska i att det kostar mer att ta tåget från Småland än att ta flyget till Mallorca, i alla fall om man hakat på förra veckans Norwegianerbjudande. SJ – varför har ni inte sånna kampanjer för mig?

Jag äger också en bil och i helgen var det dags att lämna hem den för hösten (så jag tog inte tåget ner),  Jag brukar skippa att han den i Stockholm pga trängsel, kostnad och att jag inte behöver den. Jag funderar också på om jag överhuvudtaget ska ha den kvar, men det beror ju också mycket på om jag stannar kvar här och det är en annan fråga. Men när jag väl landade i Smålandet, möttes jag av de här. Är inte kor för underbara? Vid tillfället pratade jag med Linda men jag bromsade in och hoppade ur bilen och sprang fram till dem med Linda kvar i handsfreen i bilen. ”Linda, Linda, jag måste fota korna! De ser ju så snälla ut”. Linda – ”Ja eller dumma”.

Hej hej Småland, jag gillar dig också. Idag kommer förresten Linda från Umeået. Vi får se vad helgen har att bjuda på.

Katarina

Resebloggevent och min födelsedag!

Vet ni! Idag är min 34 års dag. Det känns allt konstigare att bli gammal på något vis. De flesta firar knappt sina födelsedagar men jag har tagit upp firandet igen från förra året. Det har varit lite svajigt andra år. I helgen firade jag med mina föräldrar och fick en stickad tröja. I måndags firade jag med faster på Clarion Hotell i Skanstull och åt middag. Igår firade jag med en hel lass böcker, där jag äntligen fick tag i Godnattsagor för Rebelltjejer på biblioteket och mumsade på den tillsammans med godis från Jam Jam. Ikväll ska jag träffa den där Dryden, om han kommer ihåg, och prova hans brusreducerande lurar, vilka jag ska skaffa mig ett par för ett ljudfritt liv (ser så mycket fram mot det) och sen ska jag fira med tjejerna (Sofia, Linda, Katarina och Caroline) på söndag på Södra teatern. Så det så.

Det blir helt plötsligt mycket firande och flera av dem är resebloggare. Men nog om mitt firande. Förra veckan var jag på resebloggevent med Wowanders app. Jag skrev också faktiskt dagbok då. Dagboken kommer som bildtext under bilderna..

Nu måste jag rusa till APT. Hej från en födelsedag på Söder!

Dagen rullar förbi som den mest gör på hösten. På kvällen möter jag upp Sofia Espresso House vid centralen och vi drar till Generator Hostel.

Här är event för wowanders- en resedagboksapp där en kan dela sina tips m vänner.

Veera är på plats, likaså Dryden (på bilden), Johnny, Christian, Anna, Helena & Peter.

Efter SATS – missödet där hela mitt årskort drogs på septemberlönen är det helt plötsligt dubbelt härligt m event. Gratis snacks liksom. Generator hostel är mysigt och känns välkomnande. Tycker om hostel konceptet med lite kompaktare rum och lounger. Just Generator har dessutom mycket mysig stämning, blandad personal och känns hipt. Vill en bo på hostel i Stockholm känns detta som ett bra alternativ. Kvällstrött som en är åker jag hem runt åtta-hugget och Sofia likaså då hon redan drar på nästa resa imorrn. Dryden hänger också på.

Katarina

Roadtrip längs Norrskensvägen genom Tornedalen

Förra året gjorde jag en lång roadtrip genom Norrland som gav mersmak. Så pass mycket att jag i år ville fortsätta. Kanske vill jag det varje år från nu, beta av en liten bit av Norrland, bit för bit. I år betade jag av biten Tornedalen. Varför? För här verkade så mysigt, annorlunda och här har en ju ett eget språk, meaänkieli. I senhöstas när jag var till att spika sommarens semestrar bestämde jag mig. Utöver Alaska och Island vill jag göra en liten roadtrip i Sverige och jag vill fota Tornedalen. Och egentligen blev den inte så liten heller om du frågar min kompis Linda. 353 mil senare kom vi hem, efter dagar längs Norrskensvägen, Tornedalen, Haparanda Skärgård, Luleå, Kebnekaise, Jokkmokk och Lycksele.

Det här är storyn om Norrskensvägen.

roadtrip tornedalen norrskensvägen väg 99

Vid en av Tornedalens alla rastplatser, någonstans mellan Pajala och Korpilombolo, en liten avstickare från Norrskensvägen.

Roadtrip längs Norrskensvägen genom Tornedalen

Med på roadtripen längs väg 99 genom Tornedalen var min vän Linda, min vita pärla bilen, tält och en hel massa mat. Vi hade bestämt innan, på grund av ekonomi och sådant att vi så mycket det bara går ska bo i tält och i undantagsfall om vi behöver på B&B. Och vet ni! Vi bodde i tält hela tiden, några dagar hos kompisar och inte en dag på något B&B. Vi möttes av sommarens guldläge med värmebölja och inget regn och Tornedalen, ja hela Norrland har nog aldrig varit så varmt. Baksidan, vilket påverkade mest innan avfärd, var det eldningsförbud som förelåg och vi visste inte, knappt när vi åkte om vi faktiskt skulle kunna använda vårt stormkök och såg framför oss dagar med kall torrmat. Men den information som slutligen gavs av Länstyrelsen i Norrbotten var att campingkök var undantagna på eldsäkra underlag så vi kunde i slutändan använda stormköket på asfalt och stränder. Så iväg for vi, med packning till tänderna och med ytterligare två damer från Stockholm som fick skjuts.

Dagbok. Varför Står det Sundsvall i Stockholm och inte Haparanda?

Dagbok. Jag och Linda startar en costsplit och det är nu den riktiga roadtripen börjar – från Luleå till Karesuando.

Sträcka – Norrskensvägen – riksväg 99 från Karesuando till Haparanda

Vi åkte från Karesuando till Haparanda och spenderade en måndag till onsdag i slutet av juli/början av augusti att göra så. Riksväg 99 är en av Norrlands äldre färdvägar. Vägen härstammar från 1700 – talet och går mellan Haparanda och Karesuando och det är på pricken den vi åker. Vi far vägen från norr till söder men guiden är tvärsom då det mesta att göra är i söder och min uppfattning är att en åker så, normalt sett om en kommer söderifrån. Riksväg 99 är en del av Norrskensvägen men Norrskensvägen är längre och går vidare från Karesuando via Kilpisjärvi till Tromsö. Norrskensvägen har en egen sida där du hittar de olika kommunerna och kan planera din resa.

Rastplatser

Längs riksväg 99 finns flera rastplatser nere vid Torneälv eller längs med vägen. En av dem, Kattilakoski, är en av Trafikverkets egna officiella, flera gånger prisats som den finaste rastplatsen och här kan en fylla på vatten, gå på toaletten och bada från klipporna.

Packning. Med i bilen.

# Fjälltält från Vaude
# Stormkök från Trangia och en hel massa torrmat
# Badkläder (inga duschar så långt ögat kan nå)
# Pyjamas och ullunderställ
# Laddare till telefoner och kylväska med biluttag

Vem hade kunnat anat att tälta i Pajala skulle vara såhär vackert? Nu vet jag.

Att göra längs med riksväg 99 och i Tornedalen

Efter att ha åkt de 35 milen med några avstickare här och var kan vi konstatera att Tornedalen och väg 99 är mysigare än vad vi tänkt. Norra delen av väg 99 från Pajala till Karesuando är på sätt och vis ganska innehållslös och södra delen är den där bebyggelsen är och olika turistmål finns. Men trots dess svaga rykte så finns en hel massa att göra längs väg 99. Här finns Torneälv, en av Sveriges 30 nationalparker Haparanda Skärgård, ett världsarv, näbbskoproduktion och god lokal mat.

Att återupptäcka områden som glömts bort sätter guldkant på tillvaron och skapar minnen. Här är min guide till Tornedalen och väg 99. Jag skrev dagbok under hela vår färd genom Tornedalen och har länkat till inläggen i samband med tipsen så att du kan följa vår resa.

äta i tornedalen

Frukostgröten och den härliga frukostflugan, som sig bör efter ett dopp i Torneälv.

haparanda

Haparanda stadshotell.

Haparanda och Seskarö. Njut av en egen strand.

Vill du sova på en egen strand? Då ska du bege dig längst ut på Seskarö, sydväst om Haparanda, en bit avstickare från Riksväg 99. Kommer du söderifrån är Seskarö innan Haparanda på din högra sida.

Här hittar du vackra sandstränder och avskildhet. Seskarö har också en camping om en föredrar sällskap. Vi tältar, efter en ”följ grusvägen, håll vänster och passar vindkraftverken” beskrivning från barn, på en liten strand vid namn Kenkä-lathi, som är finska för sko-vik. Stranden finns inte utmärkt på Google Maps så stanna och fråga lokalbefolkningen för vägbeskrivning. Om du har en hög bil kan du köra hela vägen ner till stranden, annars får du stanna några hundra meter upp och promenera ner.

Här har du vinden, havet och Bottenviken för dig själv.

Dagbok: Hälsa på mig nu eller om tusen år i Haparanda.

Ha en egen strand för dig själv på Seskarö – Kenkä-lathi.

En av de vackraste stränder jag varit på – Haparanda Skärgård.

Haparanda Skärgård. En av Sveriges 30 nationalparker.

Haparanda Skärgård är en av Sveriges alla nationalparker. Sandskär i Haparanda Skärgård har en 5 km naturstig att följa, med blandade kultur och naturvärden, allt från en fiskeby, ett kapell, en dödligt vacker strand, pratiga fåglar, labyrinter, en skog med älgar till en vacker hed. Sandskär har lite av allt.

Båten ut i Haparanda Skärgård går med Bosmina båtturer till Sandskär från Haparanda hamn, mittemellan Seskarö och Haparanda. Färden kostar 200 kr/person, TuR. Ta med mat, myggmedel, badkläder och kläder som tål vind.

Till Haparanda Skärgård har jag skrivit en egen guide – Möt den lätta saltvattensvinden i Haparanda Skärgård och här kan du läsa mer om mina övriga äventyr i Sveriges nationalparker.

kukkola forsen

Kukkolaforsen

Kukkolaforsen. Att fiska sik med håv.

Kukkolaforsen, norr om Haparnada, är en gammalt klassiskt fiskby med fors, hotell, restaurang och museum. Röda söta stugor, en liten kyrka och en skummande fors väntar, värd ett besök för den som gillar att lära sig mer om gamla traditioner, att fiska sik med håv, och strosa runt bland röda stugor.

Dagbok – Hälsa på mig nu eller om tusen år i Haparanda

kukkolaforsen

Kukkola-forsen med gamla vackra fiskebryggor

kukkolaforsen tornedalen

och söta små hus.

utblick tornedalen

Restaurang Utblick på Luppioberget.

Utblick Tornedalen på Luppioberget. Mat av lokala råvaror.

Restaurang Utblick ligger uppe på ett Luppioberget och samsas med café och små vandringsleder ut till utsiktspunkter över hela Tornedalen. Restaurangen serverar modern mat med lokala produkter och är rekommenderad i White Guide.

äta tornedalen utblick

En sallad med lokala råvaror, både betor och ost, med blåbärsdricka till. Passar ett litet blåbär som mig.

restaurang utblick tornedalen

Njut av utsikten ovanför restaurang Utblick. 

kattilakoski

Dopp ett-hundra-elva i Torneälv, här från klipporna i Kattilakoski.

Kattilakoski. Klippor av guld.

Kattilakoski är en av vägverkets rastplatser. Efter att ha sett många rastplatser längs väg 99 kan jag med säkerhet utnämna Kattilakoski till den vackraste. Här finns toaletter, vatten, bord och bänkar så att en kan slå sig ner en stund och vackra klippor att bada vid. Vi stannar över natten, även fast att man inte ska det på en rastplats och både kvälls och morgonbadar i Torneälv från klipporna tillsammans med lokalbefolkningen som använder Kattilakoski som badplats.

Dagbok – Vi gör Pajala.

kattilakoski

Klipporna vid Kattilakoski och min vän Linda på klippor av guld i solnedgång.

Hollywood-skylten i Svanstein. Tips från en tjej på Instagram att ”kika nu upp höger när ni åker genom Svanstein”. För övrigt är väl namnet på den här orten alldeles för görroligt.

pajala torneälv

Pajala-badbeviset.

Pajala. Med folkhemskänsla och Kinaskylt.

Pajala är en gullig liten stad där hela centrum andas Populärmusik från Vittula med folkhemskänsla i centrum och Kinaskylt på köpet. Staden ligger vackert vid Torneälv och har ett par klassiska fik i centrum och trevlig befolkning, såklart. Pajala har även en camping för den som vill bo på sånt och om man vill fricampa går det bra att göra längs Torneälv.

Dagbok – Vi gör Pajala

pajala

Kinaskylten, påminner oss om Poplärmusik från Vittula.

fika i pajala tornedalen

En princessbakelse Änkan för 45 kr och en kaffe 15 kr på Cafe Valvet.

kero sattajärvi

Spana på näbbskorstillverkning hos Kero.

Kero. För den som gillar hantverk och samisk tradition.

Strax utanför Pajala, i Sattajärvi, ligger renskinnsgarveriet Kero. För den som jag gillar lokalt hantverk är detta en pärla med vackra näbbskor i mängder, väskor och andra accessoarer. Om tid finns kan en få en liten tur i garveriet och skomakeriet och lära sig mer hur en garvar och färgar renskinn och sedan tillverkar näbbskor. Och det vill man ju gärna. Jag köpta själv mina näbbskor från Kero för några år sedan via en återförsäljare i Stockholm och har älskat dem av hela mitt hjärta.

Här kan du läsa mer om de näbbskor jag äger.

Dagbok – Vi gör Pajala

kero näbbskor garveriet kero

Emma på Kero visar min vän Linda processen kring renskinnsgarvning och färgning.

skomakeriet kero

I skomakeriet hos Kero.

korpilombolo charlotte kalla tärendö staty

Charlotte Kallas omtalade staty i Tärendö.

Arctic River Lodge i Tärendö

Från Tärendö kommer Charlotta Kalla och till hennes ära finns ny en staty i centrum, som dessvärre inte är något vacker. Utöver det har Charlotte Kalla nu invigt det nyrenoverade Arctic River Lodge som däremot är värt ett besök, där jag mer än gärna skulle stanna en natt till vintern och spana norrsken i deras Aurora Hideaway. Arctic River Lodge har bar och restaurang och här dricker jag den godaste cappuccinon längs Norrskensvägen.

Dagbok – Vi gör Pajala

arctic river lodge

Cappuccino på Arctic River Lodge i Tärendö

akamella ödekyrkogård väg 99

Vägen till ödekyrkogården Akamella. Skyltat från väg 99 är ”Ödekyrkorgård”.

Ödekyrkogården Akamella. Hit skulle jag aldrig åka ensam.

Mitt ute i ingenstans till höger om väg 99 ganska nära älven hittar du Ödekyrkogården Akamella. Hit skulle jag aldrig åka ensam. Men för den som gillar övergivna platser är det här en plats att upptäcka där få har varit och vem vill inte besöka en hemsökt samisk gravplats?

Hitta hit. Ta av från väg 99, vid skylt för ”ödekyrkorgård”. Åk längs en lång rak grusväg och när du hittar skylten till Akamella i en sväng parkera bilen där och gå in två kilometer. Troligen går det att köra ytterligare en kilometer tills ett staket och parkera så man inte behöver gå så långt. Det är ganska tyst och stilla (och myggigt) men snart dyker det röda staketet upp och då vet en att en kommit rätt. Punkten i google maps stämmer.

Dagbok. Jag badar av mig jag hatar att vara kvinna ilskan i Torne älv. Karesuando till Pajala.

akamella kyrkogård akamella

Akamella.

struves medianbåge

Struves Medianbåge på Tynnyrilaki. Ett av Sveriges okända världsarv.

Inte så långt söderut över Karesuando hittar du den nordligaste biten av Struves medianbåge. Som Drottningholm, fast okänt. Struves medianbåge är resultatet av en gradmätning som gjordes (mellan Norra Ishavet och Svarta havet) för att bestämma jordens storlek och form.

Struves medianbåge är skyltat från vägen och ligger på höger sida. En kör in på en liten grusväg och kör en stund och går sedan upp på ett berg för att blicka ut över trakterna. Här finns ett vindskjul och ett utsiktstorn och här kan du läsa om Struves medianbåge också. Har du tur kan du plocka hjortron längs vägen tillbaka.

Dagbok. Jag badar av mig jag hatar att vara kvinna ilskan i Torne älv. Karesuando till Pajala.

struves medianbåge

Då har vi sett ett världsarv. Bäst att springa vidare.

mertajärvi karesuando

Mertajärvi.

Karesuando. Sveriges nordligaste by, så det så.

Här börjar väg 99, eller slutar, beroende på hur en ser på det. Vackra Kareusando med den lilla festivalen Dansklacken ligger vid änden av Sverige. Här finns ingenting och allt. Några butiker, en liten botanisk trädgård, kanske den minsta jag har sett och mycket gemenskap, för så är det i små orter.

Byn delas i två mellan Munioälven i den finska och svenska sidan och på den finska sidan hittar du en liten souvenirbutik. På den svenska finns Handlarn, Byamacken och köttbutiken Eliasson. Hos Handlarn kan du köpa mat för dagen och hos Eliasson kan du köpa renkött eller hjortron. Äta går det att göra på den lokala Grillen och behöver du tanka är det bra att göra det här på Byamacken, som också har allt en kan behöva i övrigt som vantar, termosar, graviditetstest och trevlig personal. I Karesuando finns Laestadius pörte med kopplingar till grundaren av Laestadianismen som fortfarande blomstrar här. Är du här på sommaren finns en fin badstrand i Mertajärvi, 16 km utanför Karesuando. För att komma dit kör du över sanddyner så en högre bil är att föredra.

Dagbok. Jag badar av mig jag hatar att vara kvinna ilskan i Torne älv. Karesuando till Pajala.

mertajärvi badstrand

Playa Mertajärvi. Linda paddlar SUP.karesuando finska gränsen

Karesuando centrum.

Hoppas att du får det kul länge Norrskensvägen och att min guide kom till användning.

Katarina

 

Alla bilder av mig i det här inlägget är fotograferade av min vän Linda.

 

I Italiensk media.

Det finns många länder som gillar traditionell media. Italien verkar vara ett av dem. I september när jag var där kändes det som att det var foto, video och intervjuer mest hela tiden. I vilket fall som helst resulterade det i att jag dök upp i en artikel och en fototävling.

5 resebloggare går från Ventimiglia till Cervo

Resan till Italien i början av september var anordnat ett non-profitprojekt under arbetsnamnet Timon Lepidus Trip. Timon Lepidus är artnamnet för den ödla som på svenska heter Pärlödla. Denna ödla finns i Ligurien, uppe i bergen där vi fem vandrade, därav namnet. Tanken med projektet var och är fortfarande att utvärdera om regionen passar för en Camino och långsamt resande till fots. Innan hemfärd på fredagen lämnade vi våra åsikter under en halv dags intervjuer och de förbättringspunkterna finns nu kortfattat presenterade i den här artikeln.

ps. det är inte helt lätt att läsa italienska, men allt går om en vill. 

Här är jag i det vinnande fotot.

Vinner en fototävling – som modell

Under min vecka i Italien lyckas jag också vinna en fototävling, som ”modell” och inte fotograf, vilket inte hör till vanligheterna. Jag vet knappt vad jag ska säga om denna tävling men under en av dagarna, när vi vandrat klart, svirade vi snabbt om och en kort fototävling anordnades i bergsbyn. Fem lokala fotografer deltog och vi fick en fotograf var. Min var fågelfotograf och vi lyckades vinna. Vem hade kunnat ana det.

Om du klickar dig in på Facebook-posten ska det finnas text på engelska om du klickar på ”läs mer”. Där kan du läsa om de andra bloggarna och följa dem i social media om du vill.

Det var allt från italiensk media från denna gången.

Katarina

På eftermiddagen tar jag tunnelbanan till Hallonbergen.

1e okt – Stockholm

Till frukost så pratat vi arv och miljö. Vad är genetiskt och vad är miljö? Den ständiga frågan. I DN Kultur står skrivet att hämndfantasikulturen bland kvinnor är på frammarsch, ett år efter MeToo och allt. Väl tajmat. Lika tajmat som vårt nya jobbsystem, tajma som lanseras idag. Ett system som mäter arbetstid eller vad vi faktiskt gör med den. Något jag funderar mycket på. Vad gör vi egentligen med vår arbetstid. Ofta känns det som att jag svarar på mail och det är det jag gör. Kommer skriva det i tajma. 8-16.30 – svarar på mail (för att inse att det gick inte). Någon säger att tajma är direkt kopplad till lönen och att en kommer få löneavdrag om man inte gör den. Funderar om det gör någon skillnad för mig. Jobbet gav ändå hela min lön till SATS denna månad så vad spelar det för roll om de tar mer?

Sofia är hemma från Grönland. Jippie!

På eftermiddagen tar jag tunnelbanan till Hallonbergen. Jag älskar den tunnelbanan, så himla vacker. Som ett enda stort dagis. Jag läser Bodil och De från norr kommande leoparderna på vägen. Bodil pratar om högmod, en av de sju dödssynderna. Hon kallar högmod en dygd hon inte har, som hon skulle vilja ha. Hon har blivit tillfrågad att tolka högmod och trycka upp på en t shirt och Bodil trycker ”Jag är bäst”.

Johnny är hemma från resa till Uzbekistan och allt – annat – i – stan och har med sig svängiga presenter.

Jag kliver av på fel tunnelbanestation och hamnar i Näckrosen, blir stressad när just Näckrosen saknas i SL appen. Sofia messar, kan vi flytta aw till idag? Ja det kan vi, ska ändå sluta tidigare. Om jag hittar härifrån.

Får det vara en Snukers?

Jag träffar Sofia och Johnny på Baras Backe för här kostar ölen 29 och Proseccon 55 och Johnny har med sig piratkopierade godisar. Snuckers är nu min nya bästa vän. Jag vet inte om jag ska äta dem eller ha dem i en skål som prydnad. Vi pratar om bloggar och livet. Blir så glad att vintern tågar på för nu trillar resebloggarawerna in igen. Johnny hastar vidare till ett möte med en annan kompis och jag och Sofia strosar till Slussen. Där hänger Livs utställning, om att medvetandegöra mens. Är det rätt sätt? Ja det är det nog. Tänk att det är som Sofia säger, man sänker tom rösten när man uttalar ordet. Och det är ju sant. Det gör man ju. Tänk att något halva befolkningen har eller har haft ska vara så tabubelagt. Men nu är det fritt att säga.

Hej mens! Där hänger du i Slussen.

Jag kliver av i mitt Skärmarbrink och går hem i mörkret.

Katarina

just nu är jag här.

Böcker – Just nu är jag här – Isabelle Ståhl

Jag slukade den här boken på några dagar. Det är lite som att läsa en bilolycka. Kanske den sämsta jämförelsen men lite så känns den. Den är mörk och tung, den är Stockholm och den är verklighet.

Du kan köpa en pocket/e-bok här eller låna bok/e-bok här. För att låna på Stockholm Stadsbibliotek behöver du ett lånekort. Du reggar dig och hämtar ut med leg inom två veckor på ett bibliotek i Stockholm. Läs mer här.

just nu är jag här isabelle ståhl bokrecension

Just nu är jag här handlar om människan Elise och Elise är så skör. Hon irriterar mig med sin skörhet och negativa tankar. Jag hatar att folk är såhär sköra, att folk har sådana här tankar, att en själv har sådana tankar. Hur kan man falla så långt ner funder jag sida för sida. Allt eftersom klarnar det. Man kan falla såhär långt, det är inte ens långt. Skälet är kärleken, livet, den och det får oss att falla långt ner, får oss att bli sköra människor och att inte känna igen oss själva. Den får oss att dra med oss en människa ner i djupet.

Boken utspelar sig i Sthlm. Elise studerar på SU och hänger på Tinder. Namnet ”Just nu är jag här” tänker jag är kopplingen till gps funktionen i Tinder, att man vet i vilken radie en person befinner sig i. En förstår snart att Elise relation till Tinder är osund. Kombinationen med sömnpiller, annan medicin och psykisk ohälsa känns som typisk samtid och är läskigare än en skräckis, på sätt och vis.

Efter ett tag träffar Elise Viktor eller Viktor träffar Elise. Tajmingen ger dem en chans och en får följa relationen i sin helhet.

Såhär efter att ha läst boken älskar jag Elise. Hon är en vacker karaktär, en riktig människa. Hennes pojkvän Viktor, som en först kanske tycker är för bra för Elise är den en mot slutet känner vara den ytliga och ibland osympatiska. Vi har kanske alla lite en Viktor sida också, stringhyllan i köket, middagar med vänner, Artipelag, ytan. Elise är upptagen av djupet.

Boken har gulliga sidostories inbakade i konversationerna mellan Elise och Viktor som Viktors vän Johan och flickvän som Elise vid ett tillfälle påtalar till Viktor att ”de verkar inte älska varandra”, något Viktor inte alls ser. I ett senare skede, när allt är försent, ser Elise Johan stå tätt omslingrad med en man på stan. Det sker lite som ett konstaterande, vid sidan av resten och tar egentligen ingen plats, men tillför mycket.

Jag älskade boken. Den har allt jag älskar och lite till. Den har ett hårt grepp om Stockholm som vi känner det. Som jag kände det 2015, precis när jag flyttat hit. Den var så bra att jag läste hela i ett nafs. Jag längtade hem från jobbet för att få läsa och läste till jag somnade. Som böcker ska vara. Jag läste den i e-boksform i mobilen och lånade den via Stockholm Stadsbibliotek.

Passar den som älskar att röra sig i Stockholmsmiljöer och livsstilarna här i mitten av 2010-talet. Den som orkar gräva lite mer i djupet och inte räds en människas djupare tankar.

Katarina

Om man inte har fotograferat några höstbilder kan en ju iaf äta höstligt, tänker jag.

30 sep – Stockholm

Sista dagen i månaden och jag bara bloggar. Jag dricker mitt kaffe och jag bloggar. Det har varit tufft på jobbet så när jag inte jobbar då är jag mest bara hemma och bloggar, eller läser. Mest läser jag för att vara ärlig och jag önskade att jag bloggat mer men om jag skriver det här kanske jag gör det.

Insikten kommer att jag läst för mycket och jag blir tvungen att åka till Stadsbiblioteket för mitt lager av böcker är snart slut. Och jag kan inte läsa det jag inte är sugen på. Måste ha nya höstiga böcker att läsa. Så jag lånar en hel radda.

Låt oss fingra på Virginia Woolf.

Tar med mig systemkameran för första gången i september och tar ett par bilder i biblioteket. Ljuset är vackert och bibliotekarierna hjälpsamma. En man i sina bästa år springer till magasinet och hämtar två exemplar av Vagabondliv av Ivar-Lo så att jag ska få välja vilken jag vill ha. Jag väljer originalutgåvan från 1927 såklart. Carro ska komma i eftermiddag då jag tar en kaffe och en bulle på pressbyrån vid Odenplan och beger mig mot Ica i Globen med hela väskan full av Håkan Nesser, Virginia Woolf, Ivar-lo och Sandra Beijer. Jag har också hittat vad jag tror kommer vara en guldklimp som jag hoppas jag tar mig tid att läsa också. En tagg doppad i honung, heter den.

Carro och jag promenerar den lilla sträckan från Skanstull hem och om jag ska vara ärlig så är det mer än nog eftersom jag varit förkyld i två veckor. Jag blir andfådd och det känns inget bra. Väl hemma har jag förberett Keldas svampsoppa, köpt en näve kantareller, som efter en stund i stekpannan snart blir till en fingerborg var, surdegsbröd och morotskaka. Om man inte har fotograferat några höstbilder kan en ju iaf äta höstligt, tänker jag. Och med ingerfärste till så blir det minsann höstligt.

När Carro har kilat hem så läser jag En Bokhandlares Dagbok, den bok jag läser nu. Har fastnat lite i dagboksvarianter av böcker för tillfället. Skrattar åt allt det där vanliga som händer i en bokhandel även om jag inte gillar boken särskilt mycket just nu.

Katarina