Latest Posts

We were strangers once, too. Ace Hotel Seattle.

Visste du att Jeanette är en riktig liten reserachräv som gillar hipsterigt och udda? Nåväl, det är hon i vilket fall och innan vi åkte till Alaska förra året, mellanlandade vi i vad som kanske kommit att bli en ny favoritstad, ett ställe man vill besöka igen, för den svenska lagom känslan på staden och fantastiska naturen man sett så mycket på film lately. Ja du har gissat rätt, Seattle. Men det här inlägget ska inte handla om naturen, knappt heller om Seattle utan hotellet vi bodde på här, Ace Hotel.

Boka ett rum på Ace Hotel Seattle – hotellet är del av en kedja andra Ace Hotels i USA och finns bland annat i New York, Chicago och New Orleans. Pris runt 1500 kr/natt, tre personer.

Jag i klänningen till vänster som gjorde någon slags flygplats-succé. 

Allt man vill ha och lite till. Ace Hotel Seattle.

Säga vad man vill om just Ace Hotel, men det är allt man tänker sig ett hipstermecka till hotell bör ha. Snygga skyltar, gröna växter, hippa vägmålningar, snyggt och unikt badrum med röda plast duschdraperier, snygg mörk träfinish på möblerna, små block, pennor och vykort man liksom bara får ta om man vill osv till stylad personal. Enligt Jeanette, numera Ace-expert, har man till och med gjort en hipster-parodi i en tv-serie om just ett Ace Hotel även om hotellet i serien heter något annat.

Hotell eller bordell? Ingetdära, enligt Jeanette ett gammalt halvvägshus för kriminella. 

Rum 127.

Vi bor i rum 127 och ett stycke influensaliknande svår förkylning bryter ut på mig här strax efter vi landat. Något jag dragit på mig över havet. Häromdagen sa Linda till mig att ”du blir alltid så ordentligt sjuk numera” och jag tror när jag tänker efter att jag har slutat att kämpa emot och då blir man sjuk, på riktigt, långt bortom den där manliga förkylningen folk pratar om. Numera sjukanmäler jag mig och stannar hemma från jobbet, låter det bryta ut och ligger till sängs med en bok och en kopp te i tre dagar de långa. Jag tror på något sätt att jag blivit friskare mellan förkylningarna från det. I vilket fall hände såklart inte det i Seattle, utan då fick jag ju snällt kämpa mig ut, för vem kan ligga till sängs i tre dagar långa när man är i Seattle? Inte jag i alla fall. Jag blev dock straffad i långa loppet då jag hade en kämpig sommar rakt genom efter det med influensa genom hela Alaska, halsfluss i Norrland och ingen aptit.

Vi svenskar älskar vår frukost och blir allt lite griniga över hur sparsmakad den är i andra delar av världen. Även om USA inte är något Uzbekistan, kunde de ändå jobba lite på sitt kaffe kan man tycka. 

Curtis Harding och ett rött duschdraperi.

Jeanette får skivspelaren att fungera och spelar vacker skivspelarmusik hela vistelsen. Hon är nog den musikaliska ibland oss, även om min roadtriplista med Dolly Parton sedan ska gå het i Alaska. Jag kan ofta inte hälften av artisterna hon kan, t ex visste jag knappt något om Patti Smith innan hon introducerade henne för mig i vintras. Vi läste hennes Just Kids i bokcirkeln, en bok som verkligen inspirerar på sitt vis, till dagboksskrivande och kanske en mer avslappnad livsstil, även om jag aldrig skulle gå så långt som Patti till att alltid leva på de sista kronorna och inte bry mig om jag hade mat nästa dag. I Seattle spelar Jeanette Curtis Harding med Ghost of You för oss och det röda duschdraperiet i rum 127 fastnar på min näthinna. Det är i tankarna ibland. Jag gillar ljuset röda ting släpper genom. Det blir en mysig New Orleans, djupt fransk röd bordellkänsla på det och jag känner mig ofta som hemma då.

Känn dig som hemma och älska Seattle som jag.

Vi bäljar i oss kaffe som sig bör när man är på tur i USA, så svagt är kaffet, och jag gillar dessa self-service frukostar. Vi betalar 1500 kronor per natt och får kanske egentligen inte så mycket mat för priset. Det är inte så billigt att bo på hotell i USA som man kan tro, bra att veta om man planerar en längre resa. Det är definitivt enklare att hitta alternativ i Sverige, med bra service och framförallt frukost för priset. I USA är frukosten sällan god. Under hela vår Alaskaroadtrip åt vi inte någon minnesvärd frukost, ej heller här i Seattle. Men vad gör väl det när man bor i en hipster-oas, med egen skivspelare och ett rött duschdraperi. Och om hotellet lyckades med något så var det i alla fall att få oss att älska Seattle och att känna oss som hemma.

Katarina

Läs mer om Seattle.

Det ska visa sig att Seattle är en Bloody Mary stad.
Are you 21 or older Seattle?
Någonstans mellan en kaffe och en kö på en flygplats, föds en dröm om ett område som heter Ballard – Seattle

Får man ta en stickling måntro?

Jeanette-himlen.

Block, pennor och snajdiga skyltar.

När vi hikade vilse i Alaska.

24e juni, 2018. Eureka Roadhouse, Alaska.

Vi äter pannkakor och det regnar. Eureka Roadhouse.

Vi vaknar i  Eureka Roadhouse på Eureka lodge. Vad är vad kan man undra. Men här bor vi i alla fall. Sista dagarna i Alaska börjar nu och ett gäng slitna svenska själar äter amerikanska pannkakor och det regnar ute. Men med fomo i Lena-kroppen får vi ju inte missa något så vi trotsar det föränderliga vädret och ger oss ut, ut bland barriga svarta träd och trygga Alaskabor.

Amerikanska pannkakor i går inte av för hackor, särskilt inte i Alaska. De smakar vanilj-gummi, ungefär. 

De svarta barr-spröt-träden.

Svarta barrträd jag inte riktigt minns vad de heter. Jag tror faktiskt de bara kallas sprouts. Eureka Summit.

Vi har spanat in Eureka summit på kartan och där stannar vi och fotar. Jag tror ingen av oss minns Eureka summit för här var det plant. Funderar fortfarande på varför den heter summit? Här är massa av svarta barriga träd som ser ut som de brunnit, men den trädsorten är visst vanlig här. ”Hej herr skogsägare, jag vill köpa ett träd.” ”Vad får det lov att vara?” ”Ett som ser ut som de varit med om en skogsbrand, tack, gärna med en glaciär som bakgrund. ” Jag tror de kallas sprouts men jag vet inte varför. Utsikten är vacker i alla fall.

Sheep Mountain Lodge.

Älgen i växthuset. 

Om jag inte kan få ett svart barrträd vill jag ha en älg i ett glashus. Sheep Mountain Lodge.

Vi åker vidare mot Sheep Mountan lodge. Vi köper en kaka av en snygg kille men först kollar vi in älgen i växthuset, för det känns helt normalt här. Klart det inte ska regna på den uppstoppade älgen förstår du väl! Jag har i förbiegående upptäckt Alaska appen ”The Alaska App” (har vi en Sverige app måntro och vad finns i den?) våra sista dagar i Alaska och här spanat in hiken Lions head. Killen med kakorna i kassan säger att Lions Head, den är rätt extrem. Pyttsan tänker vi, här är allt överdrivet, men tji får vi. Fast först går vi vilse hur nu det kunde hända med den fantastiska vägbeskrivning som killen med kakan och appen ändå ger.

Glada bönor på tur.

Vilse går vi men glada är vi.

Vi parkerar bilen var vi tror är rätt, vänster ner i svängen och så där på en vändplan av något slag. För så ungefär säger vägbeskrivningen. Visst stämmer inte riktigt vägbeskrivningen tänker vi såklart, men vad gör väl det, han var säkert bara otydlig. Eller är det kanske Alaska appen som lurar oss? Jag minns inte riktigt längre varför vi hamnar här men vi gör det på ett glatt sätt, för vi vet helt enkelt inte att vi är vilse, fören vi gått säkert en kilometer nerför bland slask och fröiga barrträd. Så kan det gå när inte haspen är på men vad är väl en roadtrip i Alaska om vi inte går åtminstone lite vilse?

Katarina

Hmm, är vi verkligen rätt?

Aja, vem bryr sig, vi fortsätter ändå.

Fröelifrö.

Saknar ibland mitt blonda rufs, men nu är det rött, så det så. 

Fotodagbok. Björnspray och schimpanser, från McCarthy till Eureka Roadhouse.

23 e juni 2018 från McCarthy by till Eureka Roadhouse.

Så kom vi då till Alaska igen. Dagen efter ett lite för festligt midsommarfirande vaknar vi upp till ett lördagstrött McCarthy. Vi önskar allesammans att vi hade stannat en extra dag, för så bra var det ändå här. Men det har vi inte bokat och då har man inte så mycket annat val än att ta sig vidare för här är det fullt, så vi kör mot Glacier View. Namnet lockar, må du tro. Vi har innan vi åkt till Alaska bestämt oss för att åtminstone bo på ett Motel vid vägen en gång och nu är det dags.

Ögonen bländad av vit dimma faller på Eureka Roadhouse ganska nära Glacier Point. Här bor vi och här äter vi på Eureka Lodge. Jag säger fel när jag ska beställa och beställer friterad Chimp istället för Shrimp. Servitrisen skrattar. Jag rodar. De andra är underhållna för en stund. Kaffet kostar 25 cent och de marknadsför sig på menyn att vara de enda i USA som har det. Jag funderar fortfarande på om det faktiskt är kaffe vi får eller bara färgat vatten.

Katarina

Sommarpepp.

Jag sitter i min fåtölj med fötterna på min fotpall med balkongdörren på glänt. Fåglarna sjunger och man kan riktigt känna hur de tar i från botten av sina små fågeltassar. Är inte det sommarpepp så säg!

Jimmy hälsade på i Stockholm förra helgen och påminde mig som den trogna bloggläsare han är att jag inte har bloggat på väldigt länge. Så det här inlägget är till dig Jimmy. Gillar man skoter och vintersport kan man följa Jimmy på instagram om man vill. Till vintern blir det mycket snö, norrsken och skotrar.

Sommarpepp är så mycket för mig. Det är ljuset, värmen och energin som kommer tillbaka. Det är människornas pigga ansikten omkring mig. Fräknarna på kinderna och klirrandet i ölglaset på Blecks trädäck i Blecktornsparken. Men det är också all reseplanering. Reseplanering = sommarpepp för mig eller sommarpepp = reseplanering. Sommarpeppen tar med sig suget efter att boka resor hej vilt! Så det är det jag gör, mentalt i alla fall, planerar för resor överallt. Om jag hade oändligt med pengar skulle jag nog vara uppbokad varje helg skulle jag tro så mycket planer har jag. Men ja, nu är jag ju inte gjord av pengar så det blir lite mer måttfullt än jag skulle vilja, skulle jag tro.

Alaskiska hängbrosäventyr.

Solnedgång i Norrlandet.

Nya resor väntar under sommaren men först ska vi åka tillbaka till Alaska, kanske mellanlanda på Island för att sedan ta en sväng till Uzbekistan.  Jag verkar då aldrig till att bli klar med Alaska. Med en lång bloggpaus blev det visst mer väntan än tänkt också. Men nu känner jag mig bloggsugen! Kanske är det sommarpeppen så får mig att vilja skriva igen och då är det ju bara hugga i, tänker jag. Läsarna verkar ändå hänga kvar på bloggen trots allt. Det skvallrar i alla fall the lady Google Analytics om. Tacksamt det där att ha bloggat så länge så man kan pausa lite när man vill och inte få en arg Google Analytics tant hängandes i hälarna med dåliga siffror i alla fall.

Kvällssol i Jimmys trädgård i Karesuando. Har exakt den här utsikten som skrivbordsbakgrund på jobbdatorn. Trivs här. 

Vi kommer nog snart landa tillbaka till dagen efter midsommar i Alaska, för midsomrar verkar jag numera alltid fira utomlands tänka sig. Det kan faktisk komma att bli så i år också, då jag fick en inbjudan jag inte kunde tacka nej till. Så så länge som inget oväntat händer, resan blir inställd eller andra katastrofer (de är ju rätt många nuförtiden på alla de vis, peppar peppar) så far jag till Frankrike och damernas fotbolls-VM. Jag ska se matchen mellan Sverige och USA på plats! Så oväntat och så kul. Veckan innan ska jag själv spela match. Vi har en myndighetsturnering på jobbet där vi möter andra myndigheter en till två gånger om året. Jag vet inte vad man ska vara mest förvirrad över, att jag spelar fotboll eller att jag spelar fotboll och faktiskt tycker att det är kul. Kanske är det sommarpeppens fel, det också.

Katarina

Svala sommarbrisar i Pajala förra året.

Vykort från Samarkand

Hej läsare!

Jag har varit off the grid lite länge. Ber om ursäkt för det, men har behövt ett break. Tänkte ta upp en gammal tradition och skicka er ett vykort. Ser ni vem som är med på vykortet? Skickar det express nu när vi lämnar Samarkand så jag hoppas det når er innan jag anländer i Nukus, där vi ska hoppa in en bil och fara ut till Aralsjön.

Väderleksrapporten är av föga betydelse här. Det är i svenska mått mätt lagom varmt. Det är också lagom billigt och finns lagom många sidenkimonos, typ så lagom långt ögat kan nå, från Bukhara till Samarkand och tillbaka igen. Det är inte för inte som det heter Sidenvägen minsann. Men men, jag ska inte bli långrandig. Time is off essence, även här. Varje snicksnackad minut är en slösad minut jag behöver för att pruta på nästa vintage-sidenkimono.

Katarina

Tankar om neddragningar och en skrivutmaning. Mot Umeå och årets Littfest.

Torsdag den 14e mars, 2019. Från Stockholm till Umeå.

Jag klappar ihop datorn och springer mer eller mindre ut från jobbet. Varför blir det såhär varje gång jag ska resa någonstans? Nåväl, kanske är det inte mitt fel, jag är ju ganska planerad och organiserad ändå trots en översvämmad outlook och människor som drar i mig till höger och vänster. Mitt jobb, denna myndighet i fritt fall, börjar allt mer likna en upp och nervänd verksamhet där man jobbar på taket i stället för i grunden.

Bilderna är fotograferade och redigerade i mobilappen VSCO.

Det är konstigt hur fort det går, hur snabbt man raserar något som byggts upp under så lång tid. Denna vecka, kom uppsägningen av alla provanställda i Stockholm. De slutar den 31a mars. Vi andra får vänta på besked till slutet av april. 4500 personer ska ju sägas upp.

Jag antar att det är tiden nu, två år innan nytt decennium, vi kommer se tillbaka på är tiden då vi raserade. Raserade välfärd, klimat och demokrati. Hur vi skar sönder en myndighet och lämnade behövande åt sig själva, pga pengar, ursäkta, andra prioriteringar, såklart. Tiden då vi inte agerade för klimatet och heller inte agerade för att rädda demokratin.

På ont i rumpan avstånd. Mot Umeå och littfest.

Men allt det här lämnar jag nu bakom mig när jag rafsar ihop de sista prylarna på mitt skrivbord, brusreducerande hörlurar *check* och hoppar på tunnelbanan mot centralstationen och SJs snabbtåg mot Umeå. Biljetter i första klass, jag fyndade under Alla hjärtans dag kampanjen, om du minns. 590 pix för första klass, TuR till Umeå. Det känns som en skatt och det känns skönt att man kan glädjas åt det lilla.

Det visar sig att Umeå ligger på precis lagom ont i rumpan avstånd. Och i första klass är det enkelt att jobba. Wifiet på SJ funkar och tåget tuffar på. Clementiner, kaffe, vatten och kakor ingår och SJ levererar en tågvärdinna som jag av misstag kallar flygvärdinna i stories, med hög servicekänsla. Tågservicen blir bättre och bättre. Det är i första klass allt lugn och härlighet har gömt sig. Jag har inte tänkt innan på hur enkelt det är att komma ifrån skrikande skolklasser och dålig luft, det är ju bara att betala några slantar extra, såklart. Nästa gång ska jag dock ta den tysta avdelningen, för trots sitt lugn blir en tant utan filter rund under fötterna och skrattar ett häxskratt två rader bort och jag blir Drydenbitter och dagdrömmer om hur man ska få tyst på henne.

Littfest och en egen skrivutmaning på tåget.

På tåget söker jag ett nytt jobb. Det händer inte så ofta. Det känns bra även om det känns tragiskt att tänka på att lämna ett sjunkande skepp. En känner sig skyldig men det är också en känsla en börjar vänja sig vid att känna. För regeringen tar ju inte längre något ansvar.

Likt littfesttåget som går lite senare där alla som åker får en skrivutmaning att färdigställa på tåget har jag önskat att Linda och hennes elever skapar en utmaning till mig. Så det gör de. Jag har utmaningen levererad på lunchen. Jag hade nog tänkt mig något i stil med ”skriv vad du ser utanför fönstret när du passerar Gävle”, men det är inte riktigt den utmaning jag får.

Istället ger eleverna mig ett svårt etiskt och moraliskt dilemma.

Ämnet skolskjutning.

Som om det inte vore nog är det en fiktiv skolskjutning på deras skola de menar och till min hjälp, en lista med eleverna och deras enskilda karaktärsdrag.

Hur berör man ens ämnet skolskjutning? Bara ordet på tungan. Hur man än vrider på det är det ett litterärt minfält. Hur dödar man ens ett barn även om det bara är i text? Jag kommer få researcha skolskjutning i månader. Hur ska det ens gå till? Var är Astrid när jag behöver henne?

Cred till Lindas elever för bästa utmaningen i mannaminne!

Jag gömmer mig på toaletten och tänker att jag åtminstone kan rädda några av mina karaktärer så. På en hemlig magisk toalett i skolkällaren. Här står jag nu på SJs magiska toalett och gömmer mig för neddragningar och skolskjutningar tills tåget rullar in på perrongen i Umeå och jag tvingas att gå av.

Katarina

 

Rödbetspasta och amerikansk brännboll under en midsommarkväll i McCarthy. Alaska.

22a juni, midsommarafton i McCarthy Alaska

Efter sett oss mätta på Kennicott och vandrat oss trötta när vi finurligt letat blommor i Amerikas största nationalpark åker vi hem till vårt McCarthy till middag. Redan innan har vi listat ut att de har en restaurang som tidigare varit rekommenderad i guide Michelin, något jag efter att ha ätit kan känna mig tveksam till om det stämmer, men målet är således restaurangen. Vi har också hört att det vankas softboll-match, den amerikanska versionen av brännboll, ännu en av dessa kontraster med resan.

Här är invånarna lite annorlunda sägs det. Kanske är det Edge of Alaskas förtjänst, eller kanske är det faktiskt så. McCarthy.

Den lilla byn McCarthy är ett unikum. Här är invånarna lite annorlunda sägs det. Kanske är det tv- serien Edge of Alaskas förtjänst (<- går att se under denna länk), eller kanske är det faktiskt så. Innan vi åker till Alaska pratar vi en del om Alaskaborna och Jeanette har läst varningar om att hit flyr de amerikaner som är lite annorlunda och de har minsann vapen i bilarna. Vi blir också konstant varnade för det här McCarthy och den här extremt dåliga vägen till stället.

Adjektiv i flera negativa varianter forsar ur folks mun när vi nämner vägen. McCarthy road är i bättre skick än förväntat. De verkar ha lagt pengar på att laga den och folk som pratar om den minns den för tio år sedan. Den är ungefär som en normal grusväg hemmavid konstaterar vi. Och här fick vi boka om hyrbilen för att försäkringarna inte täcker! *snorkigt ljud* – Från Är det skotthål i skyltarna McCarthy?

De enda bevisen verkar ligga i folkmun och eventuellt skotthålen i skyltarna vittnar om att det en gång kanske varit såhär. Men vi kan konstatera, att gamla rykten lever kvar länge. Och visst blir det på sätt och vis intressantare att besöka ett ställe som ligger mitt ute i ingenstans, efter en skruttig grusväg, där efter vi parkerat, får släpa packning över en bro, ringa i en brotelefon för att bli upphämtade, åka genom stora sjok med vatten och sedan anlända i vad som verkar vara en bortglömd vilda-västernstad där man nu profiterar på turism istället för det historiska prostitutionen.

Tack gode gud för det sistnämnda, i vilket fall.

 

Midsommarkväll i McCarthy.

Är det slut på kontraster här? På midsommarkvällen, hör och häpna, har vi bokad bord på den lokala restaurangen, McCarthy Lodge Bistro tidigare rekommenderad i guide Michelin. Svenska som vi är infinner vi oss någorlunda i tid till bords, något jag faktiskt tror amerikaner uppskattar. Jag och Sofia är som vi är, alltid på minuten. Däremot upplever jag Jeanette vara den som alltid kommer ännu lite tidigare i tid och Lena vara en lite både och- are. Men hur var maten då? Jag upplever faktiskt rödbetspastan som himla god men övrig mat i normalklass och ska man vara rekommenderad i guide Michelin då får det minsann var utmärkt mat. Jag kan inte uppleva att det uppnådde denna klass och det förklarar nog varför rekommendationen inte hänger kvar.

Rödbetsmätta och hälleflundra belåtna beger vi oss upp till softboll-matchen där hela McCarthy-högen verkar husera, med en klassisk öl i hand. Vi träffar en mycket trevlig tjej från Minneapolis och hennes man. Jag berättar var jag är ifrån och hon känner igen Pippi Långstrump. Hon säger att den varit så viktigt för tjejer och jag känner en liten stolthet i hjärtat.

Vi beger oss vidare till baren nere i byn och dricker en shot. Det var ungefär all she wrotes.

Katarina

Jeanettes nya kärlek..

och Lena är den här hundens kärleksintresse.

 

Godnatt McCarthy!

Jag vågade inte plocka blommor för vi var mitt i Amerikas största nationalpark. Vandra i Wrangell – St Elias, Alaska.

Vad gjorde du på midsommar? Jeanette – Äh, var i en övergiven gruvby i Alaska, jag vågade inte plocka blommor för vi var mitt i Amerikas största nationalpark. Sofia skrattar.

Det var längesedan nu, då jag firade en klassisk midsommar. Jag minns faktiskt knappt när det var men de senaste två åren har jag bara varit på resande fot, för två år sedan i Civezza och nu senast i Alaska. Midsommar är på sätt och vis en klassisk parhelg, så det är kanske inte så konstigt att helgen tappat betydelse för mig och att det snarare blivit fokus på en till gratis semesterdag och det finurliga i att lägga sin semester i anslutning till midsommar. Så så blir det kanske även i år.

Sofia.

Jeanette photo-style.

En midsommarvandring i Alaska.

Vandra vid McCarthy i Wrangell St Elias nationalpark. Alaska.

Att vara ute i naturen lockar. Att vandra, det är något jag vill göra i varje hörn av världen! Jag vill kunna skriva på bloggen, den dag jag bestämmer mig för att sluta skriva, om ”I alla dessa hörn av världen har jag vandrat! Det var det .. ” . Korta som långa vandringar, har ingen betydelse, det är inte tid, distans eller prestation som avgör, bara den där känslan av att röra på benen. När byxorna liksom skaver mot de orakade benen och vinden sliter i flätan och luggen, då är livet som bäst.

På resande fot tar jag ändå med mig barndomsminnen från mitt midsommarfirande. För de flesta av oss gräddtårta, plocka blommor och dans till små grodorna runt stången. I Alaska, blev mycket lite av det här möjligt, men vi tänkte att ”vi har ju ändå blommorna”, fast när vi tänker närmare inser vi, att vi har inte ens det. För just vid midsommarafton befinner vi oss mitt i Amerikas största nationalpark, Wrangell – St Elias och är det något man inte vill på midsommar så är det ju att hamna på Park Ranger kontoret med en stundande böteslapp för att ha plockat blommor i en nationalpark.

Vad gjorde du på midsommar? Jeanette – Äh, var i en övergiven gruvby i Alaska, jag vågade inte plocka blommor för vi var mitt i Amerikas största nationalpark.

Vill du vandra i Wrangell – St. Elias?

Nationalparken har en samlad lista på leder som ligger i anslutning till McCarthy. Här hittar du den.

Jag, Sofia och Jeanette gick Root Glacier Eire Mine Trail med utgångs punkt i Kennicott. Uppskattningsvis gick vi i promenadtakt runt två timmar men gick då inte hela vägen fram och ut på glaciären. 2-6h rekommenderas för leden.

Lite Sound of Music känsla, fast med maskrosor.

Amerikas största nationalpark.

Wrangell- St. Elias, där McCarthy ligger som en ilsken prick mitt i, kommer på tungan, en nationalpark lika stor som Yellowstone, Yosemite och Schweiz kombinerat. Wrangell – St. Elias breder ut sig i vad som jag upplever någonstans där i mitten av Alaska men när en kollar Google maps så är den där någonstans i högra hörnet, snarare, faktiskt helt och hållet på den östliga gränsen till Kanada. Parken har också ett syskon på sin högra sida, som dock råkade födas inom Kanadas gränser, Kluane National Park. Wrangell St. Elias är inte bara Amerikas största nationalpark, utan är också sprängfylld av glaciärer och en och annan vulkan.

Spanar efter Mt Blackburn. Hellu berget, var äru?

Viskningar om en glittrande glaciär sätter sprätt på hike-benen. Root glacier trail.

Strax efter den guidade visningen av Kennicott tänker vi att ska vi inte promenera ut på Root Glacier? Jo men det ska vi väl ändå? Vi har nämligen hört om den glittrande glaciären och dessa viskningar får fart på oss. Och vad sätter inte sprätt på hikebenen om en glittrande glaciär man faktiskt kan gå ut på när man hela dagen spanat på den med sitt täcke av sand och Mount Blackburn i horisonten.

Lenas ben blir inte lika sprättiga så hon beger sig ut på äventyr på egen hand i Kennicott. Kanske har hon fått tillfälligt nog av vårt glaciärletande. Men det är svårt att inte vara överväldigad. Visste du att Wrangell- St. Elias består till en tredje del, tom lite mer, av glaciärer? Det är ju ändå ordentligt mycket kan man ju tycka med tanke på hur stor parken är. Det kanske också förklarar svårigheten att ta sig från McCarthy till Kennicott i flipflops och enkla gympisar.

Jag lånade innan avresa en bok om Alaskas glaciärer av en kollega och hade den en lång tid och bara kikade i för att ha något att jämföra med när jag kom fram. Det visar sig svårt att med ögonmått mätt avgöra vad som håller på att hända med glaciärerna. Den största delen av Alaskas glaciärer, 95%,  smälter till följd av den globala uppvärmningen, men Hubbard Glaciären som faktiskt löper ut i Wrangell- St. Elias växer när det är varmare och krymper vid kallare klimat (fråga mig inte riktigt hur det fungerar men det har något med kalvningen att göra). Hubbard blir således i Alaska undantaget som bekräftar regeln.

Katarina

Kennicott gruvby. Har skrivit om byn här.

 

Mitt fiktiva tågluffargäng

Häng med oss på tågluff!

Jag väljer rutt och vi ska ta Transsibiriska vi, från Moskva och så långt vi orkar. Kanske hoppar vi på en anslutande linje, t ex Transmongoliska för att åka till Ulan Bator, om vi nu kommer så långt. Hur som haver, på Transsibiriska är det mycket dötid har jag hört så därför viktigt med sällskapet. Jag har därför noga valt ut mitt tågluffarcrew.

Med mig österut följer

Rektor Hamid

, för att prata politik och spela tv spel med vid stoppen. Tror han är grym på tv spel. Han är ju dessutom årets svensk och årets svensk vill man ju resa med. Nackdel är att han älskar tjock-tv- och hans tv spels – tv väger 180 kg. Vi får se Hamid om vi kan hyra en i Ryssland, delningsekonomin borde väl kommit hit kan man tycka också.

Du hittar rektor Hamid på Twitter. Han är väldans rolig att följa emellanåt.

Hamid -> Jag räknar med att du har spelat Metro 2033. Jag läser boken. I Moskva ska du och jag gå en guidad tur a´la Metro 2033 i Moskvas tunnelbana. Ta på dig gympisarna och pannlampa, denna tur min vän, tar minst hela dagen och innehåller ett eller två, mörka partier. Guidar oss gör en kille som heter Artiom.

Källa: Moscovery.com

Sandra Beijer

då det är viktigt med en feministisk touch och är säker på att hon skulle ha med sig det och det godaste lösgodiset. Om godiset tar slut kan vi plocka upp lite Snukers längs vägen Sandra. Jag inspireras också av hennes kjolar så tänker såklart fråga efter budgettips till kjolar. Kanske kan man hinna sy en egen på tåget?

Sandra hittar du när hon inte fantasitågluffar med mig på sin blogg hos Elle.

Sandra -> Jag plockar med mig prosecco och grillchips om du tar med dig lösgodiset (och så tar jag med mig symaskinen).

Dryden

 

, min kompis Dryden som såklart nördat ner sig i tåg tills dess som han nu nördar ner sig i flyg. Vill veta allt om tech specs på diverse tåg, vart de kommer ifrån och hur gamla vagnarna är. Tror också Dryden och rektor Hamid är en bra match. Dryden, bäst att du tar med dig många powerbanks och pre-sparar 10 topp listor å så ifall du vill bli stalkad av en kines i Irkutsk kan bli det. Kan lova mycket gott sällskap men inte snabbt wifi dessvärre.

Dryden har ett eget paradis till sina Drydeister som jag har till de som är vilse och paradiset heter Dryden.se.

Dryden -> Jag helt förlitar mig på att du räknat ut bästa sättet att sova på ett nattåg innan och skriver en lista med bästa gadjets för att vi ska sova bra. Eller hur? Bra klart.

Gunnel

, min arbetskamrat Gunnel som går i pension denna månad hänger också på pga dels kan hon korsstygn och vill ha korsstygn på den kjolen jag syr med Sandra. Dels kan hon lite av varje och allt och har en dotter som är mkt duktig illustratör. Sen tycker hon det är kul att vara ute på vift och kommer ju ha all tid att resa nu när hon inte längre är ute på vift i ”statens tjänst”.

Gunnels äventyr i statens tjänst hittar man på Gunnels egna instagram.

Gunnel -> Jag räknar med korsstygnsworkshop och att du har koll på alla snygga tågstationer vi ska fota.

Vilket gäng! Ser fram emot resan hörni.

Katarina

Glitter och glamour med 10 år i statens tjänst, prinsesstårta och semlor. En februarivecka i bilder.

En vecka till har gått. Visst känns tiden lite så? Som att den går fast att man själv står still på något vis. Har fotograferat sporadiskt under veckan och här kommer lite bilder som jag fick ihop, från systemkameran och mobilen, i ett enda virrvarr.

Okej. Fredag den 22e februari kom med också. Firade 10 år i staten. Hade glitter på mig och bjöd kompisar på jobbet på prinsesstårta. För den som missat var jag jobbar, då jobbar jag där det nu varslats 4000 personer. Vem som får sluta, kommer dock inte före april så jag vet inget mer än det som skrivs i nyheterna. Mer varsel eller inte varsel, här är jag och jag har jobbat 10 år på samma arbetsplats! Hur tokigt är inte det? Foto av min kollega Linn.

Köpte de här tre på bokrean. Margerite Duras, Älskaren. John Bauers förtrollade sagovärld och Liv Strömquists Kunskapens frukt.

Stureplan. Börjar faktiskt hitta i krokarna nu, isch. I tisdags var jag på Sturebadet med Sofia. Har inget foto från själva badet pga fotoförbud, men så lyxigt. Kanske ska man bli lyxbloggare ändå?

Vinner över Gustaf i minigolf. Eller ja mer utklassar kanske.

Gustafs face när han försöker dölja att han förlorat. Han gör ett rätt bra jobb faktiskt. Inte dålig förlorare alls känns det som. Kanske mer jag som bli besviken att han är så bra förlorare.

Prinsesstårtan i all sin prakt. Den här beställde jag på ica. Tycker deras prinsess är mycket god.

Ytterligare ett bokreafynd från En Annan Bokhandel i Globen Gallerian. Har du sett Pelle Kanin? Finns annars på Viaplay i en TV nära dig. Mysig!

En fika på Bonne Femmes stenungsbageri. Passar perfekt efter en tur till Aspuddens bokhandel. Det är härligt att sitta ut mot gatan och kika på förbipasserande.

Bokcirkel på Eat i Moodgallerian. Vänliga priser i innerstads mått mätt. Vi diskuterade Om mitt Liv skriven av Takasues dotter. Jag har egentligen inte så många rader att säga om den. Slätstruket vacker och avsaknad av drama. Ger en inblick i det japanska livet på 1000 – talet.

Min arbetskompis Tomas som jag ibland spelar fotboll med.

Semletider de bästa är. Här på Vetekatten. Semlan här får iaf en trea av mig, men Hemköps semlor (minns ej bageri), 2 pack för 34 kronor är minst lika bra. De här kostar ju en bra bit över 40 kr styck. Gillar Vetekatten, men tyvärr är det alldeles för stökigt med folk på helger.

Jag och guddottern leker med snapchat, för det är kul.

Johnny kikar på alla möjliga böcker och konstaterar ”att det är ju inte som att jag inte har en hel bokhylla full med böcker hemma”. Näe, så är det väl för oss alla kanske.

När man tänker lite för mycket när man ska handla mat. ”Så om du vill stödja vidskepelser istället för forskning, så kan man köpa av dem.” Exakt så tänker jag när jag ska köpa mat. Åhå, finns det andar i maten, ja tack, ge mig. Tur att det finns oss som inte är rädd för vidskepelse och sånt och låter ekologisk mat gå till spillo.

Är det ändå inte lite häxjaktsstämning lite överallt nuförtiden?

Sofia hon fyndade också en hel radda böcker hon på Aspuddens bokhandel och även på Hedengrens. Mina köp vet ni ju. Vill du ha bokrea tips så skrev jag en tipslista här.

Veckans klänning. Ge mig. Hittas på min kollega Gunnels instagram.

Kompishäng i tunnelbanan mellan bokhandlar på bokreadagen.

Sockerknarkare är vi allihopa.

Drottninggatan. Har liksom missat det här fina apoteket. Ska står där och spana någon dag och bara fota fasaden.

Hej då för denna vecka. Nu är det måndag och då tar vi nya tag allesammans.

Katarina

På jakt efter rikedom i en övergiven koppargruva. Kennicott Alaska

22 juni Midsommarafton i Kennicott – Alaska

Små röda stugor likt hemma i Småland, röda kinder från värmande sol och branta backar och små röda skyddshättor på fyra kvinnor ute i den amerikanska vildmarken. Vi har kommit till Kennicott gruvby i St Elias National park.

Frukost för en äventyrare, Sofia, på McCarthy Lodge Bistro.


Texter om Alaska

Det har snart gått ett år sedan jag var i Alaska tillsammans med Sofia, Lena och Jeanette och jag tänkte därför att det är dags att ta upp inläggen härifrån! Det finns så mycket att säga som jag ännu inte har berättat och så mycket att visa. En av höjdpunkterna är det vi kommer till nu, våra dagar vid byarna McCarthy och Kennicott.

Vill du läsa tidigare inlägg från Alaska? De hittar du under taggen Alaska och sista inlägget jag skrivit härifrån är resan till McCarthy, Kennicotts systerby.

De andra har redan skrivit om upplevelsen vid Kennicott här;

Sofia. Övergiven koppargruva och glittrande glaciärer
Lena. Kennicott – En övergiven koppargruva – dag 10 av #4WomeninAlaska Roadtrip
Jeanette. 3 övergivna hus i Alaska

Boende och vistelse under vår tid i McCarthy

Under våra dagar i McCarthy och Kennicott bodde vi på McCarthy Lodges, Lancaster´s Backpacker Hostel som du kan boka här.

Vill du planera hela din vistelse i McCarthy och Kennicott finns mycket bra information på Nationalparkens hemsida – McCarthy Road and Kennecott Area.


Ma Johnsons Historic Hotel. Visst vill man stanna kvar och hänga lite?

ma johnsons mccarthy alaska

Vägbeskrivning för promenadsträckan McCarthy till Kennicott. 

#4womeninalaska

I ett försök att promenera sträckan McCarthy – Kennicott, omkring 7km.

Ett par frusna fötter tinar sakta av tårar på väg till Kennicott.

Från McCarthy till Kennicott är det 6km. Enligt Lena 7 km. Jag antar att det beror på hur en räknar. Vi tänker först promenera sträckan upp till gruvbyn men då det är översvämmat och en gnutta myggigt (har dock inte så stora problem med mygg på grund av täckande kläder och kickass myggspray) får vi skjuts halvvägs upp av en som jobbar på Kennicott Lodge som råkar passera en Lena i nöd.

Även om resan upp till Kennicott är kort hinner mannen utan namn berätta flera historier.

Shuttlebus från McCarthy till Kennicott

Gör inte som vi, ta shuttlebusen som går från McCarthy till Kennicott och kostar 5 dollar. Det är egentligen ingen idé att gå då det är bättre att spara energin till rundturen i byn samt att hika ut till Root glaciären, en lätttillgänglig hike med magnifik utsikt. Tro mig när jag säger att hiker ut till glaciärer sällan är lättillgängliga till fots, varför det är smart att passa på när man redan i höjd med en glaciär och enkelt promenera längs med.

Trots att vi skippar shuttlebusen lyckas vi ändå lifta, återigen på grund av Lenas tårar och flip flops. Jag tror Lena vid det här laget har lärt sig sin läxa att ett par vandringskängor inte är så dumma att ha. Vägen är kraftigt översvämmad och och vi får nästan vada, då Lena i flipflops.

Lenas frusna fötter börjar sakta tina när mannen börjar berätta historier om Kennicott.

mccarthy alaska

Du har kommit till Kennicott – McCarthy ifall du undrar. En snygg skylt bör man ha.

När vägen ser oändlig ut.

lena ladiesabroad flipflops

När Lena, aka Ladies Abroad goes flipflops i vatten från glaciären. Låt oss säga att det är kallt, för det är det.

utsikt kennicott glaciär

En av alla Alaskanska utsikter. Här ut över nedre delen av Kennicott Glacier mitt i Wrangell – St Elias Nationalpark.

kennicott koppargruva gruva alaska

I början av Kennicott by.

Kennicott. En övergiven koppargruva vid McCarthy Alaska.

Vem behöver vatten i Kennicott när det finns Brew with a View?

Mannens historier fortsätter ända fram till ankomst i Kennicott och jag lyssnar med ett spetsat öra, tills jag inser hur kaffesugen jag är. Kanske borde jag och Sofia ha en kaffe i ett såntdär vattensystem på ryggen? Vem behöver vatten i Kennicott när det finns Brew with a View, kaffe med utsikt över den största glaciär jag sett till toner av något som liknar en sommarstugeby i Småland?

Kennicott är idag en modern övergiven gruvby anpassad för turister från världens alla hörn. Här finns en mängd byggnader, café, restaurang, hotell, en liten juvelerare och Brew with a View, vår första anhalt i Kennicott.

kennicott

”Som en svensk midsommaridyll” – Sofia, Fantasiresor.

kennicott trading company brew with a view

Brew with a View serverar starkt europeiskt kaffe som vi vill ha det. Coffeeshopen ligger i början av Kennicott gryvby. Första anhalt, så att säga.

kennicott glacier st elias national park

En funderar ganska ofta på det här med sanddynerna. Men glaciären ligger alltså under grustäcket.

kennicott kennecott mine

Kan jag få ett sånthär hus att bo i i Stockholm med skylten ”Stockholm wilderness guide”. Passande för Äntligen vilse, inte sant?

Den mystiska stavningen. Ska det vara Kennecott eller Kennicott?

Fantasiresor utreder;

Glaciären Kennicott är döpt efter den alaskanska upptäckaren Robert Kennicott. När sedan kopparn hittats och gruvföretaget skulle bildas råkade man stava fel på sitt företagsnamn och stavade det med “e” istället för “i”. Gruvföretaget heter fortfarande Kennecott, medan glaciären heter Kennicott. Hur byns namn stavas råder det onekligen fortfarande delade meningar om.

kaffe vildmark alaska övergivna platser

Kaffetåren den bästa är, särskilt långt ute i amerikanska nationalparker. Fördelen med cappuccinos när man är på vift i USA är styrkan då amerikaners bryggkaffe inte går att dricka, nackdelen är att man inte kan dricka cappuccinos ur sin egen termos.

övergivna platser alaska

Det finns många övergivna platser i Alaska, Kennicott är en av dem. Jeanette har samlat de tre vi besökte i ett inlägg.

kennicott

Vi utforskar varje skrymsle och vrå av Kennicott.

Där borta kikar den fram.

kennicott post office

Låt mig skicka ett brev!

Kennicotts korta historia

Kennicott koppargruvor startade runt sekelskiftet 1900 och man utvann koppar här runt 30 till 40 år. Gruvbyn övergavs redan på 1930 – talet när kopparen började sina.

Bland det första jag snappar upp från mannen i shuttlen är att McCarthy var Kennicotts red light district, då inga kvinnor fick bo i Kennicott förutom frun till manager, sjuksköterska och skolfröken. Varför är det så att man alltid minns snaskiga detaljer? Ungefär 20 talet barn bodde i Kennicott och gick i skolan här och de fick inte barnsjukdomar förens de lämnade Kennicott när de var äldre.

Mannen i shuttlebusen fortsätter berätta. De som köpte upp marken vid Kennicott talade inte om för ursprungsbefolkningen att de hittat koppar här, såklart, de anställdes istället för att arbeta med tåget. Byggandet av tågrälsen var ett tufft bygge som tog fyra år och skedde i mycket kalla temperaturer. Man kan se spår av rälsen när man åker mot McCarthy.

Han berättar också när han träffar oss, för kanske är det så genomskinligt, att det var skandinaver här och jobbade också.

Kennicott är idag en övergiven by bevarad för turister. Jag kanske inte är den mest historieintresserade av oss så vill du ha en liten historielektion rekommenderar jag Lenas inlägg om Kennicott här. Jag däremot älskar att fota gamla byggnader och strosa runt och har sedan tidigare varit både vid Stripa gruva och Mossgruvan då jag bodde i Bergslagen i flera år och det är ju ganska lätt att gissa vad som finns i Bergslagen. Så njut av alla bilder på byggnader jag tagit istället.

kennicott minekennicott juvelerare jewlery

I Kennicott finns en liten juvelerare uppe på höjden till höger om huvudgatan.

kennicott koppar smycke

Här kan man hitta ett par kopparörhängen om det faller i smaken.

Kennicotts gamla lanthandel, bevarad. Så himla fin även om burkarna är nyproducerade.

st elias national park kennicott glacier

Den absolut bästa utsiken får vi på lunchen.

lunch kennicott glacier lodge

Lunch med magisk utsikt på Kennicott Glacier Lodge.

Att blicka ut över takåsarna känns extra lyxigt.

Truppen samlas för en guidad tur bland husen i Kennicott. Man får strosa runt på egen hand, men måste gå guidad tur om man vill gå in i byggnaderna.

Gå en guidad tur för att upptäcka de övergivna byggnaderna i Kennicott gruvby.

Vi möter guiden Harris som kan Kennicotts historia på sina fem fingrar. Vi är ett gäng som går den guidade turen vilket du måste göra om du vill se insidan på byggnaderna och det vill en ju. Något som förvånar mig här är hur mycket amerikaner som semestrar i sitt eget land. En kvinna i gruppen säger att jag har ett fint örhänge, trollsländan och jag ler. Alla är så rättframma  och stereotypa.

Vi går först genom byn och passerar Silver Stocking road, där som namnget anger de rika bodde. Sedan beger vi oss upp på toppen för enligt logiken arbeta oss uppifrån och ner. Vi matas med information om byggnaderna, gruvan och var gruvorna fanns och jag minns absolut ingenting förutom utsikten och det knakiga golvet. Jag hinner tänka många gånger, tänk om den här byggnaden rasar, men det gör den inte och jag sitter ju fortfarande här och skriver denna text.

Katarina

Den mycket glada guiden Harris.

kennicott mine övergivna platser alaskakennicott

Första minutrarna lyssnar man engagerat, sen tenderar informationen gå in i ena örat och ut i andra.

In i byggnaden och hämta röda säkerhetshattar.

På med de röda hattarna och upp för backen we go.

Kan man få ett sånt här fönster inklusive utsikt installerat i lägenheten?

Här börjar liksom det otäcka. Känns det ändå inte lite tveksamt att gå ut här?

Tur att en inte lider av svindel.

En fotografs dröm. På något vis är det ändå väldigt kul att fota byggnader. Däremot väldigt svårt att få roligt på bild, men det är ju en annan femma.

Hej då Harris och tack för den här visningen!

13 bokrea tips för en vilsen boksjäl

Bokrean är här och det finns så mycket fantastiskt att fynda. Här kommer en lista med 13 böcker om Äntligen vilse själv får välja, böcker som lästs, som jag är sugen på och tre böcker jag faktiskt köpte.
Bokreans första anhalt, Aspuddens bokhandel.

Bokrean 2019

Blir helt lyrisk när jag ser vilka skatter som finns på bokrean i år. Flera har jag läst så när jag går där och kikar på borden är det mycket igenkänning, men också en massa, den här vill jag läsa och kanske även ett litet, den här borde jag läsa, för vissa böcker borde man kanske läsa, som t ex Feministfällan av Nina Åkestam.

Jag, Sofia och Johnny var ute på tur igår. När tre resebloggare är ute på tur så spanas det såklart på reseböcker. I årets bokrea finns faktiskt en hel radda reselektyr och böcker som inspirerar. Sofia plockade t ex med sig en bok om Sidenvägen hem i fickan. Flera av böckerna på min lista inspirerar också såklart till re områden de handlar om som Aednan och Slaget om Troja.

Här kommer de, en himla massa boktips. Ut på stan eller nätet och fynda, vetja! Adlibris och Bokus har stora nätreor.

Böcker jag läst och rekommenderar

# Aednan. Linnea Axelsson

Augustprisvinnaren från 2018. Även den ett hyllsmycke som har mycket klokt att säga. Ett samiskt epos (på vers). Vi får följa flera generationer samer i vardagslivet och på så vis följa samernas moderna historia. Funderar man någonsin på vad staten gjort mot Sveriges ursprungsbefolkning så håller den här svaret. Som bonus inspirerar den till kunskap och resor i Norrland.

# Just nu är jag här. Isabelle Ståhl

Om Elise, tinder och samtiden i Stockholm. Läste den här förra året och du hittar min recension här. Stor Stockholms igenkänning.

# Mitt namn är Lucy Barton. Elisabeth Strout

Handlar om Lucy Barton som hamnar på nio veckor på sjukhus där hennes mamma besöker henne. Mor/ dotter relationen med Elisabeth Strouts vackra språk, författaren till Olive Kitteridge som nu finns som tv-serie.

# Ännu ett liv. Theodor Kallifatides

En av mina absoluta favoritböcker från 2018. Självbiografisk bok där Theodor berättar om när han slutar skriva och man får följa processen i tid och rum, från Tjärhovsplan till Fårösund på Gotland och vidare till Theodors Grekland.

# Godnattsagor för Rebelltjejer. Elena Favilli och Francesca Cavallo

Sagor ur ett feministiskt perspektiv som berättar alla de där historierna en vill berätta för sina döttrar och söner, om starka kvinnor genom tiderna som Astrid Lindgren t ex.

Fika i Aspudden innan färd vidare mot Hedengrens.

Böcker jag är sjukt sugen på men inte har läst

 

# Den underjordiska järnvägen. Colson Whitehead

Handlar om en riktig underjordisk järnväg där slavarna i USA flyr från syd till nord, baserat på den underjordiska järnväg som faktiskt fanns och räddade slavar från slaveriet. I boken en riktig järnväg. I verkligheten en fiktiv.

# Blixtra, spraka, blända. Jenny Jägerfeld

Om en författare som bränner förskottet på hennes nästa bok utan att ha skrivit något och om vad som händer därefter.

# Feministfällan. Nina Åkestam

Om feminism kort och gott.

# Naturlära. Lars Lerin

En bok med Lars Lerins vackra akvareller blandat med anteckningar/texter. Ge mig.

# Slaget om Troja. Theodor Kallifatides

Om en lärarinna i Grekland som under andra världskriget tar med sig sina elever till en grotta när bomberna faller över den by de bor i. I grottan berättar hon om ett annat krig, om Troja.

Påväg mot city med Johnny och Sofia, bokreakompisar.

Tre böcker jag själv köpte

Hade jag själv fått välja hade jag såklart köpt hela listan och lite till. Om jag vinner på lotto.

# Älskaren. Margerite Duras

Har hört att det är den bästa hon skrivit. Vi får se.

# John Bauers förtrollade sagovärld

För bilderna. Så himla vacker. Vem gillar inte Tuvstarr?

# Liv Strömquist. Kunskapens frukt

För att hennes fantastiska målningar om mens hänger i Slussen och mens behöver normaliseras.

Katarina

Fotodagbok. Salvador Dalí i Stockholm och den fasta utställningen på Moderna museet

17e februari – Stockholm

Salvador Dalí är i Stockholm, tänka sig. I alla fall tre av hans statyer som går att finna vid Brunkebergs torg, i Kungsträdgården och vid Norrmalmstorg. Sen finns en hel radda till på Antikmässan. Statyernas samlade värde är 80 millar står det att läsa så känner du att du behöver lite extra pengar finns det att hämta på ovan nämnda platser, lite svårt bara att ta med hem i fickan då statyerna väger några ton pga helt gjorda i brons. Men men, skam den som ger sig. Gustaf och jag tog en tur förra söndagen och kikade på två av dem, den vid Persistence of Memory vid Brunkebergs torg och The Nobility of Time i Kunsgträdgården innan vi vandrade vidare till den fast utställningen på Moderna. Det var länge sedan jag var på Moderna, konstaterar jag, men den fasta utställningen är fortfarande gratis, så tips till när slantarna tryter i vår.

Katarina

the nobility of time kungsträdgården stockholm  

Frukost på norska ambassaden, längtan över Atlanten och ett stycke alla hjärtans biljard på Ugglan

11-17 februari, Stockholm för hela slanten

I år fyller jag 35 år. Jag var tvungen att skriva det för att det känns nästan svårt att ta in, för mig som ändå är den som fyller det. Vissa veckor känns åldern mer, som veckan efter en tung förkylning. Kroppen är stel och motivationen att börja träna igen inte särskilt hög. Så jag och Sofia har duckat för det i veckan och det kan man ju göra om det finns andra nöjen att sysselsätta sig med, som resefrukost på norska ambassaden t ex.

Drömres med Vagabond på Norska ambassaden. Diplomatstaden Stockholm.

Norska ambassaden bjöd i onsdags in till frukost och en liten kort peppig föreläsning av Vagabond-readaktören, Per J Andersson om bästa resorna 2019. När Diplomatstaden kallar, då åker jag gärna av ren nyfikenhet. Som liten har jag liksom alltid undrat hur ambassaderna ser ut på insidan och nu har jag helt plötsligt varit på både norska ambassaden, turkiska och grekiska i loppet av ett år. Men så är det väl i livet, ett val ger alltid ringar på vattnet. Är det vad jag förväntar sig, pampigt och stelt? Ja ungefär så, men något jag helt plötsligt också börjar vänja mig vid.

Per J Andersson till vänster och norska ambassadören i Sverige, Christian Syse.

Det ekar tomt på resebloggare som så på när jag, Sofia, Lena och Johanna men inte tomt på drömmar. Jag vill genast hoppa på ett tåg och ta mig ut i världen. Per pratar om Vagabond, resor och årets resmål, Norge. Om att ta sig till Lofoten med tåg, en av mina drömmar. Han pratar mycket om tågresor, om klimatdebatten och det som definierar vår resande samtid och det är skönt som tågälskare att lyssna en stund på en annan tågälskare i vad som är en modern konst och arkitekturintresserad kvinnas våta dröm, aka norska ambassaden.

Så vackert. Jag vill bara flytta in.

Littfest. Umeå

Linda är snäll och informerar mig om det briljanta fenomenet Littfest i Umeå och jag har sedan dess inte kunnat tänka på annat. Visste du att Sverige har en superstor litteraturfestival, att den äger rum i Umeå och att Sara Stridsberg kommer dit? Nej, det visste inte jag heller i tisdags, men snabb som en iller onsdag eftermiddag efter att SJ släppt billiga biljetter inför Alla hjärtans dag klickar jag hem första klass tågbiljetter med SJ 3000 till Umeå i mitten av mars. Hjärtat skuttar ett slag när jag tänker på det! Hurra för böcker och författare. 590 pix betalade jag TuR. Helt amazed över priset (kostar i vanliga fall 1200 kr enkelt i första klass)!

Kaffetåren den bästa är.

Längtan över Atlanten.

Läste den här fina reseguiden till New York av Sandra Beijer och blir så fasansfullt längtig till New York. Som SATC – tjej borde jag ju ha varit där, men det har jag inte. Har däremot längtat dit för evigt och ett besök närmar sig någon gång. Har tankar på att komma dit inom en snar framtid, men den planen har jag haft länge, så vi får väl se.

Problematiken är ju som bekant, transportsträckan något Sandra nu väcker debatt om på ett nytt sätt i sin reseguide.

Sandra inleder sin guide såhär ->

”På ett otroligt sätt har någon byggt en tågtunnel under Atlanten över natten och man kan nu åka Göteborg ▷ New York på bara några timmar. VI ÅKER DIT.

⭐️Välkommen till New York ⭐️

Vi ska semestra här i fyra dagar – torsdag till söndag.

Låt mig skräddarsy vår helg.”

Diskussionen som följer i kommentarsfältet är minst sagt intressant. Många är peppiga över att få drömma, men andra kraftigt negativa till att Sandra peppar till weekend-resor till New York. Kritiken mot influencers och resande är numera rasande hög kan vi konstatera. Det verkar också vara delat läger här, en del tycker det är rätt att få drömma och andra inte. Åsikterna ungefär lika många som invånare.

Är längtan över Atlanten ett hot?

Men är längtan över Atlanten ett hot? Jag tär benägen att tänka att om vi ska spendera vår tid med att hoppa på andra, reta upp oss och debattera på det här sättet, slösar vi mest bara bort våra egna liv och gör folk ledsna. Vill vi göra det? Fine. Jag tänker i alla fall inte slösa bort mitt liv med att försöka stoppa er drömma. Så dröm om New York idag, det är en sådan dag. Res med fötterna och ta tåget till Norge imorgon. Nu och i framtiden, jobba på att vara medveten, minska ditt flygande och kämpa för att bli en mer hållbar människa, vilket såklart inkluderar social hållbarhet och att inte sprida elakheter i sociala medier också.

Jag läser nu. Japansk reseberättelse

Läser Om mitt Liv av Takasues dotter, en dagbok skriven av en tjej utan namn från 1000- talets Japan. På den tiden hade ofta tjejerna inte namn (offentligt), har jag fått lära mig, eller iaf inte tjejerna vid hovet så de tilltalades efter männen, i det här fallet pappa Takasue. Dagboken är en vacker skildring av ett vackert liv i ett vackert land. Det är inte mycket möda eller besvär som skildras, även om det finns några tillfällen och stycken som systerns död i barnsäng, eller mödan när de är på resande fot som barn, som känns lite tyngre. Det är en dagbok och en reseskildring och ger i sin form en stor inblick i livet från Japan under den här tiden. Den innehåller också små illustrationer som gör att en lättare sätter sig in i livet på den här tiden.

Jag är en biljardprinsessa. Ugglan Södermalm

I torsdags ses jag och Gustaf för att spela biljard. Vi har mest ställt in våra kompisdejter pga sjukdom och livet men nu blev den av. Vi spelar biljard, dricker öl och äter pizzaslice. Gustaf ska såklart inte ha någon pizza men äter ändå av min i slutändan. Lite som livet är. Det är alltid någon annan som äter upp min pizza.

Jag upptäcker en ny skill, att jag är rätt bra på biljard när jag vinner 6 av 7 omgångar. Det är tur att han inte läser min blogg för tror det är lite känsligt att han förlorade. Men men, så kan det gå Gustaf, suger man i biljard då vinner man inte.

Katarina

Ödet har bestämt, jag ska gifta mig med Olle. En weekend på Thorskogs slott.

Vad har Bush den äldre, Benazir Bhutto och Tommy Körberg gemensamt?  Strax ovanför Göta älv på en egen kulle ligger Thorskogs slott, ett renässansslott i tegel och en jugend oas som samlat fler stjärnor än de som var på slottet 2009-2010 då tv-serien Stjärnorna på slottet spelades in här. Välkomnande, romantiskt och exklusivt på samma gång, har Thorskogs nu även haft äran att husera mig, Sofia, Lena och Jeanette, på en slotts-vinterweekend.

thorskogs slott

Tre nya stjärnor på slottet blickar ut över Göta älv-dal.

Bo på ett slott. En weekend på Thorskogs slott.

Vi kliver innanför dörrarna på Thorskogs slott en sen fredagkväll i början av februari och det känns som att kliva innanför dörrarna till ett privat hem och en mycket stor villa. Slottet, som på ett historiskt foto på väggen vittnar om, är en jugend oas med utsikt över Göta älvdal. Här vill jag, Lena, Sofia och Jeanette genast flytta in, bland murriga röda mattor, tjocka mörka tyger och mysiga genomtänkta hörnor. Slottet andas livsverk och har en gedigen historia som den anställde Anders, en av de riktiga stjärnorna på slottet, kan på sina fem fingrar. Han säger till oss stolt att den gula möbeln i hörnet med svanvingar till armstöd är en originalmöbel man lyckats att få hem igen efter en efterlysning på Facebook.

Thorskogs historia börjar dock redan innan slottet byggdes. Här försökte Haakon Haakonsson den äldre och Birger Jarl redan på medeltiden sluta fred mellan Sverige och Norge, även om det inte gick så bra. Några hundra år senare, på 1700 – talet, byggdes en engelsk park här av Olov Wennergren, namngivaren till mitt rum. I parken finns en damm och samma vatten driver också ett litet kraftverk som ger Thorskog 60% av sin el. Den beresta Carl von Linné han också besöka parken.

1892 byggdes så Thorskogs slott, eller villan som den då kallades, av varvspatron Petter Larsson och stannade i familjen till 1986.

frukost på thorskogs slott

Frukost serveras i det vackra orangeriet i anslutning till källaren.

frukost på ett slott frukost hotell slott

Lena frågar förbryllat ”Har du lagt det så fint för att fota”, men det har jag inte. Jag gillar att äta vackert upplagd mat, säger jag, och så är det.

thorskogs slott

Så snart en kliver in på slottet förstår en att det finns någon med en känsla för helhet och gröna fingrar. Ute på promenad skvallrar grannarna om varför, om att det finns en heltidsanställd florist på Thorskog som är en av anledningarna till att det är så fint. Grannarna känner sig välkomna på slottet av de nya ägarna och ibland går de ner bara för att ta en drink. ”Jag brukar skoja om att jag har 800 m ner till baren” säger han.

På jakt efter frukost i orangeriet.

Min rumsnyckel har en stor röd tofs och en guldfärgad platta med namnet Olov. Jag tar min nyckel och Pattis M Train och börjar min promenad ner till frukostrummet, till vad som ska visa sig vara allas vår drömmars orangeri.

Jag bor högst upp tillsammans med Lena och Jeanette och tar trappan ner till våning två. Här bor Sofia och här pryds väggarna av ritningar över slottet. Mitt i trappan hänger en stor kristallkrona som av någon konstig anledning får mig att tänka på Sherlock Holmes och Baskervilles hund. Jag fortsätter ner för trappan till entréplan där reception och salonger finns. Göteborgsposten ligger redo för läsning men jag ser ingen frukost. Ett par passerar när jag står förbryllad vid min tidning. De går med bestämda steg genom salongen in bakom en dörr. Jag hakar på. En visdom att ta med, följ alltid de som ser ut att veta vad de gör. Bakom en dörr i salongen finns trappan ner till källare och frukostrum.

Jag är först vid frukosten och har en stund av njuta av atmosfären och en kopp kaffe innan de andra kommer. Jag doppar mitt långa hjortronhalsband i mitt kaffe av misstag och skvätter ut på den alldeles vita duken. De har även iKaffet, Oatleys havremjölk som har kommit att bli min favorit och gör att jag känner mig som hemma. Frukostrummet är grönt och vitt, med gardiner med gröna växtblad, vita dukar och frukosten uppdukad i mitten med levande ljus utspridda över bordet.

Frukosten serveras i organgeriet på nedre plan mellan kl 8.30 – 10.00.

thorskogs slott

Vill du fira jul på slottet? Månaden innan jul kan du göra just det och det ska vara någonting extra har jag hört. Anders har skvallrat.

Vill du också spendera en helg på Thorskogs slott?

Vill du bo en weekend på Thorskogs slott? Thorskogs har färdiga paket och vi njöt av en slottsweekend lör-sön som nu kostar 2895 kr per person med boende i slottsrum. I priset för slottsweekend hos Thorskogs slott ingår afternoon tea, ett glas mousserande vin & historik innan middag, fyrarätters slottsmiddag, kaffe, övernattning, stor frukostbuffé och såklart, den härliga gästvänliga personalen med en fantastisk inställning till service.

Slottet som byggdes 19892-94 har idag 40 rum och tar 85 gäster max.

Läs mer om olika slottspaket här och boka din vistelse på Thorskogs slott. Se till att välja boende i slottsrum för extra mycket atmosfär.

Vill du göra mera?

Thorskog erbjuder en rad aktiviteter på plats, som bastu och vedeldad badtunna. Det finns flera promenadstråk nära inpå och varför inte ta en tur till skogsgläntan? I Svartedalens naturreservat finns också möjligheten till turridning.

Ta tåget till Thorskogs slott. Stockholm till Göteborg.

För att ta oss till Thorskogs slott tog vi tåget från Stockholm till Göteborg och sedan taxi de sista 4,5 milen till slottet. Tågresan tar ca 3h och den sista biten ungefär 40 min med bil. Det finns också kollektivtrafik att ta den sista biten för den som önskar.

Passa på att köpa biljetterna när SJ rear ut sina biljetter vilket de gör regelbundet.

promenad vid thorskogs slott

I receptionen finns kartor för de små promenadstråken runt slottet. Vi följer den röda markeringen förbi skogsgläntan och möter den lilla Welshponnyn Måns läng vägen, eller prins Måns som han kommer att heta.

sofia zetterqvist måns welshponny

Sofia och prins – Måns.

skogsgläntan thorskogs slott vinter

Här i skogsgläntan brukar vaktmästare Anders fixa med marschaller och varm choklad om vintern.

vinterpromenad thorskogs slott jeanette seflin

En glad Jeanette efter en tur på röda slingan runt Thorskogs slott. Vår weekend är en kombinerad semester och blogghelg, en bloggcation och vi pratar inspiration när vi fotograferar, klimatet och annat resbloggeri. Att promenera får verkligen igång tankeknölarna. 

vinter thorskogs slott

Promenadstråk runt Thorskogs slott

Innan vi beger oss ut plockar vi upp en karta i receptionen. Thorskogs har egna för sina promenadstråk i de djupa skogarna, kanske är det för att folk gått vilse förr? Vi beger oss mot skogsgläntan och pulsar i djup vit snö.

Vi träffar av en slump en apelkastad Welsh längs vägen när vi promenerar förbi en gårdsbutik. Sofia får låna Måns som han heter och vi tar med honom på promenad.

Vi följer röd markering runt slottet och passerar skogsgläntan där snön ligger djup innan vi åter kommer ner till slottet via den engelska parken. Jag känner i hjärta och själ ren lycka över att något så enkelt som promenader värmer själen.

afternoon tea thorskogs slott weekend

Afternoon tea serveras vid kl 14.00 och gör ingen bakelsefantast ledsen. Jag åt paj i tre omgångar och magen knorrar vid tanken.

afternoon tea thorskogs slott

Vad får det lov att vara. En paj, en tårta, en kaka, eller lite mer paj?

vinter thorskogs slott

Min favoritbild av slottet. 

Ostar, scones, småkakor, paj och magi. Afternoon tea.

Efter en pulsande promenad beger vi oss mot afternoon tea i salongen. Vi möter ett bakelsedrömbord och en kvinna vid afternoon teat ger mig en komplimang för min kjol. Sånt värmer. Men ja, jag vet, min kattkjol rocks.

Afternoon tea serveras mellan kl 14.00 och 15.30 på lördag i salongen vid receptionen. På bordet står det framdukat små matsnittar, ostar, scones, småkakor, klassisk gräddtårta, cheesecake, paj, te, kaffe och magi.

blogga på ett slott

Finn fem fel. När man matchar möbler och inredning. Foto: Jeanette Seflin.

stjärnorna på slottet thorskog

Den vackra kristallkronan i entrén sedd från våning två. Jag tänker på Sherlock Holmes när jag ser den, vad tänker du på?

thorskogs slott piano

Utsikten över Göta älv-dal.

jeanette seflin thorskogs slott

Runt om i slottet finns alla dessa vackra speglar. Jag har en egen på mitt rum och Sofia likaså.

rum olov thorskogs slott

Rum Olov, döpt efter Olov Wennergren, som bodde på platsen innan slottet byggdes och även anlade den engelska parken.

Ett rum värt en prinsessa? Bo i ett av rummen i slottsbyggnaden.

Jag går runt mitt rum. I hörnet vid sängen har jag en Chesterfield fåtölj och i taket hänger en kristallkrona. Golvet är vackert i trä, kuddarna på min säng är senpasgula och det finns lite lampor här och var som skapar ett mysigt ljus. Slottet har valt att använda Maria Åkerberg som signatur-schampo och jag slipper således använda mitt egna medtagna. I min bokhylla står en samling svenska dikter. Jag bläddrar i dem. Jag har svårt att komma till ro och läsa i helgen trots att jag har tre böcker med mig. Jag vill läsa M Train, jag vill skriva som Patti i MTrain, men ron kommer ej över mig och kanske är jag allt för trött. Det verkar vara ett återkommande problem på den här tiden av året.

När du bokar rum, tänk på att välja ett rum i själva slottet. Det är värt de extra slantarna när rummen berättar sin egna historia. Ett av rummen sägs spöka, jag vet vilket men det får du veta först när du besöker Thorskog, såklart. Hotellchefen Desirée berättar att en studiecirkel med medium var här och de såg diverse på slottet, som katter i receptionen, barn som sprang på övervåningen och lekte med tidsenliga leksaker, en otäck man i det rummet som sägs spöka och en husa som gick runt som en husa gör. Thorskog andas historia och kan få även den oinvigde att fundera på om det ändå inte finns en parallell dimension där ute.

bloggarna på slottet

Originalmöbel som återfinns på fotot nedan. Anders berättar att de la ut en fråga i slottets facebookgrupp om att de sökte originalmöbler till slottet och fick svar från en som hade denna gruppen och visste att den härstammade från slottet. En mycket vacker grupp med svanvingar som armstöd. Här bloggjobbar vi mest hela söndagen.

Ett svan-möblemang värt en prinsessa, bland en sjö av naturligt ljus och vackra palmer.

Det är inte varje dag en får chans att läsa Göteborgsposten och låna läsglasögon. Noterar var de finns eftersom jag snart troligen kommer behöva dem.

Den historiska berättelsen börjar i Jägarsalen till en välkomstdrink.

Vedeldad badtunna, ja tack.

Jag borde gifta mig med en Olof. Historisk stund i Jägarsalen innan maten.

På lördag kväll träffas vi i Jägarsalen för historisk visning innan fyra rätter middag i orangeriet. Det visar sig under den historiska visningen att Olov Wennergren, vars rum jag bor i var gift med Anna Katarina. Anna är mitt mellannamn och med enkel slutledningsförmåga så är det såklart så att jag borde gifta mig med en Olle.

Tack Thorskogs slott för en fantastisk helg! Jag återkommer när jag hittat min Olle.

Katarina

Den vackra baren i orangeriet som byggdes för att locka yngre gäster. Konstigt det där att vi behöver en bar, för att lockas.

Fyra rätters middag senare.


Tack Thorskogs slott för pressinbjudan. Vi var fyra bloggare som åkte tillsammans och bloggjobbade och semestrade samtidigt, så kallad bloggcation.

Aspuddens bokhandel och röda linjen mot Norsborg

4-10 februari, 2019

Det har varit en lång vecka hemma vid Globen. Jag har varit sjuk och jag utvecklade en riktigt mansförkylning denna gång. Vi kvinnor kan visst få dem också, ska det visa sig. Jag gick hem från jobbet i måndags och gick aldrig tillbaka, jag lämnade helt enkelt inte soffan fören i fredags när jag på stapplande kalvlika ben tog mig ner för trappen och ut i solskenet i Enskede. Alldeles nyss fick jag ett sms om att läkarintyg behövs dag 8. Ja, tack för påminnelsen Previa, men jag tänker gå tillbaka till jobbet imorgon.

Att vara sjuk tär på mig och på mitt hemmabibliotek. Med svag darrig ursäktande röst lyckas jag övertala bibliotekets kundtjänst på telefon att flytta fram mitt tvåveckors-lån till söndag. Eller egentligen, kvinnan på linjen hör min misär och erbjuder sig att flytta fram lånet till söndag när jag som en mycket lite människa frågar ”vad kostar det att lämna tillbaka en bok en dag för sent?”. Man vill ju som bibliotekskund inte ha en anmärkning och det är därför jag nu, med två dagar tillgodo beger mig till ett Enskede bibliotek jag aldrig besökt, 800m från dörren.

Med målet att plocka upp en bok på biblioteket kommer jag från Enskede bibliotek med fyra. Jag lånar Metro 2033 till följd av en snapchat konversation om tv-spel kvällen innan med Gustaf och Astrids Krigdsdagböcker, bland annat.

Jag vet inte vad det är med mig och böcker och varför jag blivit så besatt. Jag kan inte sluta läsa och jag läser så många samtidigt att jag blir helt veckovild. Men efter att ha tagit min bok-sil, hoppar jag på tunnelbanan och köper fyra budgetsemlor på Ica i Skanstull (jag vänder först i entrén hos Gunnarssons där en semla visar sig kosta nära 50 kr).Vad är det med Stockholm och dyra priser på semlor? Sen plaskar jag hela vägen ner längs Ringvägen till Vitabergsparken där Jeanette bor och stolpar in, halvhostandes, för det är det jag gör nu, men med fyra semlor som ursäkt. Jag är här för att hämta nästa bokcirkelbok, Takasues dotter – Om mitt liv som Jeanette precis läst klart.

Aspuddens bokhandel i all sin prakt.

Man kan ju tro att jag skulle nöja mig här. Men med förkylningsuttråkning närvarande i varje sekund av min dag klarar jag inte att vara inne en hel dag så first thing lördag tar jag tunnelbanan in till Östermalm, promenerar genom Sturebiblioteket i Östermalms T-bana, utan att låna något, tänka sig!, och vidare förbi svampen som skyddar mig några minuter mot all illvilligt snöregn, vidare förbi Kungliga biblioteket och bort till Rönnells Antikvariat, på Birger Jarlsgatan aka bokhimlen på jorden. Det slutar nästan med ytterligare fyra böcker, men jag får efter ilsken förhandling med mig själv ner det till två. Så gör jag av Bodil Malmsten som jag läst tidigare och även ett för mig okänt tal av Astrid i bokform. Innan jag vänder hem på röda linjen sprintar jag även in på Hedengrens, bara för att det är fint. Jag har allt för grova kängor på fötterna, man kan ju tro att Östermalmsdamerna ska sätta i halsen, men det gör de inte, däremot nästan jag när jag springer in i en 21 åring och hennes nya sprillans vita sneakers. Går det ens att ha just nu? Vill bara ruska om henna och skrika ”det är ju vatten upp till anklarna ute, bor du här på Sturegallerian eller?”.

Man kan ju tro att jag skulle nöja mig här, men inte då. Söndag är bokad med Jeanette för bokreaspaning och secondhand shopping längs röda linjen mot Norsborg. Vi åker till Aspudden och spanar böcker, eller kanske mest bokhandel. En fin mysig sådan i ett fint och mysigt sådant område. Jeanette blir nödig och de har ingen toalett, det vet vi nu och vi vet nu också att toalett finns på Daisys bakom Stadsmissionen i Sätra. Att det är en kilometers promenad från tunnelbanan, det är också bra att veta. Ytterligare en bra sak att veta är att Myrorna i Skärholmen är stängd på söndagar men falafelstället nära bredvid med en falafel för 50 kr är öppet och värt den 2 km långa promenaden längs med E4an från Sätra till Skärholmen.

Ytterligare fem böcker får följa med hem. En liten bok av John Lennon bland annat och så I kroppen min av Kristian Gidlund som också finns som blogg och i skrivande stund sex år senare fortfarande finns kvar. Jag läste bloggen på den tiden den skrevs, men ja Jeanette, du har rätt, det är alldeles för svårt.

Har du förresten sett instagramkontot BooksOnTheTub? Det är alltså ett konto som sprider ut böcker i tunnelbanan. Böckerna har klisterlappar så man vet att det är dem och syftet är helt enkelt att få folk att läsa. Så fint! Nu vill jag ju bara hitta en bok.

Ja, du förstår ju. Jag har tagit en total boköverdos i helgen. Kom och rädda mig, jag är inte säker på att jag någonsin återhämtar mig.

Katarina

Ett år i böcker – 2018s lista

Listor, listor, listor. Jag har en hel radda listor i min mobil. En av dem är på alla böcker jag läste 2018. Det är alltid så skönt att radera listorna, vilket jag gör när jag publicerat blogginlägget, för då finns ju listan här. Skönt på så vis med en blogg, ett ställe att samla allt.

Här kommer just den listan, böckerna jag läste 2018. För mig ett riktigt bokläsarår, där jag hittat tillbaka till lusten att riktigt konsumera litteratur. Har du läst någon av böckerna jag läste? Vad tyckte du i så fall om dem? I listan som kommer har jag länkat till boken på bokbörsen (secondhand) ifall du blir sugen att klicka hem och läsa någon av dem, vilket du såklart blir.

# Han Kang- Vegetarianen
# Tove Folkesson – Sund (min recension)
# Tales and parables of Riga
# Ernest Hemingway – och solen har sin gång (min recension)
# Lina Wolff – De Polyglotta älskarna
# Chris Kraus – I love Dick
# Bodil Malmsten – Så gör jag
# Astrid Lindgren- Kati i Amerika
# Astrid Lindgren- Ronja Rövardotter (min recension)
# Bodil Malmsten – Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, loggbok 1 (min recension)

# Anton Tjechov – Damen med Hunden
# Astrid Lindgren – Nils Karlsson Pyssling
# Werner Aspenström – Snölegend
# Astrid Lindgren – Sunnanäng
# A.A Milnes – Nalle Puh (min recension)
# Bodil Malmsten – Kom och hälsa på mig om tusen år, loggbok 2
# Astrid Lindgren – Mio min Mio
# Astrid Lindgren – Kati i Italien (min recension)
# Patrick Modiano – Lilla Smycket (min recension)
# Bodil Malmsten – De från norr kommande leoparderna, loggbok 3

# Bodil Malmsten – Samlade Dikter (min recension)
# Bodil Malmsten – Det här är hjärtat (min recension)
# Hanna Lundström – Rassel Prassel Promenad (min recension)
# Lena Sjöberg – Under ett rabarberblad (min recension)
# Ellen Strömberg – Jaga vatten
# Anita Santesson- När djävulen kom till Bagarmossen
# Bodil Malmsten – Sista boken från Finistere
# Bodil Malmsten – Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, loggbok 4
# Anna Fredriksson – Avskedsfesten (min recension)
# Isabelle Ståhl – Just nu är jag här (min recension)

# Shaun Bythell – En bokhandlares dagbok (min recension)
# Elin Willows – Inlandet (min recension)
# Elena Favilli & Francesca Cavallo – Godnattsagor för Rebelltjejer
# Graeme Simsion – Projekt Rosie (min recension)
# Theodor Kallifatides – Ännu ett liv
# Karolina Ramqvist – Det är natten (min recension)
# Sara Stridsberg – Darling River
# Bodil Malmsten – Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig, loggbok 5
# Bodil Malmsten – Nästa som rör mig
# Novell: Åtrå – Bodil Malmsten

Läste inte klart;

Hanya Yanagihara – Ett litet liv
# Lori Wilde – Million dollar cowboy
# Gabriella Ullberg Westin – Ensamfjäril
# Rachel Carson – Tyst vår
# Ivar Lo Johansson – Vagabondliv

Katarina

12 korta fun facts om mig – vem är människan bakom resebloggen?

Jag är säker på att många av er där ute känner mig väl. Men visste du det här? 12 korta facts som bara mina närmsta vänner känner till. Pinsamheter om livet och lite därtill.

Foto: Jeanette Seflin, Seattle.

# Hade egen häst under många år i min ungdom. En stor murrig mörkt brun sak. Hennes man matchade min hårfärg som handen i handsken. Hon hette Flying och var mitt allt från 13 års ålder. Vi erövrade skog och mark och det är från den tiden min kärleken till skogen föddes.

# Är överlag dålig på att äta upp maten på tallriken. Sparar liksom en liten bit. Spelar inte riktigt ngn roll mängden på tallriken även om mindre portioner gör det bättre. Något jag aktivt behöver tänka på varje gång jag äter.

# Har börjat bli gråhårig vid tinningar och lugg. Kul grej att ställas inför. Känner mig vis och irriterad på samma gång.

# Brukade älska romance – genrén. Läste alla cheesy och dåliga böcker jag kom över och tyckte det var livet. Tänk dig hyllan på Pressbyrån, de böckerna. Just nu läser jag mer lr mindre allt förutom romance men försöker faktiskt hitta tillbaka, av det enkla skälet att det inte är mycket som går upp mot den där känslan av total besatthet.

Tror man kan se en liten silverslinga i luggen, för den som är intresserad.

# Är singel. Ingen som verkar veta? För jag blir aldrig bjuden på dejt. Så så måste det ju vara då. Vägrar Tinder. Min kompis Linda säger att jag har en typ, korta och blonda män. Alla män verkar dock passa in i denna kategorin, hon ser lite generöst på d så att säga. Så skynda er, jag fyller för tusan 35 i år.

# Har jag ett Secret Single Behaviour? Självklart. Likt Carrie SATC med sina crackers vid diskbänken är jag en ritualperson som riktigt kan längta hem till en ensamkväll efter jobbet där jag med omsorg valt godis och sysselsättning. Just nu handlar det om godisklubbor och att se serien Grimm, av den enkla anledningen att jag tycker människan i huvudrollen som jag inte vet vad han heter, är snygg. Jag förvandlas också till ett barn framför tvn där jag sitter och skrattar för mig själv, högt och ljudligt, ett riktigt häxskratt. Anledningen att jag vet om det? Jag har fått klagomål, flera gånger. Jag vet. Barnsligt, ytligt och skämmigt på samma gång.

# Älskar att skriva men har haft en lång bloggsvacka. Lr kanske är det en livssvacka. Skyller på de gråa håren.

# Gillar tysta och lugna hem. Har aaaaaaldrig på musik hemma. Men gillar musik, bara att jag förknippar det med träning och inte hemmapepp. Min lägenhet är mitt tempel, i den bemärkelsen.

Foto: Jeanette Seflin, Seattle.

# Har ett hem bestående av nästan bara secondhand prylar. Köper sällan nytt, köper helst inte alls, utan tar det folk ej vill ha. Billigt och bra för miljön.

# Snusar på fest. Gjort sen jag var ung å dum och började. Folk blir förvånade. ”Snusar du?!” Som att jag inte passar profilen. Men men, festsnusare I am. Favoritsort är Göteborgs Rapé Lingon, om du någonsin vill bjuda.

# Sjukt dålig på att ta bort gammalt nagellack på tårna. Det har hänt mer än en gång att det får växa av. Just nu har jag 3/4 dels rött nagellack. Ser roligt ut. Viftar lite med tårna som kompensation.

# Sålde min bil i höstas. Filar på ett goodbye bil inlägg som kanske kommer. Hej hej kollektivtrafik och slitstarka promenadskor. Promenader är för övrigt en sysselsättning jag älskar. Gud, börjar jag låta som en kontaktannons?

Det var det. Vad har du för spännande egenheter för dig och har du ett SSB (Secret Single behaviour)? Ös på i kommentarsfältet vetja. Skulle vara så himla roligt att få veta.

Katarina

Och jag gillar att ta selfies, helst med ett smarrigt snapchat-filter.

Med tåg till Göteborg och Thorskogs slott

1 februari, 2019. Stockholm till Göteborg.

Vi har sett fram emot det så länge, att ta Blå tåget till Göteborg. Restaurangvagnen! Den där restaurangvagnen. Men Blå tåget ställer in så vi får åka SJ. Första klass är det åtminstone, för att Lena tycker det är viktigt att vi slipper fotbollslagen. Första klass är inte fy skam det heller även om vi tror vi ska få bullar men får clementiner. Så vi kompenserar det snabbt med en IPA och chips. Skam den som svälter sig på en tågresa, liksom.

sj mot göteborg

När fyra kvinnor ses pratas d om livet. Vi pratar ideér till en workshop. Vi pratar romantik, hopplös romantik. Sofia är hopplös romantiker, men det vet vi ju redan. Det där att vara hopplöst något, ställer verkligen till det men ger intressanta perspektiv på kompromisslöshet. Är vi kompromisslösa eller kommer vi att nöja oss med mindre till slut?

Res med SJ från Stockholm till Göteborg.

Tågvärden verkar älska att ge information och vi vill att han ska vara tyst. Vi är försenad och ju mer försenade vi blir ju oftare pratar han, med hög röst, lite som dubbel bestraffning all over.

Klimatet är på tapeten. Bloggarna likaså. Att vara resebloggare fortsätter att vara knepigt 2019, för vad är hållbart egentligen? Om en ska under 2.0 ton CO2 strecket får man verkligen anstränga sig, om man nu siktar mot det. Det verkar inte alla göra, med 60+ resor med flyg på ett år, vilket är synd, för om vi inte alla hjälpts åt så blir det ju svårt, det kan man med säkerhet konstatera.

Vi möts under spottkoppen och allt handlar om Patti Smith

Vi pratar om Just Kids som vi läst till veckan. Patti Smiths bok om hennes liv med  fotografen Robert Mapplethorpe. Lr Roberts liv med sångaren och diktaren Patti, hur man nu väljer att se det. Jeanette har med sig Just Kids och jag har med två andra Pattis, M Train och Hängiven. Vi har en hel hög för Lena har även köpt en på Pocketshop i T- centralen, du vet den i hörnan nere under spottkoppen. Vi möts också där.

Vi tyckte alla om Just Kids, på sitt vis. Att läsa om en sådan kärlekshistoria förändrar en lite i grunden. Vi vill kanske alltid vara benägna till en sådan kärlek, men frågan är om vi alla är det? Jag vill tro att vi har det i oss men att det inte är självklart att vi låter den sidan komma fram. Boken är så mycket mer än ordinär kärlek, den handlar om den där djupa, förlåtande kärleken, som ger utrymme åt varandra att vara de individer en är, trots misstag, stora och små. Den handlar också om sexuell förvirring och tidiga år i konstnärers utveckling. Vi dras mellan känslor och reflektion kring konsten de skapar (Robert och Patti) och om den är så bra, eller om de bara är i ”rätt tid och sällskap”. Vi kommer ändå fram till att det kanske är det det alltid handlar om, att man måste se till att vara i rätt tid och sällskap. Boken ger mycket. Den undervisar i historia, om vad som hände mellan mitten av 60- talet fram till 89, när Robert dör tillföljd av AIDS. En tid när Vietnamkriget är aktuellt, det mesta kretsar kring Andy Warhol och the Factory och Robert Kennedy blir skjuten. Den visar också att det bara är ”att köra på” med konsten och att aldrig ge upp är svaret för att lyckas.

göteborgs tågstation

I taxin från Göteborg centralstation åker vi med mannen som sitter som en fällkniv när han kör. Är det på grund av halkan eller är han bara så? Men det är halt och det är en himla massa snö, när vi kommer fram till Thorskogs slott där vi ska spendera vår bloggcation. För fram kommer vi i all vinter-oreda.

Katarina

thorskogs slott

Är det alltid bara kvinnor i bokcirklar? Min bokcirkel i Söderhallarna och Mitt namn är Lucy Barton

Jag hör sorlet i bakgrunden, skratten efter en lång arbetsdag. Dofterna. Kaffedoften. Det finns för mig sällan något bättre än kaffedoft. Kanske den gnissliga torra doften av en välläst biblioteksbok kan fungera som en kaka bredvid, men annars är det inte mycket som slår kaffetåren. Jag slår mig ner bredvid min bokcirkelvän på caféet i Söderhallarna. Det är där vi träffas någon gång runt var sjätte vecka för att prata om den bok vi läst, en udda skara vänner, kollegor och så. Kvinnor såklart. Är det alltid bara kvinnor i bokcirklar? Kanske är det mest vi som läser tänker jag ett slag när min vän säger att de andra står i kassan. En flyktig tanke som inte får fäste, ej heller idag.

Söderhallarnas café visar sig vara den perfekta mötesplatsen. Vi träffas där tunnelbanan möter pendeln, där myllret av människor möter myllret av fåglar och här finns Tranströmer biblioteket, ett bibliotek rikt på ungdomsböcker. Jag hinner tänka att det är så vackert här, nästa gång ska jag ta med mig kameran, så det gör jag.

Den här veckan träffas vi för att prata om Mitt namn är Lucy Barton av Elisabeth Strout, författaren till Olive Kitteridge. Jag har egentligen inte så mycket att säga om Lucy Barton, mer än att det var en stilistisk njutbar skildring av nio veckor på ett sjukhus, hur det nu kan vara njutbart. Men en författare har den förmågan, att göra även plågsamma upplevelser njutbara utan att det är något avvikande med det. Mitt namn är Lucy Barton handlar om just Lucy Barton. Den handlar om mor- dotter relationen och hur enkelt den blir så skev och hur svårt det är att få den o-skev. Hur starka barndomsminnen hänger kvar, färgar och formar livet och personen däri.

Nästa vecka träffar jag min andra bokcirkel. Min andra bokcirkel borde ha ett namn så att det inte blir bokcirkeln ett och två och .. Ja, förslag mottages tacksamt! Men först kanske jag borde berätta något mer om den, så att ni kan bidra. Det får bli en annan gång.

Katarina