Resor
comments 2

Jag vågade inte plocka blommor för vi var mitt i Amerikas största nationalpark. Vandra i Wrangell – St Elias, Alaska.

Vad gjorde du på midsommar? Jeanette – Äh, var i en övergiven gruvby i Alaska, jag vågade inte plocka blommor för vi var mitt i Amerikas största nationalpark. Sofia skrattar.

Det var längesedan nu, då jag firade en klassisk midsommar. Jag minns faktiskt knappt när det var men de senaste två åren har jag bara varit på resande fot, för två år sedan i Civezza och nu senast i Alaska. Midsommar är på sätt och vis en klassisk parhelg, så det är kanske inte så konstigt att helgen tappat betydelse för mig och att det snarare blivit fokus på en till gratis semesterdag och det finurliga i att lägga sin semester i anslutning till midsommar. Så så blir det kanske även i år.

Sofia.

Jeanette photo-style.

En midsommarvandring i Alaska.

Vandra vid McCarthy i Wrangell St Elias nationalpark. Alaska.

Att vara ute i naturen lockar. Att vandra, det är något jag vill göra i varje hörn av världen! Jag vill kunna skriva på bloggen, den dag jag bestämmer mig för att sluta skriva, om ”I alla dessa hörn av världen har jag vandrat! Det var det .. ” . Korta som långa vandringar, har ingen betydelse, det är inte tid, distans eller prestation som avgör, bara den där känslan av att röra på benen. När byxorna liksom skaver mot de orakade benen och vinden sliter i flätan och luggen, då är livet som bäst.

På resande fot tar jag ändå med mig barndomsminnen från mitt midsommarfirande. För de flesta av oss gräddtårta, plocka blommor och dans till små grodorna runt stången. I Alaska, blev mycket lite av det här möjligt, men vi tänkte att ”vi har ju ändå blommorna”, fast när vi tänker närmare inser vi, att vi har inte ens det. För just vid midsommarafton befinner vi oss mitt i Amerikas största nationalpark, Wrangell – St Elias och är det något man inte vill på midsommar så är det ju att hamna på Park Ranger kontoret med en stundande böteslapp för att ha plockat blommor i en nationalpark.

Vad gjorde du på midsommar? Jeanette – Äh, var i en övergiven gruvby i Alaska, jag vågade inte plocka blommor för vi var mitt i Amerikas största nationalpark.

Vill du vandra i Wrangell – St. Elias?

Nationalparken har en samlad lista på leder som ligger i anslutning till McCarthy. Här hittar du den.

Jag, Sofia och Jeanette gick Root Glacier Eire Mine Trail med utgångs punkt i Kennicott. Uppskattningsvis gick vi i promenadtakt runt två timmar men gick då inte hela vägen fram och ut på glaciären. 2-6h rekommenderas för leden.

Lite Sound of Music känsla, fast med maskrosor.

Amerikas största nationalpark.

Wrangell- St. Elias, där McCarthy ligger som en ilsken prick mitt i, kommer på tungan, en nationalpark lika stor som Yellowstone, Yosemite och Schweiz kombinerat. Wrangell – St. Elias breder ut sig i vad som jag upplever någonstans där i mitten av Alaska men när en kollar Google maps så är den där någonstans i högra hörnet, snarare, faktiskt helt och hållet på den östliga gränsen till Kanada. Parken har också ett syskon på sin högra sida, som dock råkade födas inom Kanadas gränser, Kluane National Park. Wrangell St. Elias är inte bara Amerikas största nationalpark, utan är också sprängfylld av glaciärer och en och annan vulkan.

Spanar efter Mt Blackburn. Hellu berget, var äru?

Viskningar om en glittrande glaciär sätter sprätt på hike-benen. Root glacier trail.

Strax efter den guidade visningen av Kennicott tänker vi att ska vi inte promenera ut på Root Glacier? Jo men det ska vi väl ändå? Vi har nämligen hört om den glittrande glaciären och dessa viskningar får fart på oss. Och vad sätter inte sprätt på hikebenen om en glittrande glaciär man faktiskt kan gå ut på när man hela dagen spanat på den med sitt täcke av sand och Mount Blackburn i horisonten.

Lenas ben blir inte lika sprättiga så hon beger sig ut på äventyr på egen hand i Kennicott. Kanske har hon fått tillfälligt nog av vårt glaciärletande. Men det är svårt att inte vara överväldigad. Visste du att Wrangell- St. Elias består till en tredje del, tom lite mer, av glaciärer? Det är ju ändå ordentligt mycket kan man ju tycka med tanke på hur stor parken är. Det kanske också förklarar svårigheten att ta sig från McCarthy till Kennicott i flipflops och enkla gympisar.

Jag lånade innan avresa en bok om Alaskas glaciärer av en kollega och hade den en lång tid och bara kikade i för att ha något att jämföra med när jag kom fram. Det visar sig svårt att med ögonmått mätt avgöra vad som håller på att hända med glaciärerna. Den största delen av Alaskas glaciärer, 95%,  smälter till följd av den globala uppvärmningen, men Hubbard Glaciären som faktiskt löper ut i Wrangell- St. Elias växer när det är varmare och krymper vid kallare klimat (fråga mig inte riktigt hur det fungerar men det har något med kalvningen att göra). Hubbard blir således i Alaska undantaget som bekräftar regeln.

Katarina

Kennicott gruvby. Har skrivit om byn här.

 

2 Comments

  1. Ack ve så fint!!! Och ja haha, det var nog tur att ni inte plockade blommor. Inte en så tokig midsommar ändå med de där vyerna 🙂 Jag vill också känna att jag har varit ute och vandrat på många olika ställen, och i olika typer av natur och landskap, #lifegoal !

  2. Jag hade ju inga skor, minns du inte? Ett par blöta sneakers i väskan och ett par trasiga flip-flops som lossnade mellan tårna var tioende steg kan man ju inte vandra till glaciären med. Haha, jag är tidernas sämsta norska.

    Fast det var egentligen bara halva sanningen, för ville ju vara kvar extra tid i Kennicott. Minns fortfarande hur glad jag var mina extra två timmar där.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *