Year: 2022

Att resa till andra kreativa själar och om Terraforming Mars

Mellandagarna är årets resdagar säger man. Och det stämmer, nästan varje år för mig. Jag sitter i skrivande stund på McDonalds vid Gävlebro och snabbladdar Barbaren efter att ha besökt Eriks föräldrar i ett snöfyllt Tierp och sedan Rania i snömojsigt Sundsvall, där vägarna hann att förvandlas till glass innan vi lämnade. Men jag har fått snö! När jag packar väskan för att lämna hemmet har jag alltid lite reseångest nu förtiden. Jag vill inte lämna hemmets trygga vrå, åtminstone allt mer sällan. Att vakna, låta fötterna glida ner i mina ulltofflor och hasa ut i köket för att koka en kopp anarki-kaffe, sedan slå mig ner vid mitt skrivbord och låta fingrarna motionera i mörkret, utan att tända en lampa, är livets goda. Det är tur att det finns likasinnade människor, som tänker precis som en själv. Som värdesätter den första koppen kaffe likt guld. Morgonstund har guld i mund. Det går att förhandla med rutiner, men min morgonrutin är mig allt för kär. Två dagar hos Rania rasade snabbt förbi. Vi pratade om …

skrivbord skrivliv

Skrivlivet & tidens tand

Det känns som att livet maratonlöper iväg. Längs vägen får jag mycket gjort, men jag bestämmer inte takten. Tragiskt nog tar det en stund att vänja sig vid tanken att man inte styr skutan. Det märks att jag dras åt det mörka i tanken. Och jag antar att det är tidens tand. Vi har några mörka år bakom oss och det är svårt att föreställa sig att det blir ljusare den närmaste tiden. Trots det, försöker jag i tanke och handling summera året som gått för att med klar blick, blicka framåt mot 2023. Så vad hände då & och vad fick jag gjort? Hur mycket som helst, känns det som, när jag summerar det. Jag har gått tre skrivkurser under året. Mittunis Kreativt skrivande Barn och Ung, Linnéunis Att skriva för barn och unga och nu och fortfarande pågående Umeåunis Kreativt skrivande B. Och till våren har jag kommit in på två skrivkurser och en kurs i litteraturvetenskap och kan för allt i världen inte bestämma mig vilken jag ska fortsätta med. Jag har …

Torpet.

Jag önskar att jag bloggade mer. Men det gör jag inte hur mycket jag än sitter här och önskar. Jag blev med torp förra året och hade tänkt att skriva om det, men kom aldrig så långt. Men nu så, nu gör jag det bara. Alldeles snart har jag haft torpet i ett år, så ja ni förstår ju hur mycket jag har tänkt. Det är mitt i semestern, men fick en snilleblixt och tänkte att jag skulle kika in och visa en bild på mästerverket. Ta-da! Allt är grönt här. Torpet ligger vid Ensjön i Norrköping, vid foten av Vrinneviskogen på en prunkande skogstomt som har alla nyanser av grönt. Jag lär mig namn på träd och växter igen, blir påmind om skoltiden. På tomten finns både vitsippebackar, smultronsnår och en blåbärsskog, full med blåbär precis nu. I skogen finns svamp och vid trappen fanns trattkantareller i höstas. Det finns också en stor myrstack som driver mig till galenskap. Men den talar vi inte om. Jag spenderar den mesta tiden på trappen eller i …

Steam.

Tåget från Stockholm rullar snabbt. I ett tuffeti, tuffeti, tuffeti, tuff är vi i Västerås. Fyra tjejer, minus den femte, på en kort workation i ett hotell som mycket länge varit på allas läppar, the Steam hotel. Välbehövligt är ledordet för dagen. Den senaste tiden, vintern, har jag kämpat på. Arbete, studier, restriktioner, träna. Arbete, studier, restriktioner, träna. Tiden har upprepat sig så många varv att jag blir snurrig i mitt ekorrhjul och har haft svårt att hänga med på tåget, men det här tåget, som går mellan Stockholm och Västerås, det är jag med på. Så snart mina fötter stiger av tåget i Västerås, ångrar jag att jag lämnat systemkameran hemma där den ingen nytta gör. Så snart jag kliver av tåget i Västerås, möter jag den välbehövliga solen. The Steam hotel gör ingen missnöjd och mig, mer än nöjd. Här finns allt man kan tänkas behöva: stora hotellrum, pool, takbar, gin-bar, mer än en ljuvlig utsikt, mat över förväntan och rustika detaljer som sätter igång fantasin och får en att drömma om svunna …

Det känns som en livstid sedan Alaska. Lions head

Vi hikar mot Lions head. Uberlerigt. Lena har gympisar. Först går vi fel. Sen hittar vi rätt. Rakt upp för en backe. Svinjobbigt! Men vi belönas med en ascool glaciär! Högt upp på toppen av ett lerigt berg finner vi den. Vi har musik på för att hålla björnarna borta. Vi lyckas. Jag svär när jag kommer upp på kullen för jag är så himla fucking trött. Lena säger att hennes rumpa lyfts 10 cm av ansträngningen. Vi dricker en öl på Eureka lodge där vi bor. Packar. Fotar döda djur. Skrattar. Rundar av. Texten ovan skrev jag på stående fot i Alaska, där och då, säkert mitt i den leriga backen. Små stödmeningar som nu känns som en prosadikt om ett liv som en gång var, ett liv som jag har svårt att se komma tillbaka, hur mycket jag än längtar och trängtar. Men vi finns kvar, minnet finns kvar. Jag träffade Lena och Sofia på resebloggarmeet-up så sent som i torsdags och Jeanette flyttar alldeles nu nu till Bandhagen, ett stenkast från där jag bor …

Sommarkurser

Det finns något så magiskt som ordet sommarkurser. Och i år suktade jag mer än vanligt, sökte för första gången och sökte flera. I mitt letande efter kurser (mest litteratur och skrivande), trillade jag över en rad kurser jag drog på smilbanden åt, eller faktiskt tänkte att det här, det skulle vara intressant att läsa. Så utan baktanke eller inbördes ordning (ifall du är sugen; sök sommarkurser via antagning.se senast den 15e mars): Harry Potter och hans världar, Jordens undergång (!), kurser i att skriva barnlitteratur, kurs i att skriva poesi, fornnordisk religion, Game of Thrones verk, si-fi litt, skräck, Superhjältinnor från Ripley till Wonderwoman med mera. Jag själv är mest av allt sugen på en grundkurs i sci-fi litt eller att läsa fornnordisk religion. Det ska mycket till för att man ska höja ögonbrynet i dagens värld, men en kurs i ”Jordens undergång” gjorde susen. Katarina

Verklighetsflykt

Hej bloggen! Det var längesedan jag skrev nu. Ibland kommer livet emellan, men eftersom bloggen handlar om livet kommer jag väl tillbaka antar jag. Ukraina knackade på och jag öppnade, klev ut från min kammare och började fundera på vad det är som händer där ute, vad vi håller på med och då i en parallell process med mitt liv, hamnade jag här, på Äntligen vilse, min kära blogg, min verklighetsflykt. Jag har till och från undvikit sociala medier. Jag tror det var Zadie Smith som kallade SoMes djävulen; jag såg SoMe- djävulen i vitögat och tryckte på logga ut. Det var det som hände, inget värre än så. Tiden passerade, livet blev lite lugnare, men nu är jag tillbaka och scrollar. Och jag vet inte vad jag ska säga; att följa ett krig i realtid i sociala medier är något mer än att stirra SoMe-djävulen i vitögat, det är en blick man inte kan logga ut ifrån. Vad har hänt sedan sist? Ingenting och allting. Jag går en skrivkurs i barn och ungdomslitt, skriver …