Bred artikel mitten, Resor
comments 9

Vid ishavets kant. En roadtrip genom Nord-Norge.

31a juli – 9aug 2019, Narvik till Lakselv

Ett dygn i tåg sätter sina spår. Men det är mysigt, det får jag ge dig SJ. Föga ska jag ana krånglet som skall vänta påväg hem, men det vet jag ju inte nu och det är väl tur det att man inte vet världens olyckor innan de komma skall. Vidderna är värda det, kanske särskilt sträckan Abisko -Narvik, en bucketlist sträcka har jag hört, som jag nu sett, både från tåg och bil. Men som Johnny påpekar påväg tillbaka i en av alla ersättningsbussar vi nästan inte kommer med då inte ens SJ är säker på om den finns ”bäst du håller dig vaken nu så du inte missar denna gång, ack du sov ju genom här sist”. Inte får man missa något så storartat, inte.

arctic circle train

Med Arctic Circle train, Stockholm till Narvik. 

renskav

Johnny lagar renskav.

narviknarvik

Narvik.

The band. Johnny, Katarina och Linda.

Arctic Circle Train till Johnnys Narvik

Vi landar i Narvik bland järnmalm och krigslämningar efter en hel tågresa hit. Ännu har jag inte tagit mig tur och retur Norrlandet utan ersättningsbuss, men vem har det egentligen? Det kanske inte ens finns den möjligheten? Vem har någonsin fått SJ att fungera och vem visste att Narvik haft ett koncentrationsläger?

Inte jag i alla fall.

Andra världskriget ska följa oss från härifrån till farmor i Lakselv, längs Senja och minnesmärken I Tromsö, längs ishavets kant där vi reser.

Men visst slogs de tillbaka norrmännen. Särskilt general Fleischer, den general som beordrade attacker i Narvikområdet utan Oslos ”tillåtelse”. Men behöver man tillåtelse från staden i söder, när man är så långt härifrån? Inte om man är frihetskämpe i alla fall.

linda-marie gäfvert vandra

Linda på vandring.

norge utsiktgrunnfarnes senjagrunnfarnes senjasenja norge

Grunnfarnes, Senja.

Tidvattnets Senja

Vi når tidvattnets Senja mitt på dagen och äter lunch på en marken i Finnsnes precis innan vi tippar över på ön.

Vårt mål är Grunnfarnes, där vi av en slump möter två norska män vi dricker vin med vid vid en grillstuga. Här finns en släkt begraven till Johnny, på den lilla kyrkogården och andra fornlämningar.

Stein, en av de norska männen, har snaps i äggkoppar och bjuder oss på kaffe på morgonen. Han pratar norska så att man förstår. Stein har besök av sin vän Tore. Stein bor i det gula huset med antikgröna väggar och jag tänker att jag ska ha det i mitt nästa boende med den där som jag senare går på stranden under tidvatten och pratar i telefon med. Får man tänka så, så tidigt? Det får man kanske inte, men jag gör det ändå. Det klara vattnet gömmer sanden och döljer det där vi måste prata om någon annan gång.

Vi åker på Senjas turistväg och passerar den ena platsen vackrare än den andra. Man blir avtrubbad, Norge avtrubbad här. Vill man ha ett tips till Norge där man får en liten bit Lofoten för sig själv? Ta Senja vetja. Enkelt. Knappt bilar å en liten strand för var man att tälta på med tidvatten att mäta sin tid och lycka i.

Skaland Senja

Strand vid Skaland, Senja.

Tungeneset Senja

Tungeneset, Senja.

tromsötromsöjohnny friskilä normark

Johnny på färjan från Tromsö vidare norr.

Birtavarre.

Ishavets Tromsö

Vi tar färjan till Tromsö. Denna lilla stad med en Ishavskatedral. Så fåfängt nordligt vacker som bara nordiska städer kan vara. Här är sommarklädsel dubbla lager ull och människorna härdade av årtionden av isande vindar och arktisk sol. Här är det guld i pizzan och minnen av deporterade judar på marken utanför. Här är det kontraster, men ändå inte. Det är bara ett nordligt Norge med ett ishav och minnen från kriget, en stad skapad av den tid som var och det klimat som är.

Vi tältar vid den vackraste av platser, Breivikeidet, några mil längre bort och jag skriker upphetsat rakt ut. Jag pratar i telefon igen, för det är det man gör innan man ska sova när man är såhär och jag kommer inte i säng innan kl 02.30. Det känns i ögonen på morgonen när vi packar ihop tältet, men vad gör väl det för vi är vid färjan så det är bara att hoppa på
och på något sätt är det jag som väcker de andra. Linda säger att jag blir såhär när jag är nykär och det kanske är så, men hur är andra då om inte som jag? Vad är det att vara nykär om inte lite borttappad, glömsk och frånvarande. Man kan ju också tro att jag är mer närvarande med honom men om man frågar honom är jag nog den mest förvirrade person han mött. Är då att vara nykär mitt normalläge?

lakselv

Vi bor i Zions hus och här bor vi bra.

johnny normark friskilä lakselv

Mitt hjärta värker i takt med de snöklädda topparna som flimrar förbi. Alta.

Alta visar sig vara ett gäng rondeller och Johnny gillar Altarondellerna men inte inträdet på 50 kr i Norrskenskatedralen. Vi köper fika här och mumsar i bilen på parkeringen utanför. Vi ser aldrig kyrkan.

Mitt hjärta värker i takt med de snöklädda topparna som flimrar förbi. Hjärtat är ungefär lika tufft som ett gelehjärta vid det här laget. Jag jag har träffat någon. I Nord-Norge får man outa det på bloggen när ingen inblandad kan försvara sig. Men jag antar att det är det dagböcker och bloggar är till för, det är ju trots allt mitt utrymme i den människoskapade världen att förfoga över.

Ni som läser det här antar jag inte bryr er så mycket om det utan mer är här för destinationsläsning men känslan jag har när jag passerar bergen påväg mot Johnnys familj i Lakselv är uppblandad och svår att dölja även för er. Känslan av att älska att vara här och känslan av att vilja vara hemma i Stockholm hos snubben är ständigt närvarande men i bussen påväg till Boden känner jag mig stärkt, för att jag klarar tuffa motgångar och känslostormar och känner mig starkare på andra sidan ovädret.

fiska i norgefiske nordnorgelinda-marie gäfvertöring nordnorge

Kvikklunch med fjällvett inpräntat på insidan.

fiska i nordnorge norgelinda-marie gäfvert

En vacker fiskinsida med vad som verkar vara någon parasit.

Vildlaxens Lakselv

Johnnys släkt i Lakselv ska visa sig totalt underbar. Det är farbröder, fastrar och en farmor i ett enda virrvarr när vi anländer. Det är laxfiske, pizza, ”gå på tur”, sommarfåglar, multebär och granater blandat med samtal om norskt och svenskt, fina utsikter, ett vrålkallt klimat och en liten stad där matbutikerna har dåligt godisutbud och inte söndagsöppet (enligt Johnny i alla fall, skylten säger något annat när jag går förbi). Vi fiskar och äter hjorton och lär oss nya norska ord som solbärstoddy.

Här slits jag med mina känslor för vildmarken, för snubben och testar att äta kött igen efter så många år. Det smakar som jag minns det och det går att äta, såklart.

Naturen biter i kinderna här och Nordkap är inom räckhåll. Norge är vad Norge är, ett fantastiskt land med koselige människor som alla är vältränade, kanske både på grund av begreppet att gå på tur, att plocka hjortron är en adrenalinsport och att det finns sockerskatt.

trollholmsund

Trollholmsund.

nordkap

Nordkap.

nordkapkirkeporten

Kirkeporten.

Gjesvär

Gjesvär.

Svala Nordkap

Det är svalt i Nordkap, så svalt att jag omvärderar vad jag tycker är svalt. Klippan vid Nordkap gör sig bäst på håll och kontrasterna mellan karga klippor och turister är närvarande. Som Per-Eilert på Skarsvåg camping (Kirkeporten camping) säger ”Nordkap är en bucketlist destination så folk kommer bara för att bocka av att man varit och gör inte så mycket mer”. För att göra så mycket mer måste man nog lära sig att klä sig, tänker jag, det och att Johnny behöver en varmare sovsäck.

Innan vi lämnar efter en natt här rullar vi förbi den gamla kyrkan och skolan i Skarsvåg, som är till salu. Johnnys släkting Per-Ivar som varit lärare här säger att den kostar 2,5 miljoner, men då får man en simbassäng på köpet! Här bodde Johnny familj från 60-80 tal någongång och även farmor jobbade hon på fiskfabriken en stund.

Sametinget i Karasjok.

Vi vänder hem

Nordkap är pricken över i:et och från här början resan hem. Vi stannar en natt i Lakselv och säger hej då till farmor som berättar historier om kriget och om när hela Finnmark brann. Vi går vilse vid älven påväg hem till vårt boende i Zions hus, hos Johnnys farbror Alf.

Vi lämnar Lakselv i vemod och åker vidare mot Karesuando. Vi passerar de samiska byarna Karasjok och Kautokeino och lär oss om Kautokeinoupproret på Wikipedia. Vi träffar på finska Alko och äter älgstek hos mina vänner i Karesuando innan vi bastubadar bort all semester för den här gången.

Tack Johnny, Linda och alla ni där i Lakselv, Narvik, Kareusando och allt mittemellan för en fantastisk semester.

Katarina

9 Comments

    • Katarina says

      Verkligen. Härligt är bara förnamnet. Man vill liksom stanna i den här känslan.

    • Katarina says

      Graci! Längtar redan tillbaka 💃 fantastiskt att hänga runt bland familj och vänner sådär.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.