Resor
comments 3

Tankar om neddragningar och en skrivutmaning. Mot Umeå och årets Littfest.

Torsdag den 14e mars, 2019. Från Stockholm till Umeå.

Jag klappar ihop datorn och springer mer eller mindre ut från jobbet. Varför blir det såhär varje gång jag ska resa någonstans? Nåväl, kanske är det inte mitt fel, jag är ju ganska planerad och organiserad ändå trots en översvämmad outlook och människor som drar i mig till höger och vänster. Mitt jobb, denna myndighet i fritt fall, börjar allt mer likna en upp och nervänd verksamhet där man jobbar på taket i stället för i grunden.

Bilderna är fotograferade och redigerade i mobilappen VSCO.

Det är konstigt hur fort det går, hur snabbt man raserar något som byggts upp under så lång tid. Denna vecka, kom uppsägningen av alla provanställda i Stockholm. De slutar den 31a mars. Vi andra får vänta på besked till slutet av april. 4500 personer ska ju sägas upp.

Jag antar att det är tiden nu, två år innan nytt decennium, vi kommer se tillbaka på är tiden då vi raserade. Raserade välfärd, klimat och demokrati. Hur vi skar sönder en myndighet och lämnade behövande åt sig själva, pga pengar, ursäkta, andra prioriteringar, såklart. Tiden då vi inte agerade för klimatet och heller inte agerade för att rädda demokratin.

På ont i rumpan avstånd. Mot Umeå och littfest.

Men allt det här lämnar jag nu bakom mig när jag rafsar ihop de sista prylarna på mitt skrivbord, brusreducerande hörlurar *check* och hoppar på tunnelbanan mot centralstationen och SJs snabbtåg mot Umeå. Biljetter i första klass, jag fyndade under Alla hjärtans dag kampanjen, om du minns. 590 pix för första klass, TuR till Umeå. Det känns som en skatt och det känns skönt att man kan glädjas åt det lilla.

Det visar sig att Umeå ligger på precis lagom ont i rumpan avstånd. Och i första klass är det enkelt att jobba. Wifiet på SJ funkar och tåget tuffar på. Clementiner, kaffe, vatten och kakor ingår och SJ levererar en tågvärdinna som jag av misstag kallar flygvärdinna i stories, med hög servicekänsla. Tågservicen blir bättre och bättre. Det är i första klass allt lugn och härlighet har gömt sig. Jag har inte tänkt innan på hur enkelt det är att komma ifrån skrikande skolklasser och dålig luft, det är ju bara att betala några slantar extra, såklart. Nästa gång ska jag dock ta den tysta avdelningen, för trots sitt lugn blir en tant utan filter rund under fötterna och skrattar ett häxskratt två rader bort och jag blir Drydenbitter och dagdrömmer om hur man ska få tyst på henne.

Littfest och en egen skrivutmaning på tåget.

På tåget söker jag ett nytt jobb. Det händer inte så ofta. Det känns bra även om det känns tragiskt att tänka på att lämna ett sjunkande skepp. En känner sig skyldig men det är också en känsla en börjar vänja sig vid att känna. För regeringen tar ju inte längre något ansvar.

Likt littfesttåget som går lite senare där alla som åker får en skrivutmaning att färdigställa på tåget har jag önskat att Linda och hennes elever skapar en utmaning till mig. Så det gör de. Jag har utmaningen levererad på lunchen. Jag hade nog tänkt mig något i stil med ”skriv vad du ser utanför fönstret när du passerar Gävle”, men det är inte riktigt den utmaning jag får.

Istället ger eleverna mig ett svårt etiskt och moraliskt dilemma.

Ämnet skolskjutning.

Som om det inte vore nog är det en fiktiv skolskjutning på deras skola de menar och till min hjälp, en lista med eleverna och deras enskilda karaktärsdrag.

Hur berör man ens ämnet skolskjutning? Bara ordet på tungan. Hur man än vrider på det är det ett litterärt minfält. Hur dödar man ens ett barn även om det bara är i text? Jag kommer få researcha skolskjutning i månader. Hur ska det ens gå till? Var är Astrid när jag behöver henne?

Cred till Lindas elever för bästa utmaningen i mannaminne!

Jag gömmer mig på toaletten och tänker att jag åtminstone kan rädda några av mina karaktärer så. På en hemlig magisk toalett i skolkällaren. Här står jag nu på SJs magiska toalett och gömmer mig för neddragningar och skolskjutningar tills tåget rullar in på perrongen i Umeå och jag tvingas att gå av.

Katarina

 

3 Comments

    • Katarina says

      Men tack ❤️ litteraturfestivalen i umeå var topp. Haru varit?

  1. Trist med nedskärningarna. Med all digitalisering och automatisering som kommer med stormsteg är det nog en hel del tjänster som försvinner i många företag. Ska bli spännande att se vad som kommer istället, för människan är kreativ så jag tror att nya arbetsroller kommer att skapas, säkert sådana vi inte ens kan tänka kommer att komma …
    Drydenbitter, hahaha

    Ha det gott i min födelsestad Umeå 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *