Roslagen var för mig innan dessa dagar okänt. Föga vet man vilken pärla som gömmer sig längs Östersjöns kant, innan den ger sig ut i full blom framför ens ögon. Över Kristihimmelfärds-helgen åker jag och Erik på långfärd längs Östersjöns kust mot norra Uppland, spanar bruk, rotar på loppisar och tar promenader vid vattnet. En välbehövlig semester från en lång vår av stiltje.
En roadtrip genom ett rosigt Roslagen och nordligt nord-Uppland
Hur mycket kunskap har du om Roslagen och nord-Uppland? Innan jag besökte Uppland, hade jag ungefär noll kunskap om både det ena och det andra. Det är härligt vad man lär sig när man är på upptäcktsfärd i nya landskap! Under resan fyndade jag Sverigeboken, en komplett guide till Sverige utgiven av Motormännens riksförbund 1982 på Emmaus i Gryttby. Denna bok har redan blivit min svenska resebibel. För ett landskap likt Uppland, fungerar den trots åren på nacken väl, då det är ett landskap fyllt av bruk, runstenar och så kyrkorna då. Är det ändå inte något mer med Uppland än bara fornlämningar kan man undra? Här bor ju ändå mer än en miljon människor, en del rospiggar och en del bruksfolk. Något annat än att titta på bruk och gå i kyrkan måste de ju göra kan man tycka. Vi tar redan på vad, genast.
Där stad möter landsbygd, där pittoresk och vaska champagne förekommer. Vaxholm
När västkusten finns, glömmer en lätt bort östkusten, men egentligen är det inte så stor skillnad. Kanske är vattnet på östra sidan av Sverige litet mörkare, lite murrigare och mer dramatisk och kanske undrar vi mer vad som försigår där ute på havet utanför vår huvudstadskust. Vaxholm, var med besöket under Kristihimmelsfärd nytt för mig. Min mamma skrev meddelande till mig när vi var påväg och sa att hon hört att det ska vara pittoreskt. Det är svårt att förstå när något ligger så nära Stockholm, men hon har alldeles rätt ska det visa sig. Hit har sommar-Stockholmharna flytt sedan mitten av 1800-talet och det som igår var fisk- och sjöfolk-hus i Norrhamn är idag konstnärslyor, såklart.
Vi anländer i Vaxholm efter att ha lämnat Nisse på kaninpensionat Linn för helgen. Här äter vi lunch, strosar, spanar fästning, köper lakrits och äter glass på ett litet torg. Vaxholm andas förvisso pittoresk men även champagnevaskar känsla och denna känsla är inget för mig så två timmar blir alldeles lagom och trots allt skiner solen mest i Vaxholm. Bäst är Arkipelag konfektyr och grosshandlarvillorna (som jag kallar dem). Vackra välvårdade godisbutiker ska en vara rädd om och glassen från Glasskiosken på torget smakar bra i solskenet.
Yoga har aldrig känts så lockande som i Norrtälje. En roslagspärla jag vill upptäcka mer av
Efter någon timma längs väg 276, på jakt efter rospiggar, kantad av rapsfält landar vi i Norrtälje. En stad med anor. Norrtälje, roslagens hjärta, var känd som marknad och handelsplats redan på 1200 – talet och på 1800 – talet en populär badort då gyttjan i Norrtäljeviken ansågs hälsosam. Jag vet inte med gyttjan jag, men Norrtälje är trots allt väl värt ett besök. Jag möts av en vacker Roslagsort, större än jag anat som ger mig Vimmerby och hemkänsla. Vi promenerar en stund, tar en fika, en ordentlig kaffe och chokladboll på Café Atmajala Yoga och Sup och slåss i schack och säger runt varje krök ”hit åker vi tillbaka och bor på Granparken”, ett pensionat som gör skäl för namnet. Här har Erik bott tidigare, i ett tidigare liv, men vad hindrar det. Vid ett återbesök vill jag se utsikten från Södra Bergen och de Wallinska gårdarna och göra ett besök på Roslagens bokhandel vid lilla torget innan jag tar en kaffe på Atmajala igen. Vi pratar med mr Atmajala och han berättar att man kan Yoga på SUP hos dem och att man då paddlar iväg upp för strömmen till en sjö där man yogar i vassen. Yoga har aldrig känts så lockande som i Norrtälje.
I dessa miljöer spirar inspirationen och jag skriver en liten stund varje kväll. Bo på ett soldattorp i Tierp
Vi når vår slutdestination sent under torsdagskvällen. Eriks föräldrar bor på en gård utanför Tierp som de haft i många herrans år. På tomten ligger ett litet soldattorp och det vill man ju ha om man ska ha gård någon gång. Vi kryper ned för natten och trängs, jag mer glad än Erik åt trångboddheten. I dessa miljöer spirar inspirationen och jag skriver en liten stund varje kväll och i morgonsolen på trappen planerar jag dagsutflykter.
Det krävs inte så mycket när allt kommer ikring
Vägen genom vattnet ut på Ön
Vi vaknar till solen, dricker kaffe på trappen och skuttar sedan likt Lille Skutt in i bilen. Vi tar väg 292 mot Söderfors vidare till Hedesunda och åker ut på Ön, på vägen genom vattnet. Det heter bara Ön och här ligger Sandsnäs, en camping, restaurang och en vacker idyllisk strand. Det finns inget särskilt vi siktar in oss på, bara vägen genom vattnet och Ön och för att vi hört att området är vackert. Det är något särskilt när en ö inte heter mer än Ön och det ser ut på kartan som att vägen går på vatten. På Sandsnäs äter vi Fish n chips och njuter av första sommarkänslan för året. Varför tog jag inte med baddräkt?
Ps. Jag vill berätta en hemlighet. Jag älskar Fish n chips!
Limes norrlandicus i Gysinge. En nationalpark, ett naturreservat, en brukshandel och tre järnvägsbroar
Tidernas väg tar oss till Gysinge bruk och vad som ska visa sig vara en liten sommaridyll. Gysinge ligger egentligen i Gästrikland och är en liten avstickare från norra Uppland, men inte tänker man på landskapsgränser när en äventyrar heller.
Gysinge bruk är ett gammalt vallonbruk med anor från 1600-talet och under 1800 – talet ett av Sveriges ledande järnbruk. Bruket tillhör Gästriklands bergslag, ligger i krökarna till Limes norrlandicus, den naturliga norrlandsgränsen och här finns mycket att upptäcka ska det visa sig, både i kultur- och naturväg, för tanter, farbröder och barnbarn.
I Gysinge finns både naturreservat och nationalparken Färnebofjärdens Naturum med huvudentrén till parken inte allt för långt bort. Gästrikeleden passerar bruket och går över några gamla järnvägsbroar som räddats av Riksantikvarieämbetet och tur var väl det, för här fikar vi med benen dinglandes över kanten till fjärden innan vi handlar all lakrits vi kan hitta i den gamla Brukshandeln och besöker Naturums utställning, som i dessa tider flyttat ut och ger oss det space vi behöver i tider av social distansering.
Vill du läsa mer om järnvägsbroarna? Du hittar mer information om broarna och Gysinge naturreservat hos Naturskyddsföreningen Gävleborgs län.
Här tränger vatten upp från underjorden och skapar ett magiskt lyster i skogen. Ingbokällor
Färden tar oss vidare längs östra sidan av Färnebofjärdens nationalpark till Ingbokällor naturreservat i Tärnsjö. Här tränger vatten upp från underjorden och skapar ett magiskt lyster i skogen. En vacker plats där vi slår oss ner för en fika och en stund begrundan. Fika bör man annars dör man. Vågar man kan man dricka vattnet om man vill bli botad från diverse krämpor. Kanske funkar det i virustider som dessa men man får nog vara beredd att sila ett barr eller två mellan tänderna i farten.
5 loppis, secondhand och fyndparadis i Uppland
Under vår resa runt Uppland besöker vi inga mindre än 5 secondhand/loppisar. Ett av mina alla sidointressen! Två av ställena har jag besökt flera gånger och ett är minst sagt ett fyndparadis.
Hos Emmaus i Gryttby fyndade jag en tavla på Ali Baba och de 40 rövarna. En plansch, man kunde ju önska det var originalet. Men den gick dessvärre för mer än 40 kr på Bukowskis. Här köpte jag också Sverigeboken, en liten bok om Göteborg (så nu får jag väl åka dit vad det lider) och en om Vilda djur i svartvitt.
Refurn i Bergshamra gav oss en stabil pall för en hunka.
I Hallstavik, mer exakt Lindris (ganska nära Lindris såg) – hittade vi en loppis med urmycket saker på vår väg till Grisslehamn. Här köpte vi två picnic-pallar med säkert 50 år på nacken, 8 krukor och några fat och två balkongbord för 250 pix tutti.
Hos Kretsloppet i Tierp köpte jag en bok om att skriva av Julia Cameron, en fajanskruka och ytterligare två pallar. Pallarna kostade bara 40 kr och det andra en ringa summa jag inte minns.
Hos Spektra i Örbyhus hittade jag ytterligare två böcker om Mormors krukväxter och om Ätliga växter i skog och mark. De kostade väl en tjuga, sisodär.
Eriks favorit är Lövsta bruk. Norra Upplands bruksbygd
Jag tror Erik är skadad från alla besök bland Upplands bruk från när han var barn. Mamma- och pappa – Erik har släpat runt Erik en del, kan man säga. Och jag får väl lov att hålla med, det är kanske inte så upphetsande med bruk när man är liten knodd. Vad som förvånar mig är att det faktiskt är det, när man inte längre är.
Det hinns med en hel massa bruk under resan. För det är det som finns här. De flesta har något öppet men som allt annat i Sverige, verkar det vara öppet kl 10.00-14.00, tider som kan vara lite knöliga att passa, om man vill se mer än ett ställe.
Eriks favorit är Lövsta bruk. Här vill jag bo för natten, men det vill inte Erik så vi hamnar i Öregrund, vilket trots att det är Eriks val nog är rätt. Just i Lövsta finns kanske inte så mycket till kvällen och har man redan sett stället vill man kanske inte bo där också.
På väg till Öregrund hinner vi både se Forsmark, Lövsta Bruk, Söderfors bruk och Österby bruk. Forsmark är idag kanske mer känt för sitt kärnkraftverk, men hade järnbruk redan på 1500-talet. Vid Lövsta bruk huserar konstnärer och vi gör ett kort stopp hos en keramiker innan vi åker vidare. Söderfors bruk passerar vi med sin grekisk paviljong, i det Uppländska landskapet en lite konstigt syn i naturmiljön. Österby bruk är lite större och här finns bland annat ett litet återbruk, en antikhandel, en restaurang där vi äter lunch och ett orangeri.
Forsmark kommer att bli min favorit baserat på Jan Eric Rehn (arkitekt) – utseendet och det ställe jag skulle vilja återbesöka när det är öppet
Där folk som gift sig ristat in sin kärleksbetygelse till varandra sedan 1800 – talet. Öregrund i norra Roslagen
Öregrund är en östkustsmåstad i norra delen av Roslagen. En omtyckt sommarstad med ett bra utbud av restauranger, fina badmöjligheter och friluftsliv in på knuten. Här finns Melker Andersson restaurangen Bojabäs, Tallparken och små mysiga klipphällar där folk som gift sig ristat in sin kärleksbetygelse till varandra sedan 1800-talet. Hållbar romantik, minst sagt.
Klockargården. Bo i Öregrund
Vi anländer i Öregrund sent på lördagen Kristihimmelfärdshelgen och magen knorrar. Det har regnat hela dagen och det känns in i märgen. Det är skönt att checka in i ett varmt boende för natten, efter två nätter i ett soldattorp, kan jag lova.
Klockargården ligger mysigt inklämd ganska centralt nära hamnen i Öregrund och det är nära hamnen du vill vara, i en kuststad. Rummen ligger spridda bland en mängd byggnader och vi hamnar ett trädäck och en trätrapp bort från frukostrummet. Om du bokar via Klockargårdens sida, uppgraderar de om rum med högre standard ej blivit bokade.
Söderströms veranda och Kafé Wilma. Äta i Öregrund
På kvällen strosar vi ner till hamnen för en bit mat. Melker Andersson restaurang Bojabäs huserar här men har inte öppnat för säsongen. Vi ber om tips från tjejen på hotellet Klockargården och hon tipsar både om utsikt för solnedgång och någonstans att äta, så vi äter där hon tipsar, på Söderströms veranda, mycket nöjda med valet och går sedan en promenad i solnedgång. Vad vi kan se från vår promenad längs hamnen så är utbudet ganska likt varann, klassiska kustrestauranger möter pizza med vacker utsikt.
Romantiska stenhällar och dramatiska tallar i Tallparken. Att göra i Öregrund
Utvilade börjar dagen med våfflor till frukost ute och njuter av vårsolen som värmer våra ansikten. Värmen har återvänt i kroppen efter en halkig tur på en klippa. Jag funderar på varför jag aldrig tar någons namn, men tjejen vars namn jag ej kan, ritar en karta om en lämplig förmiddagspromenad som inkluderar ett besök vid stenhällarna. På väg dit passerar vi vackra kustkvarter och kikar på inredningen i Öregrund sjömansinspirerade kyrka. Precis bredvid ligger Kafe Wilma och vi plockar upp bulle och chokladboll och får kaffetermosen påfylld för en promenad i Tallparken, ett nysprunget friluftsområde längs Öregrunds ena kuststräcka. Sjöfartmuseet, ett av Öregrund stoltheter, är stängt för helgen, men trädgården är öppen.
Efter fyra späckade dagar vänder vi hemåt för att hämta upp Nisse på pensionat Linn och vila ut. För när man inte rest på länge måste man vila efter man varit ledig och rest.
Albert Engströms ateljé lockar till ett stopp vid en dramatisk klippa i Grisslehamn. Jag drömmer om en ateljé likt Alberts i en liten röd stuga på en klippa. Det gör alla andra också, men vad gör väl det, drömmar är inte alltid till för att uppfyllas, de fyller livet med glädje ändå.
Katarina
9 Comments