En dröm går i uppfyllelse, precis i denna sekund när jag ser nationalparksskylten och bilen rullar in på en parkering med stjärnor överallt, ett bevis på att det är en svensk nationalpark som uppenbarar sig framför mina ögon. Åsnens nationalpark, den trettionde svenska nationalparken och i skrivande stund sista i ordningen, bildades 2018 och bjuder på ett speciellt sjö och ö- landskap mitt i Smålands inland. Här är jag nu.
En i taget besöker jag Sveriges nationalparker. Genom vandring och båt räknar jag med att nå dem alla någon gång. Det tar de år det tar. Här kan du läsa mer från mina äventyr i Sveriges nationalparker.





Åsnens nationalpark. En småländsk nyponros
Bilen rullar in i området vid Trollberget på västra sidan av Åsnen efter en sen lunch kombo middag på PM & Vänner i Växjö. Pepp till tänderna rör jag mig ner till den officiella tältplatsen, längs smalspåret som inte finns kvar och bredvid kanotleden Värendsleden.
Åsnens nationalpark känns ung och frisk som en nyponros och som gjord att upptäcka med cykel eller kanot. Smalspåret är idag en cykelled genom Åsnenområdet. Cykelställ, plats för kanot och träbryggor är en del av nationalparken och jag avundas stilkänslan hos nationalparksdesignern. I Åsnen har hen gjort ett extra bra jobb med vindskydd byggda i trä med glas med tryckta motiv och naturliga moss-tak, likt en oas ute i den naturliga svenska skog-oasen där en blickar ut över obebyggda öar som flyter omkring på håll.
Hitta hit – > Åsnen nationalpark ligger i de två kommunerna Alvesta och Tingsryd och har två (bil) entréer, Trollberget och Sunnabro. Här finns information om parken och rastplatser. Du når även Åsnen med cykel via cykelleden Åsnen runt eller via kanot på Värendsleden.



Tanken är att vi ska övernatta i Åsnens nationalpark, men tyvärr är svenska nationalparker ofta begränsade också i fallet med Åsnen och just idag får vi därför inte övernatta här.
Under vårt besök promenerar vi vid båda entréerna och njuter av naturen och hur välordnat det är med informativa och underhållande skyltar, ett roligt inslag i den sköna naturbilden.


Söker du inspiration till Sveriges nationalparker? Det finns en uppsjö böcker om Sveriges nationalparker, bland annat Sydsvenska nationalparker – åtta skyddade naturpärlor där Åsnens nationalpark är en. Ett rykande färskt exemplar ligger hemma i min kammare, bara väntar på att bli uppätet i en stor efter semestern – tugga.

Naturen i Åsnen
På min väg genom Småländska höglandet loppisfyndar jag en bok ”Värt att se i Sveriges natur – En reseguide” och vid Åsnen skvallrar boken om vackra Sirkön. Erik styr bilen mot ön på Åsnens östra sida. Ön är bebyggd även om lite och är belägen strax utanför nationalparken och på väg till den norra entrén och Åsnens djupa bokskog.
Vid en första anblick är Åsnen ett majestätiskt ö och sjölandskap som vid en närmare koll huserar vackra bokskogar och näckrosdammar värda Monet. Men Monet kom aldrig hit, vad jag vet, däremot var Linné från krokarna och har säkert upptäckt Åsnen som en del av sina barndoms skogar (säger jag utan att veta, egentligen). Nu har jag upptäckt det också! Och det som möter mig gör mig inte besviken. Jag hade glömt bort det majestätiska med bokskogar, de är ju inte så vanliga trots allt men min barndoms upplevelse av det praktfulla lövverkets känsla kommer tillbaka med full kraft.
Åsnens insjöskärgård har mer än 1000 öar och 70 mil kustlinje och har en tur kan en skymta både Kungsörn, Lokatt och höra lommen över sjön.




Sjöodjur och andra mysterier vid Åsnen
Smålands egna storsjöodjur
Vi åker vidare mot nord-östra sidan av Åsnen och med målet Bjurkärr. Bjurkärr ska vara känt för Smålands egna Storsjöodjur, malen, skvallrar Sverigeboken om. Det ska tydligen ha funnits en i Sverige som varit 3.6 meter lång till och med men vanligtvis blir de inte längre än metern. Längre än, känns i sammanhanget mer än tillräckligt då denna fisk till och med krubbar sjöfågel när den känner fört.
Kanske pratar man inte högt om detta för då skulle väl inte många våga bada med sina barn i Bjurkärr, precis.
Historien om Alvar
På väg mot Sirkön högläser jag historen om Alvar. Ingen läsning jag rekommenderar innan en ska tälta ute i mörkret!
HIstorien handlar om Alvar som en dag gick ut genom dörren i stugan för att hämta ved och försvann. En vet inte vad som hände Alvar, kanske var det Smålands egna storsjöodjur som var trött på sjöfågel? Läs historien på länken ovan och skriv vad du tror i kommentarsfältet här i inlägget.


Med skogens skatt utanför tältdörren. Övernatta vid Åsnen
Vi kommer inte så långt som till Sirkön, bara en liten snudd och bestämmer oss för att tälta i Urshult, vid Åsnens södra strand. Gulligt ortnamn kan man ju tycka.
Erik dricker folköl och bjuder en skvätt och rattar en nudelsoppa på stormköket. Efteråt töms en dyr rom med en vacker flaska upp i kåsan och jag tänker att det är så man ska göra. Dyr rom ska vara i kåsa.
Jag är tältrostig, det är min första tältnatt för säsongen och jag sover inte allt för bra trots att jag har skogens skatter utanför tältdörren. Några ungdomar använder rastplatsen som nattligt häng och sitter och pratar utanför tältet på den arla morgontimmen och en sak är säker, man hör minsann allt i ett tält. Har jag blivit bekväm eller bara gammal hinner jag tänka och svaret uppenbara sig med besked. ”Katarina, du har bara blivit gammal. ” ” Sen när är 35 år gammalt?” vill jag skrika till mig själv. När en tältar vid en rastplats och plågas över tonåringars inte fullt så sammanhängande dialog, då är 35 urgammalt.
Jag drömmer mardrömmar om Alvar under natten, att jag blir kidnappad eller bortrövad eller något annat kanske det är. Varför har jag blivit så harig helt plötsligt? Jag är en hare och Erik en badkruka. Jag hade tänkt att min rädsla för mörkret skulle ha gått över på äldre dar men det visar sig vid Åsnen, att det har den inte. Att vara rädd för mörkret och ändå tälta är ett besynnerligt val men ett val jag är glad att jag gör, om och om igen.
Jag tar mig genom natten trots en redan bortglömd tonårsdialog, en skräckhistoria och ett skyfallsregn. För tältisar som oss troligen bra, för även om de flesta Svenska nationalparker fylls upp med besökare är vi här vid Åsnen allena på blöt mark. Allt som allt passerar några barnfamiljer, med barnen på släp och med ett omfattande verbalt motstånd ”måste vi leka här igen” och en fransyska i röd basker, men inte så många andra.
När jag vaknar så regnar det och både jag och Erik är glada att vi är på en rastplats där vi kan torka tältet under frukost.
Tips – > I Småland går det bra att fricampa lite varstans. Det är inte så turisttätt och det finns mycket skog och mark här. Packa gärna ner en handduk att torka tältet med och en rom för att värma själen.

Tälplats, kanotled och rastplatser
Tältplats – > Åsnen har tre-fyra anvisade tältplatser på Utsiktens övernattningsplats, en del av Värendsleden till en kostnad av 40 kronor natten.
Kanotled – > Värendsleden, en 12 mil lång led passerar Åsnens västra sida och verkar vara ett utmärkt sätt att upptäcka Åsnenområdet.
Rastplatser – >Åsnen har sparsmakat med tältplatser, men briljerar med sina många och fina rastplatser (lokaliserade främst vid entréer) och vandringsstigar. Parken har åtta kortare vandringsstigar som finns utmärkta vid entréer och det finns en led för alla, förutom för den långknatande vandraren.



På vägen ut på Sirkön möter vi en självservice-gårdsbutik, njuter av allt vackert grönt och köper deras äppelmust. Äppelmusten intas på parkeringen vid Bjurkärr för att ha händerna fria under promenaden.
I Bjurkärr möter jag de vackra bokskogarna. Man glömmer bort hur fina de är. Om du inte har sett en, åk till närmsta bokskog, bums!
Vi strövar längs skogens stigar innan Erik säger lunch och jag ”Kosta Boda Art Hotel”. Kombinationen av ord får oss att öka takten och bokskogen virvlar runt omkring oss när vi fräser genom lövverken med kurrande magar. Lunchen i Glasrike får bli en annan historia.
Katarina















