Resor
comment 1

Bland fallande löv och fräsande stormkökskok. En vandring genom Bjurholms natur och Västerbottens själ

Tiden går så fort, för oss alla. Ännu en gång börjar löven falla och senhösten göra sig påmind i ett virrvarr av värme, kyla, regn och snuviga näsor. Viruset och illavarslande nyheter ger sig till känna likt det lilla mörkermonster som klättrar in genom fönstret och kryper ner under sängen. Jag har varit på tur till Linda i Umeå i helgen och jobbat på distans två dagar i mitt niotillfem-jobb och det har varit alldeles förträffligt att vara iväg en långweekend. I Stockholm förtränger jag mörkret, men i Umeå gör det sig påmint. I Stockholm förtränger jag naturen, men i Umeå blir min längtan så stark att jag fyller mina lungor med löv och jorddoft så snart jag och Linda bestämmer oss för att vandra Öreälvsleden i Bjurholms kommun, Ångermanland.

vandra i umeå
Vandra längs Öreälvsleden

Först några ord

Hösten kommer med all sin vackerhet, men också sin sorg. En fellow resebloggarkollega, Johanna Elisabeth, har under sensommar/ höst lämnat oss och resebloggsvärlden med ett stort tomrum. Jag träffade Johanna första gången tillsammans med Linda och Jeanette på en pressresa till Tallinn och jag och Linda minns väl den roliga historien om när Johanna vaknade av att en man står i hennes rum. Vi skrattade som tokar åt Johannas inlevelsefulla berättelse om när hon kastar sig upp ur sängen med kudden som vapen för att försvara sig mot den vettskrämda (och fulla) mannen. Det visar sig senare att mannen gått fel, uppgivit fel rumsnummer i receptionen och fått kortet omkodat för att sedan komma in till en sidenpyjamasklädd och sussande Johanna (på något vis, hur man nu kan lyckas med det).

Johanna, jag minns din röst och inlevelse fortfarande. Vila i frid.


Norrland segrar över södra Sverige i naturkampen men slåss hårdare mot mörkret

På regelbunden basis är det en tur till naturen jag behöver. Även om Stockholms naturreservat håller mig underhållen en stund, är det inget mot Västerbotten och Lapplands natur. Norrland segrar över södra Sverige i naturkampen men slåss hårdare mot mörkret, kanske en inte alltid så jämn kamp för den som flyttat från Sveriges sydligare delar hit.

Är Umeå en liten storstad eller en stor småstad? funderar jag på. Belysning finns trots allt, men staden kan knappast kallas tätbebyggd och det gör sitt till när mörkret knackar på.

höst umeå norrland
vandra i norrland höst

Det är måndag och jag sitter på tåget och tittar ut genom rutan, minns mina kängor på snedden i backarna längs Öreälven när jag ser gula och gröna toppar blinka förbi utanför SJs dimmiga fönster. Dimman ligger tät, mest hela tiden nu. Mitt högerknä värker efter att ha gått på snedden, eller om det är musklerna runtomkring, vad vet jag, men jag vet att jag kommer få lida på squashträningen imorgon. Kanske borde jag skicka ett meddelande till Erik och be han packa träningskläderna när han möter mig på centralen igen för en squashinjektion redan idag?

flugsvamp
öreälven umeå

Min själ har fått läka i Västerbotten och fått vandra bland andra västerbottensjälar

Min själ har fått läka i Västerbotten och fått vandra bland andra västerbottensjälar. Det är skönt att komma från rutinerna hemmavid, se hur andra har det och höra rösten av en vän annat över den brusiga telefonlinjen. Viruset känns inte som att det kommit hit och jag är inte säker på att man är beredd när så gör. Kanske är norrlänningarna sammantaget för snälla. Jag hör dem säga på televisionen i bakgrunden, att antalet smittade nu ökar igen, inte bara i Stockholm utan även här bland Sveriges orörda natur.

Håll i er västerbottningar, för det är allt inte en kul tid vi har framför oss.

höstvandra öreälven

I hemmets lugna vrå jobbar vi i ilande fart

Tiden som varit har pressat oss. I hemmets lugna vrå jobbar vi i ilande fart. I lugn och ro ser jag skenande psykisk ohälsa på håll och undrar när den knackar på min dörr? Vi jobbar hårt för att ta oss ur virustiden och jag funderar över en kopp Kung Markatta-te vilket pris jävlar anammat kommer att ha denna gång.

Den smala stigen längs Öreälven leder mig vidare, tillbaka till andningen

Det är tur att jag får sådana helger som denna, som likt det raka tågspåret mellan Stockholm och Umeå pekar ut kompassen och får mig på (Botnia)banan igen, får mig att se att det finns annat där ute än Stockholms trånga vrår. Den smala stigen längs Öreälven leder mig vidare, tillbaka till andningen och det som är räddaren i andningsnöden när det allt mer resultatbaserade samhället jagar mig, för tolfte året i rad. Om jag inte skulle jobba, vem är jag då? Köper jag det som håller på att hända med samhället och accepterar att Trump vinner valet igen? Härdar vi som befolkning ut ytterligare fyra år och härdar vi ut virustiden?

vandra öreälvsleden
vandra öreälvsleden

Vi slutar där vi stod för tre år sedan

Vi börjar vår vandring vid Bjurholms golfbana, en av Sveriges vackraste om man får tro Jonas, Lindas golf, jakt och dataspels- pojkvän. Vi slutar där vi stod för tre år sedan när vi på väg till eller från Björnlandet stannade på bron och fotade den fantastiska utsikten ner över älvdalen, den älvdal vi nu vandrar längs med. Marken är fuktig, det är trots allt höst, men jordlagret torrt. Mina ben spänns när jag går i lutningen, rädd för vad som döljs under lövtäcket men jag finner inget där, förutom en flugsvamp eller två som retas med sin närvaro.

Jag väljer djup och linjer och testar, övar, försöker att förstå

Jag får feedback på min första barnbokuppgift och det är mycket jag har att jobba på. Jag väljer djup och linjer och testar, övar, försöker att förstå. Jag försöker så mycket att jag nog inte kommer hinna klart uppgift 2 som ska lämnas in på onsdag. Jag accepterar att jag hinner kanske halva uppgiften och tänker att jag får lämna in den som den blir. Uppgift 2 är att rita av en Tintin-teckning, där övningen handlar om att förmedla känslor, mycket svårare än vad en vill tro. Jag väljer energisk och tänker att jag ska välja någon mörk känsla för teckning 2 och försöka använda kol och riktigt papper, men jag kommer inte hinna.

Vandringen i Bjurholm och helgen i Umeå är värd det. Man kan inte hinna allt i livet.

Jag övar djup och former med linjer och det ska visa sig urbota svårt!
raststuga öreälvsleden
vandra umeå

Till efterätt äter vi Marabous apelsinchoklad och lyssnar på den porlande tystnaden från älven

Någonstans halvvägs slår vi oss ner och jag kokar tortellini på stormkök. De torra tortellinisarna fyllda med ost som vi även hade med oss runt Sverige och som Erik kokade på gasspisen djupt inne i Hamra nationalpark. Vi har kaffe med oss i termosen och även vatten till stormköket. Note to self, man behöver inte vatten när man vandrar längs Öreälven, rent och friskt vatten till stormköket finns allt i älven, Katarina. Till efterätt äter vi Marabous apelsinchoklad och lyssnar på den porlande tystnaden från älven. Det är precis just det ljudet som läker och fördjupar min kännedom om platsen, som får västerbottningen att haka fast lite vid sidan av smålänningen och förklara att det inte bara är flit som är viktigt i livet, utan även ljudet och doften från naturen.

ekorrbär

Den fasthakade västerbottningen måste få smålänningen att sluta

Vi passarar Härnösand och mitt baksida lår gör sig påmint. Jag blir hungrig när jag skriver om stormköksmaten och beger mig mot Bistron. Jag hinner inte äta en så stor lunch innan jag lämnar Umeå men hinner ändå testa något nytt, Gamla bibliotekscaféet vid gaveln ganska nära centralstationen. Jag sväljer en hummustallrik och har telefonmöte ungefär samtidigt. Umeå känns matmässigt som Stockholm för tre år sedan.

Jag vet inte vad jag själv tycker om att jobba på distans. Vila är viktigt för mig men helt plötsligt finner jag mig själv aldrig ta rast, alltid jobba, alltid ha fokus. Jag måste sluta. Den fasthakade västerbottningen måste få smålänningen att sluta.

De sista kilometrarna fram till bron är tuffa för benen men lena mot själen. Flåset är den sista helande parametern innan jag och Linda blir upplockade och hemkörda mot lördagskväll och en öl.

Om det vore så väl.

Jag orsakar vad som eventuellt kan uppfattas som ett planerat dåd från grannarna när jag får en mobilladdare att explodera, implodera och flyga ur uttaget. Det smäller så in i Norden! Med smällen ryker elen och spisen går i baklås till följd. Vill man tända lampan får man dra på spisen, men man kan för det inte laga någon halloumistroganoff och som bäst får man diskobelysning i duschen där Linda förvånat får duscha klart i mörker.

Så kan det gå med mobilladdare får jag lära mig den smällande vägen.

Katarina

vandra öreälvsleden
laga mat på stormkök
Stormkökskoket det bästa är
äta ute i naturen
öreälven öreälvsleden
En inte-reklambild för en kåsa från Olofsfors. Jag vill också ha en träkåsa! Bäst att jag önskar mig till helgen.
vandra i västerbotten
bjurholm
bjurholm
kyrkan konstvägen 7 älvar
kyrkan konstvägen 7 älva
kyrkan konstvägen 7 älva
kyrkan konstvägen 7 älva
kyrkan konstvägen 7 älva
kyrkan konstvägen 7 älva
kyrkan konstvägen 7 älva
kyrkan konstvägen 7 älva

1 Comment

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.