Kvällens föreläsning i kursen om Astrid ska handla om flickböcker och tajmar, tro det eller ej, perfekt med min seminarieuppgift i min andra kurs om ungdomsromaner. Föreläsningen som börjar om prick tio minuter och snabbar på mina redan snabba fingrar handlar såklart om just Astrids flickböcker. Jag har i mina dar läst mycket flickböcker, särskilt när jag var ung. Läste Astrids Kati serie, eller i alla fal de två första härom året och kastades snabbt och lätt tillbaka till den lättsamma genrén. Idag, en ungdomstid i retrospektiv, ter sig inte alltid flickböckerna så lättsamma. De är en spegel av sin tid och väcker i alla fall hos mig, en del obekväma känslor som jag glömt jag hade. Seminarieuppgiften rör frågeställningen kring vilken utav två böcker jag anser vara mest emancipatorisk och jag funderar på om det för oss i slutändan är möjligt att bli frigjorda eller att känna sig så. Katarina

Okej. Jag kanske blev lite överivrig, som jag blir i bland. Jag blev varse om min överiver imorse. Även en elbil kan köra fast visade det sig strax efter squashträningen kl 08.18 tisdag morgon i snödrivan utanför huset. Med skräck i blick ringer jag Erik efter att ha försökt att parkera i vad jag då upplever ett gränsfall, men vad göra när man har skypemöte om en halvtimma och inte har duschat eller frullat? Då tar man det osäkra före det säkra och parkerar. Jag slänger ur mig i omvända ord att jag sitter fast och att han måste komma och hjälpa mig för att bilen hänger rakt ut i vägen minsann. Rakt ut! Ren livsfara att skåda, kom ut ska du få se! Det här är sista gången jag fickparkerar någonsin, så mycket som du vet det! Jag ler vid tanken på hur låst jag blir när något biloväntat händer. Jag får på varningsblinkersen trots ett smärre personligt trauma och plötsligt mitt i samtalet kommer en människa i en byggbil och kör in bakom …

Jag har skaffat elbil. Du finner mig bakom ratten, där du inte funnit mig på år och dag. Men det här är ingen bilrecension eller annat tjofräs, det kommer nog aldrig, vill bara tala om vart jag är så du inte saknar mig allt för mycket. Jag befinner mig bakom ratten på en orangeröd Hundai Kona electric, nu och ett år framåt. Idag tar jag elbilen till jobbet, det känns som en ynnest att få ta bil till jobbet som inte släpper ut avgaser. Vilken grej! 45 mil går den på en laddning och på jobbet får man ladda gratis sånär som på parkeringsavgiften som i Stockholmsmått mätt inte är särskilt stor, 50 kronor, tänka sig! Allt känns bra. Men något fel måste den väl ändå ha denna coola sak? Ja bilen kommer ju med en app så att man kan starta hemma och ha koll på laddning och sånt världsligt och den fick vi och försäljaren inte att fungera, så idag tar jag bilen och ser om teknikerna kan lösat. Vi får se. Ciao! …

Vaccinkriget har börjat och hemma övar vi på att vinka och peka. Framsteg görs på daglig basis men som förväntat i EU – går vi bakåt i tiden och börjar snart närma oss krigstidens sensmoral. Märkligt såhär nära förintelsens minnesdag. Igår hade jag föreläsning om Pippi och är det något bra som kom ur krigstiden förra gången så var det väl ändå Pippi. Världens starkaste flicka frigjorde sig från alla krigsdumheter, vände upp och ned på polisen och bar sin häst till räddning när helst Lillagubben behövde det. Men jag ska inte sticka under stol med att verkligheten oroar. Att vi aldrig riktigt lär oss även om vi gärna vill. Katarina

Dagen bibioteken öppnade passerade utan upplopp. Jag besökte ett bibliotek själv, Svenska barnboksinstitutets med ett förbokat besök. That´s how they roll in virustider. Biblioteket ligger på hörnet av Odenplan, ganska nära Stockholm Stadsbibliotek i den mest vackra byggnaden. Det är när mina fötter trampar i trappor som dessa jag tänker att jag kanske ändå hade velat bo någonstans i Vasastan eller annan inspirerande gammal Stockholmsmiljö var nu det skulle vara. Jag är här för lite kurslitteratur till barnbokskurserna jag läser. Porttelefonen knäpper till och strax där efter kliver jag in i ett bibliotek med högt i tak, ensam, sånär på den kvinnliga bibliotikarien som hjälper mig att registrera ett lånekort och har förberett mina böcker. Samlingen innehåller mer än nittiotusen böcker säger hon och hit kommer studenter och forskare. I vanliga fall har man öppet och erbjuder även studieplatser, jag vill genast hit fast att jag är här. Mitt ärende är snabbt uträttad och jag packar ner mina böcker och travar tillbaka till gröna linjen vid Odenplan för hemfärd. Dagen efter är jag på jakt …

Klockan är 07.12 måndag morgon. Jag har sovit vad som känns som en evighet, duschat och sitter nu och dagdrömmer bort min morgon med en kopp kaffe och bruset från TVn i bakgrunden. Min hjärna känns som om den har glömt bort ordet effektiv och men inte glömt bort styrkan i att göra ingenting. Så jag dagdrömmer och minns känslan, laddar för det som komma skall. Morgonen börjar med Öppen studio på SU, inte för att jag vet vad det är och till eftermiddagen en tur till Svenska barnboksinstitutet för böcker med en stunds skrivande på ett café. Har jag tur får jag sällskap av Sofia. Jag dagdrömmer att alla måndagar är såhär. Katarina

Det är inte alltid enkelt att äga en gammal bostadsrätt för nån som nu trodde det. De kostar fasligt mycket vill jag lova! Särskilt om kommunnamnet är Stockholm och det finns en tunnelbana inom livstids promenadavstånd från adressen. Det finns det ju där jag bor. Något jag förvisso varit jättetacksam över, don´t get me wrong, nu när snön kommit i drivor och sköljt bort mina cykelmöjligheter, min frihet. Snön som jag knappt sett röken av under mina tidigare fem år i Stockholm. Men det här att äga, varför är folk så fasligt intresserade av det? Det är ju mest dyrt och jobbigt märker man ju när man själv äger. Det har nu snart gått ett år sedan vi köpte bostadsrätten vi i mars 2020 hastigt och lustigt flyttade in i. Den är rätt skruttig får jag erkänna. Även ordet skruttig kostar pengar i bostadrättsvärlden. Om man kan leva i skruttigt kommer man undan och det kan jag, det är tills vitala saker börja gå sönder, som kylskåp, spis, tvättmaskin och bil, kanske gärna genast och …

Hjärnan yr runt likt snö och regnblandningen som drabbade Högdalen igår natt. Jag försöker planera studier och arbete för våren och det är som att lägga ett pussel med många bitar, kanske för många nu när antagningsbeskeden till vårens kurser helt plötsligt börjar snöa in. Först var jag reserv på allt jag sökt, nu är jag plötsligt antagen till en hel radda kurser, så många att jag måste tacka nej till fler än en. Nu gäller det bara att välja och jag har valt att studera två litteraturkurser, en för att det är den jag tänkt från början och en annan för att jag inte kan låta bli. Den första om Ungdomslitteratur och den andra om Astrid Lindgren. Sitter och skriver på Espresso House i Globen, blicken riktat i i Globens vita och runda vägg med en grönt te i handen. Vad är det med vintern och tedrickarlustan? Sist drack jag deras chailatte och kan starkt rekommendera att inte ta den. Hujedamej för sött te! Nu prövar jag lyckan med vanligt grönt te med en …

Den första arbetsveckan har passerat och jag vet inte riktigt om jag förstod att jag jobbade. Jag skriver mer än någonsin och med det menar jag inte att jag skriver effektivt, eller på något särskilt projekt utan skrivandet pågår konstant, i mitt huvud och i mina fingrar. Jag började läsa Gun- Britt Sundströms Skrivliv under veckan och böcker om skrivande inspirerar. Natten har inte passerat obemärkt förbi. Trump har som alltid varit i sitt esse och har nu vänt helt, men det verkar ha spelat föga roll för Twitter har kort och gott tagit bort Donalds konto. Så kan det gå när inte haspen är på och äntligen gjorde ett socialt medium slag i saken, Donalds största kommunikationskanal dessutom. Är världen äntligen Trumpfri? Idag ska jag ta en sväng in till den stora staden, rasta munskyddet och träffa Sofia och den där andra resebloggaren jag känner, Johnny. Vår konstellation var i Uzbekistan för snart två år sedan, något jag fortfarande inte bloggat om. Jag gör sannerligen lite som jag vill jag, resebloggaren som resebloggar lite …

Mornar är ofta intressanta när man sover lite längre, ni vet när man sovit så länge att man börjar drömma på riktigt och vaknar i ett hopkok av förvrängd verklighet. I natt var en sådan natt (säkerligen till följd av min långa ledighet med allt längre sovmorgnar), när jag var inblandad i en fullständig jakt, så hemskt att jag knappt kan sätta ord på hur stressad jag var när jag vaknade. I drömmen kör jag bil snabbare än jag någonsin kört och pratar i telefon samtidigt. Ett hopkok av tankar kring framtida vaccinering, eventuella följdsjukdomar, andra rädslor och actionfilm. Men vi går inte händelserna i förväg, jag backar bandet och berättar om drömmen istället. En tidigt morgon är jag på sjukhuset och träffar min husläkare, en snygg dam i sina bästa år, och får en spruta. Precis som vanligt efter min spruta går jag ut på parkeringen och blir plötsligt kidnappad av tre män i mörka kläder och insläpad i en mörk stadsjeep. Sen minns jag bara vagt något om en rondell och att jag …

Det sista jag skrev var den 30 december 2018 och den 20 december 2020 började jag igen. Det krävs en jul, en två veckors semester av långa sovmornar för att börja. Kanske är jul dagbokstider, trots allt. Det känns i fingrarna hur längesedan det var jag skrev en riktig pappdagbok. Hur länge sedan det var jag skrev för hand. Märklig känsla. Testa så får du se vad jag menar! Jag och Linda började prata om det häromdagen på telefon, om att dagens barn inte direkt kan skriva förhand. En konst som hålla på att gå förlorad? Tror den var förlorad ungefär när jag var 14 år efter alla de där timmarna på ICQ. Sedan den 20e december har jag nog skrivit ett tjugotal sidor och jag öser ur mig text. Utan krav på prestation presterar jag en oändlig mängd. Kanske ska jag börja eller bara fortsätta dagboksblogga här igen också, utan bild om ja inte har något, bara ett aldrig sinande flöde av tankar och text, här och nu. Det är nog trots allt så …