All posts tagged: dagbok

Stjärnorna, faller i natten nu

Apelsin, det enda jag kan tänka på är att jag vill ha apelsingula tapeter i sovrummet. Ge mig färg, ge mig ljus. Det verkar svårt för alla nu, kanske allra mest Sveriges regering som på en darrning kommer att trilla över i det nya året utan en julsång eller mellandagsrea till tröst. Med stängda bibliotek komma e-böckerna bli min räddning. Kometen kommer är mitt jultips från mig till dig. Var inte rädd, Mumintrollet har sin grotta som skyddar från naturkatastrofen men vem ska rädda dig Stefan från den i Sverige annalkande stormen? Att krypa in i en grotta kommer nog bli svårt Stefan, med ettriga medier som gräver fram minsta lilla köpcenterbesök var du än gömma dig. Stjärnorna, faller I natten nuHimlarna sänker sigNer över jorden Och när stjärnans blossTänder sitt ljus hos ossBrinner en låga klarI hela norden Jag erkänner, jag var på Sci-fi – bokhandeln dagen innan jul. Det var inte smart. Ett virusstålbad om något. Jag lever på hoppet att mina antikroppar skyddar mig, men inte ens de eller dubbla lager munskydd …

Torö

Den andra vågen sköljer över biblioteken

Virusdagboken Igår meddelade de att biblioteken ska stängas. Jag lyckas bara se glimtar av en pressträff och får förlita mig på andrahandsinformation. Panikslagen springer jag till biblioteket idag för att hämta ut en bok och ta redan på fakta. Har vanvett drabbat politikerna? De skulle inte vara där de är idag om det inte vore för böcker, det vet väl alla. Bibliotekarierna på Högdalens bibliotek är lika förvirrade som jag. De vet inte om de kommer få stänga. Personalen har inte fått någon information säger de, så de håller öppet.  Erik säger undrande ”men det är väl bara till den 24e jan?”. Bara och bara, tänk vilken kunskapsbrist vi alla hinner drabbas av. Det är minst 20 böcker vi pratar om. Ska jag läsa dem någon annan gång? Ska jag betala för dem?  ”En förmögenhet Erik! En klass fråga! ” härjar jag, när jag försöker förklara vilket vanvett politikerna drabbats av. Det enda vanvett Erik verkar se, är det som lyser i min blick när jag fräser.  Katarina

Det går en svart katt över Skebokvarnsvägen

Hårda bud i Mellerud och nu lockdown, fast ändå inte. En andra våg av restriktioner entrar våra liv på en dreadful torsdag och ett stycke resedagbok goes virusdagbok, återigen. Det är långhelg och jag har tagit ledigt. Jag sitter vid svärföräldrarnas köksbord i norra Uppland medan de stökar i köket och Erik sitter i soffan och dricker morgonkaffet. Jag läser ifatt på mina vänners bloggar och annat jag läsecrejvar och kan konstatera att resebloggsbranschen är fortsatt haltande och om en får tro Högdalens anslagstavla på Facebook, en hel rad katter på vift och saknas sina ägare. Ett SoMe- samhälle fyllt av vilse katter, ord som lockdown med allt fler krönikor och ledarsidor som beskriver det sociala fenomen som nu följer ett år av karantän och allmänna restriktioner. Vad håller egentligen på att hända? Är det hur vi har det eller hur vi tar det? – en klyscha med toner av en rad sci-fi-filmers närvaro i accenten. Vi kryper in i familjens trygga famn och minskar våra ytliga sociala kontakter och ser på när staten styr. …

höst gullringen

Brittsommareskapader och rebellbryderier

Åh oktober, du fasansfulla och vackra. Månaden när solen skiner lika starkt som guldstatyerna i Kazakstans huvudstad och löven faller i den takt jag önskar Trumps presidentskap gjorde. När torrheten i huden gör sig påmind och stressen på jobbet är ett faktum varje morgon klockan åtta, kanske även tidigare, då vet man att oktober är här. Alla har inte ett stressigt jobb och alla kan inte relatera, men kanske minns ni ett annat tillfälle, känslan som fyller bröstet. Jag är inte så lättstressad och jag är ganska lättstressad. Den där känslan fyller mitt bröst varje dag och vi vet alla att det är vår tids folksjukdom. Varje år är vi här, på höstkanten då jobbelastningen hopar sig som resultat av sommarsemestern. Varför har semester blivit en helig guldko som vi behöver jobba igen? Varför har vi inte bara semester och sedan jobbar som vanligt tiden efter? Nu minskar vi inte ens produktionen när vi är lediga längre, utan kompenserar bara för det med alla dessa digitala hjälpmedel vi skapat åt oss själva. Håller skeppet flytande …

Du är min tältdagbok. Fettjeåfallet

24e juli Klövsjö Vi vaknar i Klövsjö och gluttar ut genom tältduken. Bloggen har kommit att bli min tältdagbok. Vaddå blogg? Det är så kallt så att tårna krullar sig två gånger. Till skillnad från Hamra är det ännu kallare, blåsigare, råare här. Husbilen som stod bredvid när vi slog upp tältet i hård vind, borstade tänderna med sus i öronen och till slut kröp ner i smattrande tältduksregn har lämnat, kanske blev den rädd när ett tält kom och konkurrerade om ställplats. Vi möter en kvinna med ett gubbfiskeentourage som frågar förvånat ”Har ni övernattat här”. ”Jorå, här på rastplatsen, vid den fina sjön i Klövsjö gick det alldeles utmärkt”, svarar vi. Kvinnan svarar att det var ”4,9 grader när hon vaknade på morgonen på Skalet”. Vi låtsas att vi förstår och frågar sedan Dryden vad nu Skalet är. Han säger att hon måste mena ”Vemdalsskalet”. Jag tror jag måste googlofåna när jag har tid. Vi lånar toaletterna på skidhotellet och frågar om kaffe. Det enda knepiga med fricampandet är avsaknaden av toalett. Kaffe …

blombord

Jag är en pysslare

Skrivlivet som även blivit ett grönt liv har nu också blivit ett ritande liv. I veckan hade vi pysselkväll hos Eriks kompis Carro, ett smart påfund, så nu kan jag även titulera mig pysslare. Jag har många ess i rockärmen om jag själv får säga det. Nej skämt och sido. Vad är ens en pysslare? När jag var liten var jag en sån tror jag, jag skrev dikter och kladdade, samlade på saker, skrev små hästnoveller på alla block jag kom över och målade om saker. Måla om perioden resulterade bland annat i en blå pall som vi nu har i köket. Den blå färgen håller för övrigt på att falla av nu. 20 års hållbarhet hade den. Under tonårstiden var jag dock rädd för ordet pyssel, det kan jag fortfarande vara som följd. ”Ska jag måla en tomte på beställning? Det kan jag väl inte.” Idag vill jag skrika åt mitt forna jag ”Vaddå kan, du målar ju!” All denna prestationsångest som lurar under varje tonårsflickas huvudkudde, jag blir irriterad vid tanken. ”Måla tomten …

Septemberskrivlivet och pysslarnas årstid

Livet susar förbi för mig just nu. Arbetet har börjat för hösten och möten pockar på. Jag har börjat min ”Skriva och illustrera en barnboks” – kurs, där slutmålet kanske inte är att skriva en barnbok men kanske ändå och jag har äntligen fått min elcykel! Min kära elcykel som förgyller mitt liv, men som jag redan ständigt oroar mig kommer att bli tagen ifrån mig. Den är redan som en nära vän och det gör ont vid tanken att den står ensam där nere i cykelgaraget utan mitt vakande öga. Cykelgaraget, vilket ocharmigt ställe förresten. Det är morgon och den andra hälften dricker sitt kaffe på sängen. Det är alldeles, alldeles tyst, en skön stund på morgonen ensam vid köksbordet med Nisse jagandes vid raggsockorna. Jag tar den här tiden att skriva, innan jobbet börjar, dagen rusar vidare och kvällen händer. Jag har spelat squash hela veckan, tack gode gud (!) efter en vecka med förkylning och ska ikväll vila från träning med en nyfunnen pysslarkompis. Jag har så mycket projekt jag vill göra …

solrosor högdalen stockholm

Hösten är här, den kom igår.

Hösten är här, den kom igår. Den riktiga hösten med vind och oljud. Någon snarkar så högt att Nisse börjar stampa mitt i natten. Vinden viner så att slemhinnorna blir torra, halsen kliar och rösten är svag. Jag har fått skadedjur på mina växter, ett fasanfullt djur som likt ”du vet vem” inte får nämnas vid namn. Bara namnet gör att världen faller i mörker. Så jag kollar växterna hela tiden, blir arg på dem när det kryllar djur och väser ”sluta, bara sluta”. Jag har börjat en kurs i att skriva (och illustrera) en barnbok. Pew, det satt långt inne att berätta. Jag har därmed börjat teckna, för det ska man göra och kan absolut ingenting men gud vad kul det är! Tänker tankar som ”Vad ska jag köpa för papper och vilken penna ska jag ha?” mest hela tiden. Kreativ höst here I come! Paddan har åkt fram och jag har snabbt insett att den är för gammal. Adobes nya ritapp funkar inte till min padda, då jag har den gamla. Det går …

Alla turister är i Järvsö trots allt, men ingen på Karlsgården

22 juli Vi vaknar i Järvsö och morgonbadar i Ljusnan. Det är så kallt att tårna krullar sig. Ljusnan följer oss genom Hälsingland och det känns som att den är överallt vi vänder oss. Efter en omsvirning återvänder vi till Myrängen och äter frukost i raststugan. Tak och el känns som en lyx efter flera dagar ute i det fria. Karlsgården är kanske vackrast och jag hade gett en guldpeng eller två för att besök trots allt Vi kikar förbi Stenegården och konstaterar att alla turister är i Järvsö trots allt, men ingen på Karlsgården, den Hälsingegård jag härstammar ifrån bortåt 1600 – talet sedan på min farmors farfars farfars mormors mormors farmors sida. Karlsgården är kanske vackrast och jag hade gett en guldpeng eller två för ett besök. Tur att man har en faster som släktforskar som har koll på allt sånt här. Erik vill gå på Jakt och Fiske-butiken i Järvsö och lika glad för det är jag för här gör jag semesterns fynd. En fodrad flanellskjorta från Pinewood och en 40 liters …

Järvsö hälsar oss välkomna med en amerikansk alpin småstadskänsla

Vi vaknar vid Sandbankarna och tar oss upp fulla av sand. Det romantiska med sand försvinner med en natt och svalare väder. Det har regnat slut på regnbyxor i Sverige Vi åker längs Jungfrukusten en bit, men sen blir det kris och panik när Erik ska ha en non-stick kastrull till gasplattan. Så vi besöker alla de butiker man måste besöka för att hitta en kastrull och hittar en till slut på det oväntade Dollarstore. Bra är den också, ska det visa sig. Vi överväger att köpa ett par regnbyxor, men hittar inga. Det har regnat slut på regnbyxor i Sverige. Bilen tar oss längs Bergsvikens västra strand och Tidernas väg. Vi lagar nudlar vid Norrlandsporten och när vi passerar Kilafors fotograferar jag biografen. Vi hälsar på den första Hälsingegården längs vår väg, Träslottet och den andra, Gästgivars. Känslan av alpin småort i USA in da making. Järvsö Bilen rullar in i Järvsö och det som möter är känslan av en alpin småort i USA in da making. Här bikar man upp och ner medan …

Torp på Väddö

Det känns i hjärtat ordentligt när jag mot hans vilja öser in han i reseburen och bär ner honom till kaninpensionatet i Högdalen. Mot äventyret dårå.

20 juli Vi packar in bilen och lämnar Nisse på kaninpensionatet. Det känns i hjärtat ordentligt när jag mot hans vilja öser in han i reseburen och bär ner honom till Djurmagazinet i Högdalen, det riktiga djurpensionatet denna gång. Jag köar efter en dam som får hjälp att klippa klorna på sin hund och före en man som ska lämna in sina två marsvin. Här står vi måndag morgon och köar med våra djur. Bilen tar oss till Norsborg, att lämna nycklarna till Johnny för att få lite vattningshjälp. Vi skördar rädisorna kvällen innan och tar med, det blir mycket rädisor av några skruttiga frön i en pallkrage. Vem visste när vi bara slängde i några frön då när vi var sjuka i juni att pallkragen skulle svämma över, lagom till nu. Johnny frågar vart vi ska härnäst och härnäst ska vi till Rosa, Eriks barndomskompis, som hyr stuga på Väddö. Väddö visar sig från sitt soliga jag, det är värmebölja när vi lämnar Stockholm och det är kanske den sista värmen vi ska få …

Roadtrip längs Ljusnan

Resande är en mycket liten del av mitt liv, men det färgar hela min tillvaro

Jag är åter på balkongen och hör Nisses tassande i bakgrunden. Tiden på kaninpensionat gjorde Nisse blygare än vad han redan är men han blommar sakta ut. Han är en harig hare men har trots det ett samarbetsinlägg på gång med Vita Kraft där han testat Vita Krafts mat, eller i hans fall, mer godis. Att få honom att äta någon mat under sommaren, verkar lönlöst. Ungefär som matmor då. Det är söndag och klockan åtta, temperaturen på balkongen skvallrar om att det kommer att bli en varm dag i Högdalen, i Stockholm, kanske i svensk historia, vi har ju inte så många av dem, de varma dagarna. Precis som jag inte har så många resdagar. Jag är precis tillbaka från en, en weekend i Norpan med Sofia, vi kallade det så, min gamla studentstad Norrköping, där jag spenderade tre underbara år som student när jag var sådär nitton, tjugo och tjugoett oerfarna år gammal. Så mycket minnen, så mycket jag lärde mig, så mycket jag inte lärde mig och så mycket som jag önskade …

Inte min kopp te. Glasriket

15e juli Glasriket är kanske inte min kopp te så jag köper snapsglas, jag kompletterar de jag redan har köpt på loppis och som Erik slog sönder ett på en fest. Då visste jag inte att det var ett snapsglas, jag trodde det var ett litet cocktailglas, men nu vet jag bättre. Serien är snö från Orrefors och det visar sig att de har stora fina Martini-glas i samma serie, som jag efter en bättre diskussion med Erik inte köper för ”Vad ska vi med mer glas till?” och det har han ju rätt i. Kanske är besöksversionen av Glasriket med Kosta Boda Outletområde inte min kopp te, men glas har sannerligen kommit att bli och just nu stretar och letar jag efter den perfekta vasen (erna, både stor och till stickling såklart). Folklandet Värend med sin historia är däremot min kopp te. På väg till Kosta Boda Art Hotell och deras sommarlunch för 245 kronor (snål Smålänning kollar upp innan då man inte vill drabbas av en pengachock när man väl ska betala) lär …

Vi alla gillar whisky men efter provning här inte alls samma sort. Mackmyra

3-5e juli Helgen tar oss till Mackmyra för Eriks födelsedag. Vi landar i Tierp på fredagkvällen efter jobbet, helgen innan semester. Semesterbehovet känns i varje blodådra och vi gör det vi ska likt förprogrammerade ”veckan innan semester- robotar”. På morgonen får Erik en squashboll där jag knögglat in ett meddelande i. Det var allt annat än enkelt så man kan säga att jag har födelsedagsansträngt mig. En ansträngd present som innehåller något så enkelt som ett sms, som kommer med ett presentkort till Naturkompaniet på födelsedagen. Erik behöver kängor. Erik tycker det är mycket. Jag fick en cykel. Det är inte mycket. Jag upptäcker en turistväg på väg mot Mackmyra, Jungfrukustvägen. En turistväg som har mycket att erbjuda. Jag har fortfarande inte sett havtornen men de finns nog inte nu ändå. Kanske blir det till hösten. Men jag får se Laxön och äta laxökakan på café Furiren. Jag köper en rund liten trasmattebit på Hantverkshuset till en krukväxt och den står nu under Fredskallan på golvet i vardagsrummet. Utanför Hantverkshuset finns fotokonst som står stadigt …

Smaken är till baken och en antikroppkaka

Smaken är som baken, delad; ett uttryck jag ofta hörde som barn. Men det är inte det här jag vill säga med det här inlägget. Däremot att smaken är tillbaka! Wow inte fake news men good news (!) och vi har också testat positivt för antikroppar. Allt bra på en gång! Hade gärna firat med kroppkakor bums, men då jag är vegetarian är de så svåra att komma över, även om Pelikan minst sagt har fantastiska sådana. Så vi firar med mat, mat och rökta räkor med aioli från fiskhandlaren nere på byn. Egentligen är jag lite sent ute med det här inlägget. Smaken kom faktiskt tillbaka redan efter tio dagar, i alla fall lite sakta. Det var lite svajigt där i början, så ville inte jinxa och berätta, lite som när en träffat en ny. Tänk att man kan sakna något så himla mycket som man kan sakna smaken. Den var saknad mer än en förlorad barndomskärlek, vill jag lova. Jag fortsatte att fotografera maten under tiden smaken var förlorad men sakta kom tillbaka. …

Inte en endaste dag till

Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.Jag tänker inte övergå till ett annat cigarrettmärke.Jag har ingen lust att se den där filmen.Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen. Jag kommer inte gå till jobbet, inte en endaste dag till. Sardinen vill att burken öppnas mot havet. dikt av Werner Aspenström och en rad från mig. Nu går jag på semester. Katarina

Komma hem

Det finns många versioner av resebloggare och mycket som skiljer oss åt. En sak har vi gemensamt, vi älskar att resa, men en sak skiljer oss åt, inte alla älskar att komma hem. Jag är nog den sistnämnda trots allt, en hemälskande resebloggare.  En  som denna sommar skapat en smärre djungel att ta om hand på balkongen, odlar något som verkar bli något i pallkragar på en stadsodling i Bandhagen och andas gröna växter mest hela tiden. Lite svårt att tuffa runt då, kan man tycka, men jag har nog heller aldrig varit backpackern, tukta runt bland sand och loppor, glada drinkar och billiga boende resenären to begin with. Virustiden slog kanske därför heller inte ett så hårt slag mot mig. Jag är inte rädd att vara hemma av ensamhetsskäl, eller för att jag har en hemmiljö att frukta, något vi i början av virustiden pratade mycket om. Den här tiden kanske snarare omhuldade mig och tvingade mig att stanna upp, se livet för vad det är och vad som är viktigt i nuet. Fått mig …

Jag känner midsommarafton ut i varje del av min kropp när jag vaknar. Midsommarafton i Hooden

Jag känner midsommar ut i varje del av min kropp när jag vaknar. Jag antar att det är fler än jag som känner så idag. Jag var uppe till kl tre på morgonen. Jag är 35, det händer aldrig. Mot slutet var jag tvungen att gå och klappa Nisse med ett intervall om var femte minut för att klara det. På balkongen vajar mitt nya blomsterfynd. Mannen på Grönväxtrike säger att den kan bli nära två meter. Jag ser fram emot min växt som kommer slå i mitt balkongtak. Vi har pallkragar nu. Vi måste komma ihåg att vattna dem. Som alla andra midsomrar gick midsommarafton förbi i ett huj. Var det första varma midsommar någonsin det här? Vad vet jag, jag har ju inte varit i Sverige på flera år med Eriks vän WikiPeter har säkert svaret. Jag ska komma ihåg att fråga när jag ser honom vid odlingen. Midsommar i Hooden Sofia och jag badade ungefär vid Vinterviken på ungefär morgonkvisten, beroende på vad man nu tycker är morgon. Det är där vi …

Midsommarbryderier

Glad midsommar och en somrig försmak från Äntligen vilse, Fantasiresor och Resfredag! Jag glömmer så ofta vad jag gjort men inser vilket fantastiskt liv jag skapade för sådär sju år sedan när jag startade bloggen som senare kom att bli Äntligen vilse. Vilken resa det blivit och vad mycket vänner jag träffat under den här tiden som jag innerligt saknar allt mer. Mina verkliga internetvänner som finns där i etern såväl som i verkligheten på resor och vardagslunchsnack. De flesta bloggar dessutom faktiskt fortfarande idag, när man talar om bloggdöd och annat. Midsommar är en sådan där tid när man blickar tillbaka och tänker ”vad gjorde jag förra midsommar?” likt versen från en skräckfilm för att inse att jag nu många år i rad har firat midsommar med bloggvänner. De har funnits där när singelskapet i sin femtehjul-effekt skapat situationer där midsommar kanske i slutändan ändå är den tråkigaste högtiden. De senaste tre åren har jag spenderat midsommar på resande fot. Det är fantastiskt vad det där singelskapet gör med oss, ser till att vi …

En smaklös värld

Virustiden entrade våra liv a dreadful Sunday, fast egentligen var det en lördag. Men smaklöst blev det i vilket fall. Är man någonsin beredd på att tappa lukt och smaksinne? Jag tror inte det. Jag tror vettet försvann med lukten. Allt vi har är mat, det märker jag nu. Så min virusdagbok, blev min matdagbok. Jag fotar det jag äter. Jag undrar hur länge jag ska hålla på? Till jag får tillbaka aromen? Då kan jag få vänta länge. Jag googlade idag de som har tappat lukten, det ska visa sig att inte alla har fått tillbaka den. Jag slutar googla. Jag sitter med min struts på magen på balkongen. Det är varmt i solen men Erik fryser. Det är drag säger han. Det är första gången i livet han fryser, tror jag. Jag har knappt några symptom kvar, om det inte vore för den lilla detaljen doft, en inte så liten detalj. Jag har varit utan luktsinne i fem dagar nu, när jag publicerar det här är det åtta. Varje morgon letar jag efter …