Resor
Leave a comment

Min melankoliska sida kommer fram när det regnar och som det regnar i Stockholm nu

Det var längesedan jag aktivt kommenterade på virustiden. Det känns som att vi är förbi det, väntan på att det ska gå över, att det finns en virustid och något efter, det vill säga. En allmän acceptans om att det är såhär livet kommer vara har infunnit sig, lite glanslöst med en uns av sönderskavd frihet som eftersmak.

Jag ser regnet falla ner över taknocken på grannhuset i föreningen och himlen är gråvit, så långt ögat kan nå. Strax slår det över till blå timmen, men sikten är densamma. Det är knappt någon människa ute på söderorts gator och även fåglarna hukar i skydd av björkarnas grenar. Erik lagar mat, fransk gryta, en av hans specialiteter och min personliga favorit och det doftar som magi. När jag tappade smaken förra sommaren, åt jag fortfarande grytan och levde på minnet av dess smak. Varmt ljus strålar över mitt ansikte när jag skriver och lägenheten är mörk. Det är maj, det är kallt och vi står inför en sommar, som precis som förra sommaren är oklar. Virustiden är kvar och förstör semestern, ännu ett år.

Det är mycket jag är tacksam för efter det här året; Att jag har mat på bordet och jobbet kvar. Att jag får äta fransk gryta och att den smakar igen. För att orden flödar ut från pennspetsen och att glädje finns i det lilla. Jag är tacksam för att jag anpassar mig och så få i min närhet blivit ordentligt sjuka.

Det är tråkigt, men jag orkar inte längre hålla mig uppdaterad om vad som händer i min omvärld. Jag ser baljarder sjuka i Indien och jag slutar läsa. Jag ser ingen sjuk på Nya Zeeland och jag slutar läsa. Det är stökigt på Irland och smygrenoveringar på Downing Street och jag slutar läsa. Till skillnad från Astrids Krigsdagböcker där hon frenetiskt läser tidningen och lyssnar på radio under kriget, vänder jag mig om och går iväg, när jag kommer in i ett rum och tidningen ligger på bordet.

Globen står kvar, fylld med paddelbanor och Globengallerian lika fylld med folk, trots att arenaområdet gapar tomt på evenemang. Globen var en gång frontbild till P3s Dystopia ,lite på skoj antar jag, och uppfyller nu kriterierna för ett sådant program utanför fiktionens värld. På kontoret i Globen hade en kollega som nu slutat en snöglob med Globen i. Den var mycket speciell och jag letar ofta efter en egen att ha på mitt skrivbord, att vila ögonen på och för att det ändå känns som att jag jobbar inuti den där snögloben och inte i en verklig värld.

Katarina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.