Jag klipper med ögonen och har svårt att ta mig upp ur sängen. Vet inte riktigt om det är trötthet eller om det är känslan att nu är den över. I år slår den extra hårt, smärtan, rakt över bröstet, en illavarslande kollapsande smärta. Jag tänker att det går att ta sig genom dagen med ytlig andning, ett andetag i taget. Jag är säker på att det går för jag har gjort det förut. För precis som en separation lamslår min första arbetsdag mig. Vetskapen om att svensk sommar som jag känner den, bland oändliga bergsvidder med kallt forsvatten rinnande längs låren, de envisa myggen jag sprayar bort med den där blåa allt för giftiga sprayen, den ont i ögonen jobbiga soluppgången i norr som lämnar prickar i ögonen och det envisa fnitter som kommer från min mun när jag möter strutsar för första gången i livet, är över.
Och det känns som att livet tar stopp.
En sommar, genom min engångskamera (app).
Pauspromenad på väg till Dalarna.
Min vackra vän Josefin.
Josefins kompis på Dansbandsveckan i Malung.
Hur tusan gör man? Hur överlever man med vetskapen om att det är ett helt år till nästa gång? Och hur överlever man när man känner tiden rinna mellan fingrarna, när semestern får en ifrågasätta vad fan man håller på med? Hur kan man gå genom detta varje år och inte säga upp sig på stört?
Det gör ont. Så fasligt ont.
På väg till Särna. Upptäcker lupiner. Lupiner i mitten av juli kräver såklart ett tvärstopp.
Vacka Fulufjället, härliga kalfjäll med världens äldsta rotsystem, old tjikko.
Ubercoola Katta, bergsgeten.
Hej hej! Här är jag. Rätt nöjd att jag tog mig upp på toppen av Fulufjället (om det nu har en topp) och kunde kika ner på vattenfallet från ovan.
I Kattas underbara kök. Men hur fint kan det vara i en lada? Såhär fint såklart.
Prästisar längs väggrenarna står.
Kanske kan man rädda sig från avgrunden genom att ta en dag tjänstledigt, första dagen, istället för att börja i all hast. Att låta tankarna sjunka in och förstå att det är såhär livet är. Livet är att gå tillbaka till jobbet. Livet är att känna sig förvirrad, första dagen. Livet är att ständigt vilja något annat.
Vita faran vilar och föraren instagrammar.
Och fotar selfies.
Hej, mitt namn är Dryden och jag har ett tydligt kroppspråk.
Drydens välberesta familj och vackra vykortssamling på kylskåpet.
Den berömda småbåtshamnen som herr Dryden skrivit spaltmeter om.
Drydens fantastiska familj som jag spelar Vagabondspelet med och failar totalt. 90 talet ringde och ville ha fotot tillbaka, Dryden.
Word.
Dryden besserwisserar som bara han kan.
Ute på vift i Östersundet, längs vattnet.
Grilltajm vid Forsaleden.
Kanske är enda räddningen att planera nästa roadtripäventyr. Att få sätta sig ner med penna och papper och börja rita ut strukturen för hur den ska se ut, markera i kalendern när den ska ske och systematiskt gå genom sin packning och planera vad som ska packas redan nu, istället för att packa upp.
Helena, min chaufför genom Lapplandet.
Vi stannar och fotar varje skylt, såklart,
och mer prästkragar
och njuter av fler solnedgångar än jag kan räkna
och en himla massa lupiner. Herregud. Hur kan de fortfarande blomma? Lappland, vad gör du med dina blommor?
Bara jag, Helena och mina raggsockor mot världen. Mamma, om du läser det här, det är hål i mina raggisar, behöver nya!
Mitt fantastiska tält från Vaude, från insidan i Sorsele centrum. Japp, i de norrländska byarna går det minsann att tälta i centrum. Man kanske skulle pröva i Stockholm också och se vad som händer? Och nej Helena, det uttalas faktiskt SOOOOOR- SEELE, inget tsch – ljud i Småländskan.
Arvidsjaur vann pris för bästa grafitti. Faktiskt hade Dansklacken mkt bra också, men den var bara tillfällig. Jury, jag.
Frukost från OKQ8 i Arvidsjaur.
Helena kör frukost från Ica.
Japp, vi är ute på äventyr. Kräver äventyrsplånboken.
Närmsta husvagnssemestrande norrlänning.
Ja, inte behöver jag köra inte.
Den där inlandsvägen. Den tar aldrig slut. Lovar.
Kanske är enda räddningen, att fortsätta bada, att vägra släppa och förlänga sommaren, så länge det bara går.
Påväg in i Stora Sjöfallet.
Båtselfie. Det här är Jimmy
och det här är Tony. Panikkollar sociala medier innan internet säger hej då.
Första stugorna, 2 km in.
Så jädra vackra berg.
Happy vacay-face.
Fjällmotljus.
Jimmy och jag lagar mat mest hela tiden. Jimmy tänder elden och jag rattar stormköket. Nästan sant iaf. Jimmy tänder också stormköket åt mig. Men sen så!
Helena är USA-piffig.
Badade här. Det gick. Satt ner. Blev ren. Frös nästan ihjäl.
Värmebölja, kräver solpaus.
Sugen på bad? Bara lite strömt.
När man vaknar till det här tänker man att jag stannar här för evigt nu.
Kanske är enda räddningen, en kombination av alla tre och att låta minnena komma och få värka, så in i nordens.
Väntar på dyrt kaffe och macka på Naturum, Stora Sjöfallet.
Tony, chaufför.
Helena redigerar film mest hela tiden.
Har du någonsin sett en sånhär fin diskutsikt? Nope. Inte jag heller. Den finns iaf i Mertajärvi.
Utsikten vid tvättlinan är bra den med.
Och husen.
Hänga kläder på lina. Kan sakna.
Hunden Cissi på vift.
Helenas pappas hus.
Tobbe. Granne. Pratar mer än mig och har bäst dialekt. Imponerande faktiskt.
”Vänta Tobbe, jag vill fota reflektionen i dina glasögon.” Bäst att lyda, jag kan ju faktiskt tjata ihjäl någon. Det har hänt förr.
Förfest på stranden i Mertajärvi inför Dansklacken. Om man har en strand måste man nyttja.
Efterfest (foto med andra ord) i solnedgång.
Husen från andra sidan sjön.
Där grabbarna jobbar. Eliassons.
Snygg tisha. Vill ha.
Helena äter kokosbulle.
Kollar Harry Potter.
Handlarn i Karesuando besöker man minst en gång om dagen när man bor här.
Skolan.
Mina goa friterade räkor.
Gösta.
Kulturhus kring Laestadianism. Kan ha stavat det fel.
Kuttainen.
Jag har inget val mer än att låta minnet av sommaren värka, för jag vill minnas.
Jag vill minnas;
Dansbandsveckan i Malung och Josefin, min fina vän
bergsgeten Katta med gofika på Fulufjället
Vagabondspelet, med Dryden, som uppenbarligen pluggat in alla flaggor, endast i syfte att vinna detta spel
de lappländska vägarna, Sorsele centrum och alla vägbyggen innan Jokkmokk
det forsande Stora Sjöfallets nationalpark, myggen som jagade mig sönder och samman, mitt stormande stormkök när jag kokade makaroner mitt ute på fjället och Tonys Jurassic Park t-shirt
Dollarstore i Gällivare och min strandväske-fynd
när Jimmy och Tony körde alldeles för fort de sista milen hemåt Mertajärvi och jag försökte sova men inte kunde för att Tony körde på mittlinjen för att undvika vattenplaning
den gråa kotletten jag hittade på marken och stirrade förvånat på allt för länge ute på parkeringen utanför Dansklacken på Dosan i Karesuando. Den såg ut att vara död, två gånger.
solen på trappan hemma hos Jimmy där jag kunde sitta i lugn och ro i fem minuter innan myggen och Gösta kom
de friterade räkorna på marken i Karre som jag åt helt skamlöst, tre dagar i rad
den lokala macken, som har allt från graviditetstest till underställ
Leyas svansviftande när jag kliver innanför dörren i Kvaved
zucchinisarna i öviks- trädgården
och dimman över Idbyn, allas våra blöta fötter när vi springer över gräset och oroar oss över att bli jagade av älgar.
Och hur kan man vilja glömma allt detta, hur mycket minnet än värker?
Helena och jag äter pizza för andra gången i Jokkmokk.
Och mellanlandar en natt på Scandic i Östersund.
Kvaved, LaLindas sommarhus.
Leya
LaLinda
LaLindas mammas vackra trädgård.
Som ovan.
Jag grillar grönisar. Grillar även kött, trots att jag är veggo. Har fortfarande ingen aning varför de överlåter det till mig. Risky business.
Dödligt vacker Kvaved-solnedgång.
Instagram – ladies och Leya.
En hund som vet vad hon vill.
Brås på matte.
Leya vet hur man åker bil med stil.
Runt Skuleskogens nationalpark i randigt,
rutigt och med hatt.
Efter mången kilometer i Skuleskogen unnar jag mig Max och äter typ allt på menyn
och det gör nog LaLinda också.
Tack alla för ideerna och uppslagen i gårdagens instagrampost om eftersemester – depp. Kommentarerna blev till tankar i detta inlägg.
Hur har din sommar varit?
Katarina
35 Comments