All posts tagged: dalarna

Det snöar på Fulufjället

Nationalpark + 4 vänner = sant.   Katta, som bor i Särna har skrivit så fint om vår dag vid Njupeskär här. Katta skriver alltid så vackert fina dags-skildringar på sin blogg, reflektioner om livet och vackra bilder från stunden så om du inte redan följer, följ. Precis när vi hälsade på hade hon också fått besök av Dalademokraten som sen skrev en hel artikel om Katta och hennes lugna, men inte tomma liv i Särna. För mig finns det nästan inget bättre än nationalparkshäng med vänner. Att promenera runt i skogen och fotografera naturen är så otroligt rogivande. När jag, Helena och Rania var uppe hos Katta i Särna ville alla åka till Fulufjällets nationalpark, eftersom de tidigare inte varit där och vad är jag att säga nej? Vill du läsa mer om Fulufjällets nationalpark och mitt besök dit tidigare i somras, kika här. Vackra Rania med bloggen Northboundjourneys som jag och Helena snart åker till Yosemite med. Det blev en dag med många väderlekar, från tidig djup morgondimma, till förmiddagssol, till snö och fjället med …

Mata en fågel ur handen – Lavskrikan

Jag håller upp handen och tänker att här får jag nog stå nu och blicka på en tom hand och smulor av kexchoklad. Men så säger det swoooosh och helt plötsligt sitter det en fågel i handen och blickar upp på mig samtidigt som den mumsar kexchoklad. Den sitter alldeles stilla och balanserar innan den flyger iväg och kvar bara är gunget i handen från när den lyfter. Snart följer nästa, och nästa, vem vet hur många lavskrikor jag lyckas attrahera med bara kexchoklad?En sak är säker, jag är med min kexchoklad snart populärast bland fåglarna i nationalparken. Lavskrikan Har du matat en fågel direkt ur handen någon gång? Jag trodde aldrig jag skulle finna det så fascinerande. Lavskrikan (Siberian Jay) är en relativt stor, liten fågel med brun och roströd fjäderdräkt, intelligent blick och ett nyfiket sinne. Att de så enkelt blir så tama, hade jag aldrig kunnat ana. Men med kexchoklad går det mesta, antar jag, och arten är känd för att söka sig till människor för föda. Det var en stunds skratt …

Få naturen serverad på ett silverfat – om allemansrätten vi alla tar för given

Min kärlek till skogen, har väl inte gått omärkt förbi? Kärleken så stark, som jag får utlopp för så snart min fot kommer utanför stadsgränsen, när jag hör foten mjukt sjunka ner på ett barrigt underlag, höra knastret från ris och grenar när jag vadar genom ett ljungfält och när jag lyfter blicken och blickar ut över de oändligaste av fjäll. Vad vore jag som människa utan naturen, utan friheten och vad vore jag utan allemansrätten? Igår spenderade jag, Helena, Rania, Katta och Daniel dagen vid Fjätfallen i Dalarna. Vi vandrade, njöt av fallen, fotograferade och gjorde upp en eld, helt gratis och alltid tillgängligt och till förfogande för bara oss. Det mina vänner är att vara privilegierad.  De vackra Fjätfallen i norra Dalarna. Ett stycke fabulös natur tillgängligt för alla. Fall i höstskrud. Katta matchar naturen eller naturen matchar Katta? Allemansrätten Det är konstigt att tänka sig ett land utan allemansrätt, ett land där en inte får gå fritt i skogen, tälta och campa där en vill eller plocka en kotte, slänga den i ån …

En Brittsommar-morgon i Särna

Jag vaknar och klipper med ögonen. Ser solen strila in blygt genom fönstret och sträcker mig efter iPhonen för att titta på klockan som visar halv nio, för mig sovmorgon numera. Jag snabbar mig upp och drar på mig kläderna. Äntligen är jag ute i naturen och får chansen och springa ner till vattnet i morgonljuset. Bara att få vara vid vattnet, mitt här, jag kommer aldrig glömma. Brittsommar Imorgon har Britta namnsdag och runt hennes namnsdag brukar vädret bli varmare, det vi kallar Brittsommar. Så är det inte direkt i år även om solens strålar värmer. Men morgonens solstrålar värmer mitt hjärta precis som det brukar vid den här tiden, min favorittid på året. Det är nu jag fyller år, den 10e oktober för att vara exakt och minnen från förr när brittsommar verkligen fallit in har etsat sig fast i hjärtat. Jag minns höstdagar där jag swishat fram över Smålands vidder på min cykel i bara t-shirt, med vinden i året och en ljum känsla mot huden. Jag antar att det ofta är vi från södraste …

Vykort från Siljan

5e oktober, 2017 Hej läsare! Har krupit ner i Kattas mjuka soffa efter en stund med henne och Rania i bastun. Helena stannade inne för att skriva och redigera lite bilder. Njuter av att ha blogglustan åter och minnet av Siljan i solnedgång när jag susar fram med pärlan genom Dalarna återigen. Spanade in Rättvik, Mora och Falun lite kort genom bilfönstret och log över svenskheten i landskapet på vägen hit. Dalarna har lite av allt en förknippar med Sverige; Dalahästen, böljande kullar och röda små hus. Hemtrevligheter, precis som i Kattas lada där jag kommer vara i fyra dagar framöver. Katarina

Bli jagad av vildvittrornas rop i Skuleskogen nationalpark

Det finns nog egentligen, inget så frisk som luften i Norrland. Lite som höstluften i södra Sverige som nu vandrar in över Stockholm och gör att en piggnar till, längtar till mörk och murrig grönska, rostiga färger och allt det där underbara så är luften norröver alltid lite mer frisk. En av mina sista dagar i Norrland, spenderades ute i naturen, i Skuleskogen på Höga kusten med vänner, frisk luft, djup skog och höga höjder. Här är min berättelse. Visste du att jag som ett litet sidoprojekt här på bloggen har att besöka alla Sveriges nationalparker? Jag har vid det här laget besökt en hel radda och du kan läsa mer mina besök här. Skuleskogen på Höga Kusten är nyast i samlingen. Även Linda har skrivit om vår dag i Skuleskogen och du kan läsa om den här. Vargen ylar i nattens skog, han vill men han kan inte sova. Hungern river hans vargabuk, och det är kallt i hans stova. Du varg, du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig. Du varg, du varg, kom …

Som en bergsget över Fulufjällets nationalpark

Tystnaden. Den där absoluta tystnaden en inte finner på många platser. Jag ser så mycket fram emot att möta den igen. Det var många år sedan jag var i de här trakterna, senast när jag säsongande som 19 åring i Grövelsjön, som ligger ganska nära, beroende på vem man frågar och låt oss säga att fjällen då, trots vitpudertäcke etsat sig fast i hjärtat och skapat storslagna drömmar. Alla foton på migi inlägget är fotograferade av Katta med bloggen Bucketlife. Eller så mycket tystnad behöver jag kanske inte, då skulle jag väl ha åkt själv, hinner jag tänka när bilen rullar ner för backen mot Fulufjällets nationalpark, allt medan Katta pladdrar på. För precis som jag, så prata kan hon, den där Katta. Fulufjällets nationalpark Orörd platt fjällnatur med tjocka lavamattor, limegröna och fläckiga stenar ligger Fulufjället hissnade vackert beläget i Sveriges södra fjällkedja. Parken invigdes så sent som 2002 och består till största delen av kalfjäll, fjällhed och fjällkärlek. Katta är en sann bergsget och jag får hålla tempo för att hinna med. Jag kommer hem …

Från en glad tös i Särna till en surjämte i Östersund

Roadtripen rullar vidare och i skrivande stund har jag precis passerat Vilhelmina med Helena. Efter lite logistiktrix bestämde vi det lämpligast att lämna min bil i Östersund och fara vidare mot norra Sverige i Helenas bil. Imorgon är vi framme i Ritsem och kommer vandra i Padjelanta i fyra dagar. Eftersom det blir lite radiosilence med tanke på fjäll å sånt så bjuder jag på några tidsinställlda inlägg under tiden inklusive ett roligt fototips på tisdag. Först ut, från i fredags. Efter en underbar dag, kväll och morgon hos Katta i Särna hoppade jag in i bilen och tog mig mot Östersund. Förslag från Dryden löd, styr bilen mot Tännäs och fjällvägen från Särna. Och vilket tips sen från surjämten. Renar åh renar! Utsikter åh utsikter! Åh bilen åh bilen, såklart. Foton på mig, Dryden, dryden.se. Sorry D, går inte att länka på vettigt från mobilen. Väl framme i Östersund promenixade vi genom stan. Glodde på båt och ig storiesade. Testade 5m av St Olavsleden och lekte bland roliga grejer inför Storsjöyran. Dryden visade sina hotspot- utsikter …

Hjortron, öppna vidder och en kopp kaffe på Fulufjället

Hjortron, öppna vidder och en kopp kaffe, Fulufjällsmagi när den är som bäst. Visst förstår man människors kärlek till bergen, särskilt när man klättrar upp en sisodor 50 våningar och går 9 km i ojämn terräng. När en får riktigt kämpa för utsikten blir den ännu bättre. Två bergsgetter, en dag på Fulufjället, genom mobilen. Katarina Foto på mig är fotograferat av Katta och redigerat av mig.