All posts filed under: Storbritannien

Äntligen vilses nyårskarameller – 2016 års resor – januari till april

Ännu ett år har passerat. Mycket har hänt. Stort och smått. Mycket glädje och mycket sorg. 2016 går till historien om att vara kanske ett av mina bästa reseår med Grönland, Island och Färöarna, till att det på personliga planet vara ett av de sämsta och heller inte så värst politisk.   Jag tänker att det var dags att berätta för er nu om att jag och Martin flyttat isär och att jag bor själv. Vilket hände för sex månader sedan. Idag är det ingen stor grej, livet har gått vidare och det mesta är bra. För er som har missat, så är väl det det som har hänt i mitt liv under året som är svårt att berätta om men som till viss del känns nödvändigt att dela med sig av för att fortsätta gå vidare. Att numera bo själv har dock inte hindrat mig från att resa eftersom det var något jag i första hand gjorde själv ändå. Så här är en resumé av årets resor, stort och smått, med pojkvän och utan. Här …

Londons Paris – Sussex Gardens

En basker, baguette och röd vippig kjol är allt som saknas. Det är få städer som överraskar så fort man byter kvarter, men London är ett en dem. Från en gata till en annan förändras arkitekturen, känslan och innehållet. Området Paddington och gatan Sussex Gardens är ett litet Paris med vackra vita byggnader, röda telefonkiosker och romantisk atmosfär, väl värd en promenad under nästa London-weekend. Att planera inför en resa brukar vara spännande, men ibland lite frustrerande. Ofta upplever jag just frustrationen, när jag ska boka hotell. Det är sällan jag hittar något efter tycke och smak, det är för dyrt, delat badrum eller så ingår inte frukost. När jag så hittade ett hotell som både uppfyllde kraven för eget badrum och möjligheten till engelsk frukost så var det taget. Hotellet låg vid Sussex Gardens vilket vid tillfället av bokningen inte sa mig någonting. Efter lite närmare titt upptäckte jag att gatan Sussex Gardens, ligger i Paddington och det var just här jag bodde då jag besökte London första gången, 1998. Sussex Gardens En gata med vackra hus …

En vilsen lönnmördare i St Pancras tågstation

Den stora byggnaden tornar upp sig framför mig. Jag känner igen den så väl, så otroligt väl. Jag går in genom de öppna valven och kommer in på stationen. Det är som jag sett det på bild. Hallen är stor och öppen, på den övre våningen hänger en klocka och sidorna smyckas av stora järnpelare. Jag kan höra tågens ljud, klockorna ringa och sorlet av människor när de vandrar perrongen. Jag är tillbaka på 1800 – talet. Jag är i St Pancras. Det är nog ingen hemlighet att jag med jämna mellanrum åtnjuter den enkla men relativt vanliga underhållningsformen tv-spel. De senaste två åren har jag bara spelat ett spel, nämligen Assasins Creed. För den som inte är så djupt inne i tv-spels- träsket så handlar spelet om, enkelt, lönnmördare i historiska miljöer. Spelen är byggda, ofta autentiska med hur det har sett ut eller kunnat se ut på den tiden spelet utspelar sig. Det senaste spelet som släpptes för PS4 utspelar sig i London och under 1800 – talets industrialisering, år 1868. I spelet finns flera …

Doften av te och en berättelse om Oliver Twist i St. Saviour´s Dock

Fötterna är tunga av att ha promenerat för lång tid och energin börjar ta slut på riktigt. Om det inte vore för kakan jag just köpte på Costa Coffee vid Towern hade nog fötterna gett upp för länge sedan. Men jag vill bara upptäcka lite, lite till.  Vissa platser förstår man att de är speciella innan man ens hinner undersöka dem närmare. Så också vårt besök till St Saviour’s Dock och det omkringliggande varvsområdet i London. Vi promerar ner av en slump, området ser inte mycket ut för värden när vi ser det från Towerbridge men ligger åt rätt håll i förhållande vart vi är på väg. Idag minns jag inte längre vart vi var på väg, men jag minns området som mötte mina trötta fötter och upptäckarpigga ögon som igår; Den murrigt bruna Themsen, den knepiga doften, de skyhöga gula tegelhusen, de mörka gatorna med järnbroar och lämningar från varven som var. Doften av te, järnbroar och en historia om Oliver Twist, St Saviour’s Dock, ett minnenas hamn. St. Saviour´s Dock St Saviour’s Dock är …

Londonvecka

Röda telefonkiosker, en sjungande cool accent, en swag pojkvän, en guide med den bästa inlevelseförmågan och skarpaste rösten jag träffat på, bittert rött tegel och vita prunkande träd. Många historier kvarstår att berätta efter min lång-weekend i London tidigare i år. Då kickstartar vi en liten mini – London – vecka här på bloggen! Tanken är att jag ska skriva lite kort om den weekend jag spenderade i London i januari. Jag såg och gjorde så mycket som jag inte hunnit att berätta om. Det finns så många historier och så många bilder att visa innan jag arkiverar dem för sommaren varför en alldeles liten egen Londonvecka känns rätt. Så hoppas ni är beredda för lite Londonmys! Katarina

Londons matkultur

Detta är ett gästinlägg av Martin Benitez, kock, foodie, sambo och vän. Hipp hipp hurra! Här kommer min alldeles första gästpost av min alldeles egna Martin. Martin är kock och min sambo. Han driver instagramkontot carlosmbenitez där han ibland lägger upp bilder på mat. Han är annars inte som jag, besatt av att blogga eller att skriva utan spenderar sin fritid med att leta efter restauranger att besöka på Instagram eller google. Text: Martn Benitez Foto: Katarina Wohlfart Fish and Chips på Poppies Londons matkultur – från Tikka Masala till fish and chips Innan vi reste till London var våra nära och kära väldigt entusiastiska med tips om saker att upptäcka i staden. Från de klassiska tipsen Madame Tussauds, musikaler, shopping samt vaktbyte vid Buckingham palats föreslogs även ta er till Brick Lane och prova indisk mat, på så kallade Curry Houses. Den indiska matkulturen har på många vis hämtats till London i många mer former än bara etableringen av indiska kvarter, utan även klassiskt brittiska traditioner som tea time samt nationalrätten Chicken Tikka Masala härstammar mer eller …

Ekorrar

En, två, tre, fyra .. Lurviga små svansar överallt. Snabba ilar de mellan träd och buskar, nyfikna. De försöker komma fram och kika som att det är de som är turisterna och vi sevärdheten, plötsligt går det inte motstå och jag skakar chipspåsen jag har i handen, de spärrar upp ögonen och springer i full fart mot mig. Roligast av allt i London var nog djuren i Hyde Park, lite mittemellan vilda och tama gick de mata, prata och filura med trots att de var födda i naturen. I speakers corner bodde de så, små lurviga, yviga och allmänt sociala, nyfikna men ändå försiktiga små rödtottarna. Efter att ha tagit oss runt hela Serpentine hade vi lite salta chips kvar och när vi kom till ena änden av Hyde Park fick jag syn på dem. De satt, innanför ett staket och åt på rötter och annat nyttigt och onyttigt de hittat efter alla turister varpå vi kom traskande förbi med resterna av vår chipspåse. Vem kan motstå en ekorre? Ingen! En del hävdar att det är råttor …

Se svanarna dansa i Serpentine

Serpentine, i Hyde Park? Vi tittar på namnet på kartan och den ganska stora pöl vatten och kliar oss i huvudet. ”Har de en sjö som heter Serpentine mitt i London?”. När det kommer till London har säkert inget gått obemärkt förbi. Klassikerna Big Ben, Portobello Road och Picadilly Circus känner alla till så också shoppingen, engelsk frukost och den charmiga brittiska accenten. Bland de sista dagarna på vår weekend till London beger vi oss så till Hyde Park, en grön och ganska stor tom plätt på Londonkartan sånär som på en liten sjö. Serpentine i Hyde Park Mitt i Hyde Park ligger en liten sjö som skapades någon gång på 1700 talet. Här kryllar det av fåglar av olika sort och framförallt svanarna fångar vår uppmärksamhet ganska snart. Vi spanar först på dem på håll och förundras över hur stora de ändå är. Mer nyfikna än vad vi är vana vid är de uppe och promenerar bland folket medan andra putsar fjäderdräkten i vattnet. Jag minns vår promenad runt Serpentine, den där morgonen och låter …

Bland fiskhandlare i Billingsgate

Morgonljuset har precis börjat strila in mellan byggnaderna Canary Wharf när vi hoppar av tunnelbane- vagnen och tar oss ut i friska luften. Himlen är blå och reflektionerna i skyskraporna är blanka. Vi går de knappa 10 minuterna från tunnelbanan ner mot hamnområdet medan solen sakta stiger över horisonten och Billingsgates fiskmarknad. Billingsgate fiskmarknad, en lång historia Billingsgate fiskmarknad var en gång i världen, världens största fiskmarknad. I Storbritannien på den tiden levde mångt fler personer inkluderat Indien och diverse andra kolonier. Även om man idag ser spåren av Storbritanniens storhetstid, är det svårt att förstå hur mäktigt det ändå var. Billingsgate härstammar från medeltiden, eller beroende på vad man menar med Billingsgates fiskmarknad. Från början såldes här diverseprodukter som majs, kol, vin och fisk och det var inte förens på 1500 – talet Billingsgate kom att förknippas med enbart fisk. 1699 noterade riksdagen Billingsgate som ”a free and open market for all sorts of fish whatsoever”.        Fiskhandlare i Billingsgate London När vi närmar oss Billingsgate möter vi människor med kassar fyllda med fisk till bredden. De går …

En fika med George Orwell och Hugh Grant på Portobello Road

Rustikt, stelt och förödande brittiskt. Det är svårt att ge en rättvis beskrivning av ett område i London, känt av alla från en av de mest välsedda filmerna på 90 talet. Notting Hill och Portobello Road blev för allmänheten pånytt-född i och med filmen med samma namn från – 99. I huvudrollerna, Hugh Grant och Julia Roberts, två stora namn i ett Notting Hill vi kom att älska för lång tid framöver.  Under vår vistelse i London i slutet av januari i år bor vi i Sussex Garden och nära bredvid precis som i filmen hade vi en community garden nästgårds. Det är svårt att inte le och minnas filmreplikerna så familjära när vi passerar den lilla trädgården. William: Whoopsidaisies! Anna Scott: What did you say? William: Nothing. Anna Scott: Yes you did. William: No I didn’t. Anna Scott: You said ”whoopsidaisies”. William: I don’t think so. No one says ”whoopsidaisies” do they? Unless they’re… Anna Scott: There *is* no ”unless.” No one has said ”whoopsidaisies” for fifty years and even then it was only …

Jag minns 90 talets London som igår

Jag formligen brister ut i ett galet, fritt och högljutt skratt när jag hittar dem, djupt nere i skolådan som stått undangömd under min barndoms säng i så många år. De där korten som betydde så mycket, som på den tiden jag fotade bara för att, utan att veta riktigt varför. En liten kompaktkamera slank med i fickan in till skolan ibland och kom fram på lektioner och raster. Den hade en 36 rulle och när jag framkallade den hade jag ibland använt rullen två gånger och fått ofrivilliga dubbelexponeringar som var mer konstiga än konstverk. Under julledigheten hittade jag den återigen, den där skolådan. Den slank med i bilen hem och jag stoppade snabbt in den i garderoben när jag kom tillbaka med tanken om att jag ska ta fram lådan någon gång och påbörja arbetet att fota av alla de analoga bilderna för digital användning. Sommaren 98, mellan sjunde och åttonde klass, värmebölja och fish and chips i tidningspapper. 90 talets London Det var sommaren 98 vi åkte till London, mamma, jag, fastrar …