Resor
Leave a comment

När en köper bostad borde det inte ingå en fiskmåsvarningsskylt? – Livet på våren i Högdalen.

Jag hör ett gnissel från kylen. Det hörs när Erik inte är hemma och täcker ljudet med sina knorrande tankar och rassel i lådorna. Våren börjar entra scenen i Högdalen och ljus och ljud, strilar genom gardinerna snart dygnet runt.

Jag är ovetande om omvärlden, men känner mig ändå tryggast här i min bur under mitt hus.

Jag vaknar till ljus och mina ögon klipper i solnedgång. 

Mina tankar grusas snart av vetskapen att jag vaknar till solstril ackompanjerat av måsskrik. Jag saknar genast lägenheten i Skärmarbrink. När en köper bostad borde det inte ingå en fiskmåsvarningsskylt? Ett litet avdrag på avgiften åtminstone, kan man ju tycka. Det är det första jag ska lägga till på dagordningen vid föreningsstämman minsann, den som skulle varit i Högdalskyrkan nu i april men som är uppskjuten in i en oviss framtid, ungefär som resten av livet i virustider. 

Jag hinner säkert vänja mig vid måsskriket.

Spenat är livet.

Erik säger att han sover bättre nu än för två år sedan. Det har jag svårt att förstå. Jag sover som en stock världen över, men vaknar i Högdalen till ljudet av små oskyldiga barn bli mördade på gården, varje morgon. Kanske sov jag sämre den natten då Linda och jag tältade på en strand ute på en ö i en skog vid Haparanda kust, i i storm där björkarna smekte oss på fötterna likt en kidnappares händer som drar en ut från ens gömställe under sängen. Att sova i skräck, är nog det enda som rubbar min nattsömn. Just nu måsskräck.

Nej Nisse, squash är livet.

Vi har en Facebookgrupp i bostadrättsföreningen (och här lär man sig viktiga kunskaper varje dag). För ett tag sedan skrev en man här ”Nu är våren här och så också måsarna” och vidare ”Tacksam om ni kan få upp mås-skrämmorna snarast möjligt!” var på jag lärde mig tre svåra ting i den nya Högdalsvardagen i ett enda stycke:

1. Måsarna är ingen tillfällighet, de återkommer alltså varje år och
2. det är så illa att man måste ha måsskrämmor på taket för att inte tala om
3. att det existerar något som heter måsskrämmor (!). Då måste det vara illa.

Innan Facebook-posten var jag lyckligt ovetande om allt vad måsar heter (förutom att man faktiskt äter fiskmåsägg i Norge, tänka sig, det lärde jag mig av Johnnys familj) och den tragedi det innebär att ha flyttat till där fiskmåsar bor. Men, aja, jag lever på hoppet. Jag är lätt-tämjd. Kanske därför jag ändå aldrig bryr mig om att boka boende för jag kan ju åtminstone ”alltid sova i tält” varpå jag nu lever på förhoppningen om att jag glömmer bort de där måsarna, vilket jag säkert gör när något ännu mer svårsmält landar på min tallrik.

Gullmarsplan i solnedgång.

Är virustidens fel det här med måsarna? Jag har kort och gott aldrig spenderat såhär mycket tid hemma, hade jag det hade jag kanske lärt mig hantera måsar innan 35 års ålder. Nu får jag bita i det sura äpplet och lära mig det nu och vi vet väl alla att det är svårt att lära gamla hundar sitta, så även i Högdalen. 

Två och en halv timma squash senare.

Dessa vardagliga ting tar upp all min tid. Men idag söndag, tänker jag låta en bilutflykt till en av Sveriges 30 Nationalparker äta upp hela mig med förhoppningen om att när jag kommer hem ikväll vara mer måsresistent i alla fall.

Ha en fin och måsfri – söndag vänner!

Katarina

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.