Bred artikel mitten, Resor
comments 15

När skogsrået med stoltet och styrka dansar ensam genom sommaren

Jag mötte den där magisk dimman än en gång, i den lilla byn Idbyn, och fick det där magiska avslutet på en sommar jag nog aldrig kommer att glömma. Min första sommar som singel på så många år. Min första sommar som ensam. En ganska surrealistisk känsla av att inte riktigt veta hur en ska bete sig då, allena, men i slutändan klarar det galant, precis som att cykla utan stödhjul första gången när föräldrarna skruvat av dem.

Så många tillfällen till äventyr har dykt upp denna sommar och hjärtat har gjort ett dansigt steg varje gång.

Hej Italien! Hej Laponia! Hej Karesuando!

Jag har tagit chansen denna sommar och låtit mig själv blomma ut. Livet har visat att det alltid belönar en ja till äventyr- sägare.

Jag har tagit semestern i egna händer och jag har inte brytt mig om andra. Känslan av styrka och att jag gjort precis det jag vill har ständigt varit närvarande. För det är precis det här jag vill. Vill vara stark och oberoende och inte bara på papper. Jag vill känna det också. Jag vill känna att jag är ensam, men lycklig ändå.

Jag antar att man måste komma till den här fasen i singelskapet när man inser att man kan vara lycklig på egen hand. Vi vet ju alla hur lätt det är att säga, men inte så lätt att vara.

Sommaren låg där och väntade, som ett stort frågetecken när den tågade in skoningslöst i juni. Skrämmande och mörk, var den ett oskrivet blad, där pennan saknades, med allt vad singelskap heter när alla gjort sin sommarplaneringen redan och frågat varje dag sedan början av juni ”Vad har du planerat för semestern?”.

Bara att fira midsommar som singel i Sverige är som att vara en pestsmittad råtta i ett redan kallt Paris. Att inte ha planerat sommarsemestern som singel, i ett Sverige där alla ansökt om semester redan i april, där alla semesterställen är fullbokade innan maj och där Stockholm töms på folk, som en kran som öppnas på full kraft redan v28, är en ögonbrynshöjare.

Stressen för oss alla inför en oplanerad sommar är så mycket större än vad en kan ana. Känslan när en vet att ens ena kompis har hus i Åre och åker dit för dagsvandring med brunch på Åre bageri. Ens andra kompis har lantställe precis utanför Stockholm, vackert beläget vid en sjö och ska fira en lång sommar med hela familjen med både semester och föräldraledighet här. En tredje åker till Småland, till familjen, med sin man och barn, badar i Smålands djupa sjöar och fiskar. En fjärde hänger i Skånelängan på Österlen, dricker äppelmust tills den pyser ur näsan uppe på närmsta kulle i Brösarps backar. En femte spenderar sommaren på Gotland, bland White Guide restauranger, surdegsbagerier och raukar och DU, du har inget planerat. För du är singel, i ett land där allt handlar om familj.

Och allt det här himla semesterfantastiska tenderar att ta död på känslan av sommar. Stressen av att se alla planera och veta att alla ska göra så himla mycket fantastiskt, men du, du har inget planerat. Linda, som jag spenderade en del av sommaren på Höga Kusten, skriver så underhållande om bregreppet FOMO här (Fomo – Fear of Missing Out).

.. Imorgon är det juni, sommaren är på ingång och den enas planer, inför dessa tre korta månader så allt fantastiskt ska hända, är mer storslagna än den andras. Det ska roadtrippas och tågluffas och parkhängas och vinas och båtåkas så jag blir alldeles snurrig.

Och så drabbas jag av seriös FOMO.

..

Och alla dessa möjligheter och all denna stress inför att allt ska vara så JÄVLA FANTASTISKT, den tar död på all min längtan till sommaren. Jag vill bara stänga ner sociala medier, dra för gardinerna och kura upp i soffan och peka finger till världen. (LaLinda, 31a maj, 2017)

Och all denna sociala mediehysteri breder såklart på känslan av utanförskap, för alla. Att ständigt se hur mycket bättre alla andra har det, får en att tro, att en själv, har det så mycket sämre, än vad man har det. Men att vara singel, i en social medievärld, är nog snäppet värre.

I grund och botten är jag nog en do-er och den person andra tittar på och blir stressad av. ”Du gör ju så mycket fantastiskt hela tiden att hälften vore nog” är nog en rad jag skulle kunna sätta upp bakom dataskärmen på jobbet. Men känslan av att missa, att vara utanför lämnar ingen oberörd. Den drabbar oss alla någon gång och det är skönt att veta i slutändan att det bara är en känsla. Att man kan ta saken i egna händer och planera en sommar, utan pojkvän, men med vänner istället. Där pojkvännen byter namn till-  Josefin och går med mig på Dansbandsveckan i Malung, i nästa sekund heter Katta och vandrar med mig i  Fulufjället, senare Helena och bilar med mig genom Lappland och till slut byter namn till Linda och Linda och vandrar med mig genom Höga kusten, till toner av vänskapsmagi, systerskap och att allt är lite mer fucking roligt, än annars.

Jag vill bara tala om för alla, att det går att spendera en magisk sommar i Sverige som singel. Sommaren behöver inte handla om familj, inte om pojkvänner men för den delen heller inte om att vara ensam. Säg ja till äventyret istället och se vart det tar dig. En blir alltid en erfarenhet rikare och lyckligare, när en skräddarsyr sin semester så den passar en själv istället för den sociala mediebilden av vad man tror en ledighet ska vara. Och vill du ha en sommar, där andra blir gröna av avund, behöver du varken lämna Sverige eller fota med en systemkamera heller, för den delen.

Katarina

15 Comments

  1. Verkligen bra ögonöppnare. Tänk dock på att många säkert tänker omvänt om er som är singlar ”TÄNK VAD GÖTT ATT INTE HA EN MASSA MÅSTEN ATT UNDERHÅLLA FAMILJEN EN HEL SOMMAR”, att INTE behöva planera så mkt utan att ta dagen som den kommer, att KUNNA åka iväg och sova på nya ställen varje natt och hänga med vänner man inte hinner träffa annars. Just sayin’. Det finns alltid två sidor av myntet och det glömmer man ofta. 🙂

    • Katarina says

      Ja det är alldeles för sant. Men det är väl lite så jag tänker också. Att man alltid tittar på någon annan. Att när man är singel tittar man på de som har familj och har man familj tittar man på de som är singel. Sen är det fortf så trots att många är ensam är ju familj och tvåsamhet fortf normen i Sverige och världen mest så det blir alltid extra svårt vid högtider och semestrar när man är utanför normen. Har ju tillhört normen en längre tid så känner skillnaden.

  2. Så fina ord, så vackra bilder, så ärligt och öppet. Och det för mig tillbaka till vem jag är, som alltid väljer det få andra (eller ingen annan) väljer. Som ofta går ensam på egna upptåg och som utifrån kanske verkar…märklig. Som hellre har en helt vidöppen sommar framför mig utan en massa planer. Som tycker det är ganska skönt att bara…vara. När människor frågor vad jag, vad vi, ska göra på midsommar och svaret är ”ingenting”. Vi ska gå i skogen, skratta, prata, dricka något gott, äta något gott. Själva, utan andra. Nog hade vi gärna haft sällskap, men de flesta andra jag känner vill inte ta det så pass lugnt på midsommar. Och så har min sommar varit. Konstig utifrån kanske, men magiskt avslappnande åtminstone. 😉 <3 Morgonkaffe på trappan, dimma över åkrarna, tystnad, ensamhet, fräknar, mer kaffe, odlingar, fotografera, vandra i skogen och bara älska mitt eget sällskap och den jag. Att älska sitt eget sällskap, det är något av det viktigaste för mitt eget inre lugn och självkänsla <3

    • Katarina says

      Ja. Även om man är i tvåsamhet så sticker man ju ofta ut från normen. Jag är på väg mot ditt fack, det lite underliga och det lite avvikande, det lite för andra skavande och kompromisslösa. Älskar dina ord. De värmer och smörjer, som balsam för själen.

      Att bara få vara igen, att få vandra och fotografera i skogen. Att ta med kameran på sina dagspromenader. Jag känner att jag vill så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen, riktigt.

  3. Älskar när du skriver så kompromisslöst med power, skriver din historia. Förstår precis vad du menar och normen är stark. Håller med Annika men en detalj som är viktig, den i tvåsamhet med familj har valt det. Den som är singel har ibland inte valt det och då blir ju såklart kontrasten större. Att bryta normer när du inte vill är såklart värre än att bryta normer du inte vill vara en del av. Och att jag nu antyder (fast jag inte gör det utan mer vill problematisera) att den som är singel inte vill vara det är ett uppenbart exempel på hur stark tvåsamhetsnormen är. Tack för att du delar med dig!

    • Katarina says

      Ja ibland älskar jag också när jag är kompromisslös. Kanske därför jag är singel? haha. Nåväl, det kan vara en stor del i det..

      Normen är stark och jag har ju ändå sett båda sidor. Tvåsamheten är stark och något jag egentligen längtar till också. Men, till vilken kostnad? En fråga man ibland borde ställa sig. Jag har inte direkt valt att vara singel. Att hitta någon man passar ihop med är himla svårt. Om någon idag frågar om jag valt att vara singel tror jag inte jag skulle kunna svara på frågan. Jag letar, men ändå inte. Jag saknar, men ändå inte. Tänker också att en fas i singelskapet är att acceptera och vara lycklig där man är. Jag hoppas dock att ser chansen när den kommer och tar den och inte stannar som singel, på grund av min kompromisslöshet, lr brist på förmåga att gå vidare.

      Tack för den fina kommentaren!

  4. Vilket superfint inlägg <3 Det fick mig att fundera över hur jag själv känt inför sommaren som nybliven singel. Inser att jag typ inte alls känt mig stressad eller ensam vilket egentligen är lite konstigt när jag tänker efter. Kanske har det att göra med att jag varit singel så många somrar i mitt liv tidigare? Eller för att jag trivs lite för bra med att bara vara själv? Eller att jag har min familj på Gotland som jag alltid kan åka till? Hm. Intressant hur som helst och jag förstår vad du menar med den där semesterhetsen. Får prata mer om det där imorrn i bilen 🙂

    • Katarina says

      Tack 🙂 Det ligger hjärta och själ i detta inlägg.

      Det får mig själv att tänkta mer. När man börjar skriva om en fråga blir det lätt så att orden bara rinner ur då det legat där bak och gnagt ett tag.

      Ja har man alla familjekonstellationerna ändå så är man ju inte särskilt ensam, egentligen inte jag heller. Endast ensam från tvåsamheten och det här ”vi ska åka”, ”Vi ska göra” grejen. Och någon gång kommer man till punkten om man inte gör redan från början, att man inte längre känner sig ensam. Ska man bli stressad över det kanske? Att man accepterar sitt öde utanför normen för enkelt? haha

      Tack för fina ord. Vi pratar mer om det i bilen.

  5. Vilket helt underbart genomhärligt inlägg! Tack! Stor igenkänningsfaktor.
    Kramen och ha en fortsatt fin vecka

    • Katarina says

      Tack! Ja men visst är det. Alla som är singlar eller varit en längre tid hummar igenkännande. ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *