Resor
Leave a comment

Hysserier hos Emil i Lönneberga och den känsla boken lämnar

Tänk att jag var i Katthult i somras med Erik och tuffade runt på ”en dag genom Vimmerby roadtrip”. Katthult, där har jag nästan växt upp tänkte jag när jag var där. Men boken, den hade jag inte läst, jag känner nog mest Emil från filmernas värld jag. I lördags läste jag ut Emil i Lönneberga och gav den fem stjärnor på Goodreads, för den som använder appen och det kändes så självklart. En barnbok ska vara bra, som Astrid själv skulle sagt. Denna är precis det, bra, inga knussligheter.

Titel: Emil i Lönneberga
Författare: Astrid Lindgren
Illustratör: Björn Berg
Utgiven: 1963
Förlag: Rabén & Sjögren
Köpa: Akademibokhandeln Bokbörsen
Låna: Går att låna som bok och e - bok på bibliotek. Mitt exemplar har jag lånat på Stockholm Stadsbiblioteks e - bokstjänst. 

Emil är den bok Astrid själv tyckte bäst om och är baserat på hennes pappas barndom i Småland i slutet av 1800 – talet och det han återberättade från den. Boken innehåller tre kapitel; historien om soppskålen, när Emil hissar Ida i flaggstången och när han har roligt på egen hand på Hultsfred slätt. Historierna är underfundigt enkla, intelligenta och innehåller till och med lite Småländska, skrivet i text, så att en vuxen Smålänning som jag får mig ett gott skratt över hur”bonnigt” vi pratar.

emil i lönneberga

Mitt favoritkapitel är kanske ändå kapitlet om Hulsfred slätt, möjligtvis för att jag missat detta i filmerna, eller bara inte minns så väl, det var ju säkert trots allt 20 år + sedan jag såg filmen, minst. Kapitelet handlar om att Alfred som är dräng måste gå kurs i att bli soldat, vilket man fick göra på den tiden som dräng och åker iväg för att träna i Hultsfred. Detta avslutas med en stor fest på Hultsfred slätt där både Anton, Alma och Ida far dit för festligheterna. Emil vill såklart följa med, men får inte. ”Det är inte ett ställe för barn” säger Alma och Emil och Ida blir istället passade av Krösamaja på gården hemma i Katthult. Men Emil är inte den som är den och tar gårdens märr och rider till Hultsfred på eget bevåg, med sin mysse och sin bysse i högsta hugg och en hel massa upptåg som följer. En skarp text skriven till barn men för alla, som underhåller och på köpet utbildar om varför det var som det var på den gamla tiden.

Vi har pratat om Emil och Astrids texter en hel del på jobbet på sistone och det är ganska kul hur dessa texter intresserar gemene man och fortfarande upprör. Många har svårt för Emil, för hur ”busig” han var och alla hans upptåg. Det intressanta är väl också att det inte just bara är vuxna som reagerar utan snarare på minnen från barndomen där man känner känslan av när man läste eller såg filmer om Emil. Som vuxen reagerar inte jag utan jag nästan njuter av Emils alla hyss. Hade jag själv gjort hyssen omgivningen förfärats, jag skäms och inte vågat att visa mig varför det känns nyttigt att känna ett visst mått av njutning nu.

Katarina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.