Resor
comments 2

Dagar vi minns

Sammanfattning med mobilbilder av roadtrip genom norra Sverige -> Stockholm – Karesuando – Haparanda – Luleå – Nikkalouka – Lycksele och åter Stockholm.
27e juli till 8 aug.

Den där känslan, när en landar hemma i soffan efter hundratals mil i bagaget. När foten är stel av gaspedalen och hjärnan alldeles fartblind. Det är en särskilt känsla.

After frihets – känslan.

Just den känslan fyller nu mitt hjärta, omhuldar det och får mig att småle när jag sakta bläddrar genom alla de där mobilbilderna som blivit tradition efter en semester, som sammanfattar den så bra. Stockholm är inte längre varmt, idag är det 16 grader och regn, men väderprognosen visar värme till veckan. Det känns som att den meningen aldrig slutar att skrivas och till sällskap av väderprognosen är nu mitt hjärta varmt av dagar i Karesuando, Tornedalen, Haparanda Skärgård och ansträngande stunder uppe på det där berget. Det där berget som tog mitt hjärta och överansträngde det.

Dagar jag minns. Dagar att ta fram när hösten pockar på och nu vädret sakta vänder.


Här kommer bilder ur mobilen från mina dagar i norr med Linda, Sofia, Martina, Jimmy, Helena , Percy och en liten pingvin. Dagar i bil, med vänner, fest, tält och mera tält.

I lägenheten och känslan av packningsterror. Vill aldrig packa något mer i mitt liv. Vill heller aldrig mer ha halsfluss. Att en hals kan göra så himla ont. Sluta göra ont hals.

Martina, jag och Sofia rattar ur Stockholm vid 12-tiden, mot Norrlandet! Först efter fikastopp längre ner på Sofias gata såklart. Gäller att prioritera i rätt ordning. Vi funderar på varför det står Sundsvall i Stockholm och inte mot Haparanda. 

Börjar ett onyttigt liv som fortfaranade gör sig påmint. Har inte längre aptit. Vet inte om det är värme eller halsfluss eller det där jäkla berget.

Första tältplatsen för natten. Efter kik på diverse mindre lämpliga platser som till toner av Seriemördarpodden inte ansågs lämpliga.

Uppslaget tält gång ett i rad av åtta. Bemästrar nu tältuppsättarkonsten.

Solnedgång ett av hundra. De ser pretty much likadana ut.

Frukost på hotell. En värdig start på vad som kommer att bli en milmässigt lång roadtrip. Jag får det i en snabb överslagsräkning i slutändan till 353 mil. Pew. Blir trött när jag ser siffran.

Linda ryser till ”Jag mötte Lassie”. Får du också rysiga ben av gamla sånger och annan nostalgi? Herregud Linda, ser ut som du fått ödlehy. 

Vi passerar polcirkeln, gång nummer ett. I slutändan kommer det bli fyra gånger, på fyra olika ställen varav två övernattningar vid den i Jokkmokk och vid Jouksengi. Här vid Jokkfall.

Jokkfall. Det finns inget så vackert som norra Sveriges vattendrag eller mysiga namn därtill.

Playa Mertajärvi för andra året i rad. Bedårande vackert och inte riktigt sådär Medelhavsvarmt klimat ännu som i Stockholm. Klimatångesten har lagt sig efter att ha varit runt på andra ställen där det är mer normaltempererat än Stockholm.

Första strandselfien i Norrland dårå. Detta har sannerligen varit ett badår. Jag har badat mig genom hela Sverige, känns det som.

Visst lämnar dessa dagar mer än glädje bakom sig. Att uppleva så starkt skapar också smärta, minnen som gör nästan fysiskt ont. Men som jag plitade ner förra året när jag kom från min Norrlandsroadtrip,  När minnena värker – en roadtrip genom ett dödligt vackert Sverige och spåren det lämnar, så kanske det måste vara såhär, kännas så hårt för att en ska komma ihåg. Och jag vill komma ihåg i år också.

Minns du de här? Det känns som att de enda minnena en har från högstadiet är Nokiatelefoner och snake.

Favorittrappan i solnedgång strax innan Dansklacken. Vad är väl inte en stund själv värt ändå på en trappa i solnedgång.

Och favoritutsikten. Så vacker att hälften vore nog. Jag vill också ha ett fjäll utanför min dörr.

Tobbe och Jimmy pre-party.

Vi parkerar bilen vid Karesuando kyrka.

Välordnade festdeltagare. ”Lämna tomburken på elskåpet – typen”.

”Vem har rakast arm och är då minst onykter – tävling.” Jag är ledsen Jimmy, men jag tror Linda vinner.

Mellan Sofia Jannok och Kapten Röd.

Helena gömmer sig för mygg och fula Dansklackingar.

Nästa års posterbild för Dansklacken?

Här är den, raka arm tävlingen.

Karesuando, 68 grader nord. Stockholm hittar vi på 59 grader.

Har en inte varit i Finland kan en göra ett snabbesök under Dansklacken. På kort promenadavstånd finns landsgränsen rakt över bron, mitt i älven. Har nog varit här minst tre gånger.

Ibland önskar en nästan att en släpar på systemkameran till fest. Solnedgången i Karesuando är ett sådant tillfälle. 

Allt det här vill jag komma ihåg;

Tältnätterna som aldrig tar lut
Ilskan över värmen som aldrig vill lämna oss
Damen som luktade alkohol i Pajala på morgonen
Klipporna vid Kattilakoski
Lakritsglass på ett berg
Att inte se på tv på veckor
Att vakna upp med frissigt tälthår, svettig som aldrig förr och se ut som Jesus. Ja jag ser ut som Jesus när det är hög luftfuktighet
Blåbär och hjortron och hjortron och blåbär
Bodil Malmstens ljuva text-stämma
Värmen som aldrig vill lämna oss
Att konstant jaga eluttag så att jag kan ladda datorn för att kunna blogga mig till sömns i tältet.
Bitterljuva Tornedalen
När Linda pluggar in öronproppar och ögonmask och däckar och jag ligger bredvid och hör stormen
Att slå sig var man än behagar och sova på en filt
Kina-skylten i Pajala centrum
När Linda blir getingstucken. Den irriterande insektssidan av sommaren.
Statyen på Charlotte Kalla
Att bada fyra gånger om dagen
Att dricka kaffe på verandan i Karesuando. Den verandan. Ge mig.
Dessa oändliga fjäll.
Dansande vindar som får mitt och Lindas hår att virvla
Känslan av att stå på toppen av det där berget

Här är det. Beviset på att Linda varit i Finland.

Och en fantastiskt kyrka i solnedgång. Tycker så himla mycket om just det här motivet.

På Dansklacken hade det målats tavlor i mängder och en massa graffiti. 

Komma hem från fest- soluppgång.

Mot Karesuando marken.

Dagen efter – Grillen maten.

Tonys imponerande tidningssamling. Nerds – look- here. Gillar den lilla läshörnan.

Linda håller hårt i godispåsen och posar framför skotrarna. Kan se Linda som skoter-tjej till vintern.

Kan det bli finare solnedgångar än såhär?

Linda kör fyrhjuling och jag och Jimmy kör troget efter. Vad kan en mera göra när någon ler så stort att det blir dragit för tänderna. 

Nöjd jag åker på fyrhjuling girl.

Jag ämnar krampaktigt hålla tag i dessa minnen när hösten obarmhärtigt stövlar in med kyliga vindar och ett val vars konsekvenser jag får ångest att tänka på. Att försiktig plocka fram i hjärnpalatset de där eftermiddagarna på jobbet, när jobbveckan känns extra tung och sträckan till helg maraton-lång. En behöver de där enkla minnena av ljumma vindar i håret och oändliga fjäll just då, på fikarasten, en tisdagseftermiddag kl 15.

Katarina

Strängeligen är ett bra ord. Förstå allvaret med dambindor i toaletten. 

Borde kanske förstått att jag inte skulle ha fortsatt med Keb om jag kikat på den här selfien. Här I give u Ljusrosa- Katarina efter en liten backe mot Struves Medianbåge upp på Tynnyrilaki.

För den som inte vet (knappt någon) så är Struves medianbåge världsarv. Struve var en gubbe som mätte jordens storlek och form med denna båge. Den går från Norra Ishavet till Svarta Havet och detta är Sveriges nordligaste Struve punkt. Så det så.

Fjäll-soffan. Borde legat kvar här.

Definitivt. Ser nöjd, glad och fortfarande ung ut. Efter Keb, åldrats minst 10 år.

Mot Akamella ödekyrkogård.

Som sägs vara hemsökt. Ev hemsöker Linda mig efter turen pga för mycket mygg i skogen.

Strax utanför Pajala. Här hade vi tänkt att övernatta tills vi mötte två skumma gubbar. Då blev det ingen övernattning här. Vi for till Pajala istället.

Inte alla små byar som ser ut såhär mitt i stan. Vid Torneälv, i Pajala.

Som skrivits på bloggen innan. Funderar du på vart Kina är, så hittar du det under Pajala.

Bakelsen Änkan. Funderar fortfarande på namnet. Men visst, är en änka tänker jag att man kan unna sig en sånhär om dagen.

Läser om Dansklacken i Pajala och tänker att jag ska åka nästa år igen. Tradition.

Renskinnen de bästa är. På lite guidening hos Kero.

I Norrlandet är inte alltid Google Maps att föredra. Med karta och kompass går en säkrare.

Hittar den här fula statyen i Tärendö. Flåt Kalla, igen.

Den godaste kaffe jag druckit under semestern drack jag på Arctic River Lodge i Tärendö.

Kattilakoski, Tornedalens vackraste rastplats.

Kvällssolens sista strålar på benen efter ett bad.

Kan efter det här titulera mig fena på att sätta upp tält.

Det där röda morgonljuset i tältet och den obeskrivliga varma känslan som Linda säger är som ”en slow-cooker”.

Utblick.

”Vaddå, ska jag ta ner mobilen, va?” Från en mobilberoende, till en annan.

Kukkola-forsen som Linda finurligt namnger ”Kuk -kola” och jag hör ”Kuk-håla”. Ja, man hör det man vill höra. 

Solo på en strand på Seskarö. Kanske den bästa och sämsta plats vi tältade på med stormiga vindar och alldeles allena med världen. 

Påväg ut i Haparanda Skärgård.

Haparanda Nationalpark. 

Vacker sandstrand på Sandskär ute i Haparanda skärgård. Vitare stränder får en leta efter.

Det är förvisso skönt att komma hem men det är även roligt att se bilder på att mitt rese-jag trivs.

Denna sommar har förvandlat mig till den beachdonna jag tror jag inte är. Kommer ta hela hösten att återställa hårkvallen.

Luleå och gammal barndomskompis Percy. 

Turistar i Gammelsta Kyrkby. Vad stort det var då! Förvånad. Percy påminner mig om att jag varit där tidigare. Minns det inte. Blir jagad av getingar. De är som besatta i år. Herregud.

Linda får sin vilja genom och vi åker till Kebabhouse – två gånger.

Efter en vecka med halsfluss-liknande symptom, kort och gott sjukt ont i halsen, behöver jag de här strumporna.

Att packa för vandring kan vara det tråkigaste en kan göra. Vill aldrig mer göra. Är så övermättad på att konka runt på saker nu att jag ser en höst i min bekväma lägenhet framför mig (men vet att i periferin gömmer sig en vandringsresa till Italien).

Skulle ha köpt den här. Kanske hade hjälpt mig upp på Keb.

Har du vandrat i svenska fjällen? Första gången var jag förvånad över att allt är spångat. Var beredd på att klafsa genom lera och blöta marker men inte då.

Framme vid Kebnekaise fjällstation blir vi belönade av den här solnedgången. 

Väl framme. Har du märkt hur mycket vatten en samlar på sig och hur mycket fingrarna och ansiktet svullnar när man är ute och vandrar? Tycker liksom man kan se det i våra ansikten på något vis.

Men är det värt det? Ja, för annars får man aldrig se sådana här nejder.

Var beredd inför Keb för det är sånt här en går över mest hela tiden.

Sju gånger värre resa än Mordor och ingen Sam med alv-bröd i sikte.

Men uppe på toppen, vad finns att säga? Herregud, jag är så nöjd över min prestation.

Många undrar över helikopterturen. En del verkar också tro att en kan flyga ner från toppen av Kebnekaise. Så är det inte. Utan man flyger tillbaka från fjällstationen, om en vill. Vi valde att göra det på grund av supertrötthetskropp, trötta fötter och att vi var mycket nöjda med vår prestation samt kul att flyga helikopter. Jag tror det kan vara svårt att förstå hur kraftigt utmattad man blir av att gå upp på en bergstopp. Men mer om det är i ett eget inlägg om Keb tänker jag.

Helikopterplattan ligger några hundra meter från fjällstationen och du bokar i receptionen. 850 pix kostar resan till Nikkaloukta.

Aldrig varit så glad att checka in på hotell. Här på Hotell Lappland i Lycksele, en pressinbjudan jag fick tidigare under sommaren som jag nappade på till vår resa. Välbehövligt! Och varför får jag alltid den korta badrocken?

Solnedgång över Hotell Lappland. Det blir nog inte ett så mycket bättre avslut än det här.

 

2 Comments

  1. vilken jäkla norrlandsresa. älskar älskar älskar allt i detta inlägg. minus halsfluss och kanske någon annan grej jag inte tänkt på! krampåre!!

  2. Keb ändå. Galet tungt. Helt seriöst bland det finaste jag gjort när jag tänker efter på mång andra saker jag ägnat mitt liv åt. Grattis till världsklassroadtrip och toppbestigning!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *