Resor
comments 8

Att lämna bandet efter turnén – känslan av gemenskap och att komma hem

Det är med tunga fötter jag kliver ur flygbussen vid S:t Eriksplan. Inte bara på grund av att jag sovit från hostelet i Reykjavik, via transfers till flygplats och vidare till Sverige. Utan även på grund av alla intryck. Tre veckor, tre livsförändrande veckor som gör att jag med tungt hjärta nu ser tillbaka på semestern. Kanske är det bara jag som känner så, men denna gång, är en av få gånger det känns tungt att komma hem. Tungt i varje fiber av min kropp.

Att komma hem. Den meningen kan inte användas för många gånger. Det är trots allt något särskilt att göra det, efter en resa. Att kliva av planet i Arlanda förändrar något, varje gång.

Någon skojar om att vi är ett band. Plötsligt har vi en turnébuss (aka bilen Hering -> pga fiske är stort här) varpå Lena exalterat droppar på plats i Northpole. ”Vi kan ta en bandbild med tomten!”. Så såklart tar vi en bandbild, med tomten. Här är vi, bandet Herring. På turné, runt Alaska.

Hedersmedlemmen Chippy. Skill: Vet hur man hanterar snacks och att det bara är att köra för allt vad kinderna håller. Spelar saxofon i Herring.

Denna gång vet jag vet inte vad förändringen är och vad jag kommer sakna mest.

Kanske kommer det vara Sofias skallrande tänder när hon kliver in i bilen efter att vi fotograferat ännu en övergiven byggnad påväg mot Denali. En oförklarlig Igloo som bara står där och väntar på fotografer.

Sofia. Skill: Powernaparnas mästare och light-packer. Kan gå långvandringar utan snacks men tar med sig flera par solglasögon.

Kanske är det Jeanettes förmåga att se de mest oförklarliga ställen, som det där steampunk cafeet i Akranaes på Island, som blygt kallar på henne när vi åker förbi. Hennes förmåga att spotta det som ingen annan ser. I och med det fick jag träffa Ingemar och lära mig om steampunk, något jag inte ens visste existerade innan jag klev innanför dörren på Dalarfulla búðin.

Jeanette. Skill: Precis som Chippy expert på snacks. Dagdrömmer om att ha en tvättmaskin i bagaget på bilen.

Kanske är det Lenas envishet att inte bära vandringskor för att hon inte gillar det. Att bokstavligt gå i gympaskor i vått och torrt även om det innebär kraftigt lutning med lera i mer än en timma för att se en glaciär, med efterföljande blöta fötter.

Lena. Skill: Envishet är en dygd. Har svartbälte i stilen city-chic.

Kanske är det bara för att allt var så annorlunda och roligt. För att det var en riktig semester med ansiktsmasker, sovmornar och öldrickande i ohälsosamma mängder. En semester jag reste med likasinnande och med två nya kvinnor och lärde känna dem bättre. En semester med ledordet gemenskap.

Midnattssol-jakt från balkongen i Denali.

Varje resande förändrar en på sätt och vis. Så också denna. Det tar lite tid att komma fram till vad det är som skett och vad som är förändringen, men en kan vara så säker att insikten kommer.

Herring har ställts inför all möjlig ansträngning och terräng. Det har varit björnrikt, regnigt, långt och lutat uppåt och neråt. Men vi klarade det!

Nu är jag hemma, med känslor av gemenskap och med en himla massa bilder och lustiga minnen som kommer delas och delas och delas här i all oändlighet.

Katarina

Glass på donken i Northpole. Glass förenar och gör en sockerlycklig.

8 Comments

  1. Underbart inlägg! Läser och tänker vilken fantastisk semester det måste ha varit. Sen inser jag att jag var en av de fyra medlemmarna i Herring! Och det var en semester som förändrade något, det håller jag med om.

  2. Det har varit fantastiskt kul att följa med er på resan… resorna! Alaska åker upp ett par snäpp till på ”att resa till”-listan. Tack för inspiration!

    • Katarina says

      Ja alltså vill tillbaka nu nu nu! Men just nu måste jag gå i ide’ pga ekonomin. ?

  3. Fantastiskt fint beskrivet – vet precis känslan – coming home blues <3 Den är fin, men lite jobbig att ta sig igenom!

    Ser verkligen fram emot bildbomder här – drömmen om Alaska har levt länge!

    • Katarina says

      Ja alaska drömmen ❤️❤️❤️ älskar stället. Love love love. Och coming home bluesen är svår.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *