Stockholm formligen kokar. Både jag och mina resebloggande Stockholmsvänner likaså. Så på lördagen styrde jag och Sofia kosan ner mot vattnet där hon bor, till Vinterviken.

Fylld att av nostalgi slår jag mig ner på filten brevid Sofia. Har överraskat mig själv, varit mer organiserad än vad jag normalt har förmåga till och fixat både chiapudding, piffiga smörgåsar och även ingredienser till aperol sprits, en drink som påminner mig om Italien. Sofia har bryggt kaffe, packat filtar och fixat apelsiner till garnering. Drinken blir ju så mycket vackrare på bild då.

Området sjuder av liv, båtar guppar i den lilla hamnen i viken, folk badar från badklipporna och två resebloggare försöker blogga men i slutändan kommer sig bara för att skvallra om allt mellan himmel och jord.

Vinterviken väcker så många minnen. Om kärlek vid första ögonkastet, om förbjuden sådan, om ungdomens spretigt svåra år, om Stockholms vackerhet och om livet. Allt jag minns är ett Stockholm jag sett utifrån, ett Stockholm som återberättas av mina kollegor under lunchen och ett Stockholm jag missade under ungdomen, men som jag upplever här och nu.

Katarina