Resor
Leave a comment

Mormors lilla kråka

Okej. Jag kanske blev lite överivrig, som jag blir i bland. Jag blev varse om min överiver imorse. Även en elbil kan köra fast visade det sig strax efter squashträningen kl 08.18 tisdag morgon i snödrivan utanför huset. Med skräck i blick ringer jag Erik efter att ha försökt att parkera i vad jag då upplever ett gränsfall, men vad göra när man har skypemöte om en halvtimma och inte har duschat eller frullat? Då tar man det osäkra före det säkra och parkerar. Jag slänger ur mig i omvända ord att jag sitter fast och att han måste komma och hjälpa mig för att bilen hänger rakt ut i vägen minsann. Rakt ut! Ren livsfara att skåda, kom ut ska du få se! Det här är sista gången jag fickparkerar någonsin, så mycket som du vet det!

Jag ler vid tanken på hur låst jag blir när något biloväntat händer.

Jag får på varningsblinkersen trots ett smärre personligt trauma och plötsligt mitt i samtalet kommer en människa i en byggbil och kör in bakom mig. Kanske hade jag reagerade över det oväntade om att det var en liten kvinna i 30- årsåldern som kliver ur bilen istället för en större man i 50- års åldern som väntat, om det inte vore för blodtrycket som nu når oanade höjder. En man i jogginkläder stannar, alltid imponerad hur man lyckas träna ute i detta snöoväder, det hinner jag ändå tänka. Tillsammans bildar byggkvinnan och mannen i joggisar en superkraft och puttar ut min bil från misär och sänker mitt blodtryck till följd. Erik är fortfarande i telefonen och behöver inte så mycket som ta på sig skorna mest lyssna på den hysteriskt glada jag som slänger ur mig ord som spade, skypemöte och mina snöänglar som räddat världen precis just nu, eller i alla fall mormors lilla kråka som skulle ut och åka sådär olämpligt mitt när Stockholm stad inte skottat gatan ännu.

Katarina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.