Resor
comment 1

Anteckningar från en ö

Bokrecension, Anteckningar från en ö av Tove Jansson och Tuulikki Pietilä med nya förord av Sara Ehnholm Hielm

Jag hör vågskvalpen. Jag hör Östersjön sucka. Suckar den inte allt mer? Nej, nu hör jag måsskriken, de lämnar mig inte i fred ens här. Sjas måsar, sjas.

Dörren till balkongen far upp med ett il. Den där haspen vi ännu inte skruvat dit gör sig påmind. Jag blickar upp över bokbladet och funderar på om jag ska hasa mig upp ur soffan och stänga dörren. Nej, vet du vad, några rader till, för likt Lorealreklamen så är jag värd det.

Jag har läst boken Anteckningar från en ö, nyutgivning 2020, av det Finlandssvenska förlaget, Förlaget. Vid försäljning av denna bok och tre andra skänker man 10 kronor per såld bok till John Nurminens Stifelse, som arbetar aktivt med Östersjöfrågor, under kampanjen #VÅRTHAV. För den själ med båt finns den fina Loggboken. En egen liten loggbok att fylla i med små inspirerande målningar av Tove.

Jag vill också ha en egen ö att bygga mitt hus på eller i alla fall en klippa som Albert Engström. 
Titel: Anteckningar från en ö
Författare: Tove Jansson
Bild: Tuulikki Pietiläs
Utgiven: 2020
Förlag: Förlaget
Köpa: Förlaget

År 2020 har det gått 75 år sedan Tove Jansson gav ut sin första muminroman. För att fira det lanserar Moomin Characters kampanjen #VÅRTHAV tillsammans med John Nurminens Stiftelse. Målet med kampanjen är att samla in en miljon euro till stiftelsens arbete och öka kännedomen om Östersjöns tillstånd. Förlaget deltar i kampanjen genom att donera 1€ eller 10 kronor för varje såld kampanjbok till arbetet för att rädda Östersjön och dess kulturarv. Kampanjböckerna vi ger ut är Anteckningar från en ö och Pappan och havet – jubileumsutgåva av Tove Jansson, bilderboken Havsodjur av Laura Ruohonen och Erika Kallasmaa samt en Loggbok med bilder och citat av Tove Jansson.

Förlaget

Anteckningar från en Ö och Loggbok är två av tre böcker i serien #VÅRTHAV.
anteckningar från en ö tove jansson

Anteckningar från en ö

På en ö långt ute i Pellinge skärgård bygger Tove sitt hus, runt 50 år gammal, tillsammans med sin Tuulikki, grafiker och konstnär vars bilder är med i boken. Tove och Tuulikki arrenderar ön Klovaharun på oklara grunder av Pellinge byalag, som äger ön på lika oklara grunder.

Jag älskar språket. Jag läser om sidor i boken bara för att språket är så fint. Låt mig skriva så vackert jag också, så att det känns i varje nerv. Så imponerande skriftspråk har hon vår Tove. Jag älskar också att boken lämnas att vara just det den är, en dagbok, en bok med anteckningar, precis som man skriver dem när de kommer till en. Det finns ingen röd tråd och det finns en röd tråd, det finns inget rim och reson, och rim och reson är det enda som finns. Anteckningar som skrivs lösryckta ska låtas vara lösryckta och det är det fina med boken. Tove låter anteckningarna var lösryckta.

Erik säger ”det enda som hörs är dom måsjävlarna”. Man kan anta att det var likadant på Toves ö. Vet du Erik! Jag har varit på Pellinge. Eller i Pellinge kanske man säger, när det är en skärgård. 

Öborna är ett speciellt folk. Det blir klart redan i kap 1 när Brunström kommer. Han gör saker fast man inte får. Öborna är nog så. Det är deras öar och här gäller öarnas regler, inte våra, inte öbornas utan öarnas.

Oj hjälp! Höststormar 1964. Det blir tydligt hur slitsamt folk öbor måste vara. Mitt hår blir trassligt vid tanken på vinden. Det går aldrig mer att borsta efter att jag läst Toves dagbok från 1964. Hur kan man komma på en idé om att bygga ett eget hus sådär. Jag ska aldrig komma på den idén jag lovar. Jag har lovat mycket i mitt liv.

Man får se Brunströms anteckningar också, denna filur. Han bygger utan lov. Det ska man göra tycker han. 18e oktober skriver han ”Förresten är här onda rykten som låter veta att en viss typ i Fiskegillet har anmält oss för olaga hantering till Byggnadsstyrelsen i Borgå, sägande att vi skulle störa siken. Så nu sätter vi igång med bygget illa kvickt.” Sen åker han och hämtat näckrosor och sänker dem fastsatta i nät i stora grodpotten på ön. Kan näckrosor överleva så? Det kan de i Toves bok.

Jag kan inte förstå hur man missat att vara uppe en natt och lyssna på islossning. Detta fantastiska skede. Men likt Tove och Vesuvius, går en miste om det när en sover, oftast långt ifrån havet.

Tove skriver om måsarna. Man kan tro att hon bott i Stockholms söderort, men det har hon nog inte. De är skräniga. Eller man kan tro att jag bott på en ö. Jag vet inte vilket som är mest rätt. Det tar lång tid men hon kommer till insikt om att ”ön måste sköta sin dramatik på ett eget sätt”, efter att först kämpat mot måsarna, mot ön. Det blir bara pannkaka av det och det kan man väl känna igen i diverse ting, pannkakan.

Jag vill också ha en partner som målar akvarell som kan måla till mina texter, Erik hör sen! Tuulikki höjer sannerligen känslan och närvaron i boken med alster från ön.

Huvudpersonen i boken är till syvene och sist Östersjön. Den osynliga huvudpersonen som är där, närvarandra längs hela vår östra kust, i Toves fall den västra. Vi vet att hon är där, medveten om att hon inte mår bra, trots hennes blänk och trots att hon huserar öar som Tove Jansson ö i Pellinge skärgård. Det är ett bra sätt att lära sig mer om havet denna bok, lära sig mer om Östersjön.

Tyckte mycket om den här boken. Tove Jansson lämnade ön tillsammans med Tuulikki när hon var 76 år gammal, 1991. Då hade de spenderat fyra månader om året i 28 somrar här, mellan april och oktober. De skrev boken Anteckningar från en ö tillsammans 1996. Hade med den insikten gärna läst lite mer om uppbrottet, hur det känns att lämna ett hus och en ö efter nära 30 år. Det tog liksom slut där vid uppbrottet och lämnade mig med en innerlig längtan att veta mer. Jag tycker inte alltid om den längtan.

Katarina

Är du författare eller skribent och är vill hyra Klovharun så kan du göra det en vecka under sommaren. Här hittar du mer information.

Visste du att jag varit i Pellinge skärgård i bloggens begynnelse år 2014? Jag tror inte jag var i närheten av Klovharun men blir faktiskt osäker. Vid tidpunkten kände jag inte till Tove Jansson särskilt mycket mer än för mumin. Jag bjuder på lite vackra bilder från mitt besök.

Mitt exemplar av Anteckningar från en ö är ett recensionsexemplar från Förlaget.

1 Comment

  1. så sugen på att läsa denna! i mitt romanprojekt är havet också som en karaktär, undrar hur mycket blåst och salt och karghet en bok egentligen rymmer ibland.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.