Resor
comments 9

En melankolisk resebloggardröm

Jag hör klockan ticka till höger om där jag sitter. Tick, tack, tick. Den talar om att snart är det dags att börja jobba. Jag kan höra det på andningen. Den lätt stressande andningen Erik får precis innan han ska börja. Som vi alla får.

Bara det man kan se kan man ta på, mycket annat känns overkligt.

Fläkten från datorn bryter av tickandet när den startar. Ljudet från fåglarna utanför sovrumsfönstret upphör. Stämningen ändras, tick, tack, tick, tack.

Älskling, vi borde rengöra spisen.

Tystnaden bryts av en telefonsignal och Erik svarar. Jag tar på mig mina brusreducerande lurar för att kunna fortsätta skriva. Alla ljud försvinner och med det omgivningens inspiration. Jag lämnas ensam med mina tankar innanför en vägg av tystnad.

Jag vill jobba hos Fjällfil, vad jag ska göra är oklart, men det är min absoluta favoritförpackning.

Under lång tid har betalda skrivuppdrag känts motiga. Jag vet inte varför, men troligen för att det helt plötsligt blir ett krav på att skapa. Att skapa stora mängder är inga problem när jag inte måste, men att göra det under krav, en deadline, blir plötsligt svårt. Varför är det alltid så?

Jag känner händerna kring min strupe.

Kommer du ihåg de här sopkorgarna? De finns fortfarande, så vi köpte en och Erik satte upp den snett. Så kan det gå.

Men nu har något förändrats. Nu kan jag riktigt längta till ett betalt skrivuppdrag. Att få påta och fixa med bilder och skapa något, vara kreativ och sedan få betalt för det och på kuppen göra någon glad som en destination eller en bed and breakfast- ägare.

Regniga maj.
Det är ändå tur att hushållsarbetet aldrig tar slut.

Ett lyxjobb i mångas ögon, kanske, men fortfarande ett arbete. Ett arbete som totalt försvunnit i dessa tider. När man tittar på det nu, funderar på om det överhuvudtaget fanns. Kanske var det bara en dröm, en resebloggares dröm.

Katarina

Till och med Nisse känner av tråkeriet, annars så lyckligt ovetandes.

9 Comments

  1. Jag upptäckte idag att jag inte skrivit något på min blogg på tre veckor. Kanske för att jag har varit för upptagen med att sortera foton. Tänk att man behövde coronan för att hinna i kapp..

    • Katarina says

      Haha nej det kan allt behövas lite tid för att hinna ikapp. Är du ikapp nu?

  2. Lars Tollemark says

    Hej Katarina! Kul att du är tillbaka och skriver! Varma hälsningar från oss i Lund! Lasse

    • Katarina says

      Tack 🙂 helt plötsligt ät lusten tillbaka. Vad gör du nu?

      • Lars says

        Hej! Vi bor i Lund sedan tre år tillbaka och jag har jobbat på ett vik på Lunds Universitet som personalsamordnare. Cecilia jobbar på på Elfa och Emilie går första året på gymnasiet. Resorna har det blivit lite stopp för just nu men förra året blev det El Salvador, Guatemala, Norra Makedonien, Kosovo och Azerbadjian. Vad gör du? Jag har förstått att du flyttat från söder?

        • Katarina says

          Ja från söder till söderort, Högdalen. Jobbar med rehabilitering som tidigare men det skulle vara kul att göra ngt annat även om det är trevligt att vara bra på det man gör 😉 Ja sannerligen ett tvärstopp. Är Lund trevligt?

          • Lars says

            Jag och Cecilia bodde i Högdalen under en tid på 90-talet, bara bra minnen därifrån! Lund är fantastiskt med alla studenter, på gatorna talas alla världens språk…Köpenhamn bara 40 minuter bort med tåg och Skåne har en fantastisk natur! Kom hit och hälsa på!

          • Katarina says

            Ja jag har min kusin där och har varit. Det är såååå fint. Ska absolut ha det i åtanke om man kan börja resa igen.

  3. Ja visst är det konstigt att lust och inspiration aldrig vill samarbeta 😀

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.