Jag hör klockan ticka till höger om där jag sitter. Tick, tack, tick. Den talar om att snart är det dags att börja jobba. Jag kan höra det på andningen. Den lätt stressande andningen Erik får precis innan han ska börja. Som vi alla får.

Fläkten från datorn bryter av tickandet när den startar. Ljudet från fåglarna utanför sovrumsfönstret upphör. Stämningen ändras, tick, tack, tick, tack.

Tystnaden bryts av en telefonsignal och Erik svarar. Jag tar på mig mina brusreducerande lurar för att kunna fortsätta skriva. Alla ljud försvinner och med det omgivningens inspiration. Jag lämnas ensam med mina tankar innanför en vägg av tystnad.

Under lång tid har betalda skrivuppdrag känts motiga. Jag vet inte varför, men troligen för att det helt plötsligt blir ett krav på att skapa. Att skapa stora mängder är inga problem när jag inte måste, men att göra det under krav, en deadline, blir plötsligt svårt. Varför är det alltid så?

Jag känner händerna kring min strupe.

Men nu har något förändrats. Nu kan jag riktigt längta till ett betalt skrivuppdrag. Att få påta och fixa med bilder och skapa något, vara kreativ och sedan få betalt för det och på kuppen göra någon glad som en destination eller en bed and breakfast- ägare.

Ett lyxjobb i mångas ögon, kanske, men fortfarande ett arbete. Ett arbete som totalt försvunnit i dessa tider. När man tittar på det nu, funderar på om det överhuvudtaget fanns. Kanske var det bara en dröm, en resebloggares dröm.

Katarina