Resor
comments 20

Vart går nästa resa? – om att gå i reseide

Jag förstår plötsligt björnar. Det här med ide är en bra grej, faktiskt. Att landa, bokstavligt och mentalt sätter perspektiv. Att stanna upp på hösten, efter sommaren när semestern är över och jobbet pockar på är min chans. Då likt björnen sänker jag hjärtfrekvensen, minskar ämnesomsättningen och kroppstemperaturen och går in i min vintervila, där en kopp kaffe, raggsockar, böcker och text blir min grotta. Den här tiden på året är min chans att i ett lugnare tempo ha tid att reflektera och se vart kompassen pekar framåt. Så rynkar jag på näsan när du frågar mig om vi ska ut och fara tillsammans, så är det enbart för att kompassnålen fortfarande vibrerar och väntar på att finna sin riktning.

När semester inte längre handlar om att varva ner

De flesta av oss har kommit till den punkt då vi anser att jorden snurrar på i en takt vi inte är bekväma med, varken för oss själva eller framtida generationer. Vi kan ta weekendresemålen som exempel, som boven i resedramat som utspelar sig på flera fronter. Att alla möjliga destinationer inom tio timmars flygtid blivit tillgängliga som weekendresemål är det rungande beviset på min teori om att vi springer fortare än vi orkar.

Häng med nu, så får vi se om du håller med – >

Jag tror många i grund och botten är intresserade av att resa som avkoppling och för att fylla på med energi och perspektiv. Att om en åker långt och länge också stanna länge, varva ner och låta intrycken sjunka in samt över lag leva i ett lugnare tempo. I alla fall i teorin. Men i en allt snabbare värld orkar vi helt plötsligt inte längre stanna länge när vi reser. Vi orkar inte varva ner, även när vi reser långa sträckor för vi har ju ”varken tid, energi eller pengar” att göra så. Kortare och fler resor har blivit lösningen på ett problem som vi skapat själva, ett problem född ur vår intryckskänsliga hårt arbetande tid. Pressresor är ett vackert exempel på det där en har ett schema från morgon till kväll, helt utan tid för reflektion, för en förväntas som människa idag att kunna jobba hårt fem dagar i rad, helt utan vila och protest (om en protesterar möts en av ”men du är ju bara här nu”). Det är numera nästan normalt att åka hem efter en resa och ligga i sängen i tre dagar och inte träffa någon, efter resan.

Vår sensitiva hjärna pressar oss likt ett sockerberoende att fortsätta i den takt vi gör, att maximera tiden. Om vi inte maxar bestraffas vi med känslor av utanförskap och otillräcklighet. Ja, jag behöver nog inte förklara mer men att ha en reseblogg och inte resa regelbundet är ungefär lika med identitetskris och senare eventuellt döden. För om jag inte längre reser vem är jag?

Att gå i reseide

Det här är ungefär vad som hände som gjorde att jag nu gått i reseide;

Hemkommen efter roadtripen i Norrland var jag mer eller mindre uttömd. Jag var stolt över mig själv som bott i tält lite varstans i norra Sverige med Linda och bestigit Kebnekaise en vecka efter halsflussliknande sjukdom, och kände mig starkare än starkast av att klara det. Så under augusti var jag stark, men uttömd. Jag hade gått ner en massa i vikt och energidepåerna var mer eller mindre tömda. Jag upplevde mig själv som stark och svag på samma gång och att jag kört mig själv rakt ner i botten. Jag visste att jag var tvungen att ladda om och ut på vandringsresa i september, något jag bokat redan i maj med en non-profitorganisation som önskar få till en camino på den italienska rivieran. Föga anande jag hur dränerad jag skulle vara mot slutet av sommaren. Så åter från resan i september så bestämde jag mig inte för att boka fler resor, mer upplevelser. Att vara helt uttömd där tankarna står still i huvudet är inte ett normalläge för mig så jag bestämde mig då för att det var av största vikt att fokuserar på en sak, återhämtning, att få tillbaka energin för att återigen fungera på normalnivå.

Så vad händer då när en resebloggar och tillfälligt slutar resa?

Vart går nästa resa?

Reaktionen från omgivningen på ett beslut att inte boka fler resor är på sätt och vis underhållande. Jag får ständigt frågan, likt kvinnor i 30 årsåldern som har en pojkvän om man inte ska skaffa barn snart; ”Vart går nästa resa?”. Frågan återkommer varje vecka av samma personer som frågade föregående vecka och nya och jag är såklart inte ensam att drabbas av det här. Den här frågan får alla som älskar att resa och bara häromdagen skrev Marianne med bloggen Glimt av Verlden om frågan hon får precis hemkommen från senaste resan.

Första veckorna efter vandringsresan gjorde frågan ont i magen av obehag. FOMOn (fear of missing out) kickade in, känslan av att inte vara en reseförebild fick sig en törn och ja allt det där. Nu? Nu är jag i ett mellanläge och då känns det mest bara skönt. Acceptans och att tillvarata nuet ligger framför fötterna och tid för reflektion börjar infinna sig automatisk. Senast häromdagen pratade jag med min kollega Pia om just att gå i reseide, vikten av att stanna upp och vad det gör med en.

Att gå i reseide för att stärka den inre kompassen

Jag tror ibland det är tur att jag är född med en stark inre kompass som guidar mig i livet. Den ger mig ro när andra stressar på och minskar risken att jag gör val jag egentligen inte är intresserad av. Kanske ger den ibland en liten för stark fuck – you inställning till livet, men kanske är det ibland den sköld en behöver för att ta sig genom livet något sånär helskinnad. Den är helt klart händig när omgivningen pressar på och en är rädd att gå vilse, i alla fall.

Och vart pekar kompassen nu då?

Just nu vibrerar fortfarande kompassnålen när jag försöker sätta ut riktningen och jag väntar på att svaret ska infinna sig. Det har varit en höst med politisk oro och klimatångest hos befolkningen och det påverkar såklart kompassen att fokusera på Norden till kommande år. Något jag inte har något emot såklart, säkert inte heller mina läsare för det är faktiskt Sverige som går bäst här på bloggen, och Norden är trots allt min stora kärlek. Det finns fortfarande så mycket outforskat här för mig och jag fortsätter mitt projekt att besöka Sveriges alla nationalparker, en efter en. Det har ju t ex kommit en ny nationalpark under året, Åsnen, som jag har span på.

Utöver tankar om resebloggens framtid är jag i en fas där jag funderar på jobbyte eller att kompetensutveckla mig och jag kikar allt oftare på bostäder här i Stockholm. Ja jag är ju en person som inte alls är intresserad av att köpa bostad egentligen utan trivs finfint i hyresrätt men ändå finner jag mig dagdrömmande om allt från gammalt 50 tal till nyproduktion. Kompassnålen verkar ha landat på Stockholm, i alla fall för tillfället.

Katarina

Ps. Att fokusera på Norden är inte ett likamed-tecken att jag kommer sluta göra längre resor eller lämna Norden. Jag är fortfarande osäker på vad ett val att sluta flyga gör för t ex social hållbarhet (tolerans för andra osv), även om jag är medveten om att det är nyttigt ur klimatsynpunkt.

20 Comments

  1. Mycket fin text! Jag är ju en av de (kanske få) resebloggare som faktiskt aldrig har varit på en renodlat pressresa, men jag kan föreställa mig stressen. Mitt jobbresande gör ju att jag reser mer än tillräckligt, så kanske av den anledning har jag inte varit så upptagen av det. Privata weekendresor har heller inte varit på tapeten i år. När jag väl har ledigt en helg, som den här helgen till exempel, känns det oerhört skönt att vara hemma. Att vara hemma som resebloggare tycker jag är helt rätt. Det är ju nu du kan bearbeta dina intryck från andra städer, orter, vildmarken. Det är först efter det, tycker jag, att man kan skriva om det, och vara resebloggare på riktigt.

    • Katarina says

      Ja det är smart också! Att om en får vila så kommer ju såklart texten också. 😊

  2. Här är du ju själv inne på att vi behöver omvärdera tid. 🙂
    Tolerans för andra behöver inte flyg. Sätt dig på tåg i Europa och du träffar många att försöka förstå, att prata med och hjälpa. Äldre gubbar på Balkan, italienska barnfamiljer…

    • Katarina says

      Hej! Fattar inte? Har jag sagt ngt annat om tid? Ang att inte behöva flyg – näe kanske inte jag, men bor man avskiljt så blir man ju fast där en är?

    • Katarina says

      Jag tror det kommer bli ett eget inlägg/ reflektion ang det med flyg och de socialt hålbara effekterna av att sluta.

  3. Vilket superbra och fint inlägg. För visst är pauserna viktiga. Jag har med hela hösten möts av förvåning när svaret på frågan ”vart går nästa resa” varit ”jag vet inte och att det inte blir mer förrän efter nyår. Som dig försöker jag också alltid lita på min inre kompass och inte påverkas för mycket av andra. Svårt ibland :). Ha en riktigt mysig höst

  4. Klokt skrivet. Jag är ofta resetrött på hösten och därför reser jag sällan någonstans då. Efter sommaren tycker jag att det är skönt att bara vara hemma. För några veckor sedan var det flera flygbolag som hade rejäla reor och jag kände att jag ”borde” bokat en resa någonstans men efter att ha ägnat alldeles för många timmar åt att söka biljetter till olika destinationer på höstlovet så insåg jag att jag inte ville åka någonstans egentligen (mer än hem till Småland). Sen gick det iofs inte så många dagar innan jag bokade två resor på ett och samma dygn, men de går inte av stapeln förrän i december och februari så det blir ändå en ganska lång resepaus från senaste utlandsresan som var i juli. Skönt att bara vara hemma och komma ikapp under tiden. Även om jag älskar att resa så är jag också väldigt hemmakär så det gäller att hitta en balans.

    • Katarina says

      Ja så är det ju också såklart! Att ha långa pauser naturligt är ju ett sätt att lösa det. Vart bär det av?

  5. Min nål har också landat på Stockholm nu, då kan jag åka ännu mer till skärgården 😀
    Så jag är så glad över min lägenhet jag har köpt, du får komma och hälsa på! Du får också följa med ut till någon skärgårdsö. 😀

    • Katarina says

      Ja jag ska. Måste ju kolla hur du bor. Känns som ett spännande område. 💃

  6. Att våga trycka på paus är en av det mest viktiga man kan göra. Att stanna upp. Tänka. Reflektera. Och att få lusten att återvända. Kanske för det man gör just nu, eller för något helt nytt. Att tappa fotfästet kan innebära att man tappar lite av sin identitet, men samtidigt gör det en starkare och mer trygg i de beslut som föds därefter. För egen del är det viktigt att få längta. Efter resor. Ny mat. Nya upplevelser. Nya möten. Och än mer viktigt är det att våga lära känna mig själv. Den jag är på riktigt, bortom sociala medier, och annat. Att bara vara har blivit mitt mantra på senare år, och lusten att skapa föds ur att göra ingenting mellan varven. Så, glöm inte att vara du. Andas. Läs. Ta en promenad. Och strunt i alla måsten💛

  7. Det här med tappad ressug är intressant. Jag har efter vår världsomsegling känt mig utmärkt nöjd med att utforska allt det vackra här hemma. Känner det dock inte som jag gått i ide utan snarare gått in i en annan fas. Allt har sin tid. Längtan ut i världen kommer säkert tillbaka.
    Vi var förresten i Åsnen nationalpark i somras. Väldigt tyskt 😉. Men vackert och rofullt. /Linda

    • Katarina says

      Åhå. Åsnen ska bli spännande. Tyskt lr inte. Den är ju nära från mina päron så kommer bli enkelt också. Ja reslusten har inte upphört heller utan mer som att hela jag stannat.

  8. Jätteintressant inlägg! Jag tänker spontant vad skönt, när reslusten kommer och kompassen pekar åt ett resmål så tror jag att du får tillbaka den härliga känslan i att resa 🙂 Jag tycker också det är intressant att fler frågar när man kommer hem ifrån en resa när man ska åka nästa gång, inte hur man har haft det på resan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *