Resor
comments 2

Eminem

I måndagskväll hände något fantastiskt. Något så nostalgiskt, så att hälften vore nog. Som att färdas 20 år tillbaka i tiden, till CK one, grillchips, cola och MTV. Jag var på Eminemkonsert för första gången. Min stora barndomsidol.

Japp, jag är en hip-hop tjej.

Varning, släpp aldrig lös de här två ensamma i tunnelbanan.

Eminem strösslar inte med konserter precis och för att vara ärlig var jag en av de som trodde att jag aldrig någonsin skulle gå på någon. Men tji fick jag när Linda hörde av sig i våras och undrade om hon skulle köpa biljetter, ståplats såklart (!), för det vill man ju ha så att man kan dansa. Först verkade det inte ljust då alla platser såldes, såklart till folk som snabbt sålde dem vidare för en dyrare peng på blocket. Vi la ner drömmen, grät några tårar, förbannade att fenomenet är tillåtet och gick sakta vidare. Men sen en dag, hör Linda av sig igen och då har det släppts fler platser.

Kolla på personens hals  i bakgrunden. Om jag kunde göra en skratt-selfie med tangenbordet, så skulle det vara en här nu.

Taggade till tänderna åker vi till Friends Arena i god tid måndags, redo för Eminem med förband och allt. Med varningar om köer springer jag till och med lite tidigare från jobbet för att med säkerhet komma in i tid. Något som visar sig vara helt onödigt och ger en känsla av ”för-mycket-fan” efteråt. Vi kommer runt 17 -hugget och går rakt in efter att ha virrat runt på entréplan och tillsist förstått att vi behöver entra golvet från garaget. Linda köper en Eminem mössa och får en t-shirt av sin bror, ytterligare bevis på att vi är för mycket fan, såklart.

Den avslagna folkölens väntan.

Vi köper avslagen folköl och Lindas bror blir provocerad. Vi blir alla provocerade av olika saker, avslagen folköl är inte en av de sakerna som får min ilska att ticka likt en militant pensionärs. Vi går ut på golvet. Det är stort. Edita messar, hon har sittplats. Hon varken hör eller ser. Att välja golvet visar sig i retrospektiv vara ett bra val. Med perfekt avstånd till scen och underbart ljus blir konserten precis det jag önskar, som att kliva rakt in i Lindas vardagsrum på högstadiet, med grillchips-påsen och colan i högsta hugg till toner av gung och Lindas bröder som bråkar i bakgrunden.

Linda, efter tolv år i samma klass är vi nu här. 30 + and fabulous.

Det känns underbart att se, att en ungdomsidol fortfarande har det. För det har den här 45-åringen. Och är 45 år så himla gammalt än då? Jag hoppas att jag är precis som Em när jag är 45 år; Att det går rykten att jag dejtar Nicki Minaj och att min röst är så svängig, stabil och tydlig som din. Är det för mycket begärt måntro? Åtminstone kan jag väl få dejta Nicki.

Det eviga ”vifta med mobil-ficklampan grejset”.

Jag vet inte vad det finns mer att säga om Eminems konsert, som den här artikeln inte redan tar upp. ”Han är stenhård i sitt uttryck och precis i sin leverans.” och visst är det så. Jag tror inte Eminem under konserten missar en tillstymmelse till stavelse, men är också benägen att hålla med kritiken. Vissa låtar går för fort och spelningen är alldeles för kort. Jag tycker också synd om de som sitter på läktaren som sitter för långt bort från en liten scen, små skärmar och ett inte allt för starkt ljud.

Men, för mig i mitten är allt perfekt.

Perfekt.

Jag finner mig själv dansa och sjunga i en och en halv timma och le, av glädje och av nostalgi. Kanske blir detta nostalgiveckan, för nu ska jag väcka Linda som sover på soffan för frukost och hårborstande. För idag är det Vi som älskar 90-talet på Zinkensdamm IP och dit ska vi, såklart!

Katarina

2 Comments

  1. vilken grej att få gå tillbaka till sin tonårsnostalgi! underbart, och fint berättat som vanligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *