Resor
comments 2

Bodil Malmstens diktsamling Dvärgen Gustaf

Jag har läst ströbitar och hela samlingar, ett och ett som ett pussel och sträckläst. Bodil Malmstens diktsamlingar går att läsa som en bok eller när andan faller på och jag gör båda två.

Det finns ingen människas dikter jag idag älskar mer än Bodils. Under tiden jag lånar, såklart lånar jag ett exemplar, tar jag boken gång på gång och går till min säng, kryper ner och bara myser med en dikt eller två. Mitt på blanka dagen. Bara för att jag kan. Bodils språk och lagom mysiga rim funkar på sätt och vis som referens vid skrivande, hennes textflöde får mig sugen att skapa och efter att ha läst en dikt kokar jag min kopp kaffe och slår mig ner en stund här vid bloggen för att skriva några rader till er.

Bodil Malmstens samlade dikter innehåller diktsamlingarna Dvärgen Gustaf (1977), Damen, det brinner! (1984), Paddan & Branden (1987), Nåd och onåd (1989), Nefertiti i Berlin (1990), Landet utan lov (1991) och Inte med den eld jag har nu (1993).

Jag börjar med Dvärgen Gustaf och faller för Dvärgen Gustaf. Gustafs Dubbelsäng läser jag flera gånger och känner in känslan. Känner in Gustaf. Kärleken är närvarande på varje rad. Smärtan. Passionen. Att vara förälskad, att vara älskad och kanske inte vara det eller inte veta om man är det.

När jag har läst alla dikter flera gånger funderar jag på om jag är för besatt av Bodil. Hennes böcker kommer förr eller senare ta slut och tanken gör mig sorgsen. Men samtidigt kommer insikten att jag faktiskt egentligen inte läst så mycket av hennes böcker, alls. Det är mest hennes dikter och loggböcker i slutändan. Så då kommer glädjen åter. Det och vetskapen om att det enkelt går att diktsamlingar om och om igen, för en tröttnar liksom aldrig.

Diktsamlingen Dvärgen Gustaf, som jag tycker så mycket om, handlar om Dvärgen Gustaf och Jättedamen som är kär i Dvärgen Gustaf. Den handlar om en cirkus och om individerna där. Om en lindansös, lindansösens pappa och flera. Och mycket kan hända på en cirkus. Och mycket känslor kan frodas. Just Dvärgen Gustaf har en röd tråd och framför allt tilltalas jag av Jättedamens längtan efter Gustaf. Jag antar att vi alla kan vara en jättedam på insidan och hur det känns, att vara kär i någon som kanske är ouppnåelig på många vis, kanske inte bara fysiskt.

Det känns i hjärtat när en läser Bodils dikter. Det känns i själen. Det känns bra för att det känns. Det ska kännas.

Katarina

2 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.