Resor
comments 6

Dagboksnotering från ett vintrigt Västerbotten

Jag har nu äntligen, äntligen fått en överdos av vinter. Allt det där vita i ett enda famntag, blandat med förkylning och förlamande pigghet där en vill mer än vad en slutligen gör.

Jag vill vinter, men jag gör Harry Potter och Sagan om Ringen. Jag vill pulsa i djupa snöhögar, men vandrar mellan mellandagsrea- fynd.

Vackra Umeå stad från en av broarna över älven.

Det har varit skönt att besöka bästa väninnan, en hel vecka. Vem får någonsin så mycket gemensam tid? När tiden blir så mycket att man med gott samvete kan scrolla mobilen planlöst, ta tabberas på godisskålen och hoppa duschen mer än en dag. Vid det här laget är håret så mössplatt att jag  avstår från att kolla mig i spegeln.

Tidningen Kupé och min blank.

Men en vecka går fort och jag finner mig liggandes på nattåget på väg hem. Det där nattåget mellan Umeå och Stockholm, som kostade mig nästan dubbelt så mycket som flygplansbiljetten för samma sträcka och som tar mer än tio gånger så lång tid.

Har valt mixad kupé och det är fyra unga män och en kvinna jag delar ynka 7h av mitt liv med. Det är alldeles tyst när vagnen pulsar ut via Umeå östra över vidderna och jag vaggas sakta till sömns.

Vid bygdegården i Selet, längs med Vindelälven.

Det är ganska bra reklam för SJ ändå, det där när en väljer att ta tåget trots att en mer än får tumma både på ekonomi och bekvämlighet. Men SJ fungerar som bästa reklampelare för ett viktigt budskap, res miljövänligare. Jag vrider och vänder på begreppet och vill att 2018 är det år jag tar budskapet till hjärtat och lever som jag lär.

Min vän Annika skrev ett öppet brev till SJ om förslag på förbättringar och fick svar på tal. Du kan läsa Annikas brev här och svaret här.

Älvarna brusar syndigt genom landskapet och jag hinner under min vistelse i Umeå vandra både längs Umeälven och Vindelälven. Jag tror inte jag har sett Vindelälven förut, i alla fall inte sedan geografilektionen i skolan. Då tryckt på papper och troligen i sällskap av Linda då med. Men det är något annat att höra den brusa och se älvens starka motor kasta vattnet i kaskader ner genom dal och landskap.

Min vän Linda.

Vackra Umeå-kyrka.

Dryden är utifrån mina instagram stories snabb att förslå namnbyte till Äntligen vinter. Och vad är väl lite extra kronor till SJ när en får tusenfallt tillbaka i skirande snöfylld och iskalla vindar? För norrlandsvinter är verkligen en Äntligen vinter som får mitt hjärta att ticka lite extra. Om någon vill få mig på fall, så är det bara att bjuda på den om och om igen, så lättköpt har jag blivit.

I närheten av Rödåsel.

Vi besöker Vännäs och äter den godaste vitlöksdressing, så god att man bara vill gå till tjejen i cafét och fråga om receptet. Men, jag avstår. Jag sticker ut nog ändå. När den lugna norrlänningen möter en färgstark smålänning, uppstår ändå förvirring. Jag blir numera allt som oftast refererad till som ”Stockholmaren”, men vill påtala att det inte finns någon Stockholmare här, även om tonen i rösten skvallrar om var min postadress finns.

vindelälven

Bro över Vindelälven vid bygdegården i Selet. Foto, Linda

Norrlandet kanske är lite kalt, obebott, saknar kultur och underhållning men det är tusan så mycket vackrare än sörjan som nu möter mig när jag stiger av tåget kl 7.00 fredag morgon i Stockholm.

umeå vinter

Fibrig Umeåvinter.

Jag går sakta hemåt hoppandes mellan vattenpölar och lerstråk och förundras över min kärlek till nejden i norr. Kärleken till naturen, till lugnet, dialekten och enskildheten. Jag tänker att här någonstans vill jag nog ändå bo.

Katarina

Vännäs.

Snöiga grantoppar någonstans nära Hjåggsjö.

6 Comments

  1. så väldigt fint och poetiskt inlägg, och vackra bilder. bodde i Umeå i sex år (och ganska viktiga år i livet, då mycket hände), och blir fylld av nostalgi och längtan efter norrlandsvinter och en svunnen tid i livet <3

    • Katarina says

      Åhå! Vart bor du nu? Tack! Det var tanken. Att det skulle vara lite dagdrömmigt. ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *