Sthlm, smärta och kärlek – veckoresumé, v.14 – 2017

Ännu en vecka har passerat, en vecka som kom att förändra våra liv. Veckan har lämnat efter sig är en stor känsla av smärta och tomhet, men även visat folks obeskrivliga kämparglöd och kärlek till varandra.

Det här blir en annorlunda veckosammanfattning som bara kommer handla om Stockholm. Ett Stockholm som började med en vanlig arbetsvecka ända till fredagen den 7e april, kl 15 på eftermiddagen. En fredag ingen någonsin kommer glömma.

Tidigare på fredagen var Antors pressfrukost där jag mötte Gunilla första gången. Annika, Towe och Sofia var på plats och vi pratade om vardag och fest. Vi minglade med turistbyråer och pratade resedrömmar- och planering. Några timmar senare ställs allt på ända och livet förändras efter en mans handling.

Gunilla reflekterar över just denna tanke med inlägget Vem bryr sig om resor nu? – Gunilla

Två dagar senare, i skrivande stund, fylls inte längre bloggar av inspiration och reslust, utan av rader med ord om ett Stockholm i sorg, om ett Sverige i sorg.

Ta hand om Stockholm – Elsa
– Sandra
På andra sidan havet – Elin

Bloggar fylls också till bredden av berättelser och om vad en kan göra praktiskt. Flora skriver om #openStockholm, om offren för attentatet, om känslorna och om att komma vidare.

Sthlm – Flora Wiström
”Jag är okej.” – Flora Wiström

Det är svårt att sätta ord på det en känner nu. En ny vecka kommer och precis som vanligt ska jag gå till jobbet imorgon. Men livet är långt ifrån vanligt. Det är förändrat. Känslan är förändrad. Tankarna går hela tiden till skadade, döda, familjer och en känsla av otillräcklighet, hjälplöshet och tomhet är det som följer en.

Katarina

5 Comments

  1. Tack för att du skriver. Nej, inget kommer någonsin bli detsamma. Jag vill tro på att de många människornas godhet kommer segra, men världen är så klart inte så svartvit. Livet, människan och världen är fullkomligt oförutsägbart och skrämmande och kommer ju alltid vara det. Och just därför kommer det alltid att vara så vackert och starkt och kärleksfullt också. Så försöker jag resonera med min skräck. Samtidigt som jag behöver känna allt. Låta det få vara, få landa, få utrymme att ta hand om sig självt. Mina varmaste kramar till dig.

    • Katarina

      Detsamma. Det är skönt att prata om det iaf. Att sätta perspektiv. Att resonera med sig själv om vad som hänt och hur en kan gå vidare. 🙂

  2. Ja, hur tar vi det härifrån? Tillsammans är det givna svaret, men hur kommer vi tillrätta med grundproblemen? Det känns hemskt, men ibland tänker jag att om människan såg som vilken djurart som helst, som gjorde vad vi gjorde och vi såg om den i naturprogram, så skulle vi klassas som jordens överlägset värsta skadedjur.
    Och samtidigt – som jordens mest empatiska, kreativa djur. Jag har så svårt att få ihop de där bilderna. Den ena får mig att önska mänskligheten väck, den andra ger mening till livet. Och båda är lika sanna.

    • Katarina

      Så fina ord och så sanna! Amen på den. Hur tar vi det vidare härifrån? Behöver vi ta det vidare eller gör världen det åt oss? Ju mer vi försöker, ju mer tycks vi glida isär. Jag saknar dina intelligenta reflektioner. Är du i Särna nu?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *