Tankarna snurrar. Det låter otroligt, för otroligt. Kan det vara sant? Nej hur skulle det kunna vara det? Varför liksom? Hur gick det till? Hjärnan söker långt bak i hjärnan och letar efter en förklaring till att det skulle kunna vara sant. Jag vill ju så gärna att det ska vara det. Snälla, låt det vara sant.

Alltså hur ofta händer detta?

Igår skickade en man från mina hemtrakter ett meddelande och sa att min bild var med i tidningen Fotografen.

Kände ett happy-adrenalin- endorfin eller annat typ av påslag direkt. ”Va, det kan inte vara sant?! ” ”Min bild kan inte vara med där!?”. Efter ett tag när kicken avtar och jag kommer till sans tänker jag just det. ”Nej, det kan inte vara så, hur skulle det ha gått till?”.

”Är du säker på att det är jag?”. ”Ja, finns det många Katarina” frågar mannen. Näe, med mitt namn gör det ju inte det. Så i vilket fall som helst så skickar han över bilden och mycket riktigt, det är min bild. En bild jag skickade in till vad då som hette DigitalFoto och läsarnas bilder. Det är bara att det nog var 2 år sedan jag måste ha skickat in den, efter att jag tog den i sommarstugan midsommar 2014 när jag precis hade börjat att fotografera.

Bilden togs på midsommaraftonens kväll i Smålands djupa skogar efter att jag läst artiklar om fotografering med lång slutartid vid landskapsfotografering i DigitalFoto och ville testa funktionen. Kameran lades på en stenmur nära sjön när dimman precis gick in över sjön, vilket skapade en härlig effekt över vattnet. Den långa slutartiden bidrog till en blank sjö och ett klart foto. Tekniken är redan en favorit och funkade så bra att fotot ej behövt någon efterredigering alls. 

Ovanstående text var den bildtext jag skickade med. Underbart att läsa såhär i efterhand. Jag känner känslan av bilden, där jag står sent på kvällen tillsammans med Ulrica, min kusins numera fru. Vattnet är lugnt och stilla, dimman ligger tät och luften full av knott och mygg, såsom alla somrar i Sverige ska vara.

Katarina