Virustiden entrade våra liv a dreadful Sunday, fast egentligen var det en lördag. Men smaklöst blev det i vilket fall. Är man någonsin beredd på att tappa lukt och smaksinne? Jag tror inte det. Jag tror vettet försvann med lukten.

Allt vi har är mat, det märker jag nu. Så min virusdagbok, blev min matdagbok. Jag fotar det jag äter. Jag undrar hur länge jag ska hålla på? Till jag får tillbaka aromen? Då kan jag få vänta länge. Jag googlade idag de som har tappat lukten, det ska visa sig att inte alla har fått tillbaka den. Jag slutar googla.

Jag sitter med min struts på magen på balkongen. Det är varmt i solen men Erik fryser. Det är drag säger han. Det är första gången i livet han fryser, tror jag. Jag har knappt några symptom kvar, om det inte vore för den lilla detaljen doft, en inte så liten detalj. Jag har varit utan luktsinne i fem dagar nu, när jag publicerar det här är det åtta. Varje morgon letar jag efter den, i duschen, i kaffeburken, i kaninburen och i äppelmoset. Den står no where to be found.

Luktsinne, du behöver inte knacka på, det är bara att du stiger in när du är framme. På 279 bor jag. Du är vamt välkommen. Här finns värme, kärlek och en massa mat som väntar på dig. Det har vi ordnat hos Mathem.

Mathem-mannen ringer och säger ”Är ni sjuka?” ”Jo, det var därför vi skrev det i rutan till chauffören. Vi är inte lurisar annars”. Vi har beställt mat digitalt för första gången. Det känns som man skojar, när man gör det, men maten den kommer. Den kom i eftermiddags, torsdag, den enda guldkant i virusvardagen. Jag köpte lakrits och choklad, så jag är redo när jag får oväntat besök.

Virus. Övervåld. Rasism. Protester. Nedbrända bokhandlar. Vart är vi påväg med denna smaklösa värld? Världen rusar och jag hänger inte riktigt med. Det var bättre för och allt det där, fast det var det ju inte, det vet vi ju alla när vi säger de orden.

Jag blir nog kvar på min balkong även i postvirustiden. Åtminstone till smak och vett återvänder.

Katarina