Resor
Leave a comment

Vänta med dans. Träna upp acceptans. Och vila i ännu en Skypekonferens.

I retrospektiv kommer denna vår att ha passerat till historien som min generations märkligaste. Trots det finns det många intressanta tankar om samtiden just nu, som sätter perspektiv på märkligheten. Tankar om nuläge och tankar om omställning i spåren av virustiden. Idag odlar vi och siar om framtiden med varandra över en kopp kaffe och hemlagad kaka, på säkert digitalt-avstånd. På något sätt positivt i sin enkelhet med en underliggande ton av förbättring av både den enskildes liv och samhället i stort. Vi har varvat ner och pratar om vad som kommer hända när det här är över, med fokus på när.

Håll distansen

Jag drar nu en lans
för en fortsatt distans
trots att vårsolens glans
sätter folket i trans

Ge ännu en chans
till en lagom balans
i vårdpersonalens ruljans

Vänta med dans
Träna upp acceptans
Och vila i ännu 
en Skypekonferens

Dikt av Josef Beltzikoff från nr 19, Årgång 33 av mitt Söderort

Jag läste dikten av Josef i min lokaltidning, mitt Söderort i veckan. Dikten är från början av maj. Jag älskar att den rimmar. När jag var liten, brukade jag skriva rimmande dikter om återvinning. Det var 90-tal det.

Josefs dikt speglar i början av maj – samtiden i varje vers. Den kollektiva gemenskapen vi hittat i strävan kring social distansering finns där mellan raderna.

I vårens ofrivilliga omställning skriver min vän Daniel om livet nu i slutet av maj, om livet i och efter omställning, om otaliga skypemöten som från början var snabba avstämningar, effektiva, men som nu svämmar över kalendern.

Dito, Daniel, dito.

Jag har säkert minst tio småmöten i veckan och börjar denna veckas onsdagsmorgon med ett som är en och en halv timma långt. Det må vara bevisat effektivare, men jag gillar det ändå inte. För mig har mötestiden bara ökat, ökat och ökat. Från vad som från början var en hälsosam omställning och effektivitetsökning för många av oss, har nu i slutet av maj blivit en börda där jag spenderar början av veckan i Outlook med att tacka nej till alla inbjudningar jag får.

Att ta en kaffe med en kollega och småprata är livet och hälsosamt. Det blir aldrig gammalt. Att sitta i möte och lyssna på envägskommunikation på Skype, timme efter timme, är det inte och det blev under maj månad, snabbt gammalt.

Jag synar här och nu virustidens digitala- mötes- bluff. Lika snabbt som mötena flyttande in i min kalender, får de gärna flytta ut och återgå till normala möten.

Daniel gör i övrigt som jag, åker till kontoret där det i Daniels fall gapar tomt. Ganska konstigt är att hos oss, gapar det inte särskilt tomt längre. Jag tar grön linje T19 från Högdalen till Globen varje morgon och antalet människor på tåget, vittnar att allt fler gör som jag. Det blir således allt svårare att utöva social distansering, i alla fall i Stockholm, vi är ju trots allt ganska många och det märks nu i slutet av maj.

Det finns ett behov att börja varje morgon med Josefs dikt.

I det stora hela har denna snabba omställning förbättrat mitt och säkert våra liv, om man bortser från det faktum att tusen åter tusen förlorar sin inkomst. Den lilla detaljen.

Jag tränar mycket, får jobba hemma om jag vill och läser uppsjöer av pappersböcker. Jag lagar mat och jag odlar. I onsdags var jag och Erik och kikade på en odlingslott hans vänner startat, bara sådär. Jag uppskattar idag på ett högre plan att umgås med vänner och bekanta och när jag igår tvingades ställa in dagens tur ute i Stockholms natur med Johnny (en av alla de som har förlorat sitt arbete) och Gunnel (pensionär och kan inte röra sig fritt) på grund av att även jag blivit sjuk känns det extra hårt i hjärtat. Inte för att jag blivit sjuk, utan för att jag inte får umgås med mina vänner ute i friska luften. Idag känns det som ett omfattande slöseri med tid att bara missa en helg att umgås, eller en dag.

Men tanken är trots det positiv. Jag har tvingats att leva i nuet. Vi har tvingats att leva i nuet. Äntligen.

Så ha en bra Mors dag alla där ute, upprepa Josefs dikt och lev i nuet. Själv ska jag krypa ner i nästa bok.

Katarina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.