Resor
comments 4

I vilket Christoffer Robin leder en expotition till Nordpolen

Nalle Puh av A.A Milne med teckningar av E-H Shepard

Jag har precis läst ut Nalle Puh som för mig verkat som en enda lång godnattsaga. Parallellt bland andra böcker och hemskheter, actionfyllda serier och ett stressat Stockholmsliv har Nalle Puh fungerat som ett ankare, en värld fylld av lugn och harmoni som vaggat mig till sömns den senaste månaden. Jag funderar nu varför jag förut inte läst mer barn och ungdomsböcker egentligen? Kanske har jag bara inte tänkt på att det funkar minst lika bra som vuxen.

Jag läser med öppen balkongdörr till ljudet av vårregn, kaffe med Oatley och Kung Markattas färskpressade ingefärsjuice med is. 

Men vad är det som är så speciellt med just Nalle Puh egentligen att han skapat äventyrslusta och harmoni bland generationer?

Christoffer Robin håller kalas.

Alan Alexander Milne föddes i London och levde mellan 1882-1956. Milne skrev en hel rad komedier, romaner och essäer, mest kända är kanske historierna om Nalle Puh där sonen Christopher Robin var hans inspiration. Nalle Puh utkom första gången 1926.

För mig är Nalle Puh ett stycke konst. Med ett magiskt  och lugnt, litet udda språk tänker Puh-björnen mycket kloka tankar, gör ologiska handlingar som i slutändan är fullt logiska och inspirerar en till äventyr. Den får en som vuxen att känna att på sätt och vis är ändå livet så enkelt som en skog, en burk honung och en rad udda vänner.

Och visst är Puhs logiska slutledningsförmåga något extra?

Den där åldern när en ska lära sig stava.

I vilket I-or förlorar en svans och Puh finner en

Alla har vi väl en dyster sida av oss själva, eller en sådan vän? En vän som Ior?

Hur står det till? sa Nalle Puh
– Det står inget vidare till, sa han. Det har inte stått vidare till på länge nu.
..
– Där har vi felet, sa I-or. Det förklarar allting. Undra på det.
– Du måste ha glömt den nånstans, sa Nalle Puh.
– Nån måste ha tagit den, sa I-or. Det är så likt dem, tillade han efter en lång tystnad.
..
– I-or, sa han högtidligt, jag, Nalle Puh, ska ta rätt på din svans.
– Tack Puh, svarade I-or. Du är en verklig vän, sa han. Inte som somliga andra, sa han.

När Ior tappar sin svans följer ett kapitel av mycket igenkänning. Det är liksom såhär det är när en har motgångar. När livet inte riktigt som en vill. Ior är den delen av en själv, den dystra delen. Precis som att Nasse är ens sensitiva ”kära nån” jag så är Ior den lugna, dystra sidan som på sätt och vis också tar en genom motgångar.

I vilket Christoffer Robin leder en expotition till Nordpolen

Mitt favoritkapitel får nog lov att vara kapitlet som får hjärtat väckt och som får den inre äventyraren att dansa. När jag var liten tyckte jag det var härligt att upptäcka de simplaste av skogsbryn. Det är då underbart att tänka sig närmsta bäck eller skogsdunge vara en expedition till Nordpolen, eller Östpolen och om en har en Puhbjörns matklocka, egentligen bara tycker det är viktigt med proviant och tycker äventyret är sekundärt. Idag tycker jag provianten, likt Puh är minsta halva nöjet iaf och att slå sig ner där i skogsbrynet, mitt i äventyret för en stund honing och kaffe.

Passar -> Alla åldrar, inte minst när en blivit vuxen och kan reflektera över Nalle Puhs visdomar. Skapar glädje, äventyrslusta och gör att en somnar gott på kvällen, vart en än somnar.

Katarina

4 Comments

  1. Är så himla mycket Ior. Försöker bli mer Nalle Puh.
    Och såhär är ju de bästa barnböckerna – skrivna så att också vuxna läser dem med engagemang, igenkänning och hänförelse.

    • Katarina says

      Eller hur! Alltså jag är så glad att jag har återupptäckt alla dessa barnböcker. ❤️

    • Katarina says

      Haha spirit animal. ?? ja kanske . Han är verkligen knasig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *