Resor
Leave a comment

Dagboksnotering från en vårvinterpromenad till Skomakargrottan

Jag spenderade påskhelgen som många andra hemma hos päronen och passade på att göra sådant jag gjorde som liten, svänga mina lurviga i Vimmerby, äta Småländsk ostkaka och gå långa skogspromenader med min gamla barndomsvän Linda.

Det finns mycket att säga om gammal vänskap, men den rostar sällan. Linda som numera bor i Umeå hämtade mig på vägen hem och gav oss ett långfredags- äventyr vi sent ska glömma med en trasig kylare på Lindas sambos bil. Natten och morgonen spenderades med att laga en trasig kylare med riviera omvägar över Jönköping till följd. Allt för att plocka upp en ny bil för påsklovsnöjen i Småland, till Linda som är lärare. Men långfredagen var också den dag som gav oss vackrast vårväder. Ett minne med bitter smak då dagarna som följde var gråa och trista och hemma väntade en familj med influensa.

 

Men vad gör väl två barndomsvänner om inte trotsa bisterheten och bege sig ut i skogen ändå?

 

Jag tror ofta själen behöver skogsturen lika mycket som benen. Det är i hemtrakterna jag riktigt kan landa, andas ut och återhämta mig för en ny arbetsvecka eller månad. I Stockholm är snön borta men i Småland ligger den kvar och avvaktar i skog, tung och blöt. Här och var är det barmark men i skogen mest snö och is. Tallar och gran står kämpande och väntar på våren, lite mossa tittar fram på stenarna längs bergen och samsas med istappar och kalla skuggor. Det kalla, bittra, gråa är en del av processen innan våren blommar ut och något en lär sig acceptera efter trettiotalet årstidsväxlingar.

Vårkänslorna kommer sakta, sakta fram när jag går där längs stigen och jag kommer mig för att tänka; Om det bara var barmark.

Katarina

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *