Igår meddelade de att biblioteken ska stängas. Jag lyckas bara se glimtar av en pressträff och får förlita mig på andrahandsinformation. Panikslagen springer jag till biblioteket idag för att hämta ut en bok och ta redan på fakta. Har vanvett drabbat politikerna? De skulle inte vara där de är idag om det inte vore för böcker, det vet väl alla. Bibliotekarierna på Högdalens bibliotek är lika förvirrade som jag. De vet inte om de kommer få stänga. Personalen har inte fått någon information säger de, så de håller öppet.
Erik säger undrande ”men det är väl bara till den 24e jan?”. Bara och bara, tänk vilken kunskapsbrist vi alla hinner drabbas av. Det är minst 20 böcker vi pratar om. Ska jag läsa dem någon annan gång? Ska jag betala för dem? ”En förmögenhet Erik! En klass fråga! ” härjar jag, när jag försöker förklara vilket vanvett politikerna drabbats av. Det enda vanvett Erik verkar se, är det som lyser i min blick när jag fräser.
Höjden av resan för året för mig brukar vara sommarsemestern, för då vet jag, då får jag resa i Sverige! Detta år spenderat med min för året nyblivna sambo Erik. Det är ändå speciellt att planera sin första sommartältsemester med någon annan och i retrospektiv öppna minnesbanken och tänka tillbaka på de där många tältnätterna tillsammans. Jag tänker tillbaka på sommarens semester, Sverigeresan genom nio landskap med glädje och brr i själen, för kallt är det att Sverigesemestra, det måste jag ändå erkänna. Kallt och inte helt enkelt.
Skjortan från Pinewood förvärvad i Järvsö och kängorna som har några år på nacken köpte jag på Addnatures butik på Södermalm (finns inte kvar längre) på tips från kollega. Här på Flatruet med den isande sommarvinden i håret. Skjortförvärvet har fått upp mina ögon för outdoormärket Pinewood.
Fricamping i Sverige
Jag skriver det här inlägget under längre tid, för långa inlägg tar tid och sitter i denna menings skrivande stund på tåget på väg till Umeå för lite höstliga vandringsäventyr, lite komiskt nog troligen i varmare väder än den där dagen på väg upp för Fettjeåfallet, med vinden blåsande i håret vid Flatruet, eller för att inte tala om regnet i ansiktet i Sododalen. Äventyrliga och kalla minnen som gör vikten av god friluftsutrustning sig påmind.
Vackrare fricampingäventyr än Sverige får man inte. Vi reser genom de nio landskapen Småland, Öland, Uppland, Hälsingland, Dalarna, Härjedalen, Jämtland, södra Lappland och Västerbotten. Här längs Vildmarksvägen i ett smäktande nordvästligt Jämtland.
Det känns som ett annat liv nu
På vägen hem från semestern sammanfattar vi resan lite kort, för är det något som är bra med roadtrips som par så är det att man äntligen har tid och tar sig tid att prata på djupet. Vi kommer hem som nya människor och Erik uttrycker när han ser våra ökentorra hängande krukväxter möta oss ”det känns som ett annat liv nu”.
På sätt och vis är en lång resa livsförändrande. Vi jobbar tillsammans som respartners, sätter upp tält, lagar mat, fyller på olja, rattar bilen på småvägar, läser kartor, hittar drömfik med drömbakelser och badar i de kallaste av vatten. Resan är kall, romantisk, skapar osämja och någonstans vid en strand i regn, fyra grader och vind klockan halv ett på natten är vi redo att separera, dela tältet och madrassen i två läger, för att efter en vindpust eller två bli sams över en stormkökskaffe och skapa starkare band av det samtal som följer.
Jag vill inte skapa en missvisande bild, göra något mer romantiskt än det är, men att roadtrippa på tuman hand, få den tiden i en relation, är en gemenskapsinjektion alla borde få då och då.
Roadtripboken som följt oss genom envist genom Sverige.
Hjärtat av Sonfjället och Dunderklumpen. Det bästa med årets semester
Samtalsämnet om det bästa med årets semester kom upp någonstans mellan Åre och Sonfjället och påväg från Sonfjället hem, längs med vägkanten när vi jagade squashbanor i Falun och Sandviken.
Vi tyckte lika och vi tyckte olika. Såhär tyckte vi.
Vad var ditt bästa med semestern Erik?
Första delen av vildmarksvägen, med nudlar och rom vackert vid vägkanten.
# Beppe Wolgers på grund av ny kulturprofil man ej känt till så bra.
# Flatruet pga första gången i den typen av miljö och det var därför Smockenjokk inte nådde upp till par. Flatruet var bättre.
* Smockenjokk = Eriks Stekenjokk
och Katarina då?
Bada är livet
# Dunderklumpen och Ströms Vattudal = supervackert (första delen av Vildmarksvägen)
# Nysäterns fjällgård och välkomnande av hästar och getter med vandring till Sododalen, hjärtat av Sonfjället
Hästarna vid Sonfjället och vår lilla fjällstuga.
# Bada i Kvarndammen. Min lilla hemsjö
# Karlsgåden i Järvsö och att se min farmors hemstad. Plus i kanten till Järvsö för USA känsla med rak gata.
# Alla böcker på det lilla biblioteket i Gäddede + att jag fick några med mig, Dunderklumpen på hembygdsgården i Strömsund till Karin Smirnoffs böcker på Ica i Klimpfjäll och bokrummet på Krusagården i Eksjö.
Båda två uppskattade våra sista dagar på Sonfjället till fullo, trots ihållande regn och kyla. Kanske var det tröttheten, eller var det bara så bra. Sedan dess har jag varit på jakt efter att komplettera min uppsättning regnkläder.
Sommarens resor. Fricamping och roadtrip genom Sverige
Sommarens resor har kommit att handla om fricamping med bil, tält och lite hafsigt nedstoppad utrustning här och var i bilen, där luckor finns. På egen hand har det spelat mindre roll, gud vet att jag inte är särskilt välplanerad, men med Erik i bilen har organisation blivit a och o. Romantiskt så det förslår när en hafsig person möter en organisatör av rang.
Hällingsåfallet
Utrustning vid fricamping i Sverige
Att komplettera utrustning för husefridens skull
Jag har sedan länge skrapat ihop den utrustning en kan tänkas behöva i en fricamping-situation genom idogt arbete, men med en till person i ekvationen räcker det jag äger inte riktigt till (som stormkök) eller är tillräckligt bekvämt (som madrass). Inför sommarens resa har vi därför kompletterat vår utrustning, för husefridens skull.
Mitt stormkök från Trangia räcker med nöd och näppe till två personer.
Vår utrustning. Mot kyla och för komfort
Det här avsnittet skulle kunna bli hur långt som helst. Men rent generellt använder jag en vanlig packningslista för fjällvandring som bas när jag packar för all camping, vandring och outdoorliv. All min utrustning är ett hopkok av saker jag köpt på mina resor, saker jag fyndat och annat jag investerat i.
Kepsen ägde Erik innan resan, glömde på ett par platser, till slut i Strömsund och fick hemskickad med posten av Strömsund hembygdsförening. Inget går upp mot favoritkepsen. Min förvärvade jag efter toppbestigning på Kebnekaise. Det känns extra bra i själen varje gång jag tar på mig den, som att mitt självförtroendet sitter där i. Men jag blir allt bra sugen på en ny. Extra sugen är jag på denna, kanske för att ordet retro är med. Här hittar du fler kepsar.
Som bas har vi en liten skruttig bil från Ford, ett mindre skruttigt fjälltält från Vaude och ett stormkök från Trangia.
För mig är värme viktigt, jag klär mig i ull från topp till tå för att ull är livet!, och för komfort när en sover. Varje år innan avfärd kompletterar jag ofta därför med lite ull, till exempel ullstrumpor. Jag tvingar på Erik lite ullstrumpor innan resan med vilda protester då Erik tror det ska bli för varmt för att sedan bli nyfrälst och handla en hel massa ullplagg hos Woolpower i Östersund mitt i resan. Erik insisterar på en ny madrass inför resan för jag sover på vad som Erik beskriver underlag av sten. Dyr-madrassen är sedan dess vår bästa vän på resan.
Utöver ovanstående köper jag en magväska och vi en gasplatta, gas, t röd, minimyggnät att ha under kepsen, extra tältpinnar, spännband, friluftsmat och en kylväska man kan koppla in i bilen.
På mängden utrustning är det enkelt att räkna ut att det blir några ettor och nollor för plånboken att hantera. För den som inte vet, så är svenskt friluftsliv ofta dyrare än vad man kan tro, till och med mycket dyrare än en utlandssemester. Man kan därför tro att jag har en himla massa pengar att slänga på saker, så är inte fallet men jag har däremot en god grundekonomi, är till viss del prioriteringarnas mästare och definitivt en snål secondhandfyndande smålänning ut i fingerspetsarna.
Under resans gång testar vi utrustningen och kompletterar ytterligare längs vägen när vi kommer fram till vad som är viktigt och mindre viktigt på en resa genom Sveriges skiftande natur och klimat.
Vi köper bland annat myggspray och en Thermacell. Jag är inte så känslig för mygg men för att Erik ska ha det trevligt (och då indirekt jag) köper vi en sån. Jag köper en rödrutig fodrad flanellskjorta från Pinewood, en ryggsäck från de samma och ett par vandringssandaler på outleten i Åsarna.
Tips -> För att lyckas i friluftsdjungeln och hålla kostnaden nere köp friluftsutrustning då och då gärna off season, önska dig i present och leta djupt i outleten med regelbundenhet.
För framtiden drömmer vi om en gasplatta med vindskydd, egentligen Eriks dröm men vad är väl jag om inte tacksam över någon som lagar brummande god mat ute i naturen. Realturmat är riktigt bra torrmat, men Eriks tortellini och i skogen-gjorda tomatsås är snäppet bättre.
Hårda bud i Mellerud och nu lockdown, fast ändå inte. En andra våg av restriktioner entrar våra liv på en dreadful torsdag och ett stycke resedagbok goes virusdagbok, återigen.
Det är långhelg och jag har tagit ledigt. Jag sitter vid svärföräldrarnas köksbord i norra Uppland medan de stökar i köket och Erik sitter i soffan och dricker morgonkaffet. Jag läser ifatt på mina vänners bloggar och annat jag läsecrejvar och kan konstatera att resebloggsbranschen är fortsatt haltande och om en får tro Högdalens anslagstavla på Facebook, en hel rad katter på vift och saknas sina ägare. Ett SoMe- samhälle fyllt av vilse katter, ord som lockdown med allt fler krönikor och ledarsidor som beskriver det sociala fenomen som nu följer ett år av karantän och allmänna restriktioner.
Vad håller egentligen på att hända? Är det hur vi har det eller hur vi tar det? – en klyscha med toner av en rad sci-fi-filmers närvaro i accenten. Vi kryper in i familjens trygga famn och minskar våra ytliga sociala kontakter och ser på när staten styr. Vi återgår till att jobba hemma, eller fortsätter, en eventuell dyrköpt frihet där arbetsmiljön får sig en törn och ökade prestationskrav kommer till följd av vad det verkar vara, en ökad (tillfällig) prestation när vi får som vi tror att vi vill.
Hur ska vi ta en andra vända av restriktioner eller *spott spott tre gånger över axeln* restriktioner som är här för att stanna, när vi hanterade den förra med att sätta livet på paus, fokusera på jobbet och vänta på att faran blåser över?
Lisas inlägg om att vara deppig, trots ett liv fyllt av förmåner är väl värt sin läsning, för någonstans är de flesta i Sverige mig själv inkluderad i denna kategorien. Vad är jag att gnälla, jag har ju mina ägg på bordet, även om jag inte kan äta dem bredvid min familj vid jul. Lite extra arbete har väl inte skadat någon i medelklassen?
Men någonstans är vi nu här. Mitt i den andra vågen och knappt han vi se väggen av vattenmassa komma innan vi finner oss simmande i en seg sörja av avbokade middagar, brist på social interaktion och utövande av det egna fritidsintresset.
Jag själv skulle tävla i squash för första gången i livet nästa helg och står nu inför en november där all tävling är inställd och träningen hotad. Den svarta katten gick över min gata och mitt spott över axeln hjälpte föga.
FoHäMy, när du passerar Skebokvarnsvägen så snällt vill jag bara säga: Jag behöver mina vänner, jag behöver min squash och jag behöver mina resor för att förbli densamma. Det är också allt jag behöver.
Åh oktober, du fasansfulla och vackra. Månaden när solen skiner lika starkt som guldstatyerna i Kazakstans huvudstad och löven faller i den takt jag önskar Trumps presidentskap gjorde.
Oktobermorgon i trädgården i Småland
Nu ska vi ut på bäverjakt. Får jag följa med? Vart ska ni?
Färgerna i trädgården.
När torrheten i huden gör sig påmind och stressen på jobbet är ett faktum varje morgon klockan åtta, kanske även tidigare, då vet man att oktober är här.
Alla har inte ett stressigt jobb och alla kan inte relatera, men kanske minns ni ett annat tillfälle, känslan som fyller bröstet. Jag är inte så lättstressad och jag är ganska lättstressad. Den där känslan fyller mitt bröst varje dag och vi vet alla att det är vår tids folksjukdom. Varje år är vi här, på höstkanten då jobbelastningen hopar sig som resultat av sommarsemestern. Varför har semester blivit en helig guldko som vi behöver jobba igen? Varför har vi inte bara semester och sedan jobbar som vanligt tiden efter? Nu minskar vi inte ens produktionen när vi är lediga längre, utan kompenserar bara för det med alla dessa digitala hjälpmedel vi skapat åt oss själva. Håller skeppet flytande i en ständig uppsjö av mail och är lediga, fast ändå inte.
– Folksjukdomen stress två komma noll –
Sjön hemmavid som ser så lockande ut i oktobersolen. Kall och förrädisk dold under ett gyllene oktobertäcke.
Vet ni! Jag är så trött på detta eviga ekorrhjul som snurrar och som jag själv ivrigt stöter på. Jag är trött på att ständigt reflektera över förhållningssätt, att justera mitt sätt att vara när vi alla vet att ett samhällsfenomen så starkt etablerat knappast går att stå emot genom en strategi eller två. Jag är så trött på att jag försöker, när jag borde rebella. När vi borde rebella! Vi kan lika gärna rebella mot lasutredningen när vi ändå håller på.
Lövslottet vid Naturstigen vid Smeåna.
Hej hej, ser ni mig?
Vattenfallet vid Naturstigen Smeåna.
Råttraketen ligger raklång bredvid mig efter morgonens jakt. Han spenderar tjugo minuter, kanske en halvtimma att jaga mina fötter, inte morötter, få lite havregryn, mumsa dessa förnöjt och sedan slänga sig raklång på mattan och påbörja dagens vila. Ibland rejsar han runt fram till klockan tolv på förmiddagen, sover till klockan åtta på kvällen och kikar fram lagom till nattning. Som om han hör mig prata reser han sig, gäspar stort och sträcker på de evigt långa kaninbenen. Vaddå, lat jag? Det är såhär livet ska vara.
Varför lär jag mig aldrig, Nisse?
Naturstigen går längs Smeåna, förbi Skomakargrottan och upp på ett berg med en fantastisk vacker tjärn.
Tjärnen Uvgölen.
Men rebelltankar till trots är jag inte den som deppar i första taget när stress och virushöst är här som ett brev på posten. Ärtsoppa och punch-tiden är också här viruset och hör sen! Jag har varit en sväng i Småland, fått frisk oktoberluft i lungorna och ett skratt eller två. Häromdagen bastade jag, Sofia och Erik i den bastu vi har i föreningen och rundade av med ärtsoppa och punch. Jag insåg då att jag knappt kanske aldrig testat punch tidigare så en söt erfarenhet rikare är jag också. Punch passade alldeles utmärkt till ärtsoppan jag sällan äter, så vi tog en repris med Linda som kom nu i helgen från ett varmare Umeå.
Nähe, bryderierna är slut för denna gång och det är dags att väcka rebellen från norr. Ha en fin söndag!
Tiden går så fort, för oss alla. Ännu en gång börjar löven falla och senhösten göra sig påmind i ett virrvarr av värme, kyla, regn och snuviga näsor. Viruset och illavarslande nyheter ger sig till känna likt det lilla mörkermonster som klättrar in genom fönstret och kryper ner under sängen. Jag har varit på tur till Linda i Umeå i helgen och jobbat på distans två dagar i mitt niotillfem-jobb och det har varit alldeles förträffligt att vara iväg en långweekend. I Stockholm förtränger jag mörkret, men i Umeå gör det sig påmint. I Stockholm förtränger jag naturen, men i Umeå blir min längtan så stark att jag fyller mina lungor med löv och jorddoft så snart jag och Linda bestämmer oss för att vandra Öreälvsleden i Bjurholms kommun, Ångermanland.
Vandra längs Öreälvsleden
Först några ord
Hösten kommer med all sin vackerhet, men också sin sorg. En fellow resebloggarkollega, Johanna Elisabeth, har under sensommar/ höst lämnat oss och resebloggsvärlden med ett stort tomrum. Jag träffade Johanna första gången tillsammans med Linda och Jeanette på en pressresa till Tallinn och jag och Linda minns väl den roliga historien om när Johanna vaknade av att en man står i hennes rum. Vi skrattade som tokar åt Johannas inlevelsefulla berättelse om när hon kastar sig upp ur sängen med kudden som vapen för att försvara sig mot den vettskrämda (och fulla) mannen. Det visar sig senare att mannen gått fel, uppgivit fel rumsnummer i receptionen och fått kortet omkodat för att sedan komma in till en sidenpyjamasklädd och sussande Johanna (på något vis, hur man nu kan lyckas med det).
Johanna, jag minns din röst och inlevelse fortfarande. Vila i frid.
Norrland segrar över södra Sverige i naturkampen men slåss hårdare mot mörkret
På regelbunden basis är det en tur till naturen jag behöver. Även om Stockholms naturreservat håller mig underhållen en stund, är det inget mot Västerbotten och Lapplands natur. Norrland segrar över södra Sverige i naturkampen men slåss hårdare mot mörkret, kanske en inte alltid så jämn kamp för den som flyttat från Sveriges sydligare delar hit.
Är Umeå en liten storstad eller en stor småstad? funderar jag på. Belysning finns trots allt, men staden kan knappast kallas tätbebyggd och det gör sitt till när mörkret knackar på.
Det är måndag och jag sitter på tåget och tittar ut genom rutan, minns mina kängor på snedden i backarna längs Öreälven när jag ser gula och gröna toppar blinka förbi utanför SJs dimmiga fönster. Dimman ligger tät, mest hela tiden nu. Mitt högerknä värker efter att ha gått på snedden, eller om det är musklerna runtomkring, vad vet jag, men jag vet att jag kommer få lida på squashträningen imorgon. Kanske borde jag skicka ett meddelande till Erik och be han packa träningskläderna när han möter mig på centralen igen för en squashinjektion redan idag?
Min själ har fått läka i Västerbotten och fått vandra bland andra västerbottensjälar
Min själ har fått läka i Västerbotten och fått vandra bland andra västerbottensjälar. Det är skönt att komma från rutinerna hemmavid, se hur andra har det och höra rösten av en vän annat över den brusiga telefonlinjen. Viruset känns inte som att det kommit hit och jag är inte säker på att man är beredd när så gör. Kanske är norrlänningarna sammantaget för snälla. Jag hör dem säga på televisionen i bakgrunden, att antalet smittade nu ökar igen, inte bara i Stockholm utan även här bland Sveriges orörda natur.
Håll i er västerbottningar, för det är allt inte en kul tid vi har framför oss.
I hemmets lugna vrå jobbar vi i ilande fart
Tiden som varit har pressat oss. I hemmets lugna vrå jobbar vi i ilande fart. I lugn och ro ser jag skenande psykisk ohälsa på håll och undrar när den knackar på min dörr? Vi jobbar hårt för att ta oss ur virustiden och jag funderar över en kopp Kung Markatta-te vilket pris jävlar anammat kommer att ha denna gång.
Den smala stigen längs Öreälven leder mig vidare, tillbaka till andningen
Det är tur att jag får sådana helger som denna, som likt det raka tågspåret mellan Stockholm och Umeå pekar ut kompassen och får mig på (Botnia)banan igen, får mig att se att det finns annat där ute än Stockholms trånga vrår. Den smala stigen längs Öreälven leder mig vidare, tillbaka till andningen och det som är räddaren i andningsnöden när det allt mer resultatbaserade samhället jagar mig, för tolfte året i rad. Om jag inte skulle jobba, vem är jag då? Köper jag det som håller på att hända med samhället och accepterar att Trump vinner valet igen? Härdar vi som befolkning ut ytterligare fyra år och härdar vi ut virustiden?
Vi slutar där vi stod för tre år sedan
Vi börjar vår vandring vid Bjurholms golfbana, en av Sveriges vackraste om man får tro Jonas, Lindas golf, jakt och dataspels- pojkvän. Vi slutar där vi stod för tre år sedan när vi på väg till eller från Björnlandet stannade på bron och fotade den fantastiska utsikten ner över älvdalen, den älvdal vi nu vandrar längs med. Marken är fuktig, det är trots allt höst, men jordlagret torrt. Mina ben spänns när jag går i lutningen, rädd för vad som döljs under lövtäcket men jag finner inget där, förutom en flugsvamp eller två som retas med sin närvaro.
Jag väljer djup och linjer och testar, övar, försöker att förstå
Jag får feedback på min första barnbokuppgift och det är mycket jag har att jobba på. Jag väljer djup och linjer och testar, övar, försöker att förstå. Jag försöker så mycket att jag nog inte kommer hinna klart uppgift 2 som ska lämnas in på onsdag. Jag accepterar att jag hinner kanske halva uppgiften och tänker att jag får lämna in den som den blir. Uppgift 2 är att rita av en Tintin-teckning, där övningen handlar om att förmedla känslor, mycket svårare än vad en vill tro. Jag väljer energisk och tänker att jag ska välja någon mörk känsla för teckning 2 och försöka använda kol och riktigt papper, men jag kommer inte hinna.
Vandringen i Bjurholm och helgen i Umeå är värd det. Man kan inte hinna allt i livet.
Jag övar djup och former med linjer och det ska visa sig urbota svårt!
Till efterätt äter vi Marabous apelsinchoklad och lyssnar på den porlande tystnaden från älven
Någonstans halvvägs slår vi oss ner och jag kokar tortellini på stormkök. De torra tortellinisarna fyllda med ost som vi även hade med oss runt Sverige och som Erik kokade på gasspisen djupt inne i Hamra nationalpark. Vi har kaffe med oss i termosen och även vatten till stormköket. Note to self, man behöver inte vatten när man vandrar längs Öreälven, rent och friskt vatten till stormköket finns allt i älven, Katarina. Till efterätt äter vi Marabous apelsinchoklad och lyssnar på den porlande tystnaden från älven. Det är precis just det ljudet som läker och fördjupar min kännedom om platsen, som får västerbottningen att haka fast lite vid sidan av smålänningen och förklara att det inte bara är flit som är viktigt i livet, utan även ljudet och doften från naturen.
Den fasthakade västerbottningen måste få smålänningen att sluta
Vi passarar Härnösand och mitt baksida lår gör sig påmint. Jag blir hungrig när jag skriver om stormköksmaten och beger mig mot Bistron. Jag hinner inte äta en så stor lunch innan jag lämnar Umeå men hinner ändå testa något nytt, Gamla bibliotekscaféet vid gaveln ganska nära centralstationen. Jag sväljer en hummustallrik och har telefonmöte ungefär samtidigt. Umeå känns matmässigt som Stockholm för tre år sedan.
Jag vet inte vad jag själv tycker om att jobba på distans. Vila är viktigt för mig men helt plötsligt finner jag mig själv aldrig ta rast, alltid jobba, alltid ha fokus. Jag måste sluta. Den fasthakade västerbottningen måste få smålänningen att sluta.
De sista kilometrarna fram till bron är tuffa för benen men lena mot själen. Flåset är den sista helande parametern innan jag och Linda blir upplockade och hemkörda mot lördagskväll och en öl.
Om det vore så väl.
Jag orsakar vad som eventuellt kan uppfattas som ett planerat dåd från grannarna när jag får en mobilladdare att explodera, implodera och flyga ur uttaget. Det smäller så in i Norden! Med smällen ryker elen och spisen går i baklås till följd. Vill man tända lampan får man dra på spisen, men man kan för det inte laga någon halloumistroganoff och som bäst får man diskobelysning i duschen där Linda förvånat får duscha klart i mörker.
Så kan det gå med mobilladdare får jag lära mig den smällande vägen.
Katarina
Stormkökskoket det bästa är
En inte-reklambild för en kåsa från Olofsfors. Jag vill också ha en träkåsa! Bäst att jag önskar mig till helgen.
Hej bloggen! Hur har din vecka varit? Det känns som en sådan dag idag, att fråga bloggen vad som hänt. Hos mig har veckan passerat, likt alla andra veckor, snabbt och skoningslöst. Jag arbetar, därför finns jag.
Men helgerna finns ju också, för återhämtning och roligheter och tur är väl det när jag arbetar och finns.
Förra helgen tog jag en höstcykeltur med Erik och Carro och en promenad vid Orlången. Stockholm södra är så vackert. Tänk vad man får veta när man flyttar runt i Sveriget.
Vi vaknar i Klövsjö och gluttar ut genom tältduken. Bloggen har kommit att bli min tältdagbok. Vaddå blogg?
Det är så kallt så att tårna krullar sig två gånger. Till skillnad från Hamra är det ännu kallare, blåsigare, råare här. Husbilen som stod bredvid när vi slog upp tältet i hård vind, borstade tänderna med sus i öronen och till slut kröp ner i smattrande tältduksregn har lämnat, kanske blev den rädd när ett tält kom och konkurrerade om ställplats. Vi möter en kvinna med ett gubbfiskeentourage som frågar förvånat ”Har ni övernattat här”. ”Jorå, här på rastplatsen, vid den fina sjön i Klövsjö gick det alldeles utmärkt”, svarar vi. Kvinnan svarar att det var ”4,9 grader när hon vaknade på morgonen på Skalet”. Vi låtsas att vi förstår och frågar sedan Dryden vad nu Skalet är. Han säger att hon måste mena ”Vemdalsskalet”. Jag tror jag måste googlofåna när jag har tid.
Vi lånar toaletterna på skidhotellet och frågar om kaffe. Det enda knepiga med fricampandet är avsaknaden av toalett. Kaffe har de inte i receptionen och restaurangen är stängd så vi åker till Klövsjö Stenungsbageri för en takeaway-kopp, en raritet och kontrast till vårt stormkökskaffe.
Vi är i Klövsjö för Fettjeåfallet. Ett vackert jämtländskt fall och mitt tredje i ordningen, om man räknar de två i Åre och det gör man väl. Stigen upp till fallet går på en lerig led och glädje över att ha riktiga vandringskängor infinner sig snabbt. Skyltar som ber om ursäkt att det inte riktigt är i orningsställt möter oss och jag skojar med Dryden att jag kommer ha fler foton av Erik som läser skyltar än något annat. På skylten står att Sherpas från Nepal bygger stentrapporna här, precis som vid Kebnekaise. Undrar i mitt sinne om Kebnekaises är klara. Ännu något för googlofånen.
Det är en tuffare vandring än vi förväntat oss kanske därför Sherpastrapporna är på gång. Men det är olidligt vacker särskilt vid den lilla pölen framför det första vattenfallet innan vi kommer fram till det större, en perfekt instagrambadpöl som toppen av Njupeskär, om det inte bara varit åtta grader ute. Jag har dock med mig badkläderna.
Om jag bara varit en perfekt instagrambadare hade jag trotsat de åtta graderna.
Längst upp torna det ca 60 m höga vattenfallet upp sig. Det fräser och spottar, precis som friska vattenfall ska. Här finns ett vindskydd och efter att ha fotat vattenfallet i alla vinklar, precis som alla andra på plats, kryper vi in i vindskyddet och dricker vårt kaffe och äter de mackor som Dryden och Maria har med sig.
Vägen ner går i ilande fart med lite mackbränsle och vi är snart tillbaka vid bilen och styr kosan mot Klövsjö Stenungsbageri och dess pizzabuffé. Jag äter pizza med rödbetor och chevré och även lite renpizza (oj oj vegetarian-alarmklockan ringa).
Skrivlivet som även blivit ett grönt liv har nu också blivit ett ritande liv. I veckan hade vi pysselkväll hos Eriks kompis Carro, ett smart påfund, så nu kan jag även titulera mig pysslare. Jag har många ess i rockärmen om jag själv får säga det.
Efter en arbetsvecka – färdig och en bokhylla.
Nej skämt och sido. Vad är ens en pysslare? När jag var liten var jag en sån tror jag, jag skrev dikter och kladdade, samlade på saker, skrev små hästnoveller på alla block jag kom över och målade om saker. Måla om perioden resulterade bland annat i en blå pall som vi nu har i köket. Den blå färgen håller för övrigt på att falla av nu. 20 års hållbarhet hade den. Under tonårstiden var jag dock rädd för ordet pyssel, det kan jag fortfarande vara som följd. ”Ska jag måla en tomte på beställning? Det kan jag väl inte.” Idag vill jag skrika åt mitt forna jag ”Vaddå kan, du målar ju!” All denna prestationsångest som lurar under varje tonårsflickas huvudkudde, jag blir irriterad vid tanken. ”Måla tomten den behöver ju inte bli bra för tusan, det står inte bra i instruktionen!” fortsätter jag skrika tills rösten tynar bort av ansträngningen. Som tonåring var jag också en klassisk ”jag börjar ett projekt och avslutar det aldrig”- person med tonårsrumskaos till följd. Förresten lever även denna sida kvar, en sida av mig själv jag idag är stolt över. Vi är de vi är som människor och jag är en stolt kaosmänniska.
Inte särskilt mycket har egentligen ändrats från tonåren till idag, förutom sysslan jag utför när jag idag ”pysslar”. Idag handlar det mer om att sätta upp gardiner (istället för att sy dem) och riva runt i garderoben, inser att jag saknar något och klicka hem det (istället för att sticka). Jag kaosar och idag har ordet pysslare allt mer fått en mening av att plocka upp efter mig själv och det kaos jag skapat med orden ”Erik, jag ska bara pyssla lite”.
Chili och min nya cykelväska som hänger på elcykeln
Blombord. Ge mig ett! Älskar blommor som installationer och har börjat pinna runda hörnbord med blommor på min Pinterest. Drömmen! Hänger du något på Pinterest?
Hittade min gamla Sheldon t -shirt i en höstrensning. Jag och Erik håller på att se om Big Bang Theory. Älskar den serien. Vi sitter bredvid varandra i soffan och skrattar, tant och farbror-skratt.
Det är dags att ge pysslandet sitt rätta namn och värde, ett kulturellt värde som handlar om att skapa hantverk men utan prestationskrav. Det ska i alla fall vara mitt pysslande.
Kaktusar. Ser du den högra kaktusen? Den köpte jag och Carro på Grönväxtriket i Nynäshamn när vi var där för några växter sedan, eller jag menar veckor sedan.
Vacker utsikt i Rågsved. Har du varit i Stockholms södra förorter? Det finns en hel värld här som bara väntar på att bli upptäckt.
Gasspis för mig ett okänt fenomen före jag landade i Stockholm. Tänk att jag aldrig sett en gasspis före jag fyllde 30!
Erik har träning på lördagar, herrträningen i squash och denna tid ger mig fri lejd att göra det jag vill och det jag behöver göra, med fokus på det jag behöver göra. Sitta vid köksbordet och skriva mina reklamsamarbeten till bloggen, syssla med mina ritprojekt eller annat som kan anses vara någorlunda produktivt eller där jag faktiskt får betalt. Det är ju till syvene och sist ganska kul att få betalt för sitt kulturella arbete, en känner sig lite extra stolt.
Vad gör jag då på lördagseftermiddagen mellan klockan 16 och 18 när Erik tränar? Ja inget av ovan nämnda. Allt som ofta tar jag en liten lur i sängen och stapplar mig upp som en rishög lagom till när Erik kommer hem full av pepp. Möjligtvis okynnesäter jag lite Pim Pim eller ligger raklång på hallmattan, pratar med Linda i telefonen och klappar Nisse. Det här med tider, avsatta för produktion funkar inte särskilt bra för mig, eller så gör det det i perioder för att sedan falla tillbaka i totalt tonårskaos på lördageftermiddagen.
Jag måste nog erkänna, jag är prestationskravsskadad.
Så mycket blommor, så lite tid. Dessa fantastiska varelser.
Årets skörd.
En yin-yangböna.
Soppa är livet.
Men med det sagt så bryr jag mig inte. Det är skönt att vara mid 30, att snart fylla 36 och få vara lite som man själv mest är, inte så produktiv hela tiden, en kaosare av imponerande mått och nu då en pysslare.
Resultatet från pysselkvällen. Jag testar nya penslar, lassoverktyget och att skapa känsla med färg (glädje och höst). Uppgift 2 handlar om att skapa och förmedla känsla, något jag inser att jag måste arbeta mycket med. Lassoverktyget har jag använt till att skära ut figurerna och även flytta på dem, som test. Är färgmässigt ganska nöjd med resultatet. Jag jobbar på min nya iPad Pro i Adobe Fresco.
Torsdagar varannan vecka finner ni mig i Rågsved, pysslandes, det vill säga tills jag kaosar ur igen då.
Dags att ta sig bort från balkongen och ut i höstvädret. Ska ut och cykla mer Erik och kompisar. Hej hösten, här kommer jag! Vad ska du göra idag?
Katarina
Alla bilder i inlägget är från hemma hos Carro i Rågsved.
Vi vaknar i Hamra nationalpark och jag äter gröt med smörgrotta och hjortronsylt. Vi är kalla, kanske är det vara fyra grader under natten, men vi trivs bra på vår Exped madrass som tål nästan hela 17 minusgrader om en får tro tillverkaren.
Möt arla morgon i Hamra nationalpark
Maffiga Svartåslingan. Hamra nationalpark
Vi vandrar Svartåslingan, kanske fyra kilometer och den är maffigare än vad man kan tro, naturmässigt men också ansträngningsmässigt, Erik är förvånad, jag likaså. Sedan går vi Myrslingan till ett vindskydd och lunchar på rester från gårdagen i våra Wildo matdosor som vi värmer på stormköket.
Ta med ert skräp annars kanske skogen inte låter oss komma tillbaka
Skogen förundrar och likaså skräpet folk slänger efter sig i skogen, den kvarlämnade bullen och eldstaden som fortfarande glöder. Snälla små mänskobarn och vuxenbarn, ta med ert skräp annars kanske skogen inte låter oss komma tillbaka!
I Hamra möter John Bauer skog, bruksskog. Hård blockmark med spikraka tallar samsas med dalgångar med porlande vatten, skönsjungande nordiskt och lite amerikanskt vildmark tillsammans. Jag tycker om den amerikanska naturen, den hårda, vilda, blocksteniga och unika. Så jag tycker om Hamra, precis som jag tycker om alla mina svenska nationalparker på sitt sätt. Hamra är inte så kul vid en första anblick men värd sitt namn som nationalpark och om jag återvänder är Svartåslingan en klar repris. Erik pratar om tillgängligheten särskilt för barn, men för mig är det naturligt att hoppa över rötter och glida ner för tallbarriga slänter. Tallbarren får mig att känna mig hemma i min nya skjorta från Pinewood.
Det är bestämt att vi ska möta Dryden imorgon så vi pallrar in packningen i bilen och swishar mot Sonfjället. För den nationalparken visar sig ligga på vägen dit vi ska, den lilla omvägen över Flatuet vi tar på vår väg mot Östersund, eller Klövsjö där vi ska mötas. Temperaturen sjunker uppe i fjällen och det ska visa sig mycket mycket kallare än vad en på sommartid är beredd på, allmänt brr brr temperatur infinner sig någonstans mellan Hamra och Klövsjö och kyler ner själen på Flatruet till den mest magiska av solnedgångar. Någonstans innan Klövsjö passerar vi en by som titulerar sig Sveriges kallaste plats, alla byar ska vara kända för något och i detta fall kan varken jag eller Erik annat än att hålla med.
Katarina
Testa att äta hjortron i Sveriges sydligare vildmarker, Hamra nationalpark
Livet susar förbi för mig just nu. Arbetet har börjat för hösten och möten pockar på. Jag har börjat min ”Skriva och illustrera en barnboks” – kurs, där slutmålet kanske inte är att skriva en barnbok men kanske ändå och jag har äntligen fått min elcykel! Min kära elcykel som förgyller mitt liv, men som jag redan ständigt oroar mig kommer att bli tagen ifrån mig. Den är redan som en nära vän och det gör ont vid tanken att den står ensam där nere i cykelgaraget utan mitt vakande öga. Cykelgaraget, vilket ocharmigt ställe förresten.
Det är morgon och den andra hälften dricker sitt kaffe på sängen. Det är alldeles, alldeles tyst, en skön stund på morgonen ensam vid köksbordet med Nisse jagandes vid raggsockorna. Jag tar den här tiden att skriva, innan jobbet börjar, dagen rusar vidare och kvällen händer. Jag har spelat squash hela veckan, tack gode gud (!) efter en vecka med förkylning och ska ikväll vila från träning med en nyfunnen pysslarkompis. Jag har så mycket projekt jag vill göra och Erik flera, vart ska vi börja? Makraméampel, små grindar till Nisse och att måla kakel i badrummet (som för övrigt verkar risky).
Är inte hösten pysslarnas årstid trots allt?
Med bilderna i inlägget vill jag visa septemberkontrasterna. Sol och dimma, varmt och blekt, kallt, kväll och morgon, glädje och sorg. Jag lämnade in min första uppgift i barnboksskriveriet igår och nästa uppgift handlar om att förmedla känsla, för mig så enkelt i foto, troligen inte lika enkelt i en illustrerad bild, men man kan ju hoppas.
Vågar jag visa min första illustration?
Ja, jag visar den, håll i hatten!
Lite Tove Jansson möter Katarina och det får väl vara okej att vara starkt inspirerad av någon, såhär i början tänker jag. Att hitta sin stil, tar tid. Det tog lång tid med foto vill jag minnas, kanske flera år, men nu sitter det i ryggmärgen, i alla fall. Det trodde man ju aldrig skulle hända när man började.
Jag tycker om färgglada bilder med mycket detaljer blandat med det enkla, kontraster och färger som smälter samma på samma gång, udda former och inte helt korrekt perspektiv blandat med klassiska kompositioner. Jag älskar melankoli men inte sorg, skräckblandad glädje, men inte den romantiska glädjen. Jag är ett virrvarr av smak och det blir ibland inte alltid helt enkelt att sammanfoga, ens för den som är skapt så själv. Med det sagt;
Nisse börjar snart närma sig sin första årsring, tänka sig! Tiden går, den burriga pälsen består och upptågen blir med åldern äventyrligare.
Nisse föddes en solig höstdag, vill jag tro, eftersom han är solbränd året om, någon gång när november närmar sig december. Till mig kom han i mitten av januari, prick, och var då en liten boll som sov i toalådan och allra helst på hallmattan under en stövel. Hallmattan fick vi senare kassera för Nisse tyckte även den var utmärkt som toalåda och en rottingmatta går tyvärr inte att tvätta särskilt bra, det har jag lärt mig nu.
1-0 Nisse vs Rottingmattan.
Passa på att besöka Vita krafts Sverige nya hemsida och signa upp dig på deras nyhetsbrev så har du chans att vinna lite mat till ditt djur du med. Följ gärna även Vitakraft på Facebook för att inte missa nya produkter och spännande tävlingar till ditt hudsjur.
Jag är alltid redo, särskilt för hibiskus och havregryn men även allt däremellan.
Vitakraft Sverige. Med kärlek till din gnagare, till Nisse
Foder till din kanin
I juni fick Nisse en ladd foder att testa från Vitakraft, Nisses första och bloggens enda kaninsamarbete. Nisse trodde inte sina kaninögon när de gröna foderpåsarna vällde ut över kartongkanten, för att inte tala om kartongen de kom i, Nisses favoritmagutfyllnad.
Vitakraft är ett tyskt företag med anor från 1800 – talet och för de flesta känt idag då deras foderprodukter finns på många butikshyllor. Jag köper mina Vitakraftprodukter på Nisses favoritbutik Djurmagazinet i Högdalen där Nisse även varit på sommarsemester på butikens smådjurspensionat.
Jag har fått post! Ser du! Jag tar en smak, det här bådar gott!
Jag kan inte tro mina ögon. Vad är nu allt detta?
Med i paketet följde följande produkter att testa för Nisse
På paketen framgår hur mycket du kan ge i matsked/gram eller antal. Längre ned i inlägget kommer en utvärdering om vad Nisse tycker om de olika produkterna.
Meny For a vital Life: Vitakrafts huvudfoder med lusern, äpple och pumpa anpassat för dvärgkaniner.
Party Rollis: Små råfiber bitar som lite ser ut som Frolic om någon minns dem? Som tillskott i matskålen eller som godis mellan måltider. För gnagare.
Fitbits: Tandvårdssnacks med syfte att hålla bett och tänder friska. En luserntärning med majs och morötter. Ser lite ut som en hoppressad mini-höbal.
Pop & Corn Light Snack: Vete och dinkelpopcorn med lusern och tranbär.
Muffins: Godiskex som ser ut som muffins med topping.
Carroties: Hårda morotsstänger. Passar som godis vid lek.
Majskolvar: Torkade majskolvar man hänger upp i buren.
Raviolos: Ravioloskex fyllda med grönsaker. Funkar också som lekgodis.
Rollinis: Fröbollar
Kräcker Mix: Fröstänger med olika smak att hänga upp i buren. Med syfte att stimulera naturligt beteende då kaniner ofta gnager och sliter i den vinkeln.
En omfattande flytt fick jag vara med om. Det är extra spännande, så länge som jag får ett utkikstorn eller två att spana ut ifrån och får bita lite i plastpåsarna. Vi kaniner gillar små utsiktsplatser som låga pallar där vi kan sitta och kika ut.
Här sitter jag på mitt lilla extrahus. Det tycker jag mycket om att sitta på. Just nu är det under köksbordet så att jag kan sitta vid fötterna hos matte och husse.
Om jag själv får välja och det får jag ju mest, så ligger jag gärna platt mitt i vägen där matte och husse går eller vid husses fötter hela dagen.
Alla mina kaninvänner är så långa, men det löser jag genom att stå på bakbenen. Såhär gör jag då.
Nisse. Ett Högdalsbarn
När vi skulle döpa Nisse
Ganska snart efter Nisse flyttat hem började vi prata om namn och visst är det ändå lite svårt att döpa en ny familjemedlem? Så vi tog hjälp. Hej och hå vad namnförslag det kom in, det ena mer oseriöst än det andra. Jag sparade namnen i anteckningar för jag tänkte att det nog minsann kunde vara bra att ha någon gång. Mycket riktigt, här är de, förslagen. Vad tycker du vi skulle ha döpt Nisse till?
Det blev Nisse för att jag valde det och ibland heter han Råttraketen eller Shubbe, kort för Shubb- Nissurath, då Erik så gärna ville att H.P Lovecraft skulle ha ett finger med i spelet. För vem vill inte döpa en kanin efter något en skräckförfattare skapat?
De flesta kaninnamn kom till där och då över en burgare och fries på Babas and Burgers i Högdalen, det lilla hamburgerhaket i närheten, strax innan vi flyttade hit där vi nu bor på Skebokvarnsvägen. Lägenheten kom till i samma sväng och det mesta i en rasslande fart från att köpa kaninpalats till bostad, till att säga upp bostad och sedan flytta in i vår folkis-funkistrea född 1956 där tapeterna är av papper och smakar alldeles fantastiskt om man frågar Nisse. Alla svenska barn i min generation har bott i en folkhemslägga någon gång och jag gör det fortfarande, numera tillsammans med folkhemskaninen Nisse och Nisses folkhemshusse Erik.
Här är min trapp. Den springer jag snabbt upp för om fötter kommer nära buren, för då vet jag, då vankas det Vita kraft- godis och min lyxblandning från Djurmagazinet i Högdalen. Där till vänster hänger bara pinnen kvar av min Kräcker Mix fröstav. Jag är så snabb att matte inte ens hinner fota innan det är slut. Tur att matte är snabb med att hänga upp en ny på våningen ovan.
Alla bara jobbar och jobbar och jobbar. Pew. Jag och andra sidan får minsann sova när jag vill så det gör jag, precis när jag vill. Sluta jobba, jag blir trött. Sover gör jag helst lite undangömt i buren, under något som det lilla huset på övervåningen eller vid husses fötter under skrivbordet.
Jag gillar extra mycket att ligga under det lilla huset. Här får jag vara i fred och här är det tryggt. Dessutom har jag full uppsikt över matskålen.
Vad äter en kanin och Nisse?
Vanlig föda för en kanin är hö och pellets. Så gott som allt annat är (i min värld) godis eller komplement. Nisse får på rekommendation en halv deciliter pellets (ca 20 g), obegränsat med hö och vatten i skål, som grund.
Viktigt att veta för kaninälskare och villvetare, är att kaniner är mycket små varelser. Kaniner ska därför ha mycket begränsat med godis (om alls). Om ni frågar mig är livet för tråkigt utan godis så Nisse får precis som jag godis regelbundet och precis som jag älskar han det, go figure, men precis som hos mig blir det lätt för mycket godis, en rund mage och slarv med maten till följd. För mycket av det goda kan (precis som hos människor) skapa ohälsa hos kaninen på sikt, till exempel problem med tänderna och är därför viktigt att ha i åtanke när du planerar din kanins kost.
Ja hur ska man på ett säkert sätt återge vad en kanin tycker? Det kan man ju fundera på. Nisse har som tur är en säker tell och det är ”risken att bli av med fingrarna när man ger godis” – tellet.
Så kort och gott har jag gjort en egen skala med 1-5 där siffrorna står för
1 Undviker
2 Äter men inte direkt eller tar lite av
3 Äter ganska omgående med god aptit
4 Sliter ur fingrarna och äter omgående upp
5 Sliter och biter hej vilt och riskerar att äta upp förpackning och fingrar på vägen
Det intressanta med flera produkter är att Nisse från början varit tveksam till dem och istället undrat var hans vanliga godis varit (Vitakrafts Raviolos och Kräcker Mix och Djurmagazinets lyxblandning) men det har med tiden utvecklas till att han äter vissa av produkterna, även med god aptit. Ett exempel är Rollisarna som han först åt maten runt i matkålen till att nu tugga i sig med ganska god aptit och även som godis. Rollisarna har gått från en 1 till en 3. En observation jag gjort denna tiden är att om jag ger Nisse för mycket godis tappar han aptiten till följd och under mycket lång tid. Till exempel tappade han aptiten innan sommarsemestern och åt bara sin pellets om ens det och knappt något hö för att komma tillbaka från kaninpensionatet i Högdalen som en helt annan kanin. Misstänker att det beror på att han här bara levt på bröd och vatten, så att säga.
Men produkterna från Vitakraft då? Vad tyckte Nisse?
Meny For a vital Life: Vitakrafts huvudfoder.
En solklar 3a. Denna verkar han gilla bättre än vanlig pellets. Äter denna med god aptit och drar inte ut på det.
Party Rollis: Kanin-Frolicen.
Från en 1 till en 3a. Dessa har Nisse helt ändrat åsikt om och de går nu att ge som godis.
Fitbits: Mini-höbalen.
Någonstans en 1-2-3. Nisse undviker, men tillräckligt utsvulten verkar de gå ner. Jag hittar rester lite varstans i buren och då har jag kanske gett tre stycken på en vecka, så någon favorit är det inte.Testade att ge igår och då kastade han sig på den, för att lämna lite på slutet. Han verkar inte kunna bestämma sig kring vad han tycker om denna.
Pop & Corn Light Snack: Godis- popcorn.
Från en 2a till en 4a. Testgav denna i skrivande stund och här har Nisse helt ändrat åsikt från att ha kanske ätit dem efter en tid när inget annat serveras till jag sväljer de hela helst.
Muffins: Godiskex.
En 4a. Denna misstänker jag innehåller socker eller något så här är jag försiktig med att inte ge så många. Denna ser för god ut, helt enkelt.
Carroties: Morotsstänger.
En 4a. Nisse loves. Denna leker vi med. Tyckte inte alls särskilt mycket om från början men nu är det annat ljud i skällan.
Majskolvar: Som torkade majskolvar man hänger upp i buren.
1a. Nisse äter inte dessa alls faktiskt, trots att de hängt i buren i veckor. Dock var det under Nisses ”jag har ingen aptit”-period, så kanske har det ändrats. Denna slängde jag dock av det skälet. Kommer nog dock köpa igen då den verkar bra på grund av stenhård karaktär vilket jag tänker är bra för en gnagare som behöver slita på tänderna och då helst inte på min inredning samtidigt.
Raviolos: Ravioloskex.
4a till den 5a. Här får man passa fingrarna.
Rollinis: Fröbollar
5a. Här får man passa fingrarna.
Kräcker Mix: Fröstänger att hänga i buren.
5a. Absolut favorit. Här behöver man nästan hänga upp stången innan Nisse hinner att se annars kommer han slita den ur handen och gå till attack på det som håller i stången mot hans vilja.
Fröbollar/ Rollinis. Bästa att passa fingrarna matte.
Mumma. Kräcker fröstång.
I köket är det alltid ett säkert kort att ställa sig bakom dessa fötter för då trillar det så småningom ner något framför och då gäller det att vara snabb och snabb är jag. Dom kallar mig Råttraketen därför.
Det bästa är om jag får ha tre matskålar. En i palatset på våning två, en där jag ligger och slappar och en i köket i hörnet om husse tappar något på golvet, då kan jag snabbt ta det till min skål i hörnet och får behålla det.
Det bästa är att matte och husse älskar krukväxter, så ibland när jag varit riktigt snäll länge får jag en hög såhär. Det är det bästa.
Äpple är också en favorit men det snålar matte på, jag vet inte varför. Jag kan ju äta hur mycket som helst! Matte: Jo Nisse förstår du, äpplen innehåller en del socker och det är inte bra för kroppen har jag läst, eller för kanintänderna.
Oj, det var nära. Inte när jag äter tack. Det är inte min bästa look.
Nisse är mest som oss, tar dagen som den kommer och äter det han blir serverad. Pellets och hö från Djurmagazinet i Högdalen och helst en liten godisbit eller två som Vita Krafts Raviolos, fröstänger och fröbollar och Eriks hibiskus.
Så det var enkelt att tacka ja till Vitakrafts fråga om reklamsamarbete att låta Nisse prova deras produkter. Ett hushållsexperiment som visar att Nisse har föränderlig smak, kanske är han sugen på olika saker olika tider på året, men är precis som matte och husse, trogen sina favoritgodisar. Kräcker och lyxblandning, om Nisse själv får välja.
Nisse & Katarina
Tack Vitakraft. Ger mig gärna fler kartonger att prova, det tycker jag om!
Dags för tvätt och en tugga på tapeten.
Äh, nu ligger jag här på köksgolvet tills nått trillar ner på mattan, tror jag. Hej då! Kul att du velat läsa lite om mig.
Hösten är här, den kom igår. Den riktiga hösten med vind och oljud.
När ”du vet vem” entrar hemmet då går man såhär.
Någon snarkar så högt att Nisse börjar stampa mitt i natten. Vinden viner så att slemhinnorna blir torra, halsen kliar och rösten är svag.
Jag har fått skadedjur på mina växter, ett fasanfullt djur som likt ”du vet vem” inte får nämnas vid namn. Bara namnet gör att världen faller i mörker. Så jag kollar växterna hela tiden, blir arg på dem när det kryllar djur och väser ”sluta, bara sluta”.
Jag har börjat en kurs i att skriva (och illustrera) en barnbok. Pew, det satt långt inne att berätta. Jag har därmed börjat teckna, för det ska man göra och kan absolut ingenting men gud vad kul det är! Tänker tankar som ”Vad ska jag köpa för papper och vilken penna ska jag ha?” mest hela tiden. Kreativ höst here I come! Paddan har åkt fram och jag har snabbt insett att den är för gammal. Adobes nya ritapp funkar inte till min padda, då jag har den gamla. Det går och andra sidan det med.
All min elektronik är för gammal. Du hör hur dyr den meningen är.
Erik och tavlan.
Det är tur att Nisse har ett samarbete med Vitakraft på gång. Det har varit på gång länge men jag lyckas inte med slutklämmen. Jag vill att den ska vara bra och då tar det aldrig slut. Efter det kommer ett annat samarbete. Det är kul när man blir uppskattad för det man gör, men betalda uppdrag är inte min starka sida. Det tar stopp i knoppen och då tar det lite stopp generellt här på bloggen.
Så jag tillåter mig att dagboka istället för att jobba med uppdragen och då går det plötsligt bra. Det är konstigt hur handlingsförlamande betalda uppdrag är.
Vantörs kyrka.
Igår var jag ute och promenerade genom Högdalen, här där jag bor. Jag har knappt sett det här här där jag bor, inte denna sida. Tänk att det finns fyra väderstreck att upptäcka, jag har nog bara sett ett, eller ett och ett halvt.
Vi promenerade förbi Högdalens centrum, förbi Bandängen och vidare till Anjas, vår kvarterskrog för en pasta.
Tvättmaskinen surrar. Tankarna snurrar. Jag får inget gjort. Inget ovanligt kanske, om man frågar folk i min närhet. När jag har för mycket på mitt skärbräde blir jag prokrastinerarnas köksmästare. Det är tur att köksmästare inte jobbar på akuten, trots allt.
Kanske är det den överfulla bloggen jag inte kan hantera. Kanske är det den överfulla mentala jobbkalendern, där man förstår om man har hela bilden, att om jag ska till att hinna det som är på mitt höj- och sänkbara skrivbord, behöver jag nog tre Outlook- kalendrar och lika många skärmar, minst. Har det redan blivit kutym att delta i två skypemöten samtidigt?
Jag orkar inte grotta ner mig utan tänker ännu en gång, att jag gör så gott jag kan och inte det minsta mer och när jag andas ut undrar jag, varför vi har så bråttom hela tiden, klockan snurrar alldeles så fort utan vår rörelseenergi till assist.
Höstregnet påminner om vad som komma skall. Löven på bladen hos mina krukväxter också. Starkt gröna och lite fläckigt torra här och var påminner de om mörkret som sakta kryper sig på. Vi har varit skonade viruset under sommaren och jag undrar i mitt stilla sinne om höstregnets vals är lugnet före discodans- stormen.
Jag har 39 krukväxter säger min Planta-app, men det stämmer nog inte riktigt, jag har ju fler av samma sort så då är det nog åtminstone 45 stycken och en Humle. Humle är visst inte en krukväxt säger Planta, säg det till humlen på min balkong, säger jag.
Jag fotade bilderna till blogginlägget innan sommarsemester och mycket har hänt sedan dess. Men här är de några av mina plantor, i skirt solljus höstregnet till trots.
Katarina
Spjutbräken, Hibiskus, Alocasia Zebrina och Stingray, Murgröna och en palettbladsstickling jag fått av Johnny som nu är stor och växter ur huset!
Spjutbräken eller Ormbunke. Absolut en favorit. Måste ha fler fler fler!
En Sanseveria av något slag (Svärmorstungefamiljen).
Monstrera som jag inte riktigt får ordning på och Nisse tagit en tugga eller två på. Ser ut som sju svåra år men har nu fått en mosspinne och är generellt nöjdare.
Stringhylla med diverse växter sin mormors gamla Svärmorstunga, en Monstrera- stickling som Nisse slukade hel i ett obevakat ögonblick, några blad från en gullranka, en Pepermonia och sist men inte minst, Elefantöra.
Ett svinöra jag fick som stickling från Johnny. Några år senare så noppade jag min första stickling från denna idag! Halleluja. Min stolthet.
Ännu en svärmorstunga från mormor som mamma tagit sticklingar från sedan 80-talet, tänka sig. Tänk att det liksom går att göra för evigt!
PLanerar mina små palettsbladssticklingar. Tror jag har en China Rose och en Main street La Rambla. Men när det kommer till palettblad, så finns det nog hundratusen sorter, så är inte säker, precis.
Vi vaknar i Järvsö och morgonbadar i Ljusnan. Det är så kallt att tårna krullar sig. Ljusnan följer oss genom Hälsingland och det känns som att den är överallt vi vänder oss.
Stenegården Järvsö
Efter en omsvirning återvänder vi till Myrängen och äter frukost i raststugan. Tak och el känns som en lyx efter flera dagar ute i det fria.
Karlsgården är kanske vackrast och jag hade gett en guldpeng eller två för att besök trots allt
Vi kikar förbi Stenegården och konstaterar att alla turister är i Järvsö trots allt, men ingen på Karlsgården, den Hälsingegård jag härstammar ifrån bortåt 1600 – talet sedan på min farmors farfars farfars mormors mormors farmors sida. Karlsgården är kanske vackrast och jag hade gett en guldpeng eller två för ett besök.
Tur att man har en faster som släktforskar som har koll på allt sånt här.
Roadtriplivet som det är. En rad rastplatser och kånkande på kastruller och stormkök.
Svergieboken den bästa är.
En lakritspuck i Los
Färden går vidare mot Hamra nationalpark och vi svänger förbi Järvsö creperi för det är the it place to be. Har alla orter ett creperi? Ger upp vid kön för köat har vi ju gjort klart redan i Stockholm och äter istället en nudellunch längs ett vatten och en vattendepås lakritspuck i Los på väg mot Hamra nationalpark.
Stjärnan
Vi åker genom Orsa Finnmark och lyssnar på p4 där folk får ringa in och ge sina bästa tips. En gullig tjej tipsar om hur man ska styra vädret. Radioprataren frågar henne om hon testat. Minst 200 gånger säger hon och det funkar minsann. För att få bra väder dagen efter ska man säga ”Åh jag tror det regnar imorgon”, bara meningen garanterar sol.
Jag – tror – jag -dör – gulligt.
Hamra nationalpark
Bilen rullar in vid Hamra nationalpark och och vi slår oss ner vid den tredje entrén, Svartåentrén, vid ett bortglömt fiskecamp vid namn Kanallugnet. Mobilteckningen försvinner här i Hamra och det känns som mer vildmark när det gör det.
Vi vaknar vid Sandbankarna och tar oss upp fulla av sand. Det romantiska med sand försvinner med en natt och svalare väder.
Nudlar for the win!
Biografen i Kilafors
Det har regnat slut på regnbyxor i Sverige
Vi åker längs Jungfrukusten en bit, men sen blir det kris och panik när Erik ska ha en non-stick kastrull till gasplattan. Så vi besöker alla de butiker man måste besöka för att hitta en kastrull och hittar en till slut på det oväntade Dollarstore. Bra är den också, ska det visa sig. Vi överväger att köpa ett par regnbyxor, men hittar inga. Det har regnat slut på regnbyxor i Sverige.
Träslottet
För att se insidan av en Hälsingegård behöver en gå på guidad visning, vilket är varken för Erik eller mig.
Bilen tar oss längs Bergsvikens västra strand och Tidernas väg. Vi lagar nudlar vid Norrlandsporten och när vi passerar Kilafors fotograferar jag biografen. Vi hälsar på den första Hälsingegården längs vår väg, Träslottet och den andra, Gästgivars.
Träslottet har en fotoutställning under sommaren.
Känslan av alpin småort i USA in da making. Järvsö
Bilen rullar in i Järvsö och det som möter är känslan av en alpin småort i USA in da making. Här bikar man upp och ner medan vi hasar upp längs Trappstigen och äter på Kick Saloon Two samt besöker mina anfädrar vid kyrkan. Kyrkan är vacker Medeltid, finns på S:t Olavsleden och här kan man få sitt Pilgrimspass stämplat.
Gästvivars.
Rödmyra och Åsbo får sig en svängom, för här kommer min farmor ifrån. Det är gårdar i sluttning, som pappa hälsar att det ska vara, men jag vet inte vilken.
Hälsingeostkaka.
Med bilen längs Ljungan. Ljungan följer oss sedan genom Sverige, ska det kännas som.
Järvsö
Järvsö.
Vi tältar vid Myrängen, ett iordninggjort träsk. Mer lockande än det låter ska det visa sig. Det finns en fin badplats inne i Järvsö men där är alla andra, så där vill vi inte vara och tävla med vårt stormkök. Här finns en liten raststuga så vi kan sitta inne när temperaturen droppar.
Jävsö turisbyrå
Jävsö Pride.
Glashuset.
Trappstigen Järvsö.
Vi rundar av kvällen med en finrom som Erik kallar ful. Men har man bara druckit Bacardi innan, är detta definitivt ingen fulrom. Tältlivet tär på mig och samtidigt vänjer jag mig fort.
Vi packar in bilen och lämnar Nisse på kaninpensionatet. Det känns i hjärtat ordentligt när jag mot hans vilja öser in han i reseburen och bär ner honom till Djurmagazinet i Högdalen, det riktiga djurpensionatet denna gång. Jag köar efter en dam som får hjälp att klippa klorna på sin hund och före en man som ska lämna in sina två marsvin. Här står vi måndag morgon och köar med våra djur.
Torpdrömmar
Bilen tar oss till Norsborg, att lämna nycklarna till Johnny för att få lite vattningshjälp. Vi skördar rädisorna kvällen innan och tar med, det blir mycket rädisor av några skruttiga frön i en pallkrage. Vem visste när vi bara slängde i några frön då när vi var sjuka i juni att pallkragen skulle svämma över, lagom till nu.
Vill ha trasmattan!
Johnny frågar vart vi ska härnäst och härnäst ska vi till Rosa, Eriks barndomskompis, som hyr stuga på Väddö. Väddö visar sig från sitt soliga jag, det är värmebölja när vi lämnar Stockholm och det är kanske den sista värmen vi ska få på ett tag, i alla fall om man får tro väderappen och mycket riktigt, vi får regn och blåst redan på kvällen.
Solnedgången hälsar oss välkomna till nästa tältnatt
Vi grillar halloumi och pratar semester och kanske mest torp. Rosa är i köpartagen och det är svårt att inte bli inspirerad. Torpsparandet börjar här och nu!
Chips smakar bäst i det fria!
Vi tältar på Sandbankarna i Skutskär och det blåser. Jag får sand i tofflorna och ett regnigt humör, men det hindrar inte från att testa habanero- chilichips med fötterna vid vattenkanten. Solnedgång över Östersjön är alltid en solnedgång över Östersjön och jag börjar redan bli expert på vilken färg en solnedgång ska ha sommaren 2020.
Vandra i Stockholm. 62 naturskön dagsvandringar från Skokloster i norr till Nynäshamn i söder.
Strax innan sommaren hade sitt intåg jobbade vi hemma i Högdalen. Gud ska veta att jag inte gillar att jobba hemifrån. Jag gillar att komma ut och träffa människor, se folk i ögonen och känna vinden i håret. I all min leda skaffade jag mig två vandringsböcker om Stockholm (recensionsexemplar) och det var nog det bästa jag gjort när virustiden även enterat mitt hem. På eftermiddagarna efter jobbet började jag och Erik ganska snart pipa ut på lite turer och med i fickan var boken Vandra i Stockholm – räddaren i vandringnöden, som klippt och skuren för hemmaarbetaren.
Titel: Vandra i Stockholm. 62 naturskön dagsvandringar från Skokloster i norr till Nynäshamn i söder.
Författare: Fredrik Hjelmstedt & Jonas Sundvall m.fl.
Utgiven: 2020 (andra utgåvan)
Förlag: Calazo
Köpa: Calazo
Vandra i Stockholm är en liten turbibel för den vandringslystne Stockholmaren eller för den delen, den som har vägarna förbi Stockholm i arbetet och vill ta en tur efter jobbet för precis som förorden säger är 62 turer mer än en vandring i veckan ett helt år.
Jag måste erkänna att jag varit skeptisk till just dessa typer av böcker. Guideböcker där man misstänker någon ha kopierat innehållet rakt upp och ner från olika faktaböcker. För hur mycket kan man egentligen ha upptäckt Stockholm som privatperson? Som författare? Är det verkligen någon som har gått 62 natursköna vandringar? Ännu mer misstänksam blir jag över den något plastiga looken på boken som ligger i min hand. Varför dessa glansiga tidningssidor?
Men ibland är misstankar och skeptisism fel. Den plastiga looken är inte av ondo utan visar sig snarare vara ett ordentligt praktisk material att ha med ut i naturen då fukten i luften förstör dem annars och ja vad faktabok anbekommer, så är det ju precis det en söker ska det visa sig när en ska ut och vandra och står vilse på parkeringen vid naturreservatet. Vandra i Stockholm är en sida upp och sida ner guide med riktig bra kartor man faktiskt förstår och vet du, någon har faktiskt varit ute på alla turerna och testat dem, tagit sig till platsen med kollektivtrafik och skrivit en egen tipsruta hur en tar sig hit. Det ligger således ett ofantligt jobb bakom boken, ska det visa sig.
Men ibland är det bra att vara skeptisk. För om något granskar man det man har i sin hand hårdare och det är allt bra om man ska till att recensera en bok.
Ibland glömmer man bort det enkla. Att promenera runt Drottningholm är ett sådant. Med buss från Brommaplan tar du dig enkelt till Drottningholm och kan kombinera sprätten i benen med lusten att lära mer om Sveriges historia.
Vandra i Stockholm är enkelt uppbyggd med innehållsförteckning och en karta över områden. Det finns enkla symboler med förklaringar som guidar och ”en led för varje humör”, det vill säga en gradering på lätt, medel och svår vilket ska visa sig fantastiskt när man precis blivit sjuk i virustiden och orkar knappa två och en halv kilometer på en eftermiddag. De olika områdena innehåller sedan ett antal leder eller förslag till leder och slingor, t ex området Mälaröarna (5) med sex stycken turförslag bland annat Drottningholm och Eldgarnsö. Går man sedan till sidan 70 där information om Mälaröarna börjar får man först en kort introduktion till området ”De stora ekarnas hemvist” (Erik är förtjust) och på nästa sida turförslaget till Drottningholm med en bra och tydlig karta över turförslaget, symboler som skvallrar om att här kan du fika, äta och dricka drinkar samt följande kärninformation:
Längd: 2,5 km
Svårghetsgrad: Lätt
Utgångspunkt: Drottningholms slott
Missa inte: Utsikten från kärleksstigen
Sedan följer en text som beskriver vandringen och avslutas med informationrutor om hur du tar dig till Drottningholm kollektivt, med bil och med båt.
Boken avslutas sedan på traditionellt vis med ett register.
Bäst med boken är kartorna och det tydliga fokuset på turerna och innehållet. Inget tjafs liksom. Den är verkligen skriven med en passion för att få Stockholmare, stora som små, vana som ovana att komma ut i naturen.
Tyresta har sitt egna kapitel med början på sidan 248. Du hittar Urskogsstigen på sidan 266 och kan läsa mer om mitt äventyr längs slingan här.
Jag och Erik vandrar runt Urskogsstigen i Tyresta, Drottningholm, Eldgarnsö på tillfrisknandets stig och sedan i Paradiset för att testa Eriks nya kängor och låta min magväska få glänsa. Min absoluta favorit av dessa fyra ska visa sig vara Eldgarnsö som jag nog aldrig hittat om det inte vore för boken.
Om en tidigare inte har vandrat eller är rostig är boken en mycket bra start för att komma igång. Erik har inte vandrat så mycket eller på mycket länge och kom ganska snart igång genom sträckorna i boken. Lederna är ett utmärkt sätt att testa utrustning och hur långt en tycker det är bekvämt att vandra i en otillgänglig miljö. Även om det inte direkt finns några steniga fjäll, finns det åtminstone stigar med mycket rötter, det har vi gott om i Stockholm, som tur är.
Efter två dagar i regn crejvas sol och Erik säger gladlynt ”nu åker vi tycker jag”. Jag börjar låta som på spåret men vi lämnar Glasrike och åker mot solig ö.
Södra ölands odlingslandskap
Ölandsbron möter i all sin majestät över Kalmarsund. Erik har inte varit på Öland sedan han var barn och han minns inte mycket. Det är alltid lite roligare att visa runt någon som aldrig varit någonstans, att låta världsvan i varje andetag ”titta där, där är havet på höger sida”, ”titta där, en väderkvarn” och så vidare.
Att bo över en natt i allemansrättens tecken ska visa sig enklare än vad jag först befarar. Utsidans friluftsforum talar om att det inte ska vara så enkelt, att det mest är kohagar överallt och jag är villig att hålla med, ackompanjerat av husbilar. Vad som varit ett lugnt Småland blir ett lite mer fyllt Öland, men vi lyckas hitta vår bit hav med lite ihärdighet och några turer på skumpiga vägar på Ölands västra sida och stolta är vi när vi slår i tältpinnarna och lyckas använda oss av allas vår allemansrätt på denna välbesökta plats.
Vägen ut till havet där vi tältade
Att fricampa på södra Öland till denna utsikt.
Bilen rastas i solnedgång och vi pratar om allemansrätten och att den inte nyttjas, förutom de som nyttjar den och att den är svår att nyttja. Förbud efter förbud möter oss och det är ju också ett sätt att se till att en sedvanerätt inte kommer till bruk. Funderar ett slag på att sätta upp en skylt hemmavid med ”tillåtet att tälta”, men vill inte reta upp grannarna, för vem vet, människor är ju rätt galna nu förtin och kanske fotar selfies i grödorna, sådär oprovocerat. som man hört att de gör i Skåne.
Det regnar hela natten och på morgonen smäller något som låter som kanoner. Känslan av väta och vind och kanonsmällar ger en dystopisk känsla i morgonsolen, som gränslandet mellan tiden före och nu händer det. Annars en mycket mindre dramatisk natt än i Småland.
Solnedgång över Kalmarsund
Den här nyckelpigan lyckades vi få med hem.
Koka ägg på stormkök
Dagens outfit händer inte allt för ofta, men för ändamålet ganska rolig outfit. Keps från min toppbestigning på Kebnekaise, second-hand skjorta från Myrorna i Umeå, mugg från workation i Åre, magväska köpt på Naturkompaniet i Uppsala, hängselbraxor från H&M long time ago och sist men inte minst Birkenstock i plast.
Svanfamilj på tur
Alvaret, tillsammans med södra ölands odlingslandskap är ett av Sveriges få föremål på världsarvslistan.
”Det är lite afrikansk stäpp över det”. Alvaret
”Det är lite afrikansk stäpp över det” säger Erik när Alvaret öppnar upp sig framför rutan och det går inte annat att njuta i detta landskap.
Södra Ölands odlingslandskap med Alvaret är ett av Sveriges femton världsarv, med all rätt. Här har ölänningarna nyttjat jorden under flera tusen år vilket skapat dess unika karaktär. Vid Ölands södra Udde tar Alvaret slut och Långe Jan varnar att går du längre trillar du minsann av vår lilla ö och det vill en ju inte. Det är då tur att här finns ett Naturrum och en Naturbokhandel att stoppa mig annars kanske det nu varit en skribent från Småland mindre och på hennes gravsten stod skrivet ”tagen av Kalmarsund”.
Stora Alvaret i Sverigeboken
Vi promenerar en stund över spänger och spanar karg växtligthet och jag njuter av tillvaron tills att en man med sin son flyger drönare från parkeringen där vi först är själva rakt över mitt huvud, medan frun sitter i familjens lyxiga Range Rover och kollar sin padda (eller vad hon nu gör). Jag vill skrika, ”varför har ni en såndär bil om ni sitter på parkeringen!” Fördomar och irritation kokar i mitt huvud och hade jag varit lagstiftare där och då hade det varit bye bye drönare. Men inget händer, jag är tyst och fördomarna rinner av med kvällens after squash-dusch.
Vägen till Ottenby
Långe Jan
Innan vi vänder norr över slåss vi med några skåningar om pizza vid Grönhögen Väderkvarn och konstaterar att jag inte fotat en enda av Ölands säkert mer än 350 väderkvarnar. Next time Öland.
Jag är åter på balkongen och hör Nisses tassande i bakgrunden. Tiden på kaninpensionat gjorde Nisse blygare än vad han redan är men han blommar sakta ut. Han är en harig hare men har trots det ett samarbetsinlägg på gång med Vita Kraft där han testat Vita Krafts mat, eller i hans fall, mer godis. Att få honom att äta någon mat under sommaren, verkar lönlöst. Ungefär som matmor då.
Det är söndag och klockan åtta, temperaturen på balkongen skvallrar om att det kommer att bli en varm dag i Högdalen, i Stockholm, kanske i svensk historia, vi har ju inte så många av dem, de varma dagarna. Precis som jag inte har så många resdagar.
Jag är precis tillbaka från en, en weekend i Norpan med Sofia, vi kallade det så, min gamla studentstad Norrköping, där jag spenderade tre underbara år som student när jag var sådär nitton, tjugo och tjugoett oerfarna år gammal. Så mycket minnen, så mycket jag lärde mig, så mycket jag inte lärde mig och så mycket som jag önskade att jag lärde mig har sköljt över mig de senast två dagarna. Sofia har fått erfara, min ringa erfarenhet, av Norpan, med enkla fraser och pekande finger ”Där Sofia, där bodde jag, i rummet ovanför dörröppningen i det inte så fina huset” och ”Där, där, fikade jag. Kaffe och bakelse kostade 36 kronor! Kan du fatta!?”.
Nej, ingen fattar nog, mer än vi som bodde där just då.
Jag skickar en bild till min studiekompis som i eld och lågor utropar ”Jag blir nostalgisk bara jag tänker på det!”.
Jag dricker mitt kaffe ur min nya kopp från Frostviken. Den är blå för jag gillar blått porslin. För den som inte vet vart Frostviken är, får gissa. Det låter som en del av en fornnordisk saga och det är det kanske, för Jormvattnet ligger alldeles där bredvid.
De två dagarna i Norrköping inspirerar lyfter min inspiration. Det är egentligen också därför jag reser, för minnen, kultur, historia och samtalen som sker med resesällskapet och med lokalbefolkningen. Resorna tar mig framåt även om de först mest håller mig sysselsatt och bollar mig runt likt jag bollar runt en squashboll på squashbanan. Trots att resande är en mycket liten (tidsmässig)del av mitt liv, kolorerar det hela min tillvaro. Därför krävs det mer än ett virus att få mig att sluta.
Glasriket är kanske inte min kopp te så jag köper snapsglas, jag kompletterar de jag redan har köpt på loppis och som Erik slog sönder ett på en fest. Då visste jag inte att det var ett snapsglas, jag trodde det var ett litet cocktailglas, men nu vet jag bättre. Serien är snö från Orrefors och det visar sig att de har stora fina Martini-glas i samma serie, som jag efter en bättre diskussion med Erik inte köper för ”Vad ska vi med mer glas till?” och det har han ju rätt i. Kanske är besöksversionen av Glasriket med Kosta Boda Outletområde inte min kopp te, men glas har sannerligen kommit att bli och just nu stretar och letar jag efter den perfekta vasen (erna, både stor och till stickling såklart).
Vill du bo lite lyxigt i sommar för en bra peng? Du kan bo på Kosta Boda Art Hotell för 1695 kr som del i dubbelrum och då ingår frukost, lunchbuffé, supé och inträde till SPAet. Hotellet har en mycket vacker foajé med glaskonst och passar den shoppingsugna. I Kosta finns Kosta Outlet som har allt mellan himmel och jord och även den stor glasoutleten med bland annat andrahandssortering från Kosta Boda och Orrefors.
Folklandet Värend med sin historia är däremot min kopp te. På väg till Kosta Boda Art Hotell och deras sommarlunch för 245 kronor (snål Smålänning kollar upp innan då man inte vill drabbas av en pengachock när man väl ska betala) lär vi oss mer om Virdarna och Blendasägnen. En intressant historia om Virdarna (folk från Värend) och hur kvinnorna ska ha fått lika arvsrätt bland Virdarna efter att på ett listigt sätt ha mördat danskarna i sina mäns frånmäle. Det är alltid kul att lära sig något litet om stället en besöker, även om det bara är för en sommarbuffé och några glas.
Senare hemmavid har mamma ett par vaser från Alsterfors. Det ska visa sig att den trähusindustri jag vuxit upp med, Gullringshus, på 40 -talet någon gång ägde ett glasbruk vid namn Alsterfors. Min morfar som jobbade som lastbilschaufför för Gullringshus körde lastbil dit och så kom det sig att mormor fick några vaser. Vaserna flyttar nu hem till mig.
Katarina
”Glasbruksgatan” i Kosta.
Semesterns underligaste bild. Vill du kan du hyra en lägenhet här inredd med dockor.
