Nu när jag började blogga igen hittade jag lite bilder från Alaska som låg kvar i min gömma. Något hade jag säkert tänkt med dem, men den tanken är long gone. Så … det blir ett inlägg med bilder blir det. Kan inte fatta att det är nästan tio år seda jag var i Alaska. Tiden mer än flyger. Katarina
Vi hikar mot Lions head. Uberlerigt. Lena har gympisar. Först går vi fel. Sen hittar vi rätt. Rakt upp för en backe. Svinjobbigt! Men vi belönas med en ascool glaciär! Högt upp på toppen av ett lerigt berg finner vi den. Vi har musik på för att hålla björnarna borta. Vi lyckas. Jag svär när jag kommer upp på kullen för jag är så himla fucking trött. Lena säger att hennes rumpa lyfts 10 cm av ansträngningen. Vi dricker en öl på Eureka lodge där vi bor. Packar. Fotar döda djur. Skrattar. Rundar av. Texten ovan skrev jag på stående fot i Alaska, där och då, säkert mitt i den leriga backen. Små stödmeningar som nu känns som en prosadikt om ett liv som en gång var, ett liv som jag har svårt att se komma tillbaka, hur mycket jag än längtar och trängtar. Men vi finns kvar, minnet finns kvar. Jag träffade Lena och Sofia på resebloggarmeet-up så sent som i torsdags och Jeanette flyttar alldeles nu nu till Bandhagen, ett stenkast från där jag bor …
24e juni, 2018. Eureka Roadhouse, Alaska. Vi äter pannkakor och det regnar. Eureka Roadhouse. Vi vaknar i Eureka Roadhouse på Eureka lodge. Vad är vad kan man undra. Men här bor vi i alla fall. Sista dagarna i Alaska börjar nu och ett gäng slitna svenska själar äter amerikanska pannkakor och det regnar ute. Men med fomo i Lena-kroppen får vi ju inte missa något så vi trotsar det föränderliga vädret och ger oss ut, ut bland barriga svarta träd och trygga Alaskabor. Amerikanska pannkakor i går inte av för hackor, särskilt inte i Alaska. De smakar vanilj-gummi, ungefär. De svarta barr-spröt-träden. Svarta barrträd jag inte riktigt minns vad de heter. Jag tror faktiskt de bara kallas sprouts. Eureka Summit. Vi har spanat in Eureka summit på kartan och där stannar vi och fotar. Jag tror ingen av oss minns Eureka summit för här var det plant. Funderar fortfarande på varför den heter summit? Här är massa av svarta barriga träd som ser ut som de brunnit, men den trädsorten är visst vanlig här. ”Hej …
23 e juni 2018 från McCarthy by till Eureka Roadhouse. Så kom vi då till Alaska igen. Dagen efter ett lite för festligt midsommarfirande vaknar vi upp till ett lördagstrött McCarthy. Vi önskar allesammans att vi hade stannat en extra dag, för så bra var det ändå här. Men det har vi inte bokat och då har man inte så mycket annat val än att ta sig vidare för här är det fullt, så vi kör mot Glacier View. Namnet lockar, må du tro. Vi har innan vi åkt till Alaska bestämt oss för att åtminstone bo på ett Motel vid vägen en gång och nu är det dags. Ögonen bländad av vit dimma faller på Eureka Roadhouse ganska nära Glacier Point. Här bor vi och här äter vi på Eureka Lodge. Jag säger fel när jag ska beställa och beställer friterad Chimp istället för Shrimp. Servitrisen skrattar. Jag rodar. De andra är underhållna för en stund. Kaffet kostar 25 cent och de marknadsför sig på menyn att vara de enda i USA som har det. …
22a juni, midsommarafton i McCarthy Alaska Efter sett oss mätta på Kennicott och vandrat oss trötta när vi finurligt letat blommor i Amerikas största nationalpark åker vi hem till vårt McCarthy till middag. Redan innan har vi listat ut att de har en restaurang som tidigare varit rekommenderad i guide Michelin, något jag efter att ha ätit kan känna mig tveksam till om det stämmer, men målet är således restaurangen. Vi har också hört att det vankas softboll-match, den amerikanska versionen av brännboll, ännu en av dessa kontraster med resan. Här är invånarna lite annorlunda sägs det. Kanske är det Edge of Alaskas förtjänst, eller kanske är det faktiskt så. McCarthy. Den lilla byn McCarthy är ett unikum. Här är invånarna lite annorlunda sägs det. Kanske är det tv- serien Edge of Alaskas förtjänst (<- går att se under denna länk), eller kanske är det faktiskt så. Innan vi åker till Alaska pratar vi en del om Alaskaborna och Jeanette har läst varningar om att hit flyr de amerikaner som är lite annorlunda och de har minsann vapen i …
Vad gjorde du på midsommar? Jeanette – Äh, var i en övergiven gruvby i Alaska, jag vågade inte plocka blommor för vi var mitt i Amerikas största nationalpark. Sofia skrattar. Det var längesedan nu, då jag firade en klassisk midsommar. Jag minns faktiskt knappt när det var men de senaste två åren har jag bara varit på resande fot, för två år sedan i Civezza och nu senast i Alaska. Midsommar är på sätt och vis en klassisk parhelg, så det är kanske inte så konstigt att helgen tappat betydelse för mig och att det snarare blivit fokus på en till gratis semesterdag och det finurliga i att lägga sin semester i anslutning till midsommar. Så så blir det kanske även i år. Sofia. Jeanette photo-style. En midsommarvandring i Alaska. Vandra vid McCarthy i Wrangell St Elias nationalpark. Alaska. Att vara ute i naturen lockar. Att vandra, det är något jag vill göra i varje hörn av världen! Jag vill kunna skriva på bloggen, den dag jag bestämmer mig för att sluta skriva, om ”I …
22 juni Midsommarafton i Kennicott – Alaska Små röda stugor likt hemma i Småland, röda kinder från värmande sol och branta backar och små röda skyddshättor på fyra kvinnor ute i den amerikanska vildmarken. Vi har kommit till Kennicott gruvby i St Elias National park. Frukost för en äventyrare, Sofia, på McCarthy Lodge Bistro. Texter om Alaska Det har snart gått ett år sedan jag var i Alaska tillsammans med Sofia, Lena och Jeanette och jag tänkte därför att det är dags att ta upp inläggen härifrån! Det finns så mycket att säga som jag ännu inte har berättat och så mycket att visa. En av höjdpunkterna är det vi kommer till nu, våra dagar vid byarna McCarthy och Kennicott. Vill du läsa tidigare inlägg från Alaska? De hittar du under taggen Alaska och sista inlägget jag skrivit härifrån är resan till McCarthy, Kennicotts systerby. De andra har redan skrivit om upplevelsen vid Kennicott här; Sofia. Övergiven koppargruva och glittrande glaciärer Lena. Kennicott – En övergiven koppargruva – dag 10 av #4WomeninAlaska Roadtrip Jeanette. 3 övergivna hus i …
21 juni Fairbanks till McCarthy Dagen vi inte sett fram emot. Den där långa dagen i bil som ingen vill minnas vid att vi planerade in längre. Den ger oss bland de vackraste utsikterna. Servitrisen är trevlig men klumpig – Meiers Lake Roadhouse Jag minns inte när vi kommer iväg men vi stannar och äter lunch på Meiers Lake Roadhouse. Vi pratar om projektet Kvinnliga äventyrare som både jag och Sofia är med i, om jag bara skickar in min presentationstext, vilket jag fortfarande inte gjort. Vissa saker förtränger en, det här är en av dem. Servitrisen är trevlig men klumpig och vi åker vidare efter en snabb titt i museet, något många ställen verkar ha. McCarthy road börjar i Chitina och fortsätter till Kennecott river. Adjektiv i flera negativa varianter forsar ur folks mun när vi nämner McCarthy road. Vi har blivit varnade för McCarthy-road, hur sliten och dålig, hoppig och studsig den är. Adjektiv i flera negativa varianter forsar ur folks mun när vi nämner vägen. McCarthy road är i bättre skick …
20 juni – North Pole och Fox – Alaska Innan jag kommit till Alaska riktigt längtar jag efter det här. Efter karamellstänger till gatlampor och tomten. Kan en längta efter tomten när man blivit vuxen? Jag kan. Tomten finns också, i Nordpolen och Nordpolen finns i Alaska, så det så. Utanför Santa Claus House i North Pole. North Pole. Det är konstigt att komma till North Pole i värmen. Att se julsaker i mängder i kjol och bara ben. Så vi fotar oss utanför Santa Claus House, vid den fina väggen och njuter av solskenet, såklart. Butiken som varit här sen 1952 är som en stor godisbutik för alla julälskare. Och det verkar visst vara många som gillar julen för trots att det är juni är det en hel massa personer här, barn och vuxna i ett enda virrvarr. Vi vandrar en stund i butiken och åker sedan och köper en glass vid McDonalds. Tycker att McDonalds kunde shapea upp sig här och göra ett samarbete med Gränna för lite karamellsmak på sin glass. Men …
19e juni – Denali till Fairbanks Vi packar återigen in oss i bilen (det känns som det är det en gör på en roadtrip) och kör Parks Highway mot Fairbanks. Dagen innan har vi spanat in Bears Coffee på vägen och stannar för en avokadofrukost. Finns det något bättre i livet än avokadomackor Sofia? Kanske det godaste jag åt i Alaska. Dessvärre är den amerikanska maten av allt för dålig kvalité generellt. En vill plocka ner alla skyltar och förminska dem för att ha hemma. Vi åker förbi Skinny Dicks Halfway Inn och skrattar åt namnet. En bil passerar med skylten Villain som regskylt. Visst är inte maten bra i USA, men roliga skyltar har de iaf. Checkpoint lågt blodsocker. Utsikten. Alla tips en får av locals är inte bra tips. Fairbanks (downtown) Köper en keps på Arctic Souvenir Shop och ett par coola solglajjor på en vintage shop vid namn Bad Mother. Alla Alaskas städer börjar se likadana ut och jag vet inte längre vilket som är Anchorage eller Fairbanks. På Bad Mother frågar …
18 juni – Denali Dagen efter en längre vandring är alltid lite morgontröttig. Det är synd att en glömmer bort det, från gång till gång. Nästa gång behöver vi komma ihåg det så att en planerar in vila och hör sen! Det går inte att maxa både fysisk aktivitet och sevärdheter har jag lärt mig i sommar efter att ha drabbats av något som liknar nära utmattning när jag kommit hem. Sugen på kaffe? Här hittar du Starbucks. Vi börjar även denna morgon sent och åker till Denalis Visitor Center som finns nära entrén och bestämmer oss för att gå delar av Tree Lake Trail. Leden passerar några broar och de vill vi kika på. En hängbro och en järnvägsbro besämt. Jeanette och vår bff Fjällräven. Pendling till jobbet, ja tack. Bara att just Starbucks finns här, så Amerikanskt – Denali När vi kommer tillbaka dricker vi kaffe från Starbucks i Denali. Bara att just Starbucks finns här, så Amerikanskt. Det regnar och vi klär in våra kameror med plast. Jag minns inte våra samtal, …
17e juni, Denali Nationalpark, Alaska Morgonen börjar med kaffe på balkongen, som alla mornar borde börja. Jeanette visar bild på David och vi pratar utseende på grund av att Jeanettes David har klippt av sig skägget. Har du någonsin fått kommentaren ”Det var inte dig jag blev ihop med?” efter en stiländring. Jag klippte håret och fick det en gång. David är fortfarande David, men ändå inte. Varning för farligt söt jordekorre längre ner i inlägget. En frukosttacos, tack. Född med ett ofördelaktigt utseende. Vi kan kalla hen ”sur-tanten”. Jag vill också ha en dricksburk hemma. Undrar vem som kommer dricksa? Kanske kan bli en story i sig. Morgonpigga som aldrig förr. Frukost vi 11 (host). Savage Alpine Trail Vi åker till Denalis Visitor Center och bestämmer oss för att gå Savage Alpine Trail. Allt i USA är så uppstyrt = de har en liten Starbucks-filial här. Tar bilen upp till Savage River och pratar om norrmäns otrevliga bemötande. Och om hur det har förändrats sen svenskar kommit. Ställer oss frågan om hur amerikaner skulle uppfatta …
Kommer ni ihåg de bilderna på mig jag visade för ett tag sedan, de som Sofia fotograferat av mig i Italien? Sofia tyckte det var en så bra idé att vi bestämde oss för att göra en swap av Alaska. Så idag kan du se bilder av oss på våra bloggar, fotograferade genom en annan resebloggares lins. Kul va? Det tyckte vi iaf. Alla bilder i detta inlägg är fotograferade av Sofia, med bloggen Fantasiresor. Texten är skriven av mig. Lenas bilder av Sofia – Ladies Abroad gästar Fantasiresor. Mina bilder av Lena – Äntligen vilse gästar Ladies Abroad. Börjar med en powerbild. Känner mig så powergirl här. Var är capen? Location: Random ställe längs vägen från Anchorage till Kenai. Kläder: Min röda flanellskjorta från Pemberton och jeans-braxor från H&M. Tungan rätt i munnen koncentration. Här är en som gillar att köra bil (Äntligen vilse pga kontrollbehov och slipper bli åksjuk) och en som gillar att åka i baksätet (Fantasiresor pga kan sova och smygfota hela tiden). Kallare än förväntat. Här i Kenai Old Town, försöker bemästra dimman …
16e juni, från Kenai till Denali, Parks Hwy 3, Alaska Vi lämnar vad som kommer att bli vårt favoritboende under vår tid i Alaska och kör norröver för att under dagen ta oss till Denali. Vi ser en björn på vägen och Sofia fotar. Glada morgonchaufförer de bästa är. Bensinen är dyrare än på andra ställen i Alaska, men inte kaffet – Whittier Påvägen stannar vi i en liten stad som heter Whittier som en endast kan ta sig sjö eller flygvägen till eller genom en tunnel där en kör över tågspår och betalar 13 dollar i tunnelavgift. Eftersom vi varken har båt eller ett plan, tar vi tunneln, tidigt på morgonen. Whittier är litet och har ett hus där alla i staden en gång bodde, som är övergivet. Det finns nu ett nybyggt hus. Det gamla står kvar som ett ödsligt skal från något som var förr och sätter en prägel på orten som är svår att förklara. Är det det enkla övergivna Buckner building, att en bara kan åka genom tunneln en gång …
Whittier, Alaska Mer eller mindre alla ställen en besöker på jorden är unika. Men vissa mer än andra. Whittier, staden på andra sidan tunneln, är en av dessa. Så udda att om en har vägarna förbi, bara måste fara in genom tunneln. Den vy vi möts av på andra sidan tunneln. Inget är som tunnelväntandets tider. Ta med pizza! Whittier, Alaska Vi kommer till Anton Anderson Memorial Tunnel, porten till Whittier, tidigt på morgonen. Vi vill ha gott om tid eftersom det bara går att köra genom tunneln en gång i timmen. Jämna halvtimmar från Whittier och ojämna halvtimmar till. Vi har gammal pizza med oss i bilen och vid det här laget glada över att det. Blodsockret är alltid det viktigaste, även i Whittier. Sugen på en natt på Anchor Inn? Det hus en gång i tiden alla invånare (ett hundratal eller två) i Whittier bodde i. Whittiers tunnel För att ta sig till Whittier behöver en åka genom en enfilig tunnel, Anton Anderson Memorial tunnel, över tågspår eller ta sig med båt eller …
15 e juni, Kenai, Sterling Hwy, Alaska Vaknar tidigt och får blogga själv i grått väder. Känslan när en är uppe i arla morgonstund i ett hus en själv inte bor i medan de andra sover. Vid kl 7 ringer våra larm simultant. Bagelfrukost Under frukosten pratar vi om varför vi bloggar. Ja varför bloggar en? Om att vara inspiration till någon annan, att vara underhållande och om läsa andras texter innan en skriver sin egen. Frågan hänger i luften om en inspireras för mycket om en gör det. För vems idé är det om idén föds av att läsa en annan text eller ur ett samtal? Samtalsämnena är många under en roadtrip och det är skönt att prata om sin bäbis bloggen med andra mammor och pappor över en bagelfrukost. Veronicas Coffehouse, Kenai Alaska. ”Ryssarna kom, dödade urinvånarna och av någon anledning som är oförklarlig valde en att behålla rysk arkitektur” – Kenai Old Town Kenai visar sig ha en gammal del med det enkla namnet Kenai Old Town. Såklart inte jämförbart med Gamla …
Det är med tunga fötter jag kliver ur flygbussen vid S:t Eriksplan. Inte bara på grund av att jag sovit från hostelet i Reykjavik, via transfers till flygplats och vidare till Sverige. Utan även på grund av alla intryck. Tre veckor, tre livsförändrande veckor som gör att jag med tungt hjärta nu ser tillbaka på semestern. Kanske är det bara jag som känner så, men denna gång, är en av få gånger det känns tungt att komma hem. Tungt i varje fiber av min kropp. Att komma hem. Den meningen kan inte användas för många gånger. Det är trots allt något särskilt att göra det, efter en resa. Att kliva av planet i Arlanda förändrar något, varje gång. Någon skojar om att vi är ett band. Plötsligt har vi en turnébuss (aka bilen Hering -> pga fiske är stort här) varpå Lena exalterat droppar på plats i Northpole. ”Vi kan ta en bandbild med tomten!”. Så såklart tar vi en bandbild, med tomten. Här är vi, bandet Herring. På turné, runt Alaska. Hedersmedlemmen Chippy. Skill: …
14e juni, Anchorage till Kenai, Alaska När jag skriver det här är vi precis på väg att lämna Alaska. Meningen plitas ner när jag hör kaptenen prata om att vi ska starta flighten till Island. Kaptenen är tydligt isländsk och brytningen mot engelska är så himla härlig. En kan tydligt höra de nordiska språken bryta genom i engelskan. Jeanette och Lena, två av bandmedlemmarna i vårt hittepåband Herring – döpt efter den hyrbil vi strax införskaffar. Jag vaknar tidigt på Arctic Adventure Hostel där vi möter upp Lena som kommit med ett tidigare flyg direkt från Stockholm med mellanlandning på Island.Vi ska inte träffas i receptionen före kl 8 varför jag också har tid att blogga en stund. Svetten dryper och jag får kämpa med att få upp fönstret för att råda bot. Det är någon särskild anordning med både en hake för öppning och en vev. Att lära sig öppna fönster på andra platser i världen är lite som att försöka att gå på toa. Halvt omöjligt, men nödvändigt varför en också lär sig det, …
