All posts tagged: personligt

Skrivlivet just nu. Jobba 80%

Published by Katarina

Jag har gått ner i arbetstid. *Trumvirvel* och gratulationer är på sin plats. Den extra energin har nämligen redan kickat in och jag har fått mer tid och ork att skriva (tänka sig). Min skrivrutin kommer så sakta tillbaka. För den som inte är bekant med begreppet så är skrivrutinen många skrivande pratar om. Den tid på dygnet dom gillar att skriva och skriver som bäst. Min tid är på morgonen och jag brukar skriva 1-2h innan jag börjar jobba, över en rykande kopp kaffe, i mörkret vid min dator medan sambon lurar på locket bakom. Jag kan förvisso skriva andra tider och även om jag jobbar heltid. Över sommarhalvåret går det alldeles utmärkt att rulla ur sängen tidigt i några månader och skriva en timma eller två innan jag hastar iväg till jobbet. För skrivandet är lite det som gör livet värt att leva. Tycker du inte? Men nu på vintern? Då är jag inte riktigt lika pepp när jag ska rulla ur sängen efter fem. Nu vältrar jag mer eller mindre mig snarare …

Skrivberättelser och andra bryderier

Published by Katarina

Den där uppsatsen har gnagt mig under hela hösten för att den aldrig blir klar. Jag visste innan jag började skriva, att det skulle bli så. För sån är jag. Jag drar texter i långbänk till den grad att jag är helt blind och inte kommer vidare ändå. För att inte tala om den dåliga motivation jag har att färdigställa texter, de där sista procenten är alltid svårast. Jag och min skrivkompis E, pratade om ledord för nästa år, jag noterade ju mitt till färdigställ både i min nya kalender som tar fart idag, första veckan på det nya året även om det fortfarande är 2025 i skrivande stund. Och när jag laddade upp min masteruppsats i Diva med det fina namnet Skrivberättelser, då kändes det nästan som om jag tryckte på knappen färdigställ och inte ”skicka in”. Så nu är uppsatsen färdigställd för nin del och väntar på granskning av Diva-administratörerna vid Uppsala universitet. Men den är fin, den är väldigt fin och jag är stolt som en tupp, även om jag när jag …

2025 råmanusen och examinas år

Published by Katarina

Min hjärna är i ett digitalt rensningsmode. Text och tankar flödar ut ur fingrarna och jag får allt och inget gjort. Igår ansökte jag om en högskoleexamen i kreativt skrivande. Idag om en filosofie masterexamen i biblioteks- och informationsvetenskap. Jag blir förvånad själv över att jag har över fyrahundra högskolepoäng, när hände det kan man ju undra? Men det hände och högskolepoäng går att konvertera till examina, ibland i alla fall om man har tagit sig genom den tradiga processen av att skriva uppsats som verkligen inte är min grej. Trots det har jag nu lyckats harva ur mig en uppsats för höskoleexamen samtidigt som jag jobbade häromåret, en kandidatuppsats förvisso när jag var tjugotre och heltidsstudent och nu senast en masteruppsats om den skrivande folkbibliotekarien. I år mina vänner, då small det. Så att trycka på knappen och ansöka om den där nedrans mastern känns så välförtjänt att det inte är klokt. Att knyta ihop säcken med mina utbildningar och den här digital rensningen jag håller på med känns närliggande. På morgonen innan allt …

varför är det så svårt att prata om sitt skrivande?

Published by Katarina

Jag känner ett stort behov av att skriva av mig. Jag har inget att säga vill bara låta händerna löpa över tangenterna, tankarna flöda ut genom dem, möta kontakten med det elektroniska och etern. Jag vet inte varför, kanske går ränderna aldrig ur på en över tio år bloggare frenetiskt dagboksskrivande person som åtsidosatt all tid för reflektion och lagt den in i forskning det senaste året? Det är som en damm, den är full och vill svämma över: jag behöver öppna luckan och säga något. Vad det något är är oklart. Jag vill säga något om allt det skrivande gör, om alla mina projekt jag pysslar med. För jag skriver så att tangenterna blir utslitna, min kroniska lilla knöl på långfingret kommer tillbaka och tanken alldeles tjocknar ihop till en smet jag inte får reda på. Men så snart jag närmar mig tanken om vad jag vill säga, smakar på den och formar orden om det jag vill prata om får jag panik. För att prata om sitt skönlitterära skrivande känns alltid som om …

tre år

Published by Katarina

Det var inte igår jag skrev något här. Herregud det har gått tre år. Sidan har säkert legat ner i över ett år? Tiden flyger iväg, som man säger. Det känns främmande att skriva ett blogginlägg, som om man inte riktigt vet vem man skriver till. Är det til mig själv? Det första jag upptäckte när jag fick upp den är vilken tidskapsel det är för mig. Livet konserverat i foton och text, digitala koder på en skärm som påminner en om livet. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, för det går inte att skriva ifatt tre år. Jag vet att jag spenderade två av dem med att studera till bibliotekarie och ett halvår till att få klart med min masteruppsats. Och nu? 2026 väntar och det finns inte mycket planerat. Kanske ska jag byta jobb. Kanske blir det en klar bok. Jag fortsätter skriva. Det är klart som korvspad. Även om det inte syns här, skrev jag ändå under tre år. God jul familj och skrivvänner.

Min skrivarresa till Sigtunastiftelsen

Published by Katarina

Det kan ha varit det bästa jag företagit mig i år! Tidigt en onsdagmorgon för någon månad sedan hoppade vi på pendeln, jag i Älvsjö och Sofia i Årstaberg, fullpackade till tänderna med mjukiskläder och ett ivrigt sinne. Med lite packningsovana i benen men kaffe i termosen var vi äntligen ute på resa inom SL- kortets radie. Trots den ringa distansen och enkla målet, en fem dagars skrivarresa i Sigtuna, behövde jag tänka lite när jag packade min kappsäck med tandborste och guldpengar. Det var länge sedan jag var på fri fot! Min skrivarresa till Sigtunastifelsen Resan tog runt en och en halv till två timmar, om man räknar dörr till dörr. Pendel från Älvsjö till Märsta och sedan buss hela vägen fram till Sigtunastifelsens egna busshållsplats med samma namn. Sigtuna, Sveriges äldsta stad, ligger på lagom avstånd från Stockholm och du tar dig hit med SL kortet. För mig var det ”gratis”, Erik bjöd mig på resan med sitt årskort och Sofia fick betala den ringa summan om 38 kronor för en enkelbiljett. Hem …

Som en vild odlingsPippi. en odlarhistoria

Published by Katarina

Reklamsamarbete med Impecta fröhandel Kaffet värmer strupen men luften känns kall. Solen lyser i mina ögon när jag med kraftiga tag tvättar väggen fri från smuts och gammal mossa. Jag spanar över räcket på grannarna och ser damerna nere i rabatten i ett ivrigt tjatter. Blomplanerarsäsongen är här och damerna planerar nog mest för att samtidigt skvallra, odlar för att det är fint och för att skryta med sina skapelser till nästa granne. Impecta fröhandel är ett familjeföretag från Julita i Sörmland, som säljer precis det namnet anger, fröer, men även en del odlingstillbehör. Fokus är på fröer för det nordiska klimatet, av odlare, för odlare. Tänk om någon hade frågat i början av förra året vart året skulle ta vägen. Inte skulle väl någon svarat att man under året skulle hinna arbeta hemma i pyjamas, dessutom få lov av chefen att göra just så, att vår största rockstjärna inte skulle få spela på Dalhalla utan heta Anders Tegnell och flimra förbi på en torr och tråkig streamad pressträff var dag eller att vi gemene …

Det går en svart katt över Skebokvarnsvägen

Published by Katarina

Hårda bud i Mellerud och nu lockdown, fast ändå inte. En andra våg av restriktioner entrar våra liv på en dreadful torsdag och ett stycke resedagbok goes virusdagbok, återigen. Det är långhelg och jag har tagit ledigt. Jag sitter vid svärföräldrarnas köksbord i norra Uppland medan de stökar i köket och Erik sitter i soffan och dricker morgonkaffet. Jag läser ifatt på mina vänners bloggar och annat jag läsecrejvar och kan konstatera att resebloggsbranschen är fortsatt haltande och om en får tro Högdalens anslagstavla på Facebook, en hel rad katter på vift och saknas sina ägare. Ett SoMe- samhälle fyllt av vilse katter, ord som lockdown med allt fler krönikor och ledarsidor som beskriver det sociala fenomen som nu följer ett år av karantän och allmänna restriktioner. Vad håller egentligen på att hända? Är det hur vi har det eller hur vi tar det? – en klyscha med toner av en rad sci-fi-filmers närvaro i accenten. Vi kryper in i familjens trygga famn och minskar våra ytliga sociala kontakter och ser på när staten styr. …

blombord

Jag är en pysslare

Published by Katarina

Skrivlivet som även blivit ett grönt liv har nu också blivit ett ritande liv. I veckan hade vi pysselkväll hos Eriks kompis Carro, ett smart påfund, så nu kan jag även titulera mig pysslare. Jag har många ess i rockärmen om jag själv får säga det. Nej skämt och sido. Vad är ens en pysslare? När jag var liten var jag en sån tror jag, jag skrev dikter och kladdade, samlade på saker, skrev små hästnoveller på alla block jag kom över och målade om saker. Måla om perioden resulterade bland annat i en blå pall som vi nu har i köket. Den blå färgen håller för övrigt på att falla av nu. 20 års hållbarhet hade den. Under tonårstiden var jag dock rädd för ordet pyssel, det kan jag fortfarande vara som följd. ”Ska jag måla en tomte på beställning? Det kan jag väl inte.” Idag vill jag skrika åt mitt forna jag ”Vaddå kan, du målar ju!” All denna prestationsångest som lurar under varje tonårsflickas huvudkudde, jag blir irriterad vid tanken. ”Måla tomten …

Med kärlek till Nisse

Published by Katarina

Ett kaninmat- reklamsamarbete med Vita Kraft Nisse börjar snart närma sig sin första årsring, tänka sig! Tiden går, den burriga pälsen består och upptågen blir med åldern äventyrligare. Nisse föddes en solig höstdag, vill jag tro, eftersom han är solbränd året om, någon gång när november närmar sig december. Till mig kom han i mitten av januari, prick, och var då en liten boll som sov i toalådan och allra helst på hallmattan under en stövel. Hallmattan fick vi senare kassera för Nisse tyckte även den var utmärkt som toalåda och en rottingmatta går tyvärr inte att tvätta särskilt bra, det har jag lärt mig nu. 1-0 Nisse vs Rottingmattan. Passa på att besöka Vita krafts Sverige nya hemsida och signa upp dig på deras nyhetsbrev så har du chans att vinna lite mat till ditt djur du med. Följ gärna även Vitakraft på Facebook för att inte missa nya produkter och spännande tävlingar till ditt hudsjur. Vitakraft Sverige. Med kärlek till din gnagare, till Nisse Foder till din kanin I juni fick Nisse en …

Roadtrip längs Ljusnan

Resande är en mycket liten del av mitt liv, men det färgar hela min tillvaro

Published by Katarina

Jag är åter på balkongen och hör Nisses tassande i bakgrunden. Tiden på kaninpensionat gjorde Nisse blygare än vad han redan är men han blommar sakta ut. Han är en harig hare men har trots det ett samarbetsinlägg på gång med Vita Kraft där han testat Vita Krafts mat, eller i hans fall, mer godis. Att få honom att äta någon mat under sommaren, verkar lönlöst. Ungefär som matmor då. Det är söndag och klockan åtta, temperaturen på balkongen skvallrar om att det kommer att bli en varm dag i Högdalen, i Stockholm, kanske i svensk historia, vi har ju inte så många av dem, de varma dagarna. Precis som jag inte har så många resdagar. Jag är precis tillbaka från en, en weekend i Norpan med Sofia, vi kallade det så, min gamla studentstad Norrköping, där jag spenderade tre underbara år som student när jag var sådär nitton, tjugo och tjugoett oerfarna år gammal. Så mycket minnen, så mycket jag lärde mig, så mycket jag inte lärde mig och så mycket som jag önskade …

Jag känner midsommarafton ut i varje del av min kropp när jag vaknar. Midsommarafton i Hooden

Published by Katarina

Jag känner midsommar ut i varje del av min kropp när jag vaknar. Jag antar att det är fler än jag som känner så idag. Jag var uppe till kl tre på morgonen. Jag är 35, det händer aldrig. Mot slutet var jag tvungen att gå och klappa Nisse med ett intervall om var femte minut för att klara det. På balkongen vajar mitt nya blomsterfynd. Mannen på Grönväxtrike säger att den kan bli nära två meter. Jag ser fram emot min växt som kommer slå i mitt balkongtak. Vi har pallkragar nu. Vi måste komma ihåg att vattna dem. Som alla andra midsomrar gick midsommarafton förbi i ett huj. Var det första varma midsommar någonsin det här? Vad vet jag, jag har ju inte varit i Sverige på flera år med Eriks vän WikiPeter har säkert svaret. Jag ska komma ihåg att fråga när jag ser honom vid odlingen. Midsommar i Hooden Sofia och jag badade ungefär vid Vinterviken på ungefär morgonkvisten, beroende på vad man nu tycker är morgon. Det är där vi …

Midsommarbryderier

Published by Katarina

Glad midsommar och en somrig försmak från Äntligen vilse, Fantasiresor och Resfredag! Jag glömmer så ofta vad jag gjort men inser vilket fantastiskt liv jag skapade för sådär sju år sedan när jag startade bloggen som senare kom att bli Äntligen vilse. Vilken resa det blivit och vad mycket vänner jag träffat under den här tiden som jag innerligt saknar allt mer. Mina verkliga internetvänner som finns där i etern såväl som i verkligheten på resor och vardagslunchsnack. De flesta bloggar dessutom faktiskt fortfarande idag, när man talar om bloggdöd och annat. Midsommar är en sådan där tid när man blickar tillbaka och tänker ”vad gjorde jag förra midsommar?” likt versen från en skräckfilm för att inse att jag nu många år i rad har firat midsommar med bloggvänner. De har funnits där när singelskapet i sin femtehjul-effekt skapat situationer där midsommar kanske i slutändan ändå är den tråkigaste högtiden. De senaste tre åren har jag spenderat midsommar på resande fot. Det är fantastiskt vad det där singelskapet gör med oss, ser till att vi …

Resa i Sverige- listan.

Published by Katarina

Saxade den här listan från Annika rakt av och inkluderade Erik, som något slags hemmasittar-fun, sånt man numera sysslar allt mera med. 25 frågor om att resa i Sverige, vilket fick mig att lära mig mer om Erik och mig och Erik att komma igång med semesterdrömmandet. Haka på om du vill. Vi kör! #1. Min favoritplats i Sverige Katarina: Norrland. Mer specifikt Karesuando, för man kommer inte längre bort och här finns min vän Jimmy. Erik: Stockholm. Mitt vardagsrum eller matplatsen utanför köket. #2. Ett ställe jag inte vill resa tillbaka till. Erik: New York skulle jag kunna skita i. Katarina: Finns nog inget sånt ställe, men kan tycka att Barcelona är överskattat. Inser att det ska vara Sverige kanske? Hmm. Redan svårt det här med att hålla sig till Sverige. Erik: Ser om jag kommer på något svenskt som jag bara känner sådär ”Äh” för. Katarina: Jag kommer inte på något. Erik: Örebro är inte så spännande. Inte Örnsköldsvik heller. Katarina: Va? Är ju en av mina favoriter. Eller två. Örebro slott! Höga …

Ett liv – en reseblogg – en dagbok

Published by Katarina

Det fräser och smattrar från spisen. Erik slår i lådorna och besticken rasslar obekvämt till följd. Det doftar rosmarin, kanske ett stänk pasta. Fotsulor mot linoleummatta-ljud varvas med något knorrande, jag tror det är Erik som tänker, då kommer det, knorret. Sinnesintrycken är många i vårt nya kök. Tulpanerna jag fick gratis för att Interflora först förlagt mitt blommogram står på bordet och har växt sig för stora för sin vas. De står i motljus och solens strålar strilar mellan bladen och försvinner sedan ned bakom taknocken på funkislängorna mitt över. Jag funderar hur jag ska gå vidare med mitt (rese)bloggande i denna tid, nu när skrivglädjen återvänt men samhället så dramatiskt ändrats. Vad har jag att säga och vad vill en höra? En messenger facebook- grupp bryter min tanketystnad och talar om att viruset tagit ännu oväntad sväng, att Adam har slukats ned i det svarta hålet. Plötsligt är ljudet från köksfläkten det enda jag hör. Jag antar att olika saker tar olika hårt i olika tider, men det känns ändå i hjärtat ordentligt …

Livet i stiltje

Published by Katarina

Jag har inte bloggat på länge, jag blir mer och mer medveten om det. Är det nu jag slutar eller är det början på något nytt? Tappade jag lusten eller var det något annat? Jag har med tiden inte lyckats sätta fingret på varför det blev så och kanske spelar det ingen roll nu. Det var långt innan det som nu är ändå. En annan tid kom och vände upp och ner på allt det gamla, det världsliga. Virus-tiden. Jag måste erkänna, jag trodde aldrig den skulle komma. Jag ser mig själv i spegeln på morgonen och tänker att nu har jag all tid i världen för rannsakan kring det där som är viktigt i livet. Jag är ju ändå mest hemma. Hemma i Högdalen. Har jag sagt att jag flyttat? Jag tänker att jag ska kunna fundera mig fram till bästa väg att gå. Men ack den näsbränna som följer vid blotta tanken. Livet har nog aldrig varit så komplicerat som nu och så enkelt på samma gång. I virustider sköter sig livet självt. …

Följ med ut i naturen. Vandra Bergslagsleden genom Tiveden.

Published by Katarina

Reklamsamarbete.  På vissa platser hör man hemma, lite mer än på andra. Skogen är en sådan plats för mig, en plats att krypa in i. Ett ställe att låta mig själv få vara den jag är. Ett naturbarn. I Tiveden får jag chansen att vara ett skogsbarn, det bästa av naturbarnen. Här vandrar jag in i barrskogen, omhuldas och får vara. Här läker sår, här skapas glädje och här finns liv. Jag har besökt Tiveden två gånger och känslan är den samma. Tjockt, murrigt och hemtamt. I Tiveden bor hästarna och näckrosorna. Följ med ut i naturen. Vandra Bergslagsleden genom Tiveden. I naturen kan man vara ensam, eller med varandra. I juli, sådär lagom i början av min sommarsemester var jag och Sofia, naturbarn och skogsbadare, i Tiveden för en stund naturrekreation, eller som Sofia säger det ”att skogsbada och se på blommor längs med Bergslagsleden”. Det här inlägget är tillägnat min kärlek till naturen och till Tiveden, till djupa skogsandetag, rasslande granris och gnäggande hästar. När jag var liten hade jag en häst som hette …

Sommarpepp.

Published by Katarina

Jag sitter i min fåtölj med fötterna på min fotpall med balkongdörren på glänt. Fåglarna sjunger och man kan riktigt känna hur de tar i från botten av sina små fågeltassar. Är inte det sommarpepp så säg! Jimmy hälsade på i Stockholm förra helgen och påminde mig som den trogna bloggläsare han är att jag inte har bloggat på väldigt länge. Så det här inlägget är till dig Jimmy. Gillar man skoter och vintersport kan man följa Jimmy på instagram om man vill. Till vintern blir det mycket snö, norrsken och skotrar. Sommarpepp är så mycket för mig. Det är ljuset, värmen och energin som kommer tillbaka. Det är människornas pigga ansikten omkring mig. Fräknarna på kinderna och klirrandet i ölglaset på Blecks trädäck i Blecktornsparken. Men det är också all reseplanering. Reseplanering = sommarpepp för mig eller sommarpepp = reseplanering. Sommarpeppen tar med sig suget efter att boka resor hej vilt! Så det är det jag gör, mentalt i alla fall, planerar för resor överallt. Om jag hade oändligt med pengar skulle jag nog …