All posts tagged: vandra

Eldgarnsö

Hur känns benen egentligen? Kommer vi klara sju kilometer? En sträcka så kort och enkel i det normala, en liten promenad bara, men nu på tillfrisknandets stig inte fullt så enkel. Från två och en halv till sju! Det är dags för eldprovet på det passande Eldgarnsö. Det här är mitt tredje inlägg i tillfrisknartriologin. Ur boken Vandra i Stockholm hinner vi upptäcka hela tre vandringar från boken, Tyresta – Urkogsstigen, Drottningholm – Romantisk slottspromenad och Eldgarnsö – Bland mistlar och tallar på tillfrisknandets stig. Vandra i Stockholm – 62 natursköna dagsvandringar från Skokloster i norr till Nynäshamn i söder Vill du själv plocka upp ett exemplar av Vandra i Stockholm? – 62 natursköna dagsvandringar från Skokloster i norr till Nynäshamn i söder? Du hittar boken hos Calazo förlag, Sverige största outdoorförlag, diverse boksajter som Adlibris och på biblioteket. Min vän Sara Rönne samarbetar med Widforss och har ibland bra rabatter hos dem. Klickade själv hem ett liggunderlag för två hos dem via Sara igår. Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från Calazo förlag. Vandra på Eldgarnsö Vi landar vid parkeringen efter vad som känns som en oändlighet …

På en romantisk slottspromenad hos Drottningen medan hon inte är hemma

En timma? Tar det en timma? Stockholmstrafiken är inte nådig i rusningstrafik, men jag får villigt erkänna att det känns samtidigt skönt att sitta i bilen, blicka ut över stadslandskapet, efter långa dagar av hemmasitteri. Benen sprätter av upptäckarlusta efter äventyret i Urskogsstigen någon dag tidigare och jag tjatar och tjatar till jag får min vilja genom. Ja! Drottningholm, äntligen! Tänk att jag bott här i femma året och inte sett slottet. Nu ska jag äntligen få set, se om det är värt skattepengarna. När viruset slog till i la lilla familija blev vi hemma som de flesta andra med samma symptom. Ganska snart började dock symptomen avta, tankar om när kan jag kallas frisk komma och vetskapen efter hundra förkylningar att det inte är självklart när det är, landa i de trötta benen. Så vi bestämde oss för att upptäcka Stockholm genom boken Vandra i Stockholm och på tillfrisknandets stig han vi upptäcka hela tre vandringar från boken, Tyresta – Urkogsstigen, Drottningholm – Romantisk slottspromenad och Eldgarnsö -Bland mistlar och tallar. Det här är …

Urskogsstigen

Med släpande fötter nerför trappen är det dags att möta solljuset. I ett nästan dramatiskt ögonblick öppnas porten och solens strålar träffar ansiktet. Är det varmt? Har solen kommit till Stockholm? Har sommaren till och med kommit? Förvåningen när en inser att sommaren kommer, även när en själv inte är förberedd. Med i fickan är boken Vandra i Stockholm, en guldpärla i tider av social distansering och trötthet, för även här finns leder knappa 2,5 km långa, perfekt för den lille äventyrare eller den trötta virushärjade ”jag måste komma igång”- kroppen, en kropp som trots trötthet aldrig vill sluta äventyra. Vandra i Stockholm – 62 natursköna dagsvandringar från Skokloster i norr till Nynäshamn i söder Vill du själv plocka upp ett exemplar av Vandra i Stockholm? – 62 natursköna dagsvandringar från Skokloster i norr till Nynäshamn i söder? Du hittar boken hos Calazo förlag, Sverige största outdoorförlag, diverse boksajter som Adlibris och på biblioteket (i skrivande stund är dock ALLA 10+ exemplar utlånade i Stockholm). Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från Calazo förlag. Det är …

En roadtrip genom ett rosigt Roslagen och nordligt nord-Uppland. Kust, bruk, loppisar och promenader

Roslagen var för mig innan dessa dagar okänt. Föga vet man vilken pärla som gömmer sig längs Östersjöns kant, innan den ger sig ut i full blom framför ens ögon. Över Kristihimmelfärds-helgen åker jag och Erik på långfärd längs Östersjöns kust mot norra Uppland, spanar bruk, rotar på loppisar och tar promenader vid vattnet. En välbehövlig semester från en lång vår av stiltje. En roadtrip genom ett rosigt Roslagen och nordligt nord-Uppland Hur mycket kunskap har du om Roslagen och nord-Uppland? Innan jag besökte Uppland, hade jag ungefär noll kunskap om både det ena och det andra. Det är härligt vad man lär sig när man är på upptäcktsfärd i nya landskap! Under resan fyndade jag Sverigeboken, en komplett guide till Sverige utgiven av Motormännens riksförbund 1982 på Emmaus i Gryttby. Denna bok har redan blivit min svenska resebibel. För ett landskap likt Uppland, fungerar den trots åren på nacken väl, då det är ett landskap fyllt av bruk, runstenar och så kyrkorna då. Är det ändå inte något mer med Uppland än bara fornlämningar …

Följ med ut i naturen. Vandra Bergslagsleden genom Tiveden.

Reklamsamarbete.  På vissa platser hör man hemma, lite mer än på andra. Skogen är en sådan plats för mig, en plats att krypa in i. Ett ställe att låta mig själv få vara den jag är. Ett naturbarn. I Tiveden får jag chansen att vara ett skogsbarn, det bästa av naturbarnen. Här vandrar jag in i barrskogen, omhuldas och får vara. Här läker sår, här skapas glädje och här finns liv. Jag har besökt Tiveden två gånger och känslan är den samma. Tjockt, murrigt och hemtamt. I Tiveden bor hästarna och näckrosorna. Följ med ut i naturen. Vandra Bergslagsleden genom Tiveden. I naturen kan man vara ensam, eller med varandra. I juli, sådär lagom i början av min sommarsemester var jag och Sofia, naturbarn och skogsbadare, i Tiveden för en stund naturrekreation, eller som Sofia säger det ”att skogsbada och se på blommor längs med Bergslagsleden”. Det här inlägget är tillägnat min kärlek till naturen och till Tiveden, till djupa skogsandetag, rasslande granris och gnäggande hästar. När jag var liten hade jag en häst som hette …

Hästarnas och näckrosornas Tiveden

Reklamsamarbete.  19-21 juli 2019, Tiveden. Solen glimmar i Sofias ansikte när bussen skuttar fram mot Bålsta. Vi har gått upp i arla morgonstund för att komma med tåget till Laxå, härifrån. Lägenheten ligger sömnig kvar och andas semester när jag knyter mina kängor och beger mig mot Blåsut tunnelbana. Det känns alltid krävande att gå upp klockan fem, men alltid belönande i morgonsolen när en inser att dagen kommer bli så mycket längre nu. Jag lämnar lakanen i ett virrvarr med svett på sommarryggen ty det har återigen blivit värmebölja. Jag möter Sofia på Centralstationen och hon är är där tidigare än jag. Vi brukar varva vem som är först och idag är Sofias dag. Det är tur att hon är här, för jag är sömndrucken och vet knappt att det är ersättningsbuss för tåget vi ska ta. Efter lite skutt, byte från buss till tåg allt i banverkets namn så landar vi i Laxå. Vi är påväg till Tiveden för en helg med vandring, ridning och annat mys. För att naturen skall bli tillgänglig …

Jag vågade inte plocka blommor för vi var mitt i Amerikas största nationalpark. Vandra i Wrangell – St Elias, Alaska.

Vad gjorde du på midsommar? Jeanette – Äh, var i en övergiven gruvby i Alaska, jag vågade inte plocka blommor för vi var mitt i Amerikas största nationalpark. Sofia skrattar. Det var längesedan nu, då jag firade en klassisk midsommar. Jag minns faktiskt knappt när det var men de senaste två åren har jag bara varit på resande fot, för två år sedan i Civezza och nu senast i Alaska. Midsommar är på sätt och vis en klassisk parhelg, så det är kanske inte så konstigt att helgen tappat betydelse för mig och att det snarare blivit fokus på en till gratis semesterdag och det finurliga i att lägga sin semester i anslutning till midsommar. Så så blir det kanske även i år. Sofia. Jeanette photo-style. En midsommarvandring i Alaska. Vandra vid McCarthy i Wrangell St Elias nationalpark. Alaska. Att vara ute i naturen lockar. Att vandra, det är något jag vill göra i varje hörn av världen! Jag vill kunna skriva på bloggen, den dag jag bestämmer mig för att sluta skriva, om ”I …

Om att bestiga Kebnekaise första gången – en nybörjarguide

5e aug – Det där berget. Om att bestiga Kebnekaise för första gången. Det var ett tag sedan det hände och kanske något de flesta skulle outat med en gång. Det där att bestiga Sveriges högsta berg, Kebnekaise. Nej jag vet, jag är inte som alla andra, jag lider inte av ”maraton löpare till vardags, bestiga as coola toppar på helgen” – syndromet ”, tyvärr. Min första tanke var och andra sidan ”jag klarade det” men följdes inte av ”jag måste tala om det på stört”. Jag kände mig mig mest bara ledbruten och trasig och som att jag inte ville rekommendera att hoppa upp på det där berget till någon. Men enough said om mig, det här inlägget kommer ändå handla om Kebnekaise, som med sina 2097 m är vår stolta högsta svenska punkt i bergskedjan Skanderna. Sydtoppen som består av snö förändras i höjd över året och 2097 m är ungefär var toppen var i höjd när vi var där i somras. Vad som följer är en nybörjarupplevelse av att bestiga Kebnekaise. Vill du …

Riviera dei Fiori

Hösten är här men jag har inte fotograferat något i september i Sverige. Jag har inte fotograferat något utöver min Italien-resa, för att vara exakt. Jag funderar på om det kommer bli några höstfoton i år? Men till Stockholm har ändå inte hösten kommit riktigt, så ännu finns det tid, tid att visa er Italien, tid att fotografera hösten. Det är längesedan jag lät foton ta plats i ett eget inlägg. Jag tänkte därför låta dem göra det idag. Med svartvita bilder från italienska rivieran som beskriver stämningen och livet där, utan ord. Tänk att det här var en fotoblogg från början! Bloggen firar faktiskt 5 år nu i september, talade WordPress om för mig, mitt Facebook-konto firar 10 år och själv fyller jag alldeles alldeles strax 34 år. Jag ska försöka påminna mig om att skriva lite mer om det på min födelsedag, som jag ytterst sällan nämner eller direkt firar, för den delen. Jag har så mycket bilder kvar från mina resor i sommar samtidigt som jag drabbas lite av fomo-höstångest – min …

Jag duschar för här finns inget Medelhav. Imperia till Cervo.

180913 – Imperia till Cervo. Sista dagen av vår vandring längs italienska rivieran. Jag vaknar till åska och ett stormande hav, det är sista dagen vi ska vandra och det enda jag tänka på är Alessios frus snygga skor. Ett par supercoola sneakers. Jag vill ha dem så gärna, men de finns inte kvar i min storlek. Vackra Imperia i regn. Ett oduschat hår och ett Medelhav Att hoppa att duscha och bara bada i Medelhavet fungerar fortfarande. Det är på sätt och vis intressant att följa hårets resa när det inte längre får duscha. Jag måste snart tvätta det i havet igen om det ska gå och borsta. Triviala problem som dessa känns som att de läker själen när man tänker på dem. Det är så här enkelt livet borde vara. Ett oduschat hår och ett Medelhav. Det regnar och färgerna dansar. Imperia. VI börjar morgonen i Imperia. Det regnar och färgerna dansar. Lorenzo berättar när vi går förbi ett kloster att de brukade knacka på och be om oblater som snacks. Och de …

Questa è vita. Castelaro till Imperia.

180912 – Castelaro till Imperio. Vi kan kalla det långonsdagen. Dagen då vi ska avverka 23 km på en blink, två luncher, vila några timmar för att sedan äta middag med Alessios familj. Behöver jag säga att delar av vägen är det kraftig uppföra och att den ska avverkas mitt på blanka dagen i vad som enligt väderleksrapporten verkar bli lite mer än 25 plusare till dag? Castelaro. Foto: Charles. Vi börjar i Castelaro där kyrkklockorna ringer. Vi börjar uppe i en by, Castelaro, och kyrkklockorna ringer. Mustigt ljud till det mustiga morgonljuset här vid rivieran där vägarna är ormlika och kyrkorna krakelerade som sköldpaddsskal. Vi vandrar längs rivieran och utsikten är magnifik. Jag hamnar mitt emellan gruppen och får den där välbehövda tiden för mig själv vid en talllund där jag stannar och fotograferar. Vackra musitiga gröna färger i Ligurien. Björnbär Italien. Italienska rivieran. Panserotti och cola i en kiosko. Lingueglietta. Vi kommer till Lingueglietta vid kl 11.På vägen in träffar vi en fet och luggsliten katt i en gränd, cool och social. Här …

Killen som håller i olivoljeprovningen är vacker. Charles frågar om jag vet hans namn. Nej säger jag, så Charles döper honom till Adonis. Ospedaletti till Taggia

180911 – Ospedaletti till Taggia, vandring längs den italienska rivieran Vi startar cykelturen i Ospedaletti. I bilen får jag boken som Lorenzo har med. Den om Dr Antonio. San Remo Om jag någons bryter foten (peppar peppar) ska jag sitta på en stol och kika på folk på Götgatan medan jag läser DN. Italienskor vet hur en behåller stilen, genom åren. Inma. Palmförsäljarnas stad. San Remo Vi cyklar till San Remo. Staden känns lite Karibien möter Europa med sina palmer, pasteller och gamla koloniala stil. Fasaderna är slitna och det doftar gammalt, ibland klor, som det är i Italien. Porten till gamla stan heter Santo Stefano och är från 1321. Vi går härifrån till Via Palmari där den första palmodlarfamiljen levde någon gång på 1400- talet. San Remo är det ställe som odlar palmer och levererar dem till Vatikanen på palmsöndagen, för det gör man visst här. Om jag var katt skulle jag också sova i en blomlåda. Från San Remo cyklar vi vidare på vårt gamla järnvägsspår aka super-platt och bra cykelväg. Det var längesedan …

”Famous last words.” Franska gränsen till Ventimiglia

10e sep – Franska gränsen till Ventimiglia. Etapp 1. Jag vaknar och klipper med ögonen. Jag kollar min instagram och har fått ett meddelande från en vän som svar till att jag sagt att det pratas dåligt med engelska här i Italien. ”Sägs ju vara den bästa förutsättningen att lära sig språket på. Du behöver väl dock bara kunna säga ”Ciao, dov’è il mio prosecco e pasta?” ?” Charles berättar att han dricker ingefärste innan frukost. Han har alltid har med sig sin kettle när han reser så att han kan börja dagen med just det. Solen går upp och det är svårt att hitta adjektiv som gör rättvisa nog. Andrea som äger det underbara boendet vi bor på serverar mig cappuccino mitt i naturens morgon-tv och säger ”damerna först”. Och ungefär det tänker jag att jag klarar mig på resten av min tid här. Els, Inma, Charles, Andrea, Marika. Vid frukost fortsätter Charles berätta historier, nu om sin vän som skickat ett mail om goodiebagen vi fick igår. Vännen undrar var kondomen är. Först …

Jag frågar om hon behållit kärleken och hon svarar ”ja, den har bara bytt person”

9 sep – Stockholm till Nice och vidare till Imperia på den Italienska rivieran Åker till Arlanda arla morgon. Även om jag reser ensam ofta känns det som att resa är något jag föredrar i sällskap av andra. Men nu när jobbet och livet har slitit på och jag behöver en paus passar det bra trots allt. Inte varje dag en ser en glaciär ut ur flygplans fönstret. Där är den i alla fall. Någonstans i Alperna. Läser klart den här och förfasas över att jag inte har någon bok kvar och nu är fast i Italien i fem dagar. Finns det lyckliga skilsmässor? – Arlanda Men resan är ju ändå inte ensam. Jag sitter över en frukost och funderar på de jag kommer träffa och energin det kommer ta att träffa nya människor. Fyra andra bloggare. 2 italienska studenter. 2 andra italienare. Läser Avskedsfesten, en bok med frågeställningen ”Finns det lyckliga skilsmässor?” och på sätt och vis känns den här sommaren som en skilsmässa. Från värmen, bränder och omställningen efter min egen separation. Jag …

Italien viskar komsi, komsi

Det är nu ett år sedan jag var på italienska rivieran och bara några månader sedan jag var en sväng i den Toscanska delen av landet. Det är kanske resultatet av att ha en vän som älskar Italien och åker dit titt som tätt och där orden ”komsi komsi” följer tätt inpå landning. Jag lyfter idag, om SAS gör vad de ska och får återbesöka Arlanda som jag ibland har kommit på mig själv att sakna. Ens hemflygplats ligger en nog varmast om hjärtat ändå. En stig, byar och lokalbefolkning, den italienska maten. Frihet att vara dig själv. Tvingad att vara sanningsenlig. – löst översatt från Timon Lepidus Trip. En veckas vandring på den italienska rivieran Jag kommer spendera kommande vecka på den italienska rivieran. Med husrum i Imperia och vandring från väst till öst, bland italiensk mat och andra bloggare jag aldrig träffat samt några italienare. Resan är ett non-profitprojekt, Timon Lepidus Trip,  i samarbete med städerna/regionerna vid den italienska rivieran. Syftet, att upptäcka rivieran i en lugnare takt. Det är ungefär på pricken …

Fotodagbok: Promenad till Kebnekaise fjällstation

4e aug Nikkaloukta – Kebnekaise fjällstation Det var länge sedan jag bloggade om nutid. Jag funderade på om jag skulle göra det idag, men har så mycket material kvar från mina sommarresor och vill så väldigt gärna komma genom det att jag fortsätter med mina tillbakablickar. Ibland är det så. Att en vill avsluta något, för att kunna gå vidare, denna gång är det nog för att komma vidare mot hösten och kommande vandringsresa på söndag som jag berättar mer om då. För nu ska jag snart ut och resa igen! I somras gjorde jag och Linda en fantastiskt roadtrip genom Tornedalen, förbi fjäll, älvar och troll och avslutade med Kebnekaise, eller det där berget som jag har kommit att kalla det. Det där berget som har satt sina spår djupt i min vandringssjäl. Jag har nu kommit till redigering av bilderna men inte längre än så och det tar emot, för jag minns hur jobbigt det var, både psykiskt och fysiskt. Däremot har jag tagit mig genom vandringen från Nikkaloukta in till Kebnekaise fjällstation …

Vi vandrar Savage Alpine Trail och den är hård, hård som sten – Denali Nationalpark

17e juni, Denali Nationalpark, Alaska Morgonen börjar med kaffe på balkongen, som alla mornar borde börja. Jeanette visar bild på David och vi pratar utseende på grund av att Jeanettes David har klippt av sig skägget. Har du någonsin fått kommentaren ”Det var inte dig jag blev ihop med?” efter en stiländring. Jag klippte håret och fick det en gång. David är fortfarande David, men ändå inte. Varning för farligt söt jordekorre längre ner i inlägget. En frukosttacos, tack. Född med ett ofördelaktigt utseende. Vi kan kalla hen ”sur-tanten”. Jag vill också ha en dricksburk hemma. Undrar vem som kommer dricksa? Kanske kan bli en story i sig. Morgonpigga som aldrig förr. Frukost vi 11 (host). Savage Alpine Trail Vi åker till Denalis Visitor Center och bestämmer oss för att gå Savage Alpine Trail. Allt i USA är så uppstyrt = de har en liten Starbucks-filial här. Tar bilen upp till Savage River och pratar om norrmäns otrevliga bemötande. Och om hur det har förändrats sen svenskar kommit. Ställer oss frågan om hur amerikaner skulle uppfatta …

Modernatur och naturstigen vid Sme Åna

Det gröna börjar sakta leta sig ut ur alla springor i marken det hittar. Mossan kämpar förgäves, även om det är det enda som har överlevt vintern hotar nu sommaren med all sin prakt. Blått, lila och rött,  vårens färger sprakar och naturen återhämtar sig, kliver ur sitt ide och sträcker sakta på sig. Naturstigen vid Sme Åna En vecka har passerat sedan påsk och jag är åter hemma i Stockholm. Under påsk passade jag på att vara ute så mycket som möjligt i naturen och besökte både Norra Kvills nationalpark och vandrade i naturen där jag är född och uppvuxen. Precis där jag bor ligger Kvarndammen och i anslutning till den Sme Åna, en naturstig i Vimmerby kommun och en av sevärdheterna i Gullringen, min hemby. Man tar sig enkelt ner till Sme Åna från Kvarnen och den gamla bensinmacken som ligger vid höger sida och man kommer till Gullringen från riksvägen från Vimmerby. Vid Kvarnen börjar naturstigen och den lilla vandringsled som tar vandraren förbi vacker natur, ett vattenfall på 18 meter, det …