All posts tagged: virusdagboken

Kommer du ihåg Vinterviken?

Boken alltså. Började läsa Vinterviken igår och det var att kastas hårt och brutalt tillbaka till 90 – talets ungdomstid. Vinterviken, som även finns som film var länge för mig, bara en film. Sen träffade jag Sofia och Sofia visade mig att Vinterviken finns på riktigt och boken accentuerar detta med detaljrika beskrivningar om områdena kring Aspudden, Axelsberg, Mälaren och Brommsidan i ett enda virrvarr blandat med tonårsspråk och fyndiga kommentarer. Kommer du ihåg John-John? Han är bokens berättare och själ och det känns trots allt lite skönt att vara i ett tonårspojkshuvud efter februaris läsning med Anne på Grönkulla, Diva, Cirkeln och Och de Vita skuggorna i skogen, allt skrivet från en flickas perspektiv. Att leva en stund bland sina minnen är befriande från dagens tredje våg- vardag. Idag är min lediga dag för studier och jag ska fortsätta min läsning av Vinterviken från soffan. Vad ska du göra? Katarina

Älskade bokrean kommer med våren

Här sitter jag igen på Espresso House i Globen. Det är fullt med folk, knappt en ledig plats, förvånande nog. Det börjar bli full rulle i gallerian igen, trots sedan länge stängda arenor och konvertering till det nya svarta även här, padel. Jag har inte kommit mig för att spela även om jag på sätt och vis drömmer att ta tugga av arenan innan den återigen återgår till att vara just en arena, med konserter och hockey som enda utbud. Nu under padel-eran får man duscha i hockeyspelarnas omklädningsrum har jag hört, bara det! Vem har inte saknat doften av gympasal? Poppade in på bokrean på lunchen och kollade utbudet. Vi har en Annan bokhandel här i Globen. Det svämmar över med böcker jag vill ha, men det är svårt att koncentrera sig bland alla floder av folk. Rädd att gå för nära, hosta till, skrämma livet ur någon pensionär med munskydd till följd, håller mig tillbaka när allt jag vill är stoppa fickorna fulla (kanske inte stjäla då) med böcker att läsa i vår. …

Tidningen Skriva har fått en ny prenumerant!

Är på väg hem efter skimrande kalla dagar med korv och badtunnebad vid Ränken. Aktiverade precis en premuneration på tidningen Skriva och ska förkovra mig i artiklar om att skriva när jag kommer hem för jag är dessvärre en person som inte kan läsa längs vägen. Är inne i en period då jag slukar tips av alla de slag i text och ljud kring att skriva. Skrev det här inlägget för ett slag sedan med tips till dig som också älskar allt med skrivande. Läste ut Skrivboken av Kristina Olsson strax efter jag skrev det inlägget, innan det Skriva barnbok (länk till Bokus, lyckas inte hitta den hos förlaget) och hoppade igår rakt in i Steven Kings Att skriva, den av de nämnda mest hyllade. Sitter i skrivande stund först på Preem i Karlstad och laddar den lilla röda barbaren och har ätit en mack-bulle och nu på en asiatisk take-away bredvid McDonalds snabbladdare i Örebro. Däremellan har vi varit hos Eriks mormor i Karlstad för lite äventyr på mormors kalla vind. Skrivboken var riktigt …

Roadtripsquash och rockiga elbilsvägar i Värmland

Erik och jag befinner oss på off the beaten track som man klyshigt brukar kalla det. Inte grusvägen precis, men elbilsvägen längs Europavägen från Stockholm till Åmotsfors, nu i Arvika. Vi har stannat för en ladd, äpplepaj och en cappucino. Stoppet här i Arvika innebär snabbladdning gång nummer två innan vi far vidare mot Åmotsfors, en laddning som inte höll på att bli av för vi inte riktigt lyckades få igång strömmen. Elbilstips! Tryck på startknappen innan ni ringer kundtjänst, det blir inte så pinsamt då. Men ett gott skratt senare sitter vi nu här och väntar på vår äpple paj bland musik och sorl i ett ständigt nattöppet McDonalds, också det den andra för dagen. Bilen och magen rastades först i Örebro på 45 min till sina 80%, ett koncept bland elbilsförare. Sedan vidare till roadtripsquashen för resan, förärat Backahallen vid universitetet. Det här med träning on the go hörni, it is good. Utöver att jag älskar elbilen älskar jag även mina appleprodukter just nu, min iPhone och min iPad som går att ladda …

Hela dagen med Anne på Grönkulla

När jag började studera tänkte jag inte på det faktum att en del av studietiden kommer att bli att läsa skönlitteratur och vilken ynnest det är att gå göra, på ”arbetstid” dessutom. Jag är delvis tjänstledig från mitt jobb denna vår för att läsa kurser i litteratur och jag älskar varje sekund av ledigheten. Jag har förlagt min ledighet till onsdagar, en dag i veckan och onsdagar har tillföljd kommit att bli min favoritdag i veckan, ett lagom avbräck från arbete, en stunds förkovrande och vila för att ta nya och till följd bättre tag i arbetet på torsdagen. Idag har jag spenderat hela dagen med att läsa Anne på Grönkulla. Jag skrattar och jag gråter blandat och jag hade fullkomligt missat magin dessa böcker innehåller. Anne har gjort min onsdag. Katarina

Ladda batterierna längs vägen

Visar sig bokstavligt svårare än vad man kan tro. Det ska registreras konton, laddas ner appar, beställas laddbrickor, registreras laddbrickor och läggas till betalkort i ett enda virrvarr. Tre konton, tre appar, tre laddbrickor, tre laddbrickregistreringar, tre ggr lägga till betalkort. Ja ni förstår ju! Sedan ger man sig in på uppladdning.nu, filtrerar bland de olika typerna av kablar och snabbladdare som tänkas kunna funka för just min bil och sen vips har man en färdrutt. Vi beger oss snart på vår första elbilsroadtrip, resan går till Värmland och då behöver man inte bara ladda batterierna i förväg utan även under resans gång, ett mysterium att planera för elbilsnewbien må jag säga, men vad gör man inte för klimatet? McDonalds och McVegan blir det självklara roadtripmålet, här finns det snabbladdare på nästan varje ort och i hemlighet gläds jag lite i smyg. En paus på timmen eller två då jag får skäl att skriva längs vägen, en av mina favoritsysselsättningar på en roadtrip. Funderar du på att skaffa elbil? Tips, skaffa en älskare med en …

Flickböcker

Kvällens föreläsning i kursen om Astrid ska handla om flickböcker och tajmar, tro det eller ej, perfekt med min seminarieuppgift i min andra kurs om ungdomsromaner. Föreläsningen som börjar om prick tio minuter och snabbar på mina redan snabba fingrar handlar såklart om just Astrids flickböcker. Jag har i mina dar läst mycket flickböcker, särskilt när jag var ung. Läste Astrids Kati serie, eller i alla fal de två första härom året och kastades snabbt och lätt tillbaka till den lättsamma genrén. Idag, en ungdomstid i retrospektiv, ter sig inte alltid flickböckerna så lättsamma. De är en spegel av sin tid och väcker i alla fall hos mig, en del obekväma känslor som jag glömt jag hade. Seminarieuppgiften rör frågeställningen kring vilken utav två böcker jag anser vara mest emancipatorisk och jag funderar på om det för oss i slutändan är möjligt att bli frigjorda eller att känna sig så. Katarina

Mormors lilla kråka

Okej. Jag kanske blev lite överivrig, som jag blir i bland. Jag blev varse om min överiver imorse. Även en elbil kan köra fast visade det sig strax efter squashträningen kl 08.18 tisdag morgon i snödrivan utanför huset. Med skräck i blick ringer jag Erik efter att ha försökt att parkera i vad jag då upplever ett gränsfall, men vad göra när man har skypemöte om en halvtimma och inte har duschat eller frullat? Då tar man det osäkra före det säkra och parkerar. Jag slänger ur mig i omvända ord att jag sitter fast och att han måste komma och hjälpa mig för att bilen hänger rakt ut i vägen minsann. Rakt ut! Ren livsfara att skåda, kom ut ska du få se! Det här är sista gången jag fickparkerar någonsin, så mycket som du vet det! Jag ler vid tanken på hur låst jag blir när något biloväntat händer. Jag får på varningsblinkersen trots ett smärre personligt trauma och plötsligt mitt i samtalet kommer en människa i en byggbil och kör in bakom …

Just nu kör jag bara runt

Jag har skaffat elbil. Du finner mig bakom ratten, där du inte funnit mig på år och dag. Men det här är ingen bilrecension eller annat tjofräs, det kommer nog aldrig, vill bara tala om vart jag är så du inte saknar mig allt för mycket. Jag befinner mig bakom ratten på en orangeröd Hundai Kona electric, nu och ett år framåt. Idag tar jag elbilen till jobbet, det känns som en ynnest att få ta bil till jobbet som inte släpper ut avgaser. Vilken grej! 45 mil går den på en laddning och på jobbet får man ladda gratis sånär som på parkeringsavgiften som i Stockholmsmått mätt inte är särskilt stor, 50 kronor, tänka sig! Allt känns bra. Men något fel måste den väl ändå ha denna coola sak? Ja bilen kommer ju med en app så att man kan starta hemma och ha koll på laddning och sånt världsligt och den fick vi och försäljaren inte att fungera, så idag tar jag bilen och ser om teknikerna kan lösat. Vi får se. Ciao! …

Att vi aldrig riktigt lär oss

Vaccinkriget har börjat och hemma övar vi på att vinka och peka. Framsteg görs på daglig basis men som förväntat i EU – går vi bakåt i tiden och börjar snart närma oss krigstidens sensmoral. Märkligt såhär nära förintelsens minnesdag. Igår hade jag föreläsning om Pippi och är det något bra som kom ur krigstiden förra gången så var det väl ändå Pippi. Världens starkaste flicka frigjorde sig från alla krigsdumheter, vände upp och ned på polisen och bar sin häst till räddning när helst Lillagubben behövde det. Men jag ska inte sticka under stol med att verkligheten oroar. Att vi aldrig riktigt lär oss även om vi gärna vill. Katarina

Dagen biblioteken öppnade igen

Dagen bibioteken öppnade passerade utan upplopp. Jag besökte ett bibliotek själv, Svenska barnboksinstitutets med ett förbokat besök. That´s how they roll in virustider. Biblioteket ligger på hörnet av Odenplan, ganska nära Stockholm Stadsbibliotek i den mest vackra byggnaden. Det är när mina fötter trampar i trappor som dessa jag tänker att jag kanske ändå hade velat bo någonstans i Vasastan eller annan inspirerande gammal Stockholmsmiljö var nu det skulle vara. Jag är här för lite kurslitteratur till barnbokskurserna jag läser. Porttelefonen knäpper till och strax där efter kliver jag in i ett bibliotek med högt i tak, ensam, sånär på den kvinnliga bibliotikarien som hjälper mig att registrera ett lånekort och har förberett mina böcker. Samlingen innehåller mer än nittiotusen böcker säger hon och hit kommer studenter och forskare. I vanliga fall har man öppet och erbjuder även studieplatser, jag vill genast hit fast att jag är här. Mitt ärende är snabbt uträttad och jag packar ner mina böcker och travar tillbaka till gröna linjen vid Odenplan för hemfärd. Dagen efter är jag på jakt …

kl 07.12 måndag morgon

Klockan är 07.12 måndag morgon. Jag har sovit vad som känns som en evighet, duschat och sitter nu och dagdrömmer bort min morgon med en kopp kaffe och bruset från TVn i bakgrunden. Min hjärna känns som om den har glömt bort ordet effektiv och men inte glömt bort styrkan i att göra ingenting. Så jag dagdrömmer och minns känslan, laddar för det som komma skall. Morgonen börjar med Öppen studio på SU, inte för att jag vet vad det är och till eftermiddagen en tur till Svenska barnboksinstitutet för böcker med en stunds skrivande på ett café. Har jag tur får jag sällskap av Sofia. Jag dagdrömmer att alla måndagar är såhär. Katarina

Det är inte alltid enkelt att äga

Det är inte alltid enkelt att äga en gammal bostadsrätt för nån som nu trodde det. De kostar fasligt mycket vill jag lova! Särskilt om kommunnamnet är Stockholm och det finns en tunnelbana inom livstids promenadavstånd från adressen. Det finns det ju där jag bor. Något jag förvisso varit jättetacksam över, don´t get me wrong, nu när snön kommit i drivor och sköljt bort mina cykelmöjligheter, min frihet. Snön som jag knappt sett röken av under mina tidigare fem år i Stockholm. Men det här att äga, varför är folk så fasligt intresserade av det? Det är ju mest dyrt och jobbigt märker man ju när man själv äger. Det har nu snart gått ett år sedan vi köpte bostadsrätten vi i mars 2020 hastigt och lustigt flyttade in i. Den är rätt skruttig får jag erkänna. Även ordet skruttig kostar pengar i bostadrättsvärlden. Om man kan leva i skruttigt kommer man undan och det kan jag, det är tills vitala saker börja gå sönder, som kylskåp, spis, tvättmaskin och bil, kanske gärna genast och …

Snölandskapet utanför mitt fönster

När livet tär kommer snön och äter upp känslan med sitt vita täcke. Lägger ett tungt dun över det hela och låter solen skina. Jag har varit vaken sedan klockan fem men mest stirrat framför mig, blickat ut från mitt fönster över snölandskapet där utanför. Jag hyllar den som lyckas vara produktiv vid denna timme. Klockan är 09.22 och jag ämnar ta en nap när jag skrivit klart om jag nu lyckas skriva klart. Varje morgon packar jag ned munskyddet och går med snöknarriga steg till tunnelbanan i Högdalen. Jag bemästrar snart konsten att inte få glasögonen att imma igen, munskydd-style. Jag hade tänkt cykla hela vintern, min elcykel har till och med dubbdäck, men sen kom den sibiriska kylan, snöspåren från bilarna och mina drömmar gick i kras. Funderar nu på att skaffa mig ett par längdskidor fast först ska jag och Erik kolla på en elbil. Det är dags att byta ut lilla spättet. Katarina

Nu prövar jag lyckan med vanligt grönt te

Hjärnan yr runt likt snö och regnblandningen som drabbade Högdalen igår natt. Jag försöker planera studier och arbete för våren och det är som att lägga ett pussel med många bitar, kanske för många nu när antagningsbeskeden till vårens kurser helt plötsligt börjar snöa in. Först var jag reserv på allt jag sökt, nu är jag plötsligt antagen till en hel radda kurser, så många att jag måste tacka nej till fler än en. Nu gäller det bara att välja och jag har valt att studera två litteraturkurser, en för att det är den jag tänkt från början och en annan för att jag inte kan låta bli. Den första om Ungdomslitteratur och den andra om Astrid Lindgren. Sitter och skriver på Espresso House i Globen, blicken riktat i i Globens vita och runda vägg med en grönt te i handen. Vad är det med vintern och tedrickarlustan? Sist drack jag deras chailatte och kan starkt rekommendera att inte ta den. Hujedamej för sött te! Nu prövar jag lyckan med vanligt grönt te med en …

Natten har inte passerat obemärkt förbi

Den första arbetsveckan har passerat och jag vet inte riktigt om jag förstod att jag jobbade. Jag skriver mer än någonsin och med det menar jag inte att jag skriver effektivt, eller på något särskilt projekt utan skrivandet pågår konstant, i mitt huvud och i mina fingrar. Jag började läsa Gun- Britt Sundströms Skrivliv under veckan och böcker om skrivande inspirerar. Natten har inte passerat obemärkt förbi. Trump har som alltid varit i sitt esse och har nu vänt helt, men det verkar ha spelat föga roll för Twitter har kort och gott tagit bort Donalds konto. Så kan det gå när inte haspen är på och äntligen gjorde ett socialt medium slag i saken, Donalds största kommunikationskanal dessutom. Är världen äntligen Trumpfri? Idag ska jag ta en sväng in till den stora staden, rasta munskyddet och träffa Sofia och den där andra resebloggaren jag känner, Johnny. Vår konstellation var i Uzbekistan för snart två år sedan, något jag fortfarande inte bloggat om. Jag gör sannerligen lite som jag vill jag, resebloggaren som resebloggar lite …

Det snöar

Det har snöat och skräckinjagande scener för alla nutidsmänniskor har ägt rum i USA under kväll och natt. Tar han knäcken på demokratin till sist, den där Trump? Idag är första dagen med munskydd i kollektivtrafiken och jag köpte alldeles lägligt ett varsitt (Mumin)munskydd till mig och Erik på Ica Bea i tisdags efter träningen. Jag cyklar ju i normalfallet till jobbet så ett borde väl räcka men med snön och kylan vore det kanske skönt att kunna åka sin tunnelbana till jobbet under den värsta sibiriska vintern i alla fall. För lite hopp i dessa mörka tider, här återfinns årets streetart. Jag vet att jag vill se Banksys konst i framtiden och ungefär alla andra väggmålningar i det här inlägget också. Min favorit är den nysande kvinnan i Bristol. Vilken är din? Lite bilder från trettondagsfirande med promenad på Södermalm och en skogstur i helgen till Tyresta pryder inlägget. Katarina

Riktiga drömmar

Mornar är ofta intressanta när man sover lite längre, ni vet när man sovit så länge att man börjar drömma på riktigt och vaknar i ett hopkok av förvrängd verklighet. I natt var en sådan natt (säkerligen till följd av min långa ledighet med allt längre sovmorgnar), när jag var inblandad i en fullständig jakt, så hemskt att jag knappt kan sätta ord på hur stressad jag var när jag vaknade. I drömmen kör jag bil snabbare än jag någonsin kört och pratar i telefon samtidigt. Ett hopkok av tankar kring framtida vaccinering, eventuella följdsjukdomar, andra rädslor och actionfilm. Men vi går inte händelserna i förväg, jag backar bandet och berättar om drömmen istället. En tidigt morgon är jag på sjukhuset och träffar min husläkare, en snygg dam i sina bästa år, och får en spruta. Precis som vanligt efter min spruta går jag ut på parkeringen och blir plötsligt kidnappad av tre män i mörka kläder och insläpad i en mörk stadsjeep. Sen minns jag bara vagt något om en rondell och att jag …

Det är de enskilda människorna som avgör världens öden. Nyår

Kaffe är livet! Det är nyårsafton morgon. Jag importerar bilder till iPaden och dricker mitt morgonkaffe. Bandhagengänget är planerat att komma över och vi har handlat till en matvetesallad i Stockholmskaos. Man ska aldrig slarva med bildöverföring för då får man sitta och hålla på. Nyår är till för att drömma och blicka framåt tänker till och med melankolins moster jag, så jag dagdrömmer bort halva aftonen. Sen går dagen i en rasande fart och matvetesalladen tar nästan slut, raketerna skjuts och tro det eller ej, men Nisse är inte rädd utan istället vill han vara med på balkongen i mörket, liksom undrar vad vi gör när vi står där och klingar i glasen och smackar med munnarna. Smack smack låter det på balkongen. Nyårsdagens morgon följer med nyheter från aftonen och det har varit stökigt, fast inte krogstökigt. Folk har inte krogstökat på länge så de behöver väl utlopp för sina känslor skulle jag tro! Nyårsdagen är årets pizzadag och jag och Erik äter majssoppa och diskar och diskar. Jag läser ut Astrid i …

Jag har börjat skriva pappdagbok igen

Det sista jag skrev var den 30 december 2018 och den 20 december 2020 började jag igen. Det krävs en jul, en två veckors semester av långa sovmornar för att börja. Kanske är jul dagbokstider, trots allt. Det känns i fingrarna hur längesedan det var jag skrev en riktig pappdagbok. Hur länge sedan det var jag skrev för hand. Märklig känsla. Testa så får du se vad jag menar! Jag och Linda började prata om det häromdagen på telefon, om att dagens barn inte direkt kan skriva förhand. En konst som hålla på att gå förlorad? Tror den var förlorad ungefär när jag var 14 år efter alla de där timmarna på ICQ. Sedan den 20e december har jag nog skrivit ett tjugotal sidor och jag öser ur mig text. Utan krav på prestation presterar jag en oändlig mängd. Kanske ska jag börja eller bara fortsätta dagboksblogga här igen också, utan bild om ja inte har något, bara ett aldrig sinande flöde av tankar och text, här och nu. Det är nog trots allt så …